Bloggare: Fredrik Strage

Publicerad 09:15, 12 mars 2010

Fredriks krönika: Jag hoppas fortfarande på D'Angelo

Enligt polisen i New York greps soulsångaren D’Angelo förra helgen när han försökte köpa sex av en undercoversnut. Hennes förklädnad var tillräckligt trovärdig för att locka kunder. Men inte så betagande att D’Angelo värderade hennes tjänster särskilt högt. Han erbjöd henne 40 dollar för en avsugning. En futtig summa med tanke på att polisen efter gripandet fann 12 000 dollar i hans bil. Ödets ironi är att en stor del av världens befolkning för tio år sedan skulle ha erbjudit D’Angelo ett belopp av den storleken för möjligheten att, som det brukar heta, gå ner på honom.

D’Angelos andra album ”Voodoo” släpptes i januari 2000. I videon till singeln ”Untitled (How does it feel)” var han naken. Kameran smekte hans muskulösa kropp medan D’Angelo sjöng släpigt och trånande. Han liknade en staty skulpterad av Afrodites händer, ett stycke maskulin perfektion av det slag som Salt-N-Pepa efterlyste när de rappade att deras idealman var ”smooth like Barry and his voice got bass, a body like Arnold with a Denzel face”.

D’Angelo såg så liderlig ut i videon att det gick rykten om att han fick en avsugning utanför bild (kameran tangerade bara de övre regionerna av hans skrev). Regissören Paul Hunter sa att videon vände sig till kvinnor: ”Det skulle kännas som om den som tittade var ensam med D’Angelo, vem hon än var.” Och den sexuella laddningen var så stark att även män drabbades. Killar som var vana vid rapvideor där män bar bylsiga plagg, medan kvinnor hade minimala hotpants, tyckte att det var obehagligt att se den nakne D’Angelo. Ett fan sa till New York Times att hennes pojkvän hade bett henne stänga av MTV när videon visades. ”I don’t want to see that gay stuff!” klagade han.

I samma artikel fick D’Angelo en fråga om hur mycket han hade tränat. ”Bara ett snabbt pass på gymmet strax före inspelningen”, svarade han och beskrev den välsnidade torson som sin naturliga kropp. Han ljög, förstås. Muskelmassan var ett resultat av flera veckors slit. När D’Angelo åkte på turné var många fans mer intresserade av att se hans kropp än av att höra hans musik. Till slut blev han fåfäng. Vissa konserter försenades eftersom D’Angelo gjorde armhävningar och situps tills han var lika snygg i spegeln som i videon. På scen slog han alla med häpnad, kritikern Robert Christgau utnämnde honom till r&b-Jesus, men när det blev dags att spela in en ny skiva gjorde musikalisk och muskulär prestationsångest att han låste in sig i sin villa i Richmond med spritflaskor som enda sällskap.

D’Angelos tredje album ”James River” har blivit soulmusikens svar på Guns N’ Roses kraftigt försenade ”Chinese democracy”. Det sägs att skivan ska släppas i sommar. Men det sa man också i fjol – och i förfjol. D’Angelos enda offentliga framträdanden de senaste åren har varit i samband med polisgripanden. Då har han sett plufsig ut. Och de män som avundades hans kropp för tio år sedan njuter av att drömprinsen äntligen får betala skönhetens pris. Senaste veckan har de skrivit skadeglada nätkommentarer om att han inte är någon perfekt älskare utan en blekfet torsk. Vi andra, som vet att den bästa soulmusiken uppstår i kampen mellan köttets lust och själens frälsning, hoppas fortfarande att r&b-Jesus ska återuppstå.

Publicerad 16:03, 10 mars 2010

Heal the world – sök till läkarprogrammet

I somras dog Michael Jackson av en överdos smärtstillande medel. Ambulanspersonalen lyckades inte återuppliva honom, trots att de injicerade adrenalin rakt in i Jacksons hjärta. Efter 40 minuter avbröts hjärt- och lungräddningen.

För att denna tragedi inte ska upprepas får alla blivande läkare numera träna på dockor som ser exakt ut som The King of Pop. Det tror man i alla fall efter att ha sett förstasidan till onsdagens DN. En läkarstudent håller stetoskopet mot Michael Jacksons hjärta och stryker honom över håret som för att säga: ”Oroa dig inte. Du kommer att moonwalka igen.”

