Filmrecension: ”9”

Det är lite synd att den svenska distributören inte hittat på någon mer rafflande titel, för den här udda animerade filmen är definitivt värd att hitta till.

Historien är av det enklare slaget, ett litet gäng hårt prövade trasdockor av grov säckväv fajtas mot ett själlöst maskinmonster i en postapokalyptisk värld. Storyn har klara likheter med bland annat ”Terminator”-filmerna där mänskligheten hotas av en framtid där maskinerna vänder sig mot sina mänskliga skapare, även om människorna i ”9” sedan länge är utraderade. Men estetiskt är filmen betydligt originellare.

Det hela började som en kortfilm av filmstudenten Shane Acker, som blev Oscarsnominerad 2006, men förvandlades till långfilm när bland annat Tim Burton välsignade projektet med sin producentnärvaro. Det visuella, sepiafärgade konceptet – där ruiner, damm, rostig metall och grova tyger fått ge form och färg – är både imponerande och laddad med en melankolisk känsla av förlust och förintelse. De små dockorna, som fått liv av samma uppfinnare som dumt nog även skapade helvetesmaskinen, kämpar både för sina små dockliv och mot destruktiva krafter inom gruppen som är trötta på striden och helst bara vill gömma sig. Med lika delar kärlek och uppror lyckas de i alla fall bjuda motstånd. Ett vinnande, trösterikt koncept att ta till i fler sammanhang där väsentliga värden känns hotade.