Bloggare: Fredrik Strage

Publicerad 14:25, 3 september 2010

Strages krönika: Vi bör bejaka vimlet av nya genrer

En bekant blev besviken när jag inte följde med på sommarens Forever Young-turné. ”Det blir en massa sköna åttiotalsband som Alphaville”, sa han. ”Statsministerns favoritband näst efter Da Buzz spelar alltså på syntharnas version av Rhapsody in Rock?” sa jag. ”Jag stannar hellre hemma och lyssnar på häxhouse.” Min kompis nollställda ansiktsuttryck tvingade mig att förklara vad häxhouse, eller witch house, var för något: ett mellanting av industriskränig electronica och långsamma hiphopbeats. ”Witch house kallas även drag”, upplyste jag. ”Och screwgaze. Och crunk shoegaze.” För varje synonym jag rabblade upp såg hans ansikte allt tröttare ut.

När musikkonsumenter närmar sig medelåldern ledsnar många av dem på snacket om nya stilar. Och visst har de senaste tio årens myller av genrer – främst inom olika sorters dansmusik – ibland varit lika migränframkallande som överväldigande. Förr knöts stilar ofta till geografiska platser. Nu föds de på nätet där de muterar till nya hybrider innan musikbloggarna ens har hunnit avhandla den första inkarnationen av ett sound.

Även om man känner trötthet snarare än entusiasm inför nya subgenrer är det viktigt att fortsätta lyssna. Chill wave, gore step, screwgaze och ghost’n’b – för att nämna några namn som flutit runt de senaste månaderna – må vara absurda etiketter men musiken de beskriver är briljant. De flesta nya genrebeteckningar låter fjantiga när man hör talas om dem första gången. ”Hiphop ska vara hiphop”, fnös Ken Ring i fjol. ”När man börjar prata om triphop eller hiptrop eller kuksugarhop är jag inte intresserad längre.” Och ”triphop” har kanske en löjlig klang. Men hur respektingivande lät egentligen ordet ”hiphop” när det lanserades? Hur seriöst lät ”jazz”, ”bebop” och ”rock’n’roll”? Alla namn på nya musikstilar låter till en början som lättsinniga trender.

Artister brukar gnälla om att de inte vill bli placerade i fack (”vår musik är helt unik bla bla vi gör vår egen grej bla bla”) men utan etiketterna skulle det vara omöjligt att navigera över de oceaner av musik som forsar ur våra bredband. Därför bör vi bejaka vimlet av nya genrer. Även om det leder till bisarra hårklyverier som sketchen i P1:s ”Nya vågen” där två musiksnobbar tvistar om huruvida den amerikanske musikern Washed Out spelar chill wave, dream pop, chill gaze, gaze wave, chill house, no-fi, lo-fi eller concept rock.

Häxhouse är en problematisk term eftersom musiken inte har ett smack med house att göra. ”Det finns inget att hämta för den som vill dansa och kyssas”, skriver nätfanzinet Throw Me Away. ”Här finns inga stora pianon. Inga ’all join hands’-körer.” ”Drag” är egentligen ett bättre namn på det släpigt demoniska sound som skapas av artister som White Ring, Salem och oOooOO.

Men jag gillar ändå epitetet häxhouse eftersom uttrycket för tankarna till häxa: den drink som många av oss blandade genom att stjäla en skvätt ur alla flaskor i våra föräldrars spritskåp. Häxhousen har lika djärva ingredienser och en lika förlamande effekt på vårt nervsystem.

Publicerad 11:40, 2 september 2010

Febertopp!

Karin Dreijer såg udda ut redan på de första Fever Ray-pressbilderna. Hennes black metal-aktiga makeup var nästan lika kuslig som musiken. Den looken framstod ändå som högst konventionell när Dreijer skickade en burkabärande figur med blonda dreads och smältande ansikte för att ta emot P3 Guld-priset. Och nu har hon gjort det igen. Fever Rays nya stil ser ut som om rymdvarelser från planeten Xzroffthz har klonat Ebbe Carlsson och den frikyrkliga SYO-konsulenten som klagade på din Dio-tröja när du gick i fyran.

