Filmrecension: ”Les grandes ­personnes – de vuxna”

Franskbesök på västkustskär.

Blygsam, enkel och alls inte oäven smyger den sig in: Anna Novions långfilmsdebut om en ensamstående pappa med tonårsdotter på semesterresa till den västsvenska skärgården.

Det är klart att här också smyger sig på ett och annat man tycker sig ha sett förut. Unga fräkniga Jeannes – en utmärkt Anaïs Demostiers – misslyckade förälskelse i blonde Johan och trevande kontaktförsök i gryende kvinnlighet. Skärgårdsljus och väderskiften som metafor för sinnesförändringar hos kvartetten i centrum. Iakttagande fiskargubbar på hamnbänken. Tappra men misslyckade kontaktförsök från telefonkiosken på bryggan med en älskare på annan ort.
Förutom den torrt petimetrige och ständigt uppfostrande översittarpappan (Jean-Pierre Darroussin) finns där den telefonerande franska scenografen (Judith Henry) och den trängtande hyresvärdinnan (Lia Boysen).

Men i samma ögonblick som klichén ska få en melodramatisk fullbordan tar Anna Novion liksom ett steg tillbaka och överger den. Det är mycket sympatiskt.

Även om omvändelsen för pappa Darroussin från metalldetektorsvingande skattjägare till en mer livsbejakande medelåldring inte riktigt övertygar och annat förblir lika outfört och halvkvädet kan ingen ta illa upp av ”Les grandes personnes – de vuxna”.

Den befinner sig visserligen ljusår ifrån någon Godards ”Maskulinum, femininum” – det senaste exemplet på fransk-svenskt samarbete – men det är ändå uppfriskande att höra franska talas bland kobbar och skär.