Bloggare: Bengt Ohlsson

Publicerad 06:35, 12 mars 2010

Benkes krönika: "Vik roliga hattar och båtar av läsplattan"

Jag har skrivit om läsplattorna tidigare, och jag var kanske lite yvig och snabb i vändningarna. Det kan bli så ibland i det här yrket. Men på sistone har jag kommit på andra tankar.

Som alla vet läser vi ju bara fler och fler böcker, det finns ingen hejd på det, och det finns folk som har långt att pendla till jobbet och som avverkar pocketarna som skogsavverkningsmaskiner, sidorna fladdrar mellan fingrarna och FLOFF, FLOFF, FLOFF, pocketböckerna yr omkring sätet. I ett sånt läge är det givetvis på sin plats med en läsplatta som rymmer utton tusen böcker, bara att radera och ladda på nytt när man kommer hem från jobbet, fulltankad och skumögd efter en dags speed reading.

Efter att ha umgåtts lite på närmare hand med en läsplatta, och scrollat och zoomat hejvilt på dagstidningarnas hemsidor, har jag upptäckt en massa fördelar med prytteln ifråga, sånt som det tar tid att få upp ögonen för, och det är dessa bonusfunktioner som jag tänkte uppehålla mig vid i denna text.

Om man till exempel sitter i ett telefonsamtal och måste skriva upp någonting kan man bara ta en penna och skriva ner den där uppgiften, telefonnumret eller vad det nu kan handla om, på ett hörn av läsplattan, sen river man bara bort hörnet och stoppar i fickan.

Om man ska äta middag och alla har satt sig till bords och man ställer fram en massa varma kastruller och man just då inte hittar något underlägg, då kan man bara vika läsplattan på mitten och ställa kastrullen på den. 

Om det råkar förirra sig in en geting eller en broms i lägenheten kan man ta sin läsplatta, rulla ihop den och smacka ihjäl getingen, och sen är det bara att rulla upp läsplattan och fortsätta läsa.

Om barnen kommer in och har plurrat och blött ner stövlarna invändigt kan man ta en läsplatta och knyckla ihop den till en liten boll och pula in i stöveln, och nästa morgon har läsplattan sugit upp all fukt och stöveln är torr – simsalabim!

Om man kommer till landet och det är utkylt och djävligt och man behöver göra upp eld kan man öppna luckan till kaminen, knyckla ihop läsplattan och lägga den innerst i hörnan av kaminen och sen fyller man på med några nyspäntade tjärstickor och sen lite tjockare vedträn ovanpå och sen tänder man eld på läsplattan, och den flammar upp med en hög och klar låga och sen tar sig hela brasan innan man vet ordet av. Ibland tar sig inte elden som den ska men då tar man bara en ny läsplatta och knycklar ihop och pular in.

Nu undrar ni naturligtvis hur det här går ihop, att man använder läsplattor så här lättvindigt, men det beror på att läsplattorna inte kostar mer än sisådär tolv spänn och man hittar dem i vilken Pressbyrå som helst. Läsplattorna är dessutom biologiskt nedbrytningsbara, så om man kastar en i skogen blir den förr eller senare till mull, och den tillverkas också av sånt som naturen ger och det blir absolut inget giftigt avfall som vi får dyvla på fattiga centralafrikanska stater som inte har något annat val än att säga tack goa herrn.

Man kan dessutom vika roliga hattar och båtar av läsplattorna. Blir de misslyckade är det bara att räta ut dem och vika en ny.

Ja, ni fattar själva. Läsplattorna har så många och så skiftande användningsområden att man tycker att de borde ha uppfunnits för länge sen.

Publicerad 06:05, 26 februari 2010

Benkes krönika: Plötsligt kan jag inte ­tänka på något annat

Och sen är det fredag och vi ska läsa för Haiti på Kulturhuset. Snön fontänspyr över Stockholm och löpsedlarna uppmanar folk att STANNA INNE och vi samlas några författare i en loge och en kille kommer in med en back pungljummen Ramlösa med smak av något bär och jag förvånas över den starka känslan av kollegialitet när vi sitter där och småputtrar, författare från när och fjärran, författare som skriver chick-lit och dick-lit och queer-lit och high-lit och low-lit, författare som i vanliga fall kanske inte skulle förära varandra en fnysning sitter nu och upptäcker att vi delar samma nervositet och samma back pungljumma Ramlösa.
 