Publicerad 09:41, 31 augusti 2010

Sarah, kom ut i kväll!

Nolltoleransen mot olaglig affischering har varit en viktig del av borgarnas kulturfientliga politik. Men i valtider gäller förstås andra regler och Stockholm bombas med plakat, klistermärken och banderoller. Det är aldrig så lätt att utveckla politikerförakt som veckorna före valet. All annan utomhusreklam framstår plötsligt som begåvad. Jag nickar gillande åt H&M:s höstkampanj, Svenska kyrkans konfirmationsreklam på bussen och cd-tipsen från Åhléns i tunnelbanan.

Och likt en tolvårig tjej framför en Justin Bieber-poster blir jag stående i flera minuter framför reklamen för ”The Sarah Silverman program”. Oj, vad jag gillar henne. Sarah Silvermans pekfingret-mot-röven-gest sammanfattar också mina känslor för valpropagandan. Häromdagen började jag läsa Silvermans självbiografi ”The bedwetter” (likt Henrik Schyffert var hon sängvätare i unga år) där kapitlen har rubriker som ”Summer camp – the second worst kind of camp for jews”. På fredag kl 22 startar den tredje och (tyvärr) sista säsongen på Comedy Central.

 

Publicerad 07:00, 27 augusti 2010

Strages krönika: Till 44% Sverigedemokrat

Jag bor granne med en eritreansk restaurang. Sent en natt väcks jag av stupfulla afrosvenskar nere på gatan. Trots att jag stöder kampen för Dawit Isaaks frihet, trots att jag tyckte att Efti, den eritreanska tredjedelen av popgruppen Midi, Maxi & Efti var coolast, kan jag inte låta bli att väsa: ”Käften! Annars går jag Haile Selassie på era arslen.”

Några dagar senare gör jag Svenska Dagbladets partitest och inser vad min plötsliga irritation mot eritreaner beror på: jag är till 44 procent Sverigedemokrat. Det kommer som en överraskning. Jag har ju kryssat i rutan ”sympatiserar” under påståendet ”invandringen berikar Sverige”. Möjligen uttrycker jag en viss främlingsfientlighet genom att i testet säga nej till EU-medlemskap för pseudo­demokratin Turkiet. Och kanske är det nationalistiskt av mig att inte vilja att Sverige deltar i Natos militäroperationer. Mitt ja till fritt inträde på statliga museer skulle också kunna tolkas som ett stöd för traditionell, svensk kultur.

Min mörkhyade vän George blir lika förvånad över sitt resultat i SvD:s partitest: 62 procent Sverigedemokrat. ”Du är i och för sig sjukt främlingsfientlig”, påpekar jag. ”Bara mot invandrare som kommer från andra länder än Sri Lanka”, säger han. ”Inga rasister på våra gator”, skanderar jag och gör om testet. Den här gången kryssar jag i rutan ”sympatiserar helt” i stället för ”sympatiserar” under ”invandringen berikar Sverige”. Jag blir ännu mer Sverigedemokrat: 50,7 procent. ”Det är syntens fel”, säger George. ”Du gick runt i Dr Martens och kortbyxor på gymnasiet. Du är nazist. Det är ingen idé att kämpa emot.” ”Men jag hade ’Rör inte min kompis’-knapp! Jag förlovade mig med en judinna! Jag hängde med Latin Kings!” protesterar jag.

