Bloggare: Sebastian Suarez-Golborne

Publicerad 16:53, 5 mars 2010

10 sätt att vinna en Oscar

På DN.se skriver Henrik Arvidsson om Lockergate, skandalen kring "The hurt lockers"-producenten Nicolas Chartier som försökt få Oscars-juryn att rösta på hans film i stället för "den dyra". Vilket inte är tillåtet, även om man tycker att det vore synd att ge en Oscar till en film med blåa 3D-gubbar för 500 miljoner dollar.

Det finns andra sätt att övertala Oscar-juryn att rösta på rätt film, Mark Harris skriver i New York Magazine om de narrativ som filmbolagen försöker förmedla till juryn.

Här är de tio bästa vägarna till en Oscar, enligt Harris:

10. "The little movie that could"
En lågbudgetfilm som mot alla odds tar hem priset.
Tidigare år: "Slumdog millionaire", "Juno", "Little miss sunshine".
I år: "Precious".

9. "The cinderella story"
Den oprövade skådespelaren som når direkt upp till toppen på första försöket.
Tidigare år: Jennifer Hudson ("Dreamgirls").
I år: Gabourey Sidibe ("Precious").

8. "The movie that speaks to this moment"
En film så rätt i tiden att juryn bör rösta på den.
Tidigare år: "Milk" som kom samtidigt som lagstiftningen om samkönade äktenskap.
I år: Kriskomedin "Up in the air", Irakkrigskritiska "The hurt locker" eller krig- och miljöförstöringskritiska "Avatar".

7. "The chance to make history"
Narrativet som ska få jurymedlemmarna att känna sig extra stolta över att de varit duktiga.
Tidigare år: Halle Berry i "Monster's ball", den första svarta skådespelerskan att vinna en Oscar för bästa kvinnliga huvudroll.
I år: Kathryn Bigelow ("The hurt locker"), som kan bli den första kvinnliga vinnaren för bästa regi.

6. "The big gamble that paid off"
James Cameron-vinkeln 1. Hjälpte inte Kevin Costners "Waterworld".
Tidigare år: "Titanic"
I år: "Avatar"

5. "The popular favorite"
James Cameron-vinkeln 2.
Tidigare år: "Titanic"
I år: "Avatar"

4. "The kid with a future"
I begynnelsen gav Oscars miniatyrstatyetter till unga stjärnor på väg upp, som Shirley Temple och Judy Garland, men det tog man bort eftersom det kändes nedlåtande. Här kan man hetsa juryn att ge priset till någons genombrottsroll, säg Julia Roberts i "Pretty woman" i stället för att tvingas ge henne en kompensations-Oscar långt senare.
Tidigare år: Svårbedömt, men Sofia Coppola ("Lost in translation")?
I år: Anna Kendrick ("Up in the air"), Carey Mulligan ("An education").

3. "The comeback"
Just som man trodde att de var ute i kylan för alltid så drogs de tillbaka in i värmen.
Tidigare år: Mickey Rourke ("The wrestler")
I år: Vakant. Eller möjligtvis Quentin Tarantino som inte varit nominerad sedan 1994, i år har "Inglourious Basterds" totalt åtta nomineringar.

2. "The foreigner we're discerning enough to single out"
Oh my god, det finns tydligen skådisar i icke-engelskspråkiga länder också.
Tidigare år: Roberto Benigni ("Livet är underbart").
I år: Christoph Waltz ("Inglourious Basterds")

1. "It's time"
Enligt Harris den absolut bästa metoden, eftersom den spelar direkt på jurymedlemmarnas skuldkänslor.
Tidigare år: Kate Winslet ("The reader"), Martin Scorsese ("The departed").
I år: Jeff Bridges ("Crazy heart").

Ännu mer strategier för att vinna en Oscar hittar du här.

Publicerad 19:38, 3 mars 2010

Nicki och autograferna

"You know I keep a bad bitch/let me sign ya boobs" rappar Nicki Minaj på sin allra bästa låt "Itty Bitty Piggy". I nya numret av The Fader, som ligger upp nu för gratis nedladdning, berättar Minaj om alla tjejer som vill ha hennes autograf:

I could fricking remember the first boob that I signed, I don’t know why I did it, but now I can’t go anywhere and not do it. People come up to me wherever I am, girls — sexy girls — like, ‘Can you sign my boob?’ I mean, niggas in the club look at me like I’m a pimp. They like, Whaaat? Cause they be fly chicks. I don’t know, but I do know it’s a great thing.