Michael Jackson nämns visserligen inte i artikeln i DN:s högskolebilaga men det är möjligt att läkarlinjen har lanserat dockan för att locka musikintresserade studenter – ungefär som vissa gymnasier erbjuder nya elever gratis Spotifyabonnemang.

Eller så är det inte dockan som liknar Michael Jackson utan tvärtom. Kanske var det inte Liz Taylor eller Peter Pan som han ville efterlikna med sina plastikoperationer. Han ville se ut som en hjärt- och lungräddningsdocka på Karolinska institutet.

Publicerad 15:39, 8 mars 2010

Die Computer Liebe von Rocky

Efter att ha tecknat pastischer på hiphopikoner som Kool Moe Dee, Biggie Smalls, 2Pac, Slick Rick, Ice-T och 50 Cent går Martin Kellerman i en mer germansk riktning. På omslaget till nya numret av Rocky Magasin avbildas hunden Rocky, krokodilen Gonzo och råttan Klasse som Kraftwerk (med anledning av den Berlinsemester som ni just nu kan följa i På stan-bloggen). Som ni ser är resultatet alldeles wunderschön.

I de första numren av Rocky Magasin publicerade man bilder av läsarnas Rocky-tatueringar. Plötsligt fick jag lust att skaffa en sån.

Publicerad 17:07, 7 mars 2010

Rockys romans

I senaste numret av Stockholm City intervjuas Martin Kellerman apropå att han ändrat sin relationsstatus på Facebook. Tecknaren bakom den självbiografiska Rocky-serien, som ni läser här i På stan-bloggen varje dag, är numera ”i ett förhållande”. Stockholm City oroar sig för att det på sikt kommer att leda till serier om hur Rocky försöker lösa livspusslet. I artikeln försäkrar Martin Kellerman att hans tecknade alter ego inte blir mindre underhållande bara för att han är ihop med någon. ”Jag tycker att det är mycket mer dramatiskt att vara i ett förhållande än att vara singel”, säger han.

Alla som följt Rocky i några år vet att det stämmer. Serien har visserligen skildrat singellivet men under Rockys långa förhållande med flickvännen Maja publicerades flera av de absolut bästa stripparna. Maja var en fyndig, charmig och lätt neurotisk katt som tvingade Rocky att svara på frågor i stil med ”skulle du se ut som Ronald McDonald i resten av ditt liv för en miljard?” eller ”skulle du hugga av dina armar för min skull?”.

Maja lämnade ett hål efter sig i serien när hon försvann till Australien. Det fylldes inte förrän grodan Smacks dök upp och inledde en platonsk bromance med Rocky. En ny flickvän kommer antagligen att göra serien ännu bättre. Vi väntar med spänning på att få se vem han dejtar. När förhållandet med Maja tog slut avslöjade Rocky vilka kvaliteter han uppskattar hos en partner: ”Hur fan ska jag hitta nån som hatar parmiddagar, inte vill aktivera sig på semestrar, inte vill jobba med media, lurar i folk på Berns att hon är delfinskötare, gråter när hon får presenter och är roligare och smartare än mig?”

Publicerad 09:05, 5 mars 2010

Fredriks krönika: Kent lyckas där deras idoler misslyckas

I den tio år gamla dokumentären ”Så nära får ingen gå” diskuterar Kent vilka låtar de ska spela på sommarturnén. Gitarristen Sami Sirviö vill inte avsluta konserterna med ”747”. ”Vi måste göra det”, säger trummisen Markus Mustonen. Att hoppa över den vore lika hemskt som om Depeche Mode skippade ”Everything counts”, förklarar han. Basisten Martin Sköld är trött på ”Kräm”. ”Varför måste vi spela den där jävla låten?” klagar han. ”Det fattaru väl”, utbrister Sami. ”Tänk om Depeche Mode skulle skita i ’Personal Jesus’.

Under den senaste veckan har Depeche Mode avslutat sin sömnigaste turné någonsin och Kent inlett sin bästa. 2010 lyckas Kent med allt som deras idoler misslyckas med – framför allt följande saker:

Repertoar. Kent varierar sin repertoar mer än Depeche Mode. Åtta av showens 20 låtar byts ut varje kväll. Under vårturnéns första fyra gig spelades sammanlagt 30 olika låtar.