Sen börjar evenemanget och lokalen är halvfull och någon berättar att Carola var på Haiti nyligen och att hon gav ett barn en flaska Hugo Boss-parfym och den kostade sex hundra spänn och för den summan kan man köpa sig fem års skolgång på Haiti.

Carola och Hugo Boss-parfymen blir snabbt ett internt skämt under kvällen, något man kan referera till och plocka skratt på.

Jag är nummer sex eller sju, näst sist före paus. Jag har tre sidor ur min nya bok i innerfickan, den kommer ut i oktober, boken, inte innerfickan, jag har tajmat läsningen till punkt och pricka ty det skämtas naturligtvis ymnigt om min förra krönika, om författare som inte kan hålla sina tider.
Men plötsligt kan jag inte tänka på något annat än Carola och hennes Hugo Boss-flaska.

Jag får lust att spontanskriva en liten novell om den. Den börjar hetta som en feber i huvudet. Jag vet precis vad som ska finnas där. Det ska finnas en assistent som åker med Carola till Haiti. En ung kille som är son till en av hennes kompisar, han har hoppat av gymnasiet sista året och han är lite valpig och Carola har låtit honom få jobbet för att vara schyst. Hon blir lite rörd när hon ser honom.
Han heter Thor. Just så. Med h.

När de landar i Port-au-Prince, Carola och Thor, är de nervösa och spanar efter kontaktpersonerna som ska möta dem. Sen vet jag inte vad som händer. Jag får återkomma till det. Eller inte. Jag får återkomma till det om det visar sig behövas. Det viktiga är att Thor har fått i uppdrag att söka upp en bankomat på flygplatsen och fixa kontanter för Carola har inga, bara kort.  Men Thor råkar glömma den här detaljen, det är för stirrigt på flygplatsen, och lite senare när Carola är på plats bland ruinerna och det flockas en massa barn runt omkring henne frågar hon Thor hur det blev med cashen, och då uppdagas allting och hon orkar inte skälla på honom.
Det kommer fram en flicka till Carola. Flickan har sår på läpparna. Hon är kanske sex år. Hon sträcker upp armarna, och Carola böjer sig ner och kramar flickan. Hon känner hur flickan borrar in näsan i hennes hår.  
–Vad gott du luktar, säger flickan.
Och Carola får en impuls. Hon öppnar sin väska och fumlar fram sin parfymflaska.

Vilken tur för oss alla som samlas på Kulturhuset den där kvällen. För vi vill känna oss som goda människor. Och nu är det en gång för alla så att vi känner oss ytterligare en aning godare om det finns någon nedanför oss som vi kan ställa oss i armkrok och förakta.

Den här texten borde jag naturligtvis läsa. Hur ofärdig och improviserad den än blir. Men det gör jag inte. Jag går upp på scenen och läser de första sidorna ur min nya bok.

Publicerad 07:37, 12 februari 2010

Benkes krönika: Deras konst följer inga regler

Nästa fredag klockan 19 arrangerar bland annat Sveriges författarförbund en tillställning för Haiti på Kulturhuset. Jag blev tillfrågad om jag ville vara med, och jag sa ja. ”Under kvällen kommer varje författare att framträda under fem minuter i en litterär stafett”, står det i utskicket.

Jo, tjenare.

Jag har varit med ett tag. Och så mycket vet jag, att det finns alltid författare som inte låter sig snärjas av futiliteter som, vad sa ni, fem minuter? FUCK IT. Min konst följer sina egna regler. Sen står de där och läser med halvslutna ögon. Håret svallar och kavajen är flottig eller åtminstone svart. De drar över sin tidskvot med fem minuter, tio, femton, och varje minut de drar över visar hur mycket de brinner för sin konst.

Själv är jag alldeles för väluppfostrad för att dra över tiden det allra minsta, och det slutar med att jag går ner från scenen och känner mig som en trist bokhållartyp. Helt okonstnärlig.

Jag skulle önska att det här var schabloner. Men för några veckor sen var jag på ett författar­evenemang i Västernorrland. Två halvkända författare, en okänd samt en vrålkänd. Och så jag då.

Den vrålkända var givetvis placerad sist i programmet. Evenemanget ägde rum i en teater­lokal utanför staden. Lokalen var smockad med finklädda människor som hade betalat en okänd summa för att se och höra oss författare. Pluggat i sina motorvärmare och fixat barnvakt och snyft snyft visserligen, men ändå, ingen kan förneka att det är en viss insats att stånka sig ut en torsdagskväll mitt i smällkallaste januari.