Och som bonus, det vida retweetade klippet där Dawson's Creek-James van der Beek filmar Buffy/Gossip girl-Michelle Trachtenberg när hon rappar Nickis vers i Robin Thicks "Shakin it for daddy":

Publicerad 14:13, 3 mars 2010

Tidningsnytt

Ursäkta mig medan jag sparkar upp en öppen dörr, men någon jävla måtta får det väl ändå vara. Läser ledaren i nya tidningen Pop Life att "Det var Ulf Lundell som hade en låt med textraden 'Snön faller och vi med den'". Det stämmer, det var i låten "Snön faller och vi med den".
 
Pop Life är en ny satsning som ska bevaka den moderna hitlistemusiken, med fokus på Idol, Made in Sweden-bandet Play och annat Anders Bagge-relaterat, och det behöver det nödvändigtvis inte vara något fel på. Men det är omöjligt att läsa Pop Life utan att översköljas av sorg, sorg över att de här fem minuterna av mitt liv aldrig kommer tillbaka.

På Google-cachen av Pop Life-sajten kan man under rubriken "Magasinet som alltid är 'inne'" läsa en förklaring till varför det är bra att annonsera i tidningen:

Annonsering i Poplife ger en lång exponeringstid per läsare jämfört med många andra medier. Det är inte ovanligt att man lusläser sitt införskaffade magasin sida upp och sida ned flera gånger.

Och det stämmer också; i Pop Life måste man ofta läsa alla artiklar flera gånger för att förstå om de är artiklar eller annonser. Man får vara beredd på att redigeringen och stavningen pekar ut helt nya, hisnande möjligheter för det svenska språket. Och man får reda på att samtliga svenska popartister jobbar på ett tuffare sound. Men mina fem minuter kommer aldrig tillbaka. Det enda förmildrande, i sammanhanget rentav humanitära, draget med Pop Life är att skribenterna inte behövt signera sina artiklar.

Publicerad 13:48, 19 februari 2010

Precis som John Travolta

I dagens På stan, och på den här bloggen, skriver Fredrik Strage om att Ipods, Spotify och läsplattor gör att "det blir svårare och svårare att bedöma bekanta efter deras smakpreferenser" eftersom man inte längre kan se om de har Da Buzz samlade verk i skivhyllan eller Italo Calvino stickandes ut från rockfickan.

Fredrik är inte ensam, frasen "tell me what you read and I will tell you who you are" har nästan 13 miljoner träffar på Google. Men möjligtvis är digitaliseringen av kulturkonsumtionen på väg att döda villfarelsen att man kan känna en person efter vad de läser, tittar eller lyssnar på. En sommar för två år sedan blev det nog så tydligt.

I sitt Sommar-program från 2008 blev det tydligt att Göran Hägglund, i viss konkurrens med Maria Wetterstrand, är den partiledare med vassaste musiksmaken - ja, vasshet i det här sammanhanget är förstås ungefär samma relativa begrepp som när bergsklättraren Aron Ralston skar loss sin arm med en trubbig fickkniv efter att ha fastnat under ett stenblock. I programmet spelade Hägglund bland annat Elvis Costello, Kent, Nick Lowe, Steve Gibbons, Bowie, Cardigans och Miles Davis. Det lät ju som en ganska kul kille. Men det var han visst inte.

Charlie Brooker, The Guardians spetsige krönikör, är inne på samma sak. Efter att tidigare ha avfärdat Apples Ipad som en "slightly-further-away iPhone" gick han i måndags ut till försvar för Kindle, Amazons läsplatta. Han gillar att den är lätt att använda, att det får plats med många böcker och att den kan läsa upp böcker, vilket är bra om man "ägnat flera år åt att undra över hur litteraturens största verk skulle låta om de blev upplästa av en deprimerad robot".

Allra mest älskar Brooker dock att ingen kan se vad det är man läser. Snabbt börjar han köpa massor av kändisbiografier han vanligtvis skulle skämmas alldeles för mycket för att läsa på bussen. Och han älskar att läsplattan gör det omöjligt att imponera på andra med sin utsökta smak: "Pretentiösa nördar kommer inte längre att kunna imponera på söta studenter på bussen genom att nonchalant/demonstrativt läsa 'The Journals of Søren Kierkegaard".