Keyboardist. Depeches livekeyboardist Peter Gordeno ser ut som en grekisk strandraggare. Kents livekeyboardist Andreas Bovin, som står blickstilla bakom tangenterna i svarta kängor och svart backslick, ser mer synt ut än tio Arvikafestivaler.

Trummis. Depeches livetrummis Christian Eigner gör svettig slarvsylta av sina arbetsgivares klassiker. Markus Mustonens trummande är minimalistiskt och elegant. Han slår aldrig ett extra slag på virveln för att visa sin skicklighet. Dessutom sjunger han nästan lika fint som Jocke Berg.

Scenografi. Depeche nöjer sig med en stor videovägg och en liten, sfärisk skärm. Kent smyckar scenen med ett virrvarr av glödande kablar, ett neonflimrande golv samt metalliska taggar som sticker ut ur kulisserna. De skapar en hård ”Blade runner”-atmosfär.

Turnétröjor. Depechetröjorna har ett fult plockepinnmönster. Kent kränger stiliga, monokroma tröjor med dödskallar, kyssmärken och uppochnedvända katter.

Liveversioner. Peter Gordeno klinkar sönder ”Never let me down again” tills den blir ölmagad boogiewoogie. Kent framför en speedad technoversion av ”Dom andra”.

Projektioner. Anton Corbijns Depeche-filmer är banala som gammal Benettonreklam. Kents filmer, producerade av Adam Berg, är spöklikt förhäxande – från de bleka gestalterna som hasar fram under introt till det köttigt bultande hjärtat i finalen.

Ljudbild. Depeche har störst högtalare men låter aldrig tyngre än electrobasen i ”Töntarna”.

Kläder. Dave Gahan anlitar samma stylist som Avril Lavigne och Kelly Clarkson (helt sant). Jocke Berg, svensk rocks främste fashionist, bär röd läderjacka från japanska Julius 7, väst från svenska Obscur, mörka byxor från tyskpersiske Boris Bidjan Saberi och vita boots från österrikaren Carol Christian Poell.

Skägg. Dave Gahan var bäst när han hade skägg. Numera är han tråkigt slätrakad. Jocke Berg och Martin Sköld odlade klädsam gothstubb (tänk Andrew Eldritch i Sisters of Mercy­videon ”Dominion”) inför turnén.

Men är inte Depeche Mode bättre än Kent på något? Jo, arenaposer. Dave Gahans helikoptersnurr är fortfarande mer spektakulär än Kents rörelseschema. Jocke Berg borde återuppta sin klassiska dunka-handen-mot-bröstet-rörelse (i indiekretsar känd som ”cp-rycket”) som han i många år använde för att markera att en låt rockade hårt.

Publicerad 16:24, 3 mars 2010

"Tron"-trånande

 

På fredag har ”Tron legacy”-trailern premiär (en tjusig sekvens där två ljuscyklar tävlar mot varandra visades redan 2008 på Comic-Con men det har inte bekräftats om det var en scen ur filmen eller bara en aptitretare). Uppföljaren till Disneys 28 år gamla klassiker ”Tron”, som var den första filmen med långa datoranimerade sekvenser, ser ut att bli både visuellt och musikaliskt omtumlande.

I den första ”Tron” spelade Jeff Bridges programmeraren Kevin Flynn som zappas in i datorvärlden och blir en digital gladiator. I uppföljaren har Flynn varit försvunnen sedan 1989. Hans son bestämmer sig för att stiga in i spelet och leta reda på sin far. Idén att man fysiskt kan försvinna in i ett datorprogram må vara absurd – men föräldrar vars barn tillbringar veckor i ”World of warcraft” kan nog relatera till storyn.

Det mest upphetsande med ”Tron legacy” är dock soundtracket. Musiken i den första filmen gjordes av moogsyntpionjären Wendy Carlos (även känd för ”A clockwork orange” och ”The shining”). Den här gången har Daft Punk fått i uppdrag att skriva musiken. Det blir de franska robotarnas första nya musik sedan den fem år gamla ”Human after all”. Jag längtar ihjäl mig.

