En liten film om Olle Ljungström

I början av år 2006 fick Jacob Frössén, som aldrig arbetat med film tidigare, idén att göra en dokumentärfilm om artisten Olle Ljungström. Han hittade numret på nummerupplysningen och ringde.

- Jag var väldigt nervös, vi kände ju inte varandra alls, berättar Jacob Frössén. Men han sa att "du anar inte hur smickrad jag blir" och "du får filma allt utom när jag går på toaletten". Han tyckte att vi kunde börja filma dagen efter.

Knappt tre år senare ska "En film om Olle" nu visas för första gången. Filmen visas som "work in progress" men är nästan klar, även om den ska klippas om lite till den riktiga premiären nästa år.

Att Jacob Frössén valde att göra en film om Olle Ljungström var ingen slump.

- Jag ville hylla honom på något sätt. Han har inte fått den uppmärksamhet som han förtjänar, Britta-Stina i Arjeplog vet inte vem Olle är men skulle säkert må mycket bättre om hon fick höra hans musik och visste att han och hans musik finns, han står i en egen klass som artist i Sverige tycker jag. Hans texter är på en helt egen nivå.

Ni filmade i nästan tre år. Hur var det?
- Olle har ju ingen almanacka och ingen struktur, så det var nästintill omöjligt att bestämma tider då vi skulle filma. Ibland ringde han och ville filma och då var det bara att hänga på. Det är nästan bara jag som har filmat, jag ville inte ha känslan av att det är ett helt kamerateam med ljudtekniker i kulisserna. Så det är en ganska liten, intim film.

Hur blev er relation?
- Vi kom varandra nära, och det märks nog i filmen. Han var väldigt öppen, han har en förmåga att dra in folk i sitt liv. Jag skötte till exempel hans ekonomi ett tag och bar runt på hans VISA-kort och hans hemnycklar.

Du ville göra en hyllning, är det inte lätt att undvika att visa de dåliga sidorna?
- Olle har ju också en ganska lustig förmåga att ge en uppgifter. Det kunde vara att åka och hämta en gitarr i en lägenhet på andra sidan stan eller en kvarglömd bil på Gotland . Han lägger fram det på ett sätt som gör att man ställer upp. Han är en mästare på att delegera, och det är med i filmen.

Vad får vi se?
- Det kretsar kring Olles vardagsliv. Det är mycket hemma hos honom. Sen är vi på Gotland dit vi åkte en vecka för att göra en långintervju, men den blev aldrig av. Man får följa med till Göteborg när Olle ska jobba med sin nya skiva. Det är också en träff med hans gamla Reeperbahn-bandmedlemmar och hans låtskrivarkompanjon Heinz och med hans mamma, men jag har försökt undvika att göra det till en rockumentär med tråkiga hyllningsintervjuer där någon dammig producent sitter och pratar fina sångpålägg, det är mest Olle som får prata. Han är väldigt bra på att prata.

Vad pratar han om?
- Han är snart 50, och det handlar en del om att åldras.