Att ingen vet vad du lyssnar på i din Ipod är ännu bättre. De senaste 40 årens största musikuppfinning är varken samplern, sequencern, autotune eller Michael Jacksons stämband - det är möjligheten att lyssna på musik helt själv. Innan Sonys Walkman slog igenom för runt 30 år sedan var musiklyssnande något man i första hand gjorde tillsammans, på ungefär samma sätt som när man satt och trummade på dödskallar för 15 000 år sedan. Men musiklyssnandet har förändrats i grunden, och anpassats till den kollektiva individualiseringen som präglar den moderna urbaniteten.

När John Travolta promenerade nerför 86:e gatan i Brooklyn i "Saturday night fever" till Bee Gees "Stayin alive" verkade det vara världens bästa känsla. Några år efter filmen kom ville alla göra samma resa, och själv välja soundtrack till sitt liv med sin Walkman eller Ipod på högsta volym (förutom Radio Raheem i Spike Lees "Do the right thing" som använde en skitstor bergssprängare för att uppnå samma effekt).

Att man inte längre kan få varken ragg eller kompisar på att andra vet vad man lyssnar på eller läser är tråkigt – och en tragedi på skolgårdar världen över - men fördelarna väger tyngre.

Publicerad 13:49, 17 februari 2010

Blitz Rolfer

Vi välkomnar vår nya medarbetare Andreas Rolfer till På stan, som kommer att vara reporter och webbredaktör här.

Andreas, var har du varit alla dessa år?
–Inte särskilt långt från På stan, i alla fall inte rent fysiskt. Jag började 2006 på DN:s sportredaktion och har efter det jobbat på webb-tv och som reporter på DN.se. Annars hänger jag mest på Söder, Marie Laveau är en favorit.

Vad vill du göra med På stan?
–Förhoppningsvis kan jag utnyttja att jag har pluggat musik och teater till att skriva om artister på ett bra sätt. Sedan tycker jag Påstan.nu är en grym sajt, så där ser jag fram emot att bidra både här i bloggen, som ju också är ett bra sätt att få kontakt med läsarna, och kanske föra in lite webb-tv.

Säg en bra låt!
–"Fans" med Kings of Leon. Om det finns en basgång som jag önskar att jag hade skrivit så är det den här, han spelar bara två toner i hela låten men det blir ändå helt sjukt effektivt. För att inte tala om den helt vansinniga sånginsatsen.

Vad är ditt sämsta köp någonsin?
–Jag har ju gjort det klassiska misstaget att köpa ett gymkort några gånger, bara för att upptäcka att jag inte blev mer motiverad att träna av att förlora pengar via autogiro varje månad.

Har du fejkat en stämpel för att komma in på klubb?
–Faktiskt inte, däremot har jag "sparat" en stämpel inte bara till nästa dag, utan en hel vecka. Vem behöver tvätta handlederna?

Länka till ett festligt Youtube-klipp!
– Det första jag kommer att tänka på är det här: 

Men det är ju inte så snällt att skratta åt barn som slår sig, så vi tar ett djurklipp istället:


Vilket tv-spel är du bäst på?
–Singstar är jag bra på så länge jag inte behöver lägga understämman i Abba-låtar. Annars är jag rätt old school när det gäller tv-spel, NHL 95 och första Super Mario har gått några varv.

Vad händer i helgen?
–En massa saker, bland annat är jag glad för att en av mina barndomsvänner kommer ner från Uppsala på söndag för att återförena grabbgänget från högstadiet. Fredag och lördag blir det definitivt utgång till något bra dansgolv, oklart var. Jag tänkte läsa På stan för att få tips.

Publicerad 13:09, 10 februari 2010

Het dödsvägg

 

I dag meddelades det att konserten med Lamb of God flyttats från Klubben till Arenan. Nya biljetter till den tidigare utsålda spelningen släpps på fredag. Metalbandet har nått en stor publik med sin aggressiva och svängiga uppdatering av Pantera (alternativt stöld av Pantera-soundet enligt vissa kritiker).

När goda medborgare förfäras över ungdomskulturen är det sådant som Lamb of Gods "wall of death" man tänker på. En bra "wall of death" går till så att konsertbesökarna bildar två fronter och lämnar ett stort hål på golvet framför scenen. Man väntar tills en given signal i musiken, ursprungligen låten "Black label", innan publiken rusar mot varandra som om de var Mel Gibson i "Braveheart". Det är så ondskefullt aggressivt att traditionellt kängpunkmoshande känns som en kramkurs på ABF-huset. Även om bandet själva tagit avstånd från dödsväggarna efter att allt fler blivit skadade så fortsätter traditionen på spelning efter spelning, som en självklar del av mytologin kring bandet.