Först efter flera dagars självrann­sakan inser jag vad som gått snett. Nyligen började jag i smyg att skriva webbkommentarer under mina egna krönikor eftersom jag var avundsjuk på att Hanna Hellquist fick mer respons i På stan-bloggen. Jag skrev bara några stycken (slarvigt formulerade, med en och annan särskrivning) för att få i gång diskussions­trådarna. I samma ögonblick släppte jag en mental spärr och anslöt mig till den grupp människor som skriver kommentarer på dagstidningarnas sajter. Det är inte samma sak som att bli medlem i Sverigedemokraterna men ett steg i den riktningen.

Kommentarerna på dags- och kvällstidningarnas sajter är, för att citera brittiska The Word, ”det bästa argumentet mot demokrati sedan Platons ’Staten’”. Men ingen har undersökt vad som är hönan och ägget. Skriver man webbkommentarer för att man är rasist eller blir man rasist av att skriva webbkommentarer? Tänk om tekniken döljer ett chauvinistiskt cybervirus som, likt monstret i en gammal David Cronenberg-film, letar sig upp från tangentbordet till huvudet, infekterar hjärncellerna och gör den sjuke övertygad om att världen styrs av en socialist-feminist-hbt-pk-heja-mångkulturen-islamist-judisk lobby?

Jag gör om SvD:s partitest och blir 53,5 procent Sverigedemokrat. När ni läser det här har jag förmodligen invaderat Polen.

Publicerad 10:45, 26 augusti 2010

Spectors sista skiva

 

När den legendariske producenten Phil Spector dömdes för mord i fjol trodde många att han hade släppt sin sista skiva. Många trodde det även före skådespelerskan Lana Clarksons död (bortsett från de två låtar som Spector producerade på brittiska Starsailors album ”Silence is easy” 2003 hade han inte gjort någon ny musik sedan The Ramones album ”End of the century” 1980). Därför blev fansen överraskade när hans 42 år yngre fru Rachelle Spector, som han gifte sig med under rättegången, i somras gav ut sitt debutalbum ”Out of my chelle”. ”A Phil Spector production” står det på omslaget.

När man lyssnar verkar det osannolikt att Phil haft särskilt mycket att göra med produktionen. Den lättsamma danspoppen bär inga spår av hans klassiska sound. Och på baksidan av skivan listas Phil Spector endast som ”exekutiv producent”. ”Jag är lika upphetsad över det här projektet som när jag träffade Elvis eller Stones”, sa han nyligen i en intervju från fängelset. De amerikanska kritikerna är inte lika entusiastiska och beskriver Rachelle Spector som en talanglös guldgräverska. New York Post slår fast att Phil Spectors musik nu är lika kriminell som han själv. Men singeln ”Here in my heart”, Rachelles kärlekssång till maken bakom galler, har faktiskt en ärtig charm.

Publicerad 18:03, 22 augusti 2010

Syntis & Svettis

 

Om prestigebokningen Depeche Mode tog död på Arvikafestivalen så var det ett värdigt slut. Syntarna kan åtminstone glädja sig åt att Sverige fått sin allra första bodyfestival. Som de flesta vänner av elektronisk musik känner till är body en förkortning av ”electronic body music”, den tunga subgenre till syntpop som uppstod i början av åttiotalet.

Bodyfest arrangeras den 9 oktober på Klubben i Fryshuset. Dragplåster är belgiska Front 242, som gav bodygenren dess namn, och ett återförenat Pouppée Fabrikk, Karlskogabandet vars debutsingel ”Die Jugend” fortfarande är den bästa bodylåt som någonsin samplat en skräckfilm om nazistiska zombier (”Shock waves”). Hårdföra bodybusar som Tyske Ludder, Autodafeh och No Sleep By The Machine uppträder också.

Men det allra mest imponerande med Bodyfest är motionsloppet Bodyruset, tänkt som en uppladdning inför festivalen. Den 11 september kl 14:42 går startskottet varpå Stockholms syntare springer 2, 42 kilometer i Tanto. Deltagarna samlas redan halv två, vid trappan mellan Hornstull och Tanto, där det blir gemensam uppvärmning till flåsvänlig body. Alla löpare måste ha på sig kängor – med eller utan stålhätta. Bodychica accessoarer som kedjor, hängslen och skottsäker väst är också ett plus. Äntligen har syntarna fått sin (betydligt coolare) motsvarighet till hårdrockarnas fotbollsturnering Metallsvenskan.

