Filmrecension: "Johan Falk - Gruppen för särskilda insatser"

Har det blivit tabu att vara åtminstone aningen spirituell i svensk snutfilm? Mårten Blomqvist skriver om Anders Nilsson senaste actionrulle och ser en genre med problem.

Ett tag hade vi Åsa-Nissefilmer. Nu är de svenska polisfilmerna reservat för torftighet och enfald.

Och de går på och går på och går på. Detta är den fjärde filmen om snuten Johan Falk, spelad av Jakob Eklund. Den ska följas av fem Falkfilmer. De är avsedda att gå direkt till teve. Betyder det att detta som får biopremär är seriens juvel? Ska teve­filmerna bli ännu eländigare?

Jag kan snyta mig och få något mer underhållande än ”Johan Falk – Gruppen för särskilda insatser” att titta på.

Den rör sig på en nivå där själva konstlösheten och den totala frånvaron av finess och elegans blivit poängen. I denna film återvänder kommissarie Johan Falk från Europol i Haag till Göteborg och där verksamma ”Gruppen för särskilda insatser”, ”en spjutspets mot grov organiserad brottslighet”. Regissören Anders Nilsson, som skrivit manus ihop med producenten Joakim Hansson, kan inte föra Falk genom polishuset utan att låta honom hälsa på varenda gammal kollega han möter:

– Johan – tjena!

– Hej!

– Så du kom till slut?

Och så vidare. Sådan trampa vatten-dialog fastnar skådespelarna ständigt i. Det är den sorts grabbiga, kontaktlösa replikväxling som till exempel Roy Andersson i sina filmer driver med som komiskt exempel på andefattighet. Här ska den föreställa personlig:

– Hur känns det att ha sprungit lite nu då, du som är van att sitta bakom ett skrivbord?
– Jo, för fan. Det känns bra.

Menar Nilsson-Hansson att riktigt polisprat är så här tråkigt? Om så skulle vara är det ändå inget skäl att låta det bli så platt. Denna historia om infiltratörer och broder som står mot broder är naturligtvis full av osannolika sammanträffanden och överdriven action. Är svensk polisfilm genren där allt får spetsas till, utom replikerna?

När det blir skarpt läge går Eklund över till någon amerikansk-snut-svenska som man bara hör i svenska polisfilmer:

– Lyssna nu. Jag sätter upp reglerna – inte du.

Berättandet är som helhet lika osmidigt. I handlingen ingår att en liten sändare ska monteras på en skurkbil. Vi får först se när den smygs dit. Sedan följer scenen där den som monterat manicken informerar Jakob Eklund om vad han gjort. Och när Jakob Eklund därpå träffar Mikael Tornving måste publiken vänta igen, medan Eklund informerar även honom. Vi får sitta igenom samma historia tre gånger.

”Johan Falk...” består till rätt stor del av scener där människor i mobiltelefon berättar för varandra om det vi just sett utspelas.

”Bra på action”, brukar Anders Nilssons försvarare säga. Här finns bilar och båtar som åker fort, och rejäl blodspillan på ett hotell. Fast när inget grundarbete är gjort för att göra de inblandade till mer än pappfigurer, blir det verkligen spännande?

Men det känns som om det inte bara är inkompetens som ligger bakom träigheten. Är jag överkänslig, eller kunde det vara dags att börja diskutera anti-intellektualismen i svensk film?

Det är som om det är tabu att vara spirituell i den här filmen. Både skurkar och poliser spelar som om ord över tre stavelser kan göra män till bögar. I svensk snutfilm är det fan ingen som försöker behaga publiken!

Min bild av den svenska polisfilmen är att den är en genre som satt sig, som bestämt sig för en standard, och inte vill nå utöver den. Här ska inte finnas fördjupning, skådespeleriet ska vara jämntjockt och inte överraska, ingen inblandad ska försöka säga någonting alls, inte ens att en snutfilm skulle kunna vara intelligent underhållning.

Både till form och innehåll säger ”Johan Falk...” att det är bra att stå still och inte utvecklas. Om man måste tänka är det inte riktig svensk snutfilm.