Författare ett inledde. Vi hade blivit tillsagda att inte hålla på längre än en kvart , eftersom vi var många som skulle prata, och man fick ju tänka på att det inte skulle bli för mastigt för publiken.

Författare ett pratade yvigt och papperslöst. Drog över fem minuter. Tio. Femton. Jag började snegla mot konferencieren. Men hon log så soligt. Författaren vände sig vid något tillfälle mot konferencieren och undrade om hon hann med ett stycke till, nu har jag väl hållit på alldeles för länge? Men konferencieren skakade på huvudet som för att säga, nu är du inne i ett så skönt sväng, så sluta inte! Och jag antar att konferencieren inte heller ville känna sig som en pedantisk sekundjägare, utan som en Majakovskij med dramatiskt hårsvall.
Författare två tog över. Timidare och mer famlande typ. Han pratade sin kvart, drog över med fem, tio, femton.  Samma grej igen. Ska jag sluta, har jag dragit över? Nej, fortsätt du!

Författare tre drog över med tjugo minuter. Vid det laget skulle  hela evenemanget ha varit slut. Men det var två författare kvar, och publiken kände sig antagligen manad att inta samma käcka tummen upp-hållning som konferencieren: dra över ni, skit i allt, vi tycker naturligtvis att er konstnärlighet ger er rätten att fresta på vårt tålamod i det oändliga.

Det kanske låter som om jag lägger på skulden på konferencieren. Det gör jag inte. Skulden är författarnas, men de skvätter den ifrån sig. Att fråga konferencieren om man får dra över är som att fråga värdinnan om det är okej att snyta sig i bordsduken. Hon kommer att nicka ja, kanske av häpenhet, kanske för att det känns pinsamt säga nej. Men inom sig drar hon ett tjockt svart streck över den middagsgästen till nästa gång.

Precis som jag kunde känna att den här publiken gjorde inför bokevenemang i största allmänhet. Nästa gång kommer de att dra sig till minnes den här klantiga tillställningen och skaka på huvudet: Nä, du. Inte en gång till.
Förutom Bokhållar-Bengt var det bara en författare som höll tiden, nämligen den vrålkända. I massmedierna ofta utmålad som snorkig och egenkär.

Publicerad 09:02, 29 januari 2010

Benkes krönika: Det är svårare än någonsin

Jag läste någonstans att heroinister som var i gång under 70-talet i New York tycker att läget i dag är så mycket bekvämare och mer välordnat på alla sätt och vis – i den mån man nu kan ha det bekvämt och välordnat om man är heroinist – ­eftersom man har sin langare och sina kontakter och tillgången är stadig och alla har mobiltelefon.

På 70-talet var det andra puckar, förstår man. Ingen visste vem som hade eller hur mycket eller var de höll hus. Man gjorde upp överenskommelser men visste aldrig om de skulle hållas. Och man fick alltid vänta. ”He’s never early, always late, first thing you learn is that you always gotta wait.”

Inga jämförelser i övrigt, men det börjar bli lite samma läge med biogasen i Stockholm.

Man sitter i griniga köer vid någon pump i Årsta eller Sköndal och man trummar Maureen Tucker-rytmer mot ratten och ser hur någon uppgiven taxichaufför står utanför sin bil med glada solrosdekaler på sidan och MILJÖBIL med 70-talsbokstäver, chauffören ser ut att härstamma från Mellanöstern och det duggregnar över honom och på pumpen ser man hur displayen plågar ur sig en liten rossling biogas i taget. Chauffören har inte bett om det här. Alla i kön hatar honom eftersom han får de sista rosslingarna.

Ibland är stämningen annorlunda, och det uppstår en omedelbar gemenskap mellan män med händerna i byxfickorna och man skakar på huvudet och säger att det är för djävligt, men hur är det i Sjöstaden, vet du, nej, den andra skakar på huvudet, det är lika illa där, jag var där nyss, det stod två sopbilar och väntade, så jag gav upp och åkte hit. Nu vete fan vart jag ska ta vägen. Jag hörde att det bara är Statoil i Skärholmen som har biogas i hela Stockholm.

Rykten flammar upp. Hoppet tänds och släcks igen.

Sopbilarna är värst. De glurpar i sig biogas för sex sju hundra spänn, de står som urkiga vidunder och bara är omättliga.

Jag har kört på biogas i flera år nu. Jag har hållit fanan högt. Men under hösten har något hänt. Det är svårare än någonsin.

