Filmrecension: "Flickan"

Hon är en liten tunn tioårig flicka med fräknar, i träskor och jeansshorts. En sommar i början på 80-talet lämnas hon i sista sekunden kvar hemma någonstans på den svenska landsbygden när pappa, mamma och storebror reser till Afrika för att ”rädda världen”.

Som en påminnelse om besvikelsen värker och ömmar spåret efter vaccineringen på flickans smala arm under hela denna märkvärdiga sommar. Själv vill hon vara duktig och säger ingenting vid avskedet.

Det är typiskt för lagarbetet bakom ”Flickan” att finna sådana känslostarka bilder utan yviga betoningar. Flickans värld skildras som både rymlig och intim: en grind som lämnas öppen, en ballongfärd – drömd? – över landskapet, kardborrar i övergivet hårtrassel, ett dubbelt fruset och huttrande ögonblick högst upp i simskolans hopptorn utan att våga språnget.

Utan ansträngning, utan att prata särskilt mycket, finner Edfeldt/Arrhenius/Van Hoytema den precisa osentimentala kopplingen i ett växelspel mellan distansen och det mycket nära: mellan flickans yttre och inre, mellan hennes kropp och själ. Just så som en vuxen minns de verkliga omvälvningarna i sin barndom och som en tioåring kan känna igen just nu.

Vad hon heter får vi aldrig veta och det spelar heller ingen roll. Det är hennes perspektiv som omutligt gäller, det är i Blanca Engströms fenomenala gestaltning och iakttagande spenslighet sommaren fylls med innehåll. Hon kunde vara vilken flicka som helst, på väg att växa upp.

Och det är sannerligen inte idyllen och barndomens oskyldigare lekar som lämnar de värkande såren eller leder till de betydelsefulla upptäckterna.

Som ett slags sentida pendang till Kjell Gredes ”Hugo och Josefin” vibrerar också ”Flickan” av det oroande, ogripbara och väldiga som väntar.

Också ”Flickan” är en barnfilm för vuxna och en vuxenfilm för barn.

Men hos flickan är det gryende individualistiskt 80-tal och livet ett svårare äventyr, de vuxna mer besynnerligt klumpiga och omoget självupptagna än i Gredes mer naiva skimmer.

Stämningarna liknar snarare dem i Kay Pollaks ”Barnens ö”: flickan kunde vara Reines kusin från landet, vars ansikte och tunna kropp samlar alla de känslor, all den medvetenhet och alla möjligheter som barn har – men som de inte tillerkänns. Men jag vågar säga att flickan har bättre motståndskraft mot korruption, bättre pro­gnos än Reine just därför att hon är flicka bland grodyngel och sädesfält. Kanske bäst speglat när faster, satt att ta hand om brorsdottern, bjuder på fyllefest i huset. Som en form av pendang till raggarna i ”Barnens ö” vars manlighet Reine önskade sig dela speglar flickans ansikte motsatsen, när gästerna pinkar, raglar och svinar ner.

De vuxna som exempelvis undrar över hur underligt och ändå sakligt barn uppfattar deras beteende när de druckit för mycket borde omgående löpa till biografen! Varför gör vi – eller de – på detta viset?

Tova Magnusson-Norling har den exakta tonträffen när hon som fastern vandrar mellan fylla och bakfylla i sin barnsligt lomhörda och nostalgiska ungdomslängtan. Vi delar flickans lättnad när hon lyckas få fastern att sticka i väg med en charmör i sportbil och bli lämnad ensam åt att klara sig själv.

Eller som den bullrigt skämtsamma och överviktiga grannen Gunnar när han liksom tornar upp sig över flickan, med en obehaglig underström av att vilja bli riktigt närgången. För de vuxna är valet av Leif Andrée i rollen säkert en medveten allusion på våldtäktsmannen i Stig Larssons ”Kaninmannen”.

Men det märkliga är att ”Flickan” – och Leif Andrée med sin rörande ödslighet – lyckas komma åtminstone de förväntningarna och klichéerna på skam.

Först kommer flickans känslor, långt efteråt kommer frågorna om hur ofta vuxna omedvetet och respektlöst tränger sig på och kommer för nära.

De konkreta övergrepp som verkligen förekommer är i stället vardagliga sådana. De lite äldre tjejerna i grannskapet, den rundhylta Tina (Emma Wigfeldt) och den snorkiga Gisela (Michelle Wistam) domderar, mimar till ”Voulez-vous” och skryter om erfarenheter och pojkvänner de inte har. Deras aktiva förödmjukelse av flickans nyvunna vän Ola från granngården, med hennes eget fega medgivande, är det slags smärtsamma övergrepp och svek som de flesta av oss kan känna igen.

Men naturligtvis är det flickans liv när hon ska klara sig själv som står i centrum: sysslolöshetens och ensamhetens sinne för att blicka inåt eller utåt mot detaljer.

Svagheten i ”Flickan” är att symboliken inte riktigt bär i alla sina enskildheter. (Ja, hon vågar till sist språnget från hopptornet.)

Den obestridliga styrkan är att filmen blir en flickas eget frihetliga stycke centrallyrik om sommaren då hon blev, om inte vuxen, så åtminstone kom en bit på väg.

Och den svenska filmhösten har fått en kickstart.