Publicerad 06:00, 20 augusti 2010

Strages krönika: Mer respekt för Fincher

För ett par veckor sedan uppträdde The Cult på Gröna Lund. Sångaren Ian Astbury hyllade svensk film. ”Åh, jag längtar verkligen efter en remake av ’Män som hatar kvinnor’ med Nicolas Cage och Angelina Jolie”, sa han ironiskt. ”Trotsa kulturimperialismen!”

Två saker var märkliga med det uttalandet. För det första är Nicolas Cage ett stort fan av The Cult (han såg till att de fick göra ledmotivet till filmen ”Gone in 60 seconds”). För det andra är The Cult – som i 30 år klätt sig i cowboyhattar, MC-jackor och indianfjädrar – ett av de mest amerikaniserade brittiska banden någonsin. Men Ian Astbury är långt från den ende som klagar på att det görs en amerikansk version av ”Män som hatar kvinnor”.
På Internet Movie Database tvivlar de flesta kommentatorer på filmen. Signaturen Sebastian B tror att våldtäkterna och Lisbeth Salanders lesbiska läggning stryks i den nya versionen. Han fruktar också ett nytt slut där Mikael Blomkvist räddar Lisbeth i stället för tvärtom. Även kritikerna är tveksamma. Nyinspelningen ”will surely screw up”, skriver Rolling Stone. Empire råder regissören David Fincher att snegla på sina egna verk för att hitta den rätta Stieg Larsson-atmosfären. Samma tidning ger ”Män som hatar kvinnor” högsta betyg och beskriver den som en svensk ”När lammen tystnar”.

Visst finns det anledning till skepsis när det enda som var riktigt bra i den första ”Män som hatar kvinnor”, Noomi Rapace, byts ut mot Rooney Mara som hade mindre karisma än en tapet i den poänglösa ”Terror på Elm Street”-remaken. Men det är trots allt David Fincher som regisserar. Stieg Larsson-fansen borde ha lite mer respekt för det namnet. Om ni frågar mig är det hädelse att nämna filmer som ”Zodiac”, ”Seven” och ”Panic room” i samma andetag som en halvdassig skandinavisk deckare. Det sorgliga med ”Män som hatar kvinnor”-remaken är inte att den görs utan att David Fincher drar till Sofo i stället för att följa upp sitt mästerverk ”Fight club” med en ny Chuck Palahniuk-filmatisering.

Att nyinspelningen fått negativ kritik innan den påbörjats beror nog också på den amerikanska versionen av ”Låt den rätte komma in”. Den har premiär i höst och heter ”Let me in” (titeln ”Let the right one in” ansågs för krånglig). Av trailern att döma är den mer mainstream och mindre poetisk än Tomas Alfredsons film. Men även om ”Let me in” stinker bör vi inte ansluta oss till de cineaster som fördömer alla amerikanska nyinspelningar. Ibland blir ju resultatet formidabelt. Jag har inget emot kulturimperialism om den leder till filmer som ”The departed”, ”Inglourious basterds”, ”De 12 apornas armé”, ”The ring” och ”7 vågade livet”.

Att ”Män som hatar kvinnor” får femmor av amerikanska kritiker – och treor av svenska – beror antagligen på att Sverige uppfattas som exotiskt. Amerikaner känner sig smarta när de ser textade filmer. Sedan struntar de i att dialogen på Blomkvists redaktionsmöten är så pinsam att det gör ont och att Lisbeths cybergothlook till och med skulle ha blivit utskrattad på Arvikafestivalens camping.

