Filmrecension: ”Capitalism: A love story”

Det finns i stort sett en enda röst ute på den populärkulturella marknaden som har en radikalt annan politisk åsikt än den rådande: de så kallade marknadskrafterna skyr Michael Moore som pesten.
I stort sett ingen som han vill prata med vill prata med honom.

Den genomgående kritiken mot honom och hans filmer genom åren har varit hans ”ensidighet”, hans ”förenklingar”, han har kallats propagandist, socialist, landsförrädare – och tjockis. Givetvis.
I svenska och amerikanska medier avslöjas emellanåt ekonomiska skandaler, groteska fallskärmsavtal, företagspengar som används till att lyxrenovera direktörernas bostäder, pensionsavtal i halv­miljardklassen. Det blåser över på några veckor, trots löften om allvarliga åtgärder, politiska insatser, stora ekonomiska förändringar: Det är snart business as usual.

Ett par hundra tusen pensionärer fick i veckan besked om att de blir blåsta på 50 procent av sina begravningspengar de sparat ihop till under flera år. Folksams chef lade pannan i brydda veck och undrade var han i all världen skulle ta pengarna ifrån. Han kunde ju inte ta dem från andra löntagare. Och Folksam själva hade ju inga pengar alls, inte en krona. Inte en enda spänn!!!

”Det är bedrägeri”, sade en pensionär. ”Självbedrägeri”, sade Folksam och skickade ut vakter till sina kontor. Personalen kände sig hotad av de våldsamma 75-åringarna.

Skillnaden mellan USA och Sverige i avseendet ekonomiska brott och oegentligheter är väl att man i USA åtminstone för syns skull då och då burar in några stycken på långa, hårda straff. I Sverige brukar åtalen överklagas och överklagas – det blir oftast friande domar, kanske får någon skaka galler på en öppen anstalt i ett halvår; halvhyggliga ställen med halvhygglig standard, besök varje helg, frigång och likasinnade att umgås med.

När Moore i sin nya film ”Capitalism. A love story” avskärmar New York-börsen med polisens brottsfallstejp, kör upp en pansarvagn utanför fifflande banker och bolag, och kräver att få ta sig in i byggnaden och göra en citizen arrest – samt ta tillbaka de amerikanska skattebetalarnas pengar – möts han dels av vakter och poliser. Men framför allt: Förakt. Från makten givetvis, men också från politiker och medier.

Det är inte ”seriöst”.

Systemet sköljer över oss med hela sin propagandamaskin varje dag, tidningar, tv, filmer, reklam. En enda liten gubbe har lyckats ta sig in på den kommersiella filmmarknaden och hävdar en annan sanning, vill se en annan lösning. Häromdagen skrev ett svensk högerspöke i SvD, Per Gudmundson (som numera i ett eget intressant journalistiskt crossoverprojekt är lika mycket film- och musikkritiker som ledarskribent) att Michael Moore tagit sig vatten över huvudet. Så här avslutade han sin överlägsna och tvärsäkra recension (eller vad det nu var):
”Vad som tidigare framstod som lustfyllt överhetstrots blottas som naket demokratiförakt.”

”Capitalism. A love story” är en av Michael Moores allra roligaste filmer, nej han ger inte mycket för ett system som gör de rikare allt rikare och de fattigare allt fattigare, han redogör rätt pedagogiskt för hur marknaden spelat roulett med de amerikanska arbetarnas pengar, vilka som får gå från hus och hem, blir av med jobben – och vilka som obekymrat fortsätter sina affärer.

Bara några månader efter det att den amerikanska kongressen och senaten på ett närmast kupp­artat vis accepterat ett statligt stöd på 700 miljarder dollar till banker och låneinstitut kunde Michael Moore och andra avslöja att pengarna bland annat gick till – nya bonusar.
Moores metoder kan man säkert diskutera, men att stirra sig blind på finliret i stället för det han är ute efter att prata om – ett korrupt ekonomiskt system som måste förändras, reformeras, eventuellt bytas ut – det är att smita undan av ren feghet.

Om han nu är en sådan propagandist, med urusla argument, hur lätt vore det inte att bemöta hans argumentation, och slå den i bitar. Nej, det är det ingen som vare sig vågar eller vill. Han får i stället stå på gatan med en megafon för att ställa sina frågor. Jag uppmanar alla till att gå och få sig en skruvad, rolig och sevärd bild av hur kapitalismen fungerar. Till skillnad från den snedvridna och humorlösa vrångbild vi matas med dagligen.