"In the loop".
Foto: Pressbild

Filmrecension: ”In the loop”

Filmrecension: ”In the loop”

  • Publicerad: 09-10-30 16:26
  • Textstorlek Mindre text Större text
  • Skriv ut

Betyg: 4

Ordet maktmissbrukare får en ny innebörd i Armando Ianuccis skildring av manipulationerna i maktens korridorer inför invasionen av Irak. Maktpundare säger mer. Alla me­del är tillåtna för att behålla sin position, språket har fått syfilis och sanning är något som man möjligen kan ana konturerna av genom att ställa två lögner mot varandra.

Mer förvirrad än manipulativ, tror han i alla fall, är biståndsminister Simon Foster (Tom Hollander). En man med sympatisk utstrålning, rak rygg, öppen blick och förtrolig humor. Filmen börjar med att han råkar uttala sig offentligt om utsikterna till en invasion. Men vem skulle inte kunna råka klanta sig i en intervju? I synnerhet som partiets linje, som han hela tiden ombeds att hålla sig till, är minst sagt diffus.

Och när premiärministerns spinndoktor Malcolm Tucker (Peter Capaldi har tack och lov följt med från Ianuccis tv-serie ”The thick of it”), som verkar inhalera crack och andas ut svavelångor, går till attack mot honom i sin skrynkliga kostym och sitt pirayabett måste vi tycka synd om Simon Foster.

Han är emot kriget. Han har bara inte riktigt bestämt sig för hur mycket det får kosta honom att vara emot kriget. Han tänker snart ta ställning säger han, han är på vippen. ”Står fast. På vippen.”

Mot slutet, när det barkar åt skogen, äter han mintpastiller i FN:s meditationsrum och förklarar lugnt att han ”inte tänker bara stirra tomt ut i rymden medan en avlägsen röst säger ”oh shit” om och om igen som ett billarm genom natten”.

Det här är inte hundra procent långfilm. Den handhållna kamerans ständiga fladdrande genom grådaskiga datorrum och bruset av konstanta småroligheter blir lite utmattande i längden. Lite färg, lite stativ och några pauser mellan genialiteterna hade inte skadat.

Men vem bryr sig när screwballkomedin – eller screw you-komedin som någon döpt den till – är på väg tillbaka? När repliker och kollisioner får en att skratta, inte bara le matt igenkännande som man vant sig vid under senare års komedier.

Den enorma ensemblen är lysande. Maktstrukturerna i Washington och London kläs av inpå oluftade kalsonger (engelsmän) och laddade handgranater som brevpressar (amerikaner). Svordomarna är så rytmiserade att de blir till musik. Koreografin, där kroppar och dialog ständigt verkar på väg åt olika håll, är briljant. Och överallt blixtrar det till av skruvade biroller. Som ”Young Lankenstein” Chad (Zach Woods), en springpojke och streber som lyckas ge alla kalla kårar bara genom att efterfråga både kolsyrat och icke kolsyrat vatten till en konferens.

Kerstin Gezelius

film@dn.se
  • Publicerad: 09-10-30 16:26
  • Textstorlek Mindre text Större text
  • Skriv ut
 
Bio i Stockholm i kväll

Dagens filmer. Recenserade och klara att välja bland.

På bio i Stockholm i dag

På stan-bloggen: Senaste om film

Trailers, filmer, musikvideor och, okej, Youtube-klipp vi inte kan låta vara ifred.

På stan-bloggen om film

De 100 största rockögonblicken på Youtube

Vill du också läsa vad som korats som Sveriges mest förnyande journalistik 2008? Fredrik Strages Youtubelista, där han korar de 100 största rockögonblicken.

Till listan

Nu finns På stan i din iPhone

Läs mer om vår hyllade iPhone-app.

Enklare än någonsin att hitta rätt!

Vad betyder symbolen? De olika symbolerna
  • Hjärtat

    På stanredaktionens favorit.
  • Gulddraken

    Restaurang, bar eller kafé som vunnit pris i På stans tävling.
  • Betyg

    Fem är det högsta betyget på DN:s skala. Noll är det lägsta.
  • Pratbubblan

    Bra. Dåligt. Märkligt. Anmärkningsvärt.
  • Här är det!

    Knappnålen visar var på stan det händer.
  • Stjärnorna

    Läsarnas betyg, insamlade på Påstan.nu.
Parship