Publicerad 14:25, 26 februari 2010

Fredriks krönika: Det finns en framtid för nazistisk reggae

På nittiotalet släppte det kanadensiska punkbandet Swallowing Shit låten ”Christian metal = nazi reggae”. Med den titeln ville de åskådliggöra att kristen metal var en lika absurd som förkastlig genre. Sedan dess har gudfruktig hårdrock växt sig allt större – och det verkar även finnas en framtid för nazistisk reggae. Nej, Ace of Base har inte släppt en ny skiva. Däremot har den nystartade organisationen Nordisk Ungdom gjort en jamaicanskt klingande propagandalåt. I ”Tänk” beklagar en namnlös vokalist den svenska nationens förfall över en lunkande baktakt.

Låten har väckt debatt både i främlingsfientliga och dreadlockade kretsar. Reggaefansen är upprörda över att deras musik kidnappas. Och högerextremisterna har en kluven inställning till jamaicansk kultur. Men för Nordisk Ungdom, en utbrytargrupp ur Nationaldemokraterna, är det viktigt att prova nya grepp. ”Jag tror att det sista vi har råd att vara är konservativa”, säger en talesman för Nordisk Ungdom till sajten Nationell.nu. Reggaelåten är enligt honom ett sätt att ”bredda kontaktytorna mellan ungdomar och nationalismen”.

Medan så kallad vit makt-rock i allmänhet är mycket sämre än vanlig rock är ”Tänk” endast lite sämre än den svenska hippiereggae som producerats det senaste decenniet. Nationalisterna tycks ha studerat artister som Kapten Röd, Syster Sol och Kultiration. För att öka rootskänslan smyckar man låten med congas, moloken gitarr och plastiga syntar av den typ som jamaicanska stjärnor brukar föredra. Rader som ”ett land ska vara ett land, ett land där folket tar varann i hand” framkallar en bisarr ”one love”-känsla.

Men hur kände sig högerextremisterna när de gjorde reggae? Var de tvungna att duscha, heila och sjunga nationalsången efteråt? Eller finns ett spirande intresse för svart musik bland dessa patrioter? Svaret tycks vara det senare – i alla fall om man granskar musikforumet på Nordisk.nu, en ”portal för nordisk identitet”. Genrerna som fått egna underforum inskränker sig visserligen till ”motståndsrock”, ”neofolk”, ”vikingarock”, ”hårdrock”, ”klassiskt” och ”elektroniskt”. Men under rubriken ”övrigt” pågår en debatt om huruvida det är okej att gilla hiphop. Vissa nationalister lyfter fram rapparnas homofobi och antisemitism för att göra musiken mer tilltalande. Andra uppmärksammar black power-budskapet. ”Jag lyssnar en hel del på The Roots”, skriver signaturen Delambre. ”Deras första plattor var riktigt bra, med texter där de uppmanade sina svarta landsmän att försöka ta sig tillbaka till sina rötter – genom att åka tillbaka till Afrika.”

Afrocentrismen går lätt att förena med den ”etnopluralism” som Nationaldemokraterna förespråkar. Enligt den är alla etniska grupper lika mycket värda men bör leva åtskilda. ”Att förlora sitt land är tråkigt javisst så res dig upp, etnopluralist”, som man uttrycker det i ”Tänk”. Kusligt nog är idén om att svarta bör återvända till Afrika inte det enda som kan tänkas tilltala nationalisterna i rootsreggae. Vurmandet för naturen och kärnfamiljen är också kompatibelt med modern, svensk högerextremism.

”Nazi punks fuck off”, sjöng Dead Kennedys en gång. Kanske blir det snart nödvändigt att göra reggaelåt med samma budskap.

Publicerad 11:45, 25 februari 2010

Kärlek till rock har gjort mig till Sveriges bästa reporter

Håkan Hellström som stjäl textrader från Morrissey? Elvis som kollapsar på toaletten? En österrikisk trummis som hamrar sönder liveversionen av Depeche Modes ”Policy of truth”? Det norska black metal-bandet Mayhem som dumpar ett grishuvud i publiken?

”Vad gör en bra rockjournalist 2010?” frågade redaktör Axel Björklund när han ringde upp efter att ha läst Niklas Svensson artikel om skvallerjournalistik på Newsmill. Jag har många exempel på storys som börjat som rock, men slutat i skandal. Både utomlands, men också här hemma.

Det var inte jag som avslöjade Håkan Hellströms Morrisseystölder. Eller att Elvis hade dött. Men de andra historierna är mina. Och de började alla med att någon rockade, ibland kanske oförsiktigt, för mycket och för detaljerat.