Det är alltså inte bara riffen och sångstilen som är snarlika Texas-boogien på gamla Pantera-hits. Det är nära till hans att även tänka på Pantera-sångaren Phil Anselmos gamla ledord för konsertbesök:

"Om man lämnar en Pantera-konsert utan ett brutet näsben har man inte varit där". 

 

UPPDATERING:
Läser på Gothic Portal om ett par alternativa "wall of death"-metoder man kan utöva på Lamb of God-konserten, bland annat:

Opposite wall of death - The crowd in the nearest stage runs to the back, which is usually a much calmer section of the gothic public.

Heavy wall of death - a few lines of gothic people is arranged at the end of the concert place. and when instructed they all run to the main stage and crush every person in their way.

Wall of life - The crowd split but instead of a violent clash, when the crowd comes together gothic people will link arms and spin each other round in circles dancing. 

Publicerad 07:37, 22 januari 2010

Seranis bästa hits

I dagens På stan intervjuar jag Serani, den jamaicanske dancehallsångaren som tagit världen med så kallad storm med låten "No games". Men han har gjort mycket mer än så. Här är några av de bästa låtarna han gjort, samt några han producerat åt artister som Bounty Killer och Mavado.

 

 

 

Låtarna:
1. Serani och Bugle - Doh
2. Sereani och Ding Dong - Skip to ma lou
3. Serani - It's so hard
4. Serani och Lorraine - Rain a fall
5. Mavado - Never believe you
6. Serani - Study people / Elephant Man och Serani - Rising
7. Serani - Bad mind
8. Machel Montano och Serani - Hot like pepper
9. Serani - Give me
10. Bounty Killer - Talk to dem
11. Serani - Take me higher
12. Serani - Hustler

Publicerad 15:35, 20 januari 2010

Day 'N' Nite

Läser Niklas Natt och Dags artikel i nya numret av King om hur det är att vara adlig. Niklas Natt och Dag är tidigare Slitz-chefredaktör och enligt wikipedia en fena på gitarr, nyckelharpa, munspel, mandolin, mungiga och japansk bambuflöjt. Men han är också adlig, och berättar om hur det är att vara det han kallar en "etnisk minoritet". Historien om när han ska boka ett hotellrum åt sin pappa är rolig:

Min fars förnamn är Bo. Hotellreceptionisten fick stora problem.
- Och namnet?
- Bo Natt och Dag.
- ...
- Hallå? Är du kvar?
- Alltså, vill han...bo här...både på natten och på dagen?

Plötsligt framstår Suarez-Golborne inte fullt så hopplöst som det alltid verkat.

Publicerad 19:23, 14 januari 2010

10 band som är döpta efter musikutrustning

 

"Medtag njurbälte" stod det på konsertinformationen sist Sunn0))) spelade i Stockholm, basfrekvenserna var så starka att de lätt kunde sätta magsäcken i gungning. På onsdag spelar de mäktiga slow motion-riffarna på Fylkingen (jag fick ingen biljett, buhu).

Jag intervjuade Sunn0))):s Stephen O'Malley för tidningen Rodeo när han gjorde dansföreställningen Kindertotenlieder på Dansens hus. Tänkte att han skulle vara någon slags intellektuell Brian Eno-person - mycket av den musik han är inblandad i är ju närmast ambient.

Men självklart var han mest intresserad av att prata om högtalarmembran - Sunn är också namnet på ett klassiskt basförstärkarmärke. Och när fotografen, galleristen och Broder Daniel-filmaren Kristian Bengtsson skulle ta bilder till intervjun insisterade O'Malley på att bli plåtad stående på en stor bashögtalare på Dansens hus, "för du vet, det är mycket bas i min musik".

Hur som helst verkar det vara en bra idé att döpa sig efter musikinstrument, det är en massa bra artister som gör det. Här ovan är den hett efterlängtade Youtube-playlisten "10 band som är döpta efter musikutrustning".


1. Electribe 101 - Tell me when the fever ended
Åh, Billie Ray Martin, alltid fin. Electribe var en instrumentserie från Korg. Och 101 syftar möjligtvis på Rolands SH-101-synt.