Publicerad 16:29, 18 augusti 2010

Du skulle inte stjäla en baby

Det är omöjligt för mig att besöka Paris utan att göra en rejäl shoppingrunda på dvd-, bok- och skivpalatset La Fnac i Les Halles. Jag har tömt min plånbok där under de senaste tjugo åren. I somras köpte jag bland annat tre Woody Allen-filmer: ”Stardust memories”, ”En annan kvinna” och ”En midsommarnatts sexkomedi”.

När jag härom dagen stoppade den första av dem i dvd-spelaren startade den traditionella antipiratreklamen med Prodigy-liknande techno och varningen ”you wouldn’t steal a car, you wouldn’t steal a handbag…”. Jag försökte klicka förbi den men det gick inte – hur många knappar jag än tryckte ner på fjärrkontrollen. Alla mina nyinköpta Woody Allen-dvd:er inleddes med samma hälsning från The Motion Picture Association of America. Tydligen har filmbolagen bestämt att vi som fortfarande köper dvd:er ska straffas. I så fall kan de väl variera sin tröttsamma propaganda med den här versionen som sändes i tv-serien ”The IT crowd”?

 

 

Publicerad 07:00, 13 augusti 2010

Strages krönika: Knuffa reggaekulturen i bögigare riktning

I början av juni meddelade en konsert­arrangör i Malmö att Beenie Mans spelning – som ställts in efter protester från Facebookgruppen ”Inga homofober på våra scener” – skulle bli av eftersom man upptäckt en video där reggaestjärnan, enligt arrangören, inte mordhotade homosexuella utan talade om tolerans. Särskilt hbt-vänliga var dock inte uttalanden som ”Är du gay är du gay, behåll det för dig själv” och ”Om du är gay är det inte mitt fel”.

Tyvärr ställde inte Sydsvenskan följdfrågan ”Vems fel är det att du är svart?” när de fick en intervju med Beenie Man under besöket. De bad honom förklara låten ”Han up deh” och han försäkrade att den inte alls handlar om att bränna bögar och lyncha lesbiska. Ordet ”rope” i raden ”hang a chi chi gal (flata) with a long piece of rope” betyder enligt honom inte ”rep” utan penis. ”Det jag egentligen säger i texten är att om en kvinna är lesbisk och du vill omvända henne – ha sex med henne”, sa Beenie Man. Lögnerna fick hans näsa att växa sig längre än Montego Bay.

Jag struntade länge i det böghat som bubblar i reggae. De problematiska låtarna utgör en ytterst liten del av den samlade musikproduktionen. Att ignorera homofobi inom reggae är därför betydligt enklare än att ignorera sexism inom gangsterrap eller satanism inom black metal (om man har svårt för sådant). Men de senaste åren har den homofoba skamfläcken känts alltmer irriterande, särskilt när den försvaras med argument som att Jamaica tillhör tredje världen och inte vet bättre.

Så länge reggaeartister inte uppmanar till mord på homosexuella när de spelar i Europa är det dock tveksamt att, i förebyggande syfte, hindra dem från att uppträda. Bättre är i så fall att knuffa reggaekulturen i en bögigare riktning. På onsdag nästa vecka arrangeras klubbkvällen Batty Boy av det så kallade Bögjävlargänget, författare till boken ”Bögjävlar” och arrangörer av en lång rad subversivt glittriga klubbspektakel.

En av mina bloggande vänner anser att Batty Boy-projektet är ”lika rimligt som att reclaima swastikan”. Men från början stavades reggae faktiskt reggay (som i Toots & The Maytals klassiska singel ”Do the reggay”). Och bögjävlarna kommer att lyfta fram baktaktslunkande gayikoner som Boy George (Culture Club hör till historiens mest framgångsrika reggaeband) och Grace Jones (jamaicanskan som man redan tillägnat en klubbkväll). Poppig reggae som Lily Allen, Ace Of Base och Robyns sommarhit ”Dancehall queen” lär också bli spelad, liksom – förstås – alla kvinnliga dance­hallartister som har mer mellan tinningarna än sina manliga kollegor.