* En bra rockjournalist är den som lyssnar på rock.

* En bra rockjournalist är samtidigt en duktig nyhetsreporter som kan nyhetsvärdera.

* För rockjournalisten 2010 är kontaktnätet A och O.

* Du måste känna rockmusikerna, deras vänner och deras fiender.

* Du måste vara aktiv på nätet, Facebook och Twitter.

* Du måste skydda rocken hela vägen in på Kåken, restaurang 1900:s bakficka, där du dj:ar och dricker Fernetshots.

* Du måste fiska bra rock i grumliga vatten, men tvätta och putsa den skinande blank före publicering.

* Men viktigast av allt: det du publicerar måste vara rock. En rockjournalist utan täckning är som en mobiltelefon utan täckning. Med förlorad trovärdighet försvinner också rocken.

Men vem vill vara rockjournalist 2010? Ja, mig får ni gärna kalla vad ni vill – bara ni hör av er med bra tips. För ett par år sedan fick jag Stora Journalistpriset efter min lista med de 100 största rockögonblicken på Youtube. I höstas gav jag ut ”Strage text”, en bok med mina samlade artiklar. Och jag hade en byline i Pop under artikeln om att The Notorious BIG:s bröst hade växt i direktsändning.

Rock eller inte? Kalla det vad du vill, bara du läser, blir upprörd, skrattar, engageras. Googla ordet ”rock”. Första träffen går till radiostationen Bandit Rock vars slogan är ”vi spelar vad vi vill”. Rocken de spelar är inget vidare, men stationen är ändå en av de största i Sverige. En förklaring är svenska folkets ibland osunt stora intresse för just rock.

Vi rockjournalister hör kanske till dem som rockar mest, både privat och på jobbet. Vi får höra saker som vi inte ens skulle drömma att skriva om. Eller jo, drömmer gör vi nog. Men ja, ni förstår. Det ni ser i tidningen kan ha börjat som en teori om rock på klubben Tech Noir. Och teorin blev en artikel som tvingade Depeche Mode att göra sitt första framträdande med keyboardisten Alan Wilder på 16 år.

I min nya På stan-blogg publicerar jag det du inte trodde att du ville veta om våra rockstjärnor. Och på den sofistikerade sjundesidan i DN:s B-del har jag en krönika varje fredag.

Där tar jag matchen med tidningen Sonic, det lovar jag. Håkan Hellström, Elvis Presley, Depeche Modes österrikiske trummis och alla andra – huka er!

(Denna text är en cover på denna text)

Publicerad 14:01, 22 februari 2010

Kokad i Uzbekistan

Kylan lamslår inte bara kollektivtrafiken. Den skapar även kraftiga förseningar i hjärnans synapser – åtminstone i mitt lilla huvud. Jag läste nyss Aftonbladets nätupplaga och fastnade vid rubriken: ”Kokade folk levande – nu sjunger Sting för dottern.”

Min första tanke var att rockstjärnan från The Police hade kokat människor levande och därefter sjungit några låtar för sin dotter. Kanske fick han dåligt samvete av att koka folk och behövde så kallad kvalitetstid med familjen. Därför gjorde han ett spontangig hemma hos dottern.

Min andra tanke var att Sting inte hade kokat någon levande. Den skyldige var i stället en mördare som flytt eller kanske begått självmord efter sitt hemska dåd. Mördarens dotter var på något vis medskyldig till kokandet och en domstol hade bestämt att hennes straff skulle bli att tvingas genomlida en konsert med Sting: ”Du har genom att tanklöst inhandla en gigantisk kittel bidragit till att folk blivit kokade levande. Därför ska du i fem timmar lyssna på universums tråkigaste artist när han framför medeltida visor på luta.” 

Efter att långsamt ha läst Aftonbladets notis förstod jag att Sting kritiserades för att ha uppträtt i Uzbekistan. Han var dragplåster på en gala arrangerad av Gulnara Karimova, dotter till diktatorn Islam Karimov som (enligt den brittiske ambassadören Craig Murrays bok ”Murder in Samarkand”) brukar koka oppositionella till döds. Att människorättskämpen Sting uppträder i det landet är förstås tveksamt. Han borde ha lyssnat på Borat som beskrev kazakernas grannar som ”assholes Uzbekistan” och var nära att förklara krig mot dem 2006.

