Filmrecension: ”Karaokekungen”

Alldeles nyligen vann författaren, dramatikern och skådespelaren Petra Revenue Sveriges Radios novellpris för ”Den bästa utsikten”. Det är en absurt sorglustig historia om ett manipulerbart vardagskollektiv och om en självmordsbenägen och kontaktlös pensionär som väcks till förnyad livslust när en grannkvinna upptäcks vandra omkring naken i sin lägenhet.

Att döma av rookiefilmen ”Karaokekungen” är teatern och litteraturen Petra Revenues rätta element – inte filmen. Dramatiseringen och filmatiseringen av en av hennes tidigare noveller tappar bort allt vad som möjligen har föresvävat henne. Nämligen (tror jag) att med teatral stilisering och grälla förhöjningningsförsök, provocera fram en både komisk och tragisk, både drömsk och mardrömsk bild av vardagsmänniskan.

Den kulmagade och hopplöst passive Pirko (Kjell Wilhelmsen), ett slags folkhemsk Franz Biberkopf – utan andra jämförelser med Fassbinder – dumpas av sin flickvän och föraktas av sina vänner. Han tar sig norrut för att ”finna sina rötter”, ser sin mormor supa ihjäl sig, förses med skyddsängel (stackars kajalsminkade Sten Ljunggren) och upptäcks ha en Elvistalang i rösten.

Flickvän och vänner återvänder girigt dreglande men Pirko förblir lika olycklig, rotlös och passiv trots karaokepokal.

Vad ska man så ta sig till med en tragikomedi som saknar både komik och tragik, allra minst samtidigt? En satir som inte tycks veta vad den satiriserar? En dialog som ekar av det genuint obekväma? Lealösa bilder?
Framför allt: med en film som är så oförblommerat hjärtlös?