Filmrecension: "Fishy"

Förälskelse i Fisksätra. Maria Bloms debutfilm står mellan slentrian och vild passion.

Två år innan hon slog igenom med ”Masjävlar” gjorde teaterregissören Maria Blom en övningsfilm för bolaget Memfis. Det var inte meningen att den skulle visas offentligt men nu får den biopremiär. ”Fishy” utspelar sig i Stockholmsförorten Fisksätra, eller ”Fiskis” som den kallas av lokalbefolkningen. Maria Blom bodde där själv i flera år och beskriver området som idylliskt. Det märks inte i filmen där allt från hyreshusen till pendelperrongen och puben med darttavla framstår som dystra. Att en tungsint sångerska som Stina Nordenstam växte upp i Fisksätra känns plötsligt logiskt.

”Fishy” handlar om ett ungt par som efter många år tillsammans har förlorat gnistan. Plötsligt får de en ny granne, Micka, som jobbar på ett medieföretag inne i stan och högst ofrivilligt har flyttat till Fiskis. Med stora silverringar i öronen, bylsig täckjacka och sjal runt huvudet är Micka en typisk Södermalmstjej. Hon släpar hem massor av killar, men låter ingen komma henne nära. Märkligt nog blir hon kompis med grannen Danne när hans sambo reser bort. Danne är hopplöst töntig. Han har ful träningsoverall, inga ambitioner och låter sin flickvän shoppa möbler på Mio.

”Vad brinner du för?” frågar Micka när de sitter framför tv:n. ”Vad är det för jobbig fråga? Titta på tv i stället”, säger han.

Mot alla odds inleder den hippa Söderbönan och svennen från Fisksätra en affär. Förälskelsen tvingar dem att välja mellan trygg slentrian och komplicerad passion. My Bodell och Daniel Gustavsson är fina i huvudrollerna. De ser extremt kära ut – samtidigt som otrohetsångesten kastar en blek skugga över deras ansikten.

”Fishy” har ungefär samma handling som Maria Bloms senare filmer: en driven men osäker kvinna får kontakt med det bonniga och töntiga Sverige, varpå hon lär sig vad som är viktigt. Idealiserandet av det enkla livet börjar kännas ganska tröttsamt. Lyckligtvis saknar ”Fishy” den folkliga flamsighet som delvis förstörde ”Masjävlar” och ”Nina Frisk”. Scenerna är mindre pratiga, mer intensiva – som om Bloms teaterbakgrund gjorde sig påmind. Turturduvorna framför tv:n ger varandra tysta, ömsinta blickar.

Musiken används också snyggt. Robyns ”Be mine”, en låt om hopplös kärlek, har sällan låtit så bra som när den ackompanjerar detta sympatiska lilla betongdrama.

FREDRIK STRAGE