Filmrecension: "Che - argentinaren"

Steven Soderbergh skildrar hur en revolutionär legend föds i de kubanska bergen.

Steven Soderberghs filmer är ofta både publikt och konstnärligt framgångsrika (”Sex, lögner och videoband”, ”Erin Brockovich”, ”Traffic”, ”Ocean’s Eleven”), eller också ett slags besynnerliga sisyfosprojekt tillkomna som på ren vilja, mot alla odds och kommersiella överväganden.

Ja, en del verkar gjorda liksom bara för att testa en mer eller mindre förryckt idé. Som den häromåret att göra en amerikansk version av Tarkovskijs ”Solaris” – eller som nu, ett fyratimmarsepos om Ernesto ”Che” Guevara, mannen som de flesta yngre nog bäst känner till som t-tröjelogga: en skäggig om än stilig karl med basker beslutsamt blickande upp mot någon fjärran utopi.

Filmen består av två fristående delar, varav den första, ”Che – argentinaren”, följer Guevaras väg från läkare till befälhavare i det gerillakrig på Kuba som 1959 ledde till störtandet av diktatorn Batista, medan den andra (med svensk premiär den 17 april) främst handlar om Ches tid i Bolivia, där han som bekant mötte sitt nemesis och blev en av sin tids mest fotograferade tillika kultförklarade lik.

Redan historiens facit tycks alltså ha försett filmen med en självklar dramaturgi: från uppgång till fall, som ju anstår varje tragisk hjälte alltifrån Shakespeares dramer till Michael Corleone. Allt i kongenial gestalt av Benicio del Toro, belönad med ett välförtjänt pris för bäste manlige skådespelare i Cannes.

”Che – argentinaren” utspelar sig mestadels under de få, mytomspunna åren i slutet av 50-talet då Fidel Castro och ett åttiotal män landsteg på Kuba där de sedan, efter flykten upp i bergen, förde gerillakrig mot regeringstrupperna, alltmer framgångsrikt när lokala bönder och andra anslöt sig.

Men intressant nog är det inte här filmen tar sin början, utan med en svartvit sekvens av Che Guevaras besök i New York 1964 där han höll tal i FN, något som sedan återkommer genom filmen. Varför? Kanske för att vi här, genom tidningsrubriker och tv-intervjuer, ser den offentliga personen, när allt redan blivit tillrättalagt: ett slags hi­storiens mini-sequels och tidslager som resten av filmen söker gräva sig förbi och bakom.

Alltså är det i de skogiga bergen vi befinner oss för det mesta, tillsammans med den Che som ännu inte blivit Che. Och vem är han då? En utböling som i egenskap av argentinare måste ta revansch för att han körs över av kubanerna, trots att han getts uppdrag direkt av comandante Castro själv? Eller någon som vinner respekt genom sin förmåga att lösa konflikter, lära analfabeter skriva och i egenskap av läkare ta hand om de sårade? När han inte framstår som den skicklige militärstrategen som lyckades jämka samman olika beväpnade styrkor.

Men får vi egentligen veta så mycket mer? Nja, här ställs nog fler frågor än ges svar. I vilket fall är filmen helt renons på psykologiserande, och inte heller finns här politisk analys åt vare sig det ena eller andra hållet.

Vad blir då kvar? Förvånansvärt mycket, och märkligt nog utan att det hela förfaller till kolorerad hi­storielektion. Filmen blir snarare ett slags distanserad, nästan Brechtsk förevisande av hur vissa historiska händelser kan ha sett ut, medan tolkandet medvetet lämnas över åt åskådaren. En tillbakalutad attityd som man nog i hög grad kan tillskriva regissören själv: faktum är att Soderberghs även fotograferat (under sin vanliga pseudonym, Peter Andrews), vilket banat väg för en egen berättarröst.

Framför allt det neddragna tempot imponerar. För detta är inte bara en högst inopportun rekrytering av en bit nutidshistoria, utan också på sitt sätt en betraktelse över de medel och medier genom vilka historia skrivs eller tillåts anta gestalt. Här är det, ungefär som i ”Zodiac” eller varför inte ”Valkyria”, som om långsamheten i de teknologier som då stod till buds – fälttelefoner, skrivna depecher, den mänskliga rösten (filmen bygger till stora delar på Guevaras dagbok) – bidrar till att dra ned på själva berättartempot.

Men, som sagt, en andra del återstår, och måhända får man där veta mer om ”mannen bakom ikonen”, som trailern utlovar.

Fast ett grundtips är att som läsart för det som komma skall ta scenen som hela eposet börjar med: den där en amerikansk journalist ställer en politiskt laddad fråga men till svar bara får en beslöjad blick och en rökpust från cigarren.

Kanske är det ett svar i sig: Che är och förblir en gåta, och Soderbergh tycks erkänna att han bidrar till mytbildningen mer än klargör den.