Publicerad 08:46, 19 februari 2010

Fredriks krönika: Jag vill inte läsa på en Gameboy

I mitten av nollnolltalet talades det mycket om att klassisk litteratur blivit hipp. Tjugoåringar i Stockholm klädde sig som artistokraterna i Evelyn Waughs roman ”En förlorad värld” och betraktade halvfranska band som lika viktiga accessoarer som glasögon och fluga. När Sturegallerian i Stockholm valde litteratur som tema för en skyltkampanj (med motiveringen ”vi ser mode och kläder som en berättelse, hur man klär sig och ser ut är som en bok”) fick kritikern Annina Rabe nog och bloggade att ”nästa reklambyrå/krönikör/modemagasin som börjar prata om hur hett det är med litteratur kommer att få alla delarna av ’På spaning efter den tid som flytt’ uppkörda i den region där solen aldrig skiner”.

Men hur löjlig den litterära modetrenden än var så längtar jag tillbaka till den nu. Böcker verkar nämligen ha blivit ohippa, i alla fall de som är tillverkade av papper. De största bokhandelskedjorna använder böcker sparsamt i sin skyltning, som om fullsmockade hyllor skulle skrämma bort kunderna, och snart – när e-boksförsäljningen tagit fart – kommer vi att se färre bokryggar även i svenska hem.

Naturligtvis är det praktiskt för trångbodda att kånka ner böckerna i källaren och ställa dem intill kartongerna fyllda av skivor och videokassetter. Och naturligtvis är det fantastiskt att hela litteraturhistorien snart bara är ett tangenttryck borta. Men jag känner en lika stark kärlek till böcker – oavsett om de är hundörade pocketar eller exklusiva kalvskinnsband – som jag känner en motvilja mot att ersätta dem med något som liknar en Gameboy. ”Läsplatta” är ett obehagligt ord. Det får mig att tänka på ”platt-tv” och ”platt-tv” får mig att tänka på alliansens kulturpolitik.

Jag har samma relation till mina böcker, skivor och filmer som Joakim von Anka har till sina pengar. Jag älskar att dra handen längs deras ryggar, dyka ner bland dem och sortera dem. Minns ni serien där Kalle Anka lurar i farbror Joakim att kontanter har blivit värdelösa och att Riksbanken bestämt att det nya betalningsmedlet är fisk? Joakim von Anka tvingas bygga upp hela sin förmögenhet på nytt. Snart står han intill ett gigantiskt berg av sill men när han ska dyka ner i skatten hejdar han sig. Fisken är varken trevlig att hålla i eller lukta på. Joakim von Anka inser att det inte längre är roligt att vara rik. Samma tomhet upplevde många musikälskare efter att ha bytt ut sina vinylskivor mot cd. Jag skulle känna likadant om jag skannade alla mina böcker och sparade musiken och filmerna på en hårddisk.

En annan jobbig följd av digitaliseringen är att det blir svårare och svårare att bedöma bekanta efter deras smakpreferenser. Förr kunde man kasta ett diskret öga på skivsamlingen när man var hembjuden till någon. Nu är man tvungen att sätta sig vid värdparets dator och klicka sig igenom deras ”iTunes”bibliotek och Spotifykonto – vilket ibland uppfattas som oartigt. På samma sätt kommer läsplattorna att göra det svårt för litteratursnobbar som brukar räkna antalet svenska deckare på värdens nattduksbord och dra av den siffran från antalet timmar som de tänkt stanna på festen.

”Ett hem utan böcker är som en kropp utan själ”, skrev Cicero. Bibliotek bestående av ettor och nollor har inte särskilt mycket soul de heller.

Publicerad 17:16, 18 februari 2010

Spela Alan!

Depeche Mode-fans över hela världen fäller glädjetårar framför Youtubeklippen från onsdagskvällens konsert i Royal Albert Hall. För första gången sedan 1994 uppträdde Alan Wilder med gruppen. ”We’ve got a very special guest tonight”, sa Martin Gore innan hans gamle bandkamrat smekte fram de första pianoackorden i balladen ”Somebody”.

