Filmrecension: "Håll mig hårt, låt mig gå"

Mullberry Bush School tar hand om barn som ingen vill ha. Dokumentärfilmaren Kim Longinotto förklarar mycket lite men kraften överväldigar Johan Croneman.

Länge funderar man över vad det är som dokumentärfilmaren Kim Longinotto egentligen gör, särskilt knepigt blir det med tanke på att hon inte gör något över huvud taget.

Ingen voice over, inga förklarande texter. Ingen närvarande filmare, ingen flashig journalist i bild, inga frågor från en nyfiken reporter. Inget läggs till och inget dras ifrån.

Vi behöver inte bli informerade i förväg, vi behöver ingen bakgrund, Kim Longinotto litar hundraprocentigt på att vi förstår ändå. Och det gör vi, från första sekund. Kraften i det hon berättar är överväldigande. Egentligen tror jag Kim Longinotto, som tidigare gjort bland annat ”Sisters in Law”, också säger, ”förstår du inte det här så förstår du över huvud taget ingenting”. Eller kanske rättare: Känner du ingenting. Och vem kan rädda oss då?

Kim Longinotto är på Mullberry Bush School i Oxfordshire, England. Här går det 108 anställda på knappt 40 barn, men så är det inte heller vilken skola som helst, inte vilka barn som helst – och sannerligen inte vilka lärare som helst.

Få av oss trodde nog att det fanns sådana vuxna kvar, utrustade med det tålamodet, den kärleken, både till jobbet och till barnen. (Man skall ha i minne när man ser filmen att många lärare var djupt misstänksamma, och öppet kritiska, mot både filmprojektet och Kim Longinotto.)

Det här är skolan för barn som ingen annan vill ha. Barn som ingen säger sig klara av längre. Det är svårt traumatiserade barn, övergivna, misshandlade i alla former, sexuellt utnyttjade. De är mellan 6 och 12 år, och har under sina första år fått se mer än de någonsin borde få se. På Mullberry Bush School finns inga omöjliga fall, inga omöjliga barn.

I Kim Longinottos film träffar vi mest pojkar, Ben, Robert och Alex till exempel, små pojkar, så fruktansvärt arga på världen, mest på de vuxna. Hur mycket ilska får det plats i en sådan där liten kropp? Ändå upp till bredden.

På Mullberry Bush School får lärarna och personalen dagligen ta emot skurar av slag, spottloskor, svordomar: under Kim Longinottos 109 minuter långa film tappar ingen vuxen, en enda gång, kontrollen. Inte en enda gång tappar de vuxna fattningen. De tappar definitivt tålamodet, men de höjer aldrig rösten, de pratar lugnt och metodiskt, när barnen så till den milda grad flippar ut att inget annat hjälper så håller de fast dem, hårt, löst, lite grand.

Inga hot, inga straff. Ibland får lärare kalla på hjälp, män stora som björnar (också utrustade med änglars tålamod) kommer in klassrummet, tar med sig barnet in i ett kuddrum bredvid – och håller i. Det händer inte bara varje dag, det händer varje timme, flera gånger per timme, flera olika barn.

En dokumentärfilm av det här slaget hade lätt kunnat bli ännu ett övergrepp på barnen, men dokumentärfilmsveteranen Kim Longinotto vet exakt var gränserna går. Det är mycket hon valt att inte visa, och hon vill – av hänsyn till barnen – inte berätta i detaljer.

Det är vackert och stiligt gjort, oavbrutet spännande, outhärdligt sorgligt – och otroligt nog väldigt hoppingivande.

JOHAN CRONEMAN