2. 808 State - Olympic
808 State-låt från 1990 med drömsk stämning, "Vogue"-beatet och tidstypisk video med fula killar som gör fina danssteg. 808 syftar på Rolands trummaskin TR-808, en maskin som 808 State själva inte var så förtjusta i när de tog namnet.

3. Aphex Twin - Phonatacid
En gammal Aphex Twin på det där dansvänliga Kraftwerk-acid-humöret han är på i bland när han inte bara försöker skrämma skiten ur folk. Aphex är ett företag som audiofil studioutrustning.

4. Kid 606 - Underwear everywhere
Kid 606 kan vara lite väl påfrestande för min smak med sina breakcore- och glitchexperiment. Men den här funkig, låter som om Daft Punk och Matmos skulle göra något ihop. Och 606:an var ju en av Rolands trummaskiner.

5. DMX Krew - DMX Bass
DMX Krew är nog bättre när de gör den här sortens elektro än när de låter som nåt syntigt freestyle-band som hamnade direkt i rea-backen i Miami 1986. Trummaskinen Oberheim DMX hör du bland annat på New Orders "Blue monday" och Madonnas "Into the groove".

6. DMX - Slippin
Nu för tiden hör man bara talas om DMX om han blivit arresterad för låtsas vara CIA agent hög på crack eller om någon hiphop-dj vill minnas sina tonår genom att bränna av "Party up". Men det är balladerna som är grejen, som den här fina soulbiten.

7. Wah Wah Watson - Good friends
Smeknamn från gitarrpedalen.

8. Fibes, oh! Fibes - Can't be so
Fibes är ett amerikanskt trummärke.

9. Casiotone for the Painfully Alone - White corolla
Casiotone var en serie amatörsyntar som Casio släppte i början av 80-talet. I Hot chips "Over and over" bokstaveras syntens namn om och om igen.

10. Sunn 0))) - It took the night to believe
Från "Black one" från 2005.

Publicerad 17:12, 10 december 2009

Julstämning

"Do they know it's christmas" är min bästa välgörenhetslåt, framför allt för Bonos hysteriskt anklagande "tonight, thank God it's them instead of you".

I år har fantastiska punkrockgruppen Fucked Up gjort en nyinspelning av låten, med sånginsatser av Andrew W.K., Bob Mould, komikern David Cross, Ezra Koenig, GZA, Kevin Drew från Broken Social Scene, Kyp Malone från TV On The Radio, Tegan and Sara och Yo La Tengo.

Om den är bra? Självklart inte. Men det är ok. Intäkterna går denna gång till tre kanadensiska organisationer som jobbar med ursprungsbefolkningen, Justice for Missing and Murdered Indigenous Women, DTES Power of Women Group och Sisters in Spirit.

I den nya versionen är det (om jag inte hör fel) Vampire Weekends Ezra Koenig som sjunger Bono-raden, men ändrar texten till "thank God it's them instead of jews". Inte helt kosher.

Köp den för nio spänn här eller provlyssna här.

 

(Foto: AFP PHOTO/Leon Neal)

Publicerad 11:02, 10 december 2009

"I min Ipod" med Herta Müller

Vad lyssnar Herta Müller på när hon sparkar av sig skorna och chillar en lördagkväll med en flaska palinka? I går gav SVT en sensationell inblick i nobelpristagarens skivsamling, åtminstone hur den såg ut i mitten av 70-talet när hon och hennes vänner brukade smuggla in västerländsk musik:

- Pink Floyds "The Dark side of the moon"
- The Beatles röda samling
- Uriah Heeps "Innocent victim"
- Led Zeppelin "II"
- Deep Purples "Who do we think we are"
- Locomotiv GT - "Ringasd El Magad" (ett ungerskt progrockband)
- Phoenix - "Cantofabule" (ett ungerskt progrockband)
- Svenne & Lotta - "Letters"

Mestadels hårdrock med progressiva undertoner alltså, samt det stora utropstecknet Svenne & Lotta. De var visserligen hyfsat stora i en del europeiska länder vid den här tiden så det är inte svårt att tänka sig hur skivan letat sig in bakom Ceausescus vakter. Men gruppens lättsamma schlagerpop passar ändå inte riktigt in med de andra skivorna. Dog inte den allvarliga stämningen?