Pengarna från klubbkvällen går till den jamaicanska hbt-organisationen J-flag som i våras arrangerade den första Prideparaden på ön. Det var en blygsam manifestation, men ett stort steg för ett land där premiärministern har spelat TOK:s bögbrännarhit ”Chi chi man” på valmöten och där män är så rädda för att bli homo att de vägrar låta sig undersökas för prostatacancer.

Förhoppningsvis kan Batty Boy-partyt inspirera fler rosaskimrande reggaekvällar. Efter årets Pridefestival, där Rednex och Dr Bombay var dragplåster, behöver hbt-publiken bra dansmusik lika mycket som Beenie Man behöver en hjärna.

 

Batty Boy arrangeras på Jävla bögbar, Side Track, onsdag 18 augusti, kl 22-01, Wollmar Yxkullsgatan 7, T-bana Mariatorget.

Publicerad 11:29, 11 augusti 2010

KD går medeltid på ditt arsle

 

Två kristdemokratiska riksdagsledamöter skriver på Aftonbladets debattsida att Medeltidsveckan i Visby inte tas på tillräckligt stort allvar av kulturjournalister. Etablissemanget föredrar enligt kristdemokraterna ”scengolvens melodramer” och begriper inte att riktig kultur är när verklighetens folk drar på sig lajvarsärk och ringbrynja. Att KD plötsligt ställer sig bakom rollspelskulturen, som tidigare anklagats för att främja ockultism, är överraskande. Men Göran Hägglund och hans lakejer längtar förstås tillbaka till den gudfruktiga medeltiden. 

KD:s utspel torde uppskattas av Gycklarbloggen, ett humoristiskt forum för medeltida värderingar som härom året förfasade sig över att partiet inte längre ägnade sig åt ”förswaar af thän rättan tro” utan hade blivit vanliga småstadsmoderater som gnällde på fastighetsskatt. Genom att omfamna Medeltidsveckan visar KD att man inte glömt sina rötter. Snart hörsammar de nog Gycklarbloggens önskemål om ”ett teokratiskt statsskick, vtökad missionswärksambhet gjenom korståg och sedesamt dammode”.

Publicerad 10:41, 9 augusti 2010

Endimensionell reklam

Om två veckor har ”Toy story 3” premiär. Låt oss hoppas att den är mer begåvad än sin slogan: ”Håll ett öga på 3D.” Publiken lär bli besviken om den bara håller ett öga på 3D. Det behövs nämligen två för att tekniken ska funka. Men det verkar inte Mr Potato Head ha fattat.

 

Publicerad 06:10, 6 augusti 2010

Strage: Min olagliga bokhylla

17-årige Maki går en mattekurs på sommaren och inleder en homosexuell relation med sin snygge lärare Haruji – som fortfarande är kär i Mizuguchi, en äldre man han själv låg med som 17-åring. Hur triangel­dramat utvecklar sig vet jag inte. Jag har inte hunnit läsa Satomi Yamagatas mangaroman ”Manic love” och nu ska den slängas.

Den ligger i samma hög som en Lewis Carroll-biografi, som bland annat innehåller foton av lättklädda småflickor som 1800-talsförfattaren tog innan han skrev ”Alice i underlandet”, en modetidning med bilden av en naken, tioårig Brooke Shields som hängde på Tate Modern i London innan polisen tog bort den, ett nummer av det svenska gaymagasinet Destroyer (som erotiserar Mowgli i Disneyfilmen ”Djungelboken”) och Simon Gärdenfors seriepocket ”Nybuskis” (där en äldre man för en pojkes hand till sitt skrev och säger ”nu vet du varför jag kallas styvfarsan”).