Alan Wilder var inte bara keyboardist i Depeche Mode utan fungerade även som ett slags ljudarkitekt. Från och med ”Construction time again”, den första skiva han medverkade på, lämnade Depeche Mode den blippiga syntpopen och sökte sig mot ett mörkare sound. Wilder skrev också ett knippe albumspår och b-sidor (”If you want” och ”Fools” är de bästa). Efter den slitsamma ”Devotional”-turnén (under vilken Dave Gahan blev heroinist, Martin Gore blev alkoholist, Andy Fletcher fick ett totalt psykbryt och Alan drabbades av njursten) hoppade han av bandet. Han tackade nej till att bli ny keyboardist i The Cure och till att producera Kents tredje album ”Isola”. I stället ägnade han sig åt sitt eget projekt Recoil.

De flesta äldre Depeche Mode-fans tycker att gruppen blev sämre efter Alan Wilders avhopp. Nu hoppas de att onsdagens återförening ska leda till att han återvänder. Och det skulle onekligen kännas som ett lyft efter fjolårets mediokra skiva ”Sounds of the universe”. På bloggen Kollaps, det bästa svenska forumet för thirty-something-syntare med ett lika komplicerat som passionerat förhållande till Depeche Mode, har man svårt att behärska sig i kommentarfältet. ”Jesus fucking Christ”, ”åh Gud, jag gråter lite” och ”det största som hänt i musikhistorien” lyder några omdömen.

Publicerad 12:21, 14 februari 2010

Pumpa upp cashen!

 

Medan Lil Wayne gör sig redo för att skaka galler i ett år har hans kompis Birdman kommit på ett udda sätt att tjäna pengar – åtminstone för en rappare. I stället för att sälja kläder, smycken, filmer och energidrycker som andra hiphopstjärnor har Birdman, eller Baby som han också kallar sig, gett sig in i oljebranschen tillsammans med sin storebror Slim. Deras företag Bronald Oil har startats för att leta upp och exploatera nya oljekällor i stater som Texas, Oklahoma och Florida.

Att bröderna som startade skivbolaget Cash Money Records gör allt för att dra in kosing är inte så konstigt. Men oljeprojektet får ändå hiphopfans att höja på ögonbrynen. Kommer Birdman och Slim att ha förvandlats till JR Ewing innan Lil Wayne släpps från fängelset? Birdman säger till sajten Allhiphop.com att olja är en säkrare inkomst än skivförsäljning. Och det ska i alla fall bli trevligt att, som omväxling, höra någon rappa om att pumpa olja i stället för att sälja crack. ”I got pumps and shit that are getting money monthly”, säger den nyblivne oljebaronen. ”I like that oil shit.”

Publicerad 07:33, 12 februari 2010

Fredriks krönika: Melodifestivalen är ren ondska

På lördag tävlar Anna Maria Espinosa i Melodifestivalen. Tidningarna beskriver henne som en ”kreddig” artist. Det betyder att hon, till skillnad från majoriteten av de tävlande, har stil, smak och förmåga att skriva låtar som faktiskt går att lyssna på. I en TT-intervju i veckan sa Anna Maria Espinosa att hon inte bryr sig om de synpunkter som vissa fans har på att hon syns i ett så folkligt sammanhang. ”Jag struntar i vad kreddtalibanerna tänker”, sa hon. ”Melodifestivalen är ju inte ondskefull eller läskig.”

Au contraire, kära indiesångerska. Psykologin har visserligen gjort begreppet ”ondska” omodernt men ur ett konstnärligt perspektiv är det svårt att beskriva Melodifestivalen som något annat än ren ondska. Dess general Christer Björkman snärjer, likt Mefistofeles, desperata artister. Han ger dem berömmelse i utbyte mot deras själar. Han hårdlanserar spektaklet så att övriga musikevenemang kvävs i ett halvår.

Mest av allt påminner Melodifestivalen om monstret i den gamla skräckfilmen ”The blob” – en geléaktig klump från yttre rymden som slukar allt. Det räcker att nudda vid the blob för att sugas in, frätas sönder och bli en del av en oformlig, stinkande massa. Att kritisera Melodifestivalen är lika hopplöst som att slåss mot the blob. Även en negativ text som den här göder den uppmärksamhetstörstande schlagerklumpen. Det spelar ingen roll om man slaviskt följer festivalen, eller klagar på att den får för mycket utrymme i medierna. Alla åsikter, alla skriverier, alla diskussioner i fikarummet om vilken låt som var bäst blir en del av the blob.

