Filmrecension: ”In the loop”

Ordet maktmissbrukare får en ny innebörd i Armando Ianuccis skildring av manipulationerna i maktens korridorer inför invasionen av Irak. Maktpundare säger mer. Alla me­del är tillåtna för att behålla sin position, språket har fått syfilis och sanning är något som man möjligen kan ana konturerna av genom att ställa två lögner mot varandra.

Mer förvirrad än manipulativ, tror han i alla fall, är biståndsminister Simon Foster (Tom Hollander). En man med sympatisk utstrålning, rak rygg, öppen blick och förtrolig humor. Filmen börjar med att han råkar uttala sig offentligt om utsikterna till en invasion. Men vem skulle inte kunna råka klanta sig i en intervju? I synnerhet som partiets linje, som han hela tiden ombeds att hålla sig till, är minst sagt diffus.

Och när premiärministerns spinndoktor Malcolm Tucker (Peter Capaldi har tack och lov följt med från Ianuccis tv-serie ”The thick of it”), som verkar inhalera crack och andas ut svavelångor, går till attack mot honom i sin skrynkliga kostym och sitt pirayabett måste vi tycka synd om Simon Foster.

Han är emot kriget. Han har bara inte riktigt bestämt sig för hur mycket det får kosta honom att vara emot kriget. Han tänker snart ta ställning säger han, han är på vippen. ”Står fast. På vippen.”

Mot slutet, när det barkar åt skogen, äter han mintpastiller i FN:s meditationsrum och förklarar lugnt att han ”inte tänker bara stirra tomt ut i rymden medan en avlägsen röst säger ”oh shit” om och om igen som ett billarm genom natten”.

Det här är inte hundra procent långfilm. Den handhållna kamerans ständiga fladdrande genom grådaskiga datorrum och bruset av konstanta småroligheter blir lite utmattande i längden. Lite färg, lite stativ och några pauser mellan genialiteterna hade inte skadat.

Men vem bryr sig när screwballkomedin – eller screw you-komedin som någon döpt den till – är på väg tillbaka? När repliker och kollisioner får en att skratta, inte bara le matt igenkännande som man vant sig vid under senare års komedier.

Den enorma ensemblen är lysande. Maktstrukturerna i Washington och London kläs av inpå oluftade kalsonger (engelsmän) och laddade handgranater som brevpressar (amerikaner). Svordomarna är så rytmiserade att de blir till musik. Koreografin, där kroppar och dialog ständigt verkar på väg åt olika håll, är briljant. Och överallt blixtrar det till av skruvade biroller. Som ”Young Lankenstein” Chad (Zach Woods), en springpojke och streber som lyckas ge alla kalla kårar bara genom att efterfråga både kolsyrat och icke kolsyrat vatten till en konferens.