Jag tänkte inte på att delar av min bokhylla kunde vara olagliga förrän en svensk översättare av japanska serier nyligen fälldes för barnpornografibrott. Sedan en månad tillbaka räknas även tecknade bilder av personer under 18 i sexuella situationer som barnporr. ”Bilderna innebär en kränkning av alla barn”, sa en tjänste­man på justitiedepartementet.

På sin hemsida definierar polisen barnporr: ”Med barn avses en person vars pubertetsutveckling inte är fullbordad eller som, när det framgår av bilden och omständigheterna kring den, är under 18 år.” En tecknad figur räknas alltså som ett barn om den ser tillräckligt barnslig ut – vilket japans­ka seriefigurer med tefatsstora ögon ofta gör.

Efter domen mot översättaren förväntade jag mig ett uppror på kultursidorna. Men kritiken har varit relativt försiktig – kanske för att ingen vill förknippas med pedofiler. Piratpartiet är, som vanligt, de enda politiker som verkar bry sig om integritetsfrågor. Regeringen har lyckats invagga oss i tron att den nya lagstiftningen inte drabbar vanligt folk – bara pedofiler samt en och annan urartad konstnär. När drottning Silvia, som använt all sin makt för att främja förbudet, fick en fråga om hur den nya lagen påverkade integriteten svarade hon: ”Det gäller barnens lidande. Jag tycker att barnen går före.”

Det tycker jag också. Men att tanklöst montera ner friheter som det tagit oss sekler att förvärva, att kriminalisera konst på ett sätt som för tankarna till fascistiska regimer, är den sämsta tänkbara present vi kan ge kommande generationer. Man behöver bara läsa vidare på polisens sajt för att se åt vilket håll vi är på väg: ”Barnpornografisk text helt utan inslag av bild eller film betraktas i nuläget inte som barnpornografi.”

”I nuläget.” De orden får mig att fundera på vilka böcker jag kommer att behöva kasta när drottning Silvia har slutfört sitt lobbyarbete. Antagligen Thomas Manns ”Döden i Venedig”, Vladimir Nabokovs ”Lolita” och Stephen Kings ”Det” (där de elvaåriga hjältarna förenas i en gangbang). Det tar emot att rösta på Piratpartiet som vill slopa säkerhetskontrollerna på inrikes­flyget. Men om några år, när jag sitter på en al-Qaida-kapad flight på väg mot en Hötorgsskrapa, kommer jag i alla fall att kunna fälla tillbaka sätet och trösta mig med lite mangaerotik.

Publicerad 10:46, 5 augusti 2010

Moss går loss

Rolling Roadshow är en årlig, amerikansk bioturné som visar klassiska filmer på platserna där de spelades in. Under sommaren kan man exempelvis se ”Robocop” i ett industriområde i Detroit, ”Gudfadern 2” på ett hustak i Little Italy och ”Storstadshamn” vid kajen i Hoboken, New Jersey. En stockholmsk motsvarighet vore kanske en bra idé? ”Darling” skulle kunna visas på Stureplan, ”Stockholmsnatt” i Kungsträdgården och ”Mannen på taket” utanför Eastmaninstitutet. Men den egentliga anledningen till att jag uppmärksammar Rolling Roadshow-turnén är att jag vill visa filmaffischerna som den brittiske designern Olly Moss har gjort till spektaklet. De är så snygga att det gör ont.

 

 

Publicerad 10:41, 1 augusti 2010

Teckentechno

Dr Bombay tillhör de artister som får mig att önska att jag vore döv. Därför känns det märkligt att han flankeras av en dövtolk på Pridefestivalen. Vanligtvis anses endast politiska tal vara så viktiga att de måste översättas till teckenspråk men på Pride jobbar en dövtolk stenhårt på att förmedla budskapet i Dr Bombays svennetechno, Rednex dito och Jessica Folckers dussinsoul (se klippet nedan). Kanske är det inte bara en service till hörselskadade utan också ett sätt för Pride att markera att Dr Bombay är viktig. Många har ju frågat sig vad han har med HBT-kultur, eller med någon kultur alls, att göra.