Hur som helst, möjligtvis får schlagertjejen Herta Müller fler att upptäcka Svenne & Lottas "Letters", det är ju där den fantastiska "Funky feet" är med. Egentligen skulle "Funky feet" varit med på ABBA:s "Arrival", men plockades bort i sista stund för att den var för lik "Dancing queen".

Se inslaget här. Skivsamlingen kommer 17 minuter in. Lyssna på "Funky feet" här.

(Bild: Christian T Joergensen / EUR & Images)

Publicerad 12:07, 17 november 2009

Mexico!

Älskar den här.
Mexikanska producenten Mauricio Rebolledo gör något slags protoindustri som känns som en bortglömd syster till Liaisons Dangereuses "Los niños en el parque". För den som blivit förälskad i Mathias Aguayos produktioner senaste åren är det här ett naturligt och råare nästa steg, och Rebolledo släpper också på Aguayos bolag Cómeme ("Ät mig").

I videon går Rebolledo själv runt i en tunnelbanestation, som Michael Jackson i "Bad"-videon, och skriker "guerrero" - krigare - som om Jack Black kom från Monterrey och gillade billiga trummaskiner köpta på en mexikansk loppis snarare än Marshall-stackar.
- Min musik är antagligen inte den bästa för att lyssna på på Ipoden, men den funkar på dansgolvet, berättar Rebolledo för bloggen Kosmonautenschule.

Senaste Rebolledoprojektet är Superpitcher-samarbetet Pachanga boys, vars "Fiesta forever" finns på höstens "Total 10"-samling från Kompakt. Rebolledo skulle spelat i Stockholm nyligen men ställde in i sista stund. Snälla klubbstockholm, boka in honom igen snart.

Publicerad 10:25, 31 oktober 2009

Krognytt: Högbergsgatan blir ostigare

Sympatiska krogen Stockholm Speakeasy på Högbergsgatan (betyg 3 i På stans bartest) tog sitt namn från de olagliga klubbar som blomstrade under förbudstiden i USA 1920-1932. Namnet "speak easy" sägs komma från att barägarna bad gästerna att vara diskreta och tystlåtna när de beställde sprit. Kanske var Högbergsgatans Stockholm Speakeasy också lite för diskreta och tystlåtna i sin marknadsföring av krogen, i augusti skickade man in en anmälan om upphörande till Tillståndsenheten och nu har man bommat igen.

I stället för Speakeasy blir det nu en ny restaurang. När jag gick förbi sent en kväll tidigare i veckan svarade den enda byggarbetaren på plats motvilligt "restaurant" på bruten engelska. När jag går förbi på dagen går det lite bättre, en av byggarbetarna säger att det ska bli en fonduerestaurang som ska drivas av människorna bakom Nyagatan på Skånegatan. Nyagatan fick omdömet "en hygglig kvarterskrog med personlighet" och betyget 3 av Krogkommissionen i april i år. Vi får se vad de hittar på den här gången.

Publicerad 11:24, 28 oktober 2009

Michael Jacksons oanade kärlek till Trent Reznor

 

 

I kväll är det premiär för Michael Jackson-filmen ”This is it”, ett sent svar på The Strokes debutalbum. Filmen är en samling klipp från repetitionerna inför den serie konserter Jackson skulle gjort i London i år och har föregåtts av intensiva spekulationer om att det inte bara är Michael Jackson som syns i filmen – utan också en Jackson-imitatör. Exempelvis har Joe Jackson har gått ut och sagt att ”den här filmen innehåller ’body doubles’, om det råder ingen tvekan”. En brittisk imitatör hävdar att han blev kontaktad av Sony att vara med i filmen redan innan Jacksons död.

På ett Michael Jackson-forum säger ett mer tveksamt fan att han hört ”många som säger att det är olika Michael på olika ställen i ex. klippen som släppts från filmen, men det är dom som tror att Michael lever, som säger det”. Det kan förstås diskuteras om det finns imitatörer i filmen, och det kan finnas en rad skäl till varför man skulle vilja ha det. Att saker inte alltid är som de verkar i Michael Jacksons liv (och död) har blivit allt tydligare på sistone, när väldigt mycket information om Jackson börjat läcka ut. 