Det var enklare förr när Melodifestivalen var en talangjakt för talanglösa artister. Under de senaste åren har även begåvade musiker ställt upp, ofta när det börjat gå trögt i karriären (som för årets ”jokrar” Darin och Salem Al Fakir). Det må vara taskigt att gnälla på artister som tar chansen att nå en miljonpublik (särskilt när det är mer ekonomiskt fördelaktigt att bli blodgivare än att distribuera sin musik genom  Spotify) men den flåshurtigt folkliga festivalen är antitesen till god popmusik. Det känns mer sorgligt att en mästerlig rappare som Dogge Doggelito tävlar i morgon kväll, med låten ”Hippare hoppare”, än att han gör en aldrig så fånig reklam för Elgiganten. Det vore mindre tveksamt om Anna Maria Espinosa uppträdde på personalfesten hos en multinationell koncern som tillverkar landminor än lånade ut sin fagra stämma till Christer Björkman.

Det enda vackra jag sett i Melodifestivalen var den lilla dans som programledaren Kristian Luuk och koreografen Anna Vnuk gjorde till Daft Punks ”Make love” för två år sedan. Espinosa hoppas nog kunna skapa en liknande luftficka av kreativitet inuti the blob. Risken är stor att hon kvävs.

Om det bara fanns fler så kallade kreddtalibaner skulle liknande tragedier kunna undvikas. Men de syns och hörs sällan nu för tiden. Kanske skulle man kunna främja svenskt musikliv – och samtidigt lösa en internationell kris – genom att flyga hit riktiga talibaner från Afghanistan och omskola dem? Vi låser in dem på en kursgård, trimmar deras skägg så att de liknar folkrockarna Midlake, fyller deras mp3-spelare med svinkreddig indie och lär dem att upprätthålla disciplinen med cyniska blogginlägg i stället för med bambukäpp.

Publicerad 09:42, 11 februari 2010

Fler dödsväggar

I går skrev Sebastian om metalbandet Lamb of God och deras spektakulära ”wall of death”-tradition. I pausen mellan två låtar uppmanar de publiken att ställa sig i två led som – i samma ögonblick som låten startar – stormar mot varandra likt soldaterna under ett medeltida slag. Tilläggas bör att Lamb of God inte var först med den brutala aktiviteten. Enligt de flesta moshpithistoriker uppfanns den av hardcoregruppen Sick of It All som helt enkelt kallade den ”Braveheart”-leken, vilket förstås låter betydligt mesigare än ”wall of death”. När Sick of It All uppträdde på Klubben i Stockholm 2004 delade sångaren Lou Koller upp fansen i skottar och engelsmän. Alla ställde sig på två led och sekunden innan de kolliderade vrålade någon idiot: ”Freedom!” Efteråt rådde en viss förvirring om skottarna eller engelsmännen hade vunnit. Här leker hur som helst Sick of It All och deras publik ”Braveheart” på Hellfest i franska Clisson 2008.

Publicerad 13:05, 7 februari 2010

Coca Cola-cowboys

 

Medan politiker kämpar för arbetslinjen lanserar Coca Cola Company en ny produkt genom att uppmuntra sina konsumenter att ljuga för försäkringskassan. Glacéau Vitamin Water, som drycken heter trots att den är mer saft än hälsovatten, delades ut gratis under modeveckan. Hallon-äpple-smaken pryds av en etikett där läskproducenten frågar: ”Plockar du ut sjukdagar för att du faktiskt är sjuk? Skärp dig. Sjukdagar är till för att grotta ner sig i det senaste skvallret med vännerna på Upper East Side och bli gitarrgud i tv-spelsvärlden.”

 

Coca Cola annonserar inte för den här produkten. De förlitar sig på att drycken ska uppfattas som så ball och punkig att folk skriver texter som den här. De vill skapa det som i reklamvärlden kallas ”buzz” genom att omfamna en förlegad slackerattityd. Förhoppningsvis hamnar Glacéau Vitamin Water på samma popkulturella soptipp som OK Soda, generation X-läsken som floppade i början av nittiotalet. Coca Cola försökte sälja den med klatschigt indiedoftande slogans som: ”What’s the point of OK Soda? Well, what’s the point of anything?” OK Soda levererades åtminstone i tjusiga burkar skapade av ”Ghost world”-tecknaren Daniel Clowes. Glacéau Vitamin Waters design liknar en trött amerikansk kopia av Muji. Och den smakar som en blandning av Festis och urin.