Hur som helst gör dövtolken ett formidabelt jobb. Många åhörare blir stående framför scenen trots att de avskyr musiken. Av de inlevelsefulla gesterna att döma är Dr Bombays ”SOS (The tiger took my family)” ett gripande drama om man avlägsnar allt ljud.

 

Publicerad 07:20, 30 juli 2010

Strages krönika: Bilar ska vara hårda

Bilar ska inte vara tråkiga. Bilar ska vara hårda, som vi fick lära oss i trafikskolan.
Jag letar efter min hyrbil i ett parkeringshus i Paris. Jag känner mig som Robert De Niro i ”Jackie Brown” när han inte kan hitta sin bil på parkeringen och blir så irriterad att han skjuter Bridget Fonda. Men De Niro letade efter en vit Volkswagenbuss som borde ha varit lätt att upptäcka. Jag letar efter en mörkblå Audi som ser exakt ut som alla de andra bilarna i parkeringshuset: rundade hörn, trubbig front, upphöjd bakdel. Efter tio minuter är jag inte bara irriterad på att alla modeller är identiska – utan uppgiven över att folk betalar hundratusentals kronor för fordon som ser så slätstrukna ut.

Förr i tiden kunde man känna igen en Saab, Audi eller Volvo på femtio meters avstånd. Men det djärva designtänkande som exempelvis har lagt grunden till Apples framgångar finns inte längre i bilbranschen. Företagen tycks ha intalat sig själva att alla kunder vill ha exakt samma bil. Utbudet är lika upphetsande som i en östtysk bilhall 1973 eller i en amerikansk dito för hundra år sedan när automagnaten Henry Ford sa att kunderna kunde få sin T-Model Ford i vilken färg som helst så länge den var svart.

Det blir allt svårare att hävda bilarnas betydelse för stadsbilden när deras design är mer sövande än valium. Jag har alltid avfärdat Miljöpartiets prat om en bilfri innerstad som hippie­nonsens. Oavsett hur mycket avgaser det är i Stockholm stör jag mig mer på stroppiga cyklister (vars föroreningar är sociala snarare än kemiska). Bilar är inte bara praktiska. De är en lika estetiskt viktig ingrediens i en storstad som höghus och neon. Men numera tillför de ingenting. De bulligt aerodynamiska plåtklonerna är så fula att de lika gärna kan stå kvar i garaget.

Finanskrisen lyfts ofta fram som orsaken till att alla nya bilar ser likadana ut. Biltillverkarna vågar inte satsa på udda modeller eftersom de – likt Hollywoodproducenter som helst gör uppföljare och nyinspelningar – vet att det vid ett eventuellt misslyckande är lättare att försvara en beprövad idé. Industrin brukar också påpeka att den förhärskande designen är idealisk: mjuka former ger lågt luftmotstånd och sparar bensin, upphöjd bakdel ger gott om bagageutrymme. Bilen har helt enkelt hittat sin optimala form. Dessutom är trygghet viktigare än design för de flesta köpare. Den som rullar på E?4:an i en modern bil känner sig lika trygg och anonym som ett  får längst in i skocken.

Själv kommer jag aldrig att köpa bil. En så stor investering måste framkallas av ett habegär, en övertygelse om att jag blir en coolare person bakom ratten. För de cirka 200?000 kronor som en ny bil kostar vill jag ha valuta för pengarna. Jag vill ha Mad Max Ford Falcon ur ”The road warrior”, Marty McFlys DeLorean ur ”Tillbaka till framtiden”, Kowalskis Dodge Challenger ur ”Vanishing point”, djävulens Plymouth Fury ur ”Christine” eller – allra helst – den svarta Ford Mercury som Sylvester Stallone kör i ”Cobra”. Bilar ska inte vara tråkiga. Bilar ska vara hårda, som vi fick lära oss i trafikskolan.