Ett exempel på det är de gamla producenter, musiker och studiotekniker som jobbat med Jackson, som öppnat sitt hjärta i otaliga böcker, intervjuer och internetforum för att "motverka skvallerbevakningen" av Jackson. En tråd på ett ljudteknikforum har i skrivande stund har 784 inlägg. Det är ganska fascinerande läsning om man är intesserad av Jacksons musik. Här är några av sakerna som sägs:

1. ”…like an animal”
Michael älskade Nine Inch Nails ”The downward spiral”.

2. Toto recall
Det klassiska gitarrsolot som Eddie Van Halen spelar i ”Beat it” ansågs vara för rockigt av Quincy Jones, som kallade in Steve Lukather för att ”se över” solot. Lukather själv antyder att det kan vara han som spelar solot egentligen.

3. Aaaaaw #1:
Förhållandet mellan Lisa Marie Presley och Jackson var kanske inte så påhittat som det verkat. Så här säger en ljudtekniker: ”I was there when Lisa Marie was around. They acted like two kids in love. Held hands all the time, and she hung out at the studio for quite a while. I never questioned their love for each other.”

4. Fejk-rappen
Mannen bakom ”Protection for gangs, clubs and nations”-rappen i ”Black or white” är inte Macaulay Culkin (inte så stor överraskning kanske) utan i stället Bill Botrell, mest känd för sitt arbete med Sheryl Crow och sitt bockskägg i crazy färger (ändå rätt stor överraskning):

5. Burn this disco out
En assistent brukade koka varmvatten till Jackson och kontrollerade att det var varmt nog genom att smälta plastskedar i vattnet innan det serverades.

6. ”Hey mama, said the way you move…”
Jackson sjöng konstant på Led Zeppelins ”Black dog”.

7. Aaaaaw #2
När Notorious B.I.G. skulle rappa på Jacksons ”Invincible”-platta var det första han frågade producenten Dallas Austin ”Yo, Dallas, can I meet Mike?”. Austin svarade ”efter att du spelat in” så Biggie satte sin vers på första tagningen. Jacksons säkerhetsvakter kom in i rummet och sen kom Jackson själv. Biggie blev tårögd, började stamma och buga sig för Jackson.

8. Don’t stop ’til you get enough
Det gjordes 91 olika ”Billy Jean”-mixningar. I slutändan valde man att släppa en av de första man gjorde.

Publicerad 15:32, 22 oktober 2009

Andra städer

I artikeln "The micro-economy of Union square" går New York magazine igenom tillståndet för New Yorks gatuförsäljare, -musikanter och -konstnärer runt Union square, ett torg som sammankopplar åtta tunnelbanelinjer och gränsar till fem olika områden på Manhattan.

Där finns både stora kedjor, exklusiva märken och torghandlare som hyr in sig för en ansenlig markhyra på Greenmarket. I en skiss över Union Square möter man också mer eller mindre ortodoxa diversearbetare.

Där finns Sally, som säljer Obama-t-shirts och drar in 200 dollar om dagen. Där finns Allan, som drar in 45 dollar om dagen genom att skriva dikter. Framför allt sitter Saravuth Inn där, en 41-åring från New Jersey som utmanar folk i schack för 5 dollar spelet. Själv uppger han att han tjänar 400 dollar om dagen. Säg att han jobbar 20 dagar i månaden. Det är nästan 60 000 kronor! "Can't knock the hustle", som Jay-Z brukade säga.

Naturligtvis höjs det röster för att få bort gatuförsäljarna och musikanterna, precis som i Stockholm. En kommentar till artikeln hävdar exempelvis att man framför allt måste få bort fejkkonstnärer som grosshandlar konst som de sen säljer som sin egen. New Yorks parkansvarige Adrian Benepe försöker också komma åt konstnärerna som får sälja sin konst fritt enligt grundlagen: "This is probably not what the founding fathers had in mind. It turns the park into a flea market".

Mer positiva är de ondskefulla stora kedjorna, som bokaffären Barnes & Noble och ekokedjan Whole Foods. De har nämligen insett att ju mer folk som hänger på torget desto mer besökare får de själva, "People love to come in and use the bathrooms; we're famous for them" säger Whole Foods talesman.

I Stockholm funkar det helt enkelt inte på det här viset, inte än i alla fall. Varje nybyggd shoppinggalleria förväntas fungera som en självförsörjande organism som har allt man kan behöva. Men det har de inte. I stället iskalla, ihåliga kolosser som långsamt självdör över hela stan, för arroganta och/eller korkade för att bli en del av stans kretslopp.