Ännu svårare känns det när man får hurtiga broschyrer från Stockholms stad om hur bra det är att man har valt det miljövänligaste bränslet, och nu under hösten har det visserligen varit lite kärvt, men det kommer snart att bli bättre, för nu ska vi bygga ut och fixa nytt och yada yada, och sen kommer allt att lösa sig och köerna kommer att skingras och den där chauffören från Mellan­östern kommer att stå solbelyst och göra glad honnör till sin omgivning.

Grejen är bara att när man läser det finstilta i broschyrerna ser man att alla utbyggnader och nyordningar kommer att äga rum under hösten 2019 eller något.

Jättebra, tackar mjukast. Men, som Al Pacino säger i ”Heat”, what happened to right now?

Kruxet är att vi har en miljöhäxa i Stockholm som heter Ulla Hamilton (M) och hon vill att marknaden ska hitta lösningarna på dilemmat. Hon slutar aldrig hoppas.

Det kommer marknaden att göra också, Ulla. Däri har du helt rätt.

Snart har alla poler och glaciärer smält och då öppnas nya sköna marknader. Marknader för flytvästar, livflottar, pontoner. Taxichauffören från Mellanöstern kan omskola sig till gondoljär och sjunga ”O sole mio” när han kavar sig fram över den kluckande Årstaslätten. Och något miljövänligare än en gondol kan man knappast tänka sig. Bättre sent än aldrig.

Publicerad 08:45, 15 januari 2010

Benkes krönika: En orolig checklista i huvudet

Det kom en avi om något som skulle hämtas ut hos tobakisten slash postombudet och jag utgick från att det var någon film från Amazon eller bok från Adlibris och jag klev i lågskorna för att gå ner och hämta dem, och just när jag skulle gå utanför dörren kastade jag ett getöga på avin och såg att det i fältet för avsändare stod: POLISEN.
Rätt och slätt. Varken mer eller mindre.

Telefonen ringde, det var yngste sonen som skulle hem och hämta snowracern ty det var en av de allra byllerbyigaste dagarna i mitten av december när snöflingorna var stora som sopptallrikar och mjuka som änglahår och de föll lika tätt som de överspända metaforerna i denna mening, och jag var tvungen att vänta hemma tills sonen kom för att i mitt förälderliga nit dyvla på honom täckbrallor och sockor och inte minst den allestädes närvarande hjälmen och om ni skrockar och tycker att det låter typiskt lattefarsigt och södercurligt kan ni ju ställa er en skymningstung eftermiddag i Vitabergsparken och kolla hur det går till i backarna.

Sonen dröjde och under tiden hann avin börja hetta i bakfickan. POLISEN. Man brukar ha bra kläm på om man har något att vänta från polisen. Jag började upprätta en orolig checklista i bakhuvudet och for över raderna med ett alltmer skälvande pekfinger. Har jag ansökt om nytt pass? Icke. Har jag köpt ny bil eller bytt skylt eller dröjt med någon p-bot? Icke. Jag betalar alla räkningar snabbare än min egen skugga, jag drar igång stora larmet och går till röd beredskap och DEFCON 1 redan efter första påminnelsen, och om jag skulle låta något drälla vidare till inkasso skulle jag skämmas så mycket att jag skulle begå harakiri framför Skatteverkets skjutdörrar.
Checklistan blev allt oroligare. Hur är det med allt annat? Internetvanorna? Har jag någon gång varit inne på en sida som varit no-no? Klart jag inte har. Men kan jag ha varit det utan att ha märkt det?

Öh?… hur menar du nu?…

Kan det vara någon annan i familjen som gjort något fuffens? Äldste sonen? Vad gör han egentligen på helgerna? Har han varit extra trött på sistone? Finns det varningstecken som jag underlåtit att snappa?

Yngste sonen dröjde, jag ringde honom på mobilen och han hade fastnat i någon snölek längs vallarna på vägen hem, och trots att jag ville glömma avin eller bränna den visste jag att jag måste ner till tobakisten och fejsa musiken och lägga in huvudet i giljotinen.

I Söderhallarna var det stoj och glam och lerpölar på golvet, men jag stapplade  mot undergången, innesluten i min skuld och vid det här laget bara visste jag att det fanns något skit där i backspegeln som jag hade förbisett.
När jag lämnade in avin till tobakisten började det flämta ett hopp att han skulle famla på hyllorna och lägga fram en harmlös reklamgrej, en kalender för 2010 eller något. Men det blev bara värre. Jag tvingades kvittera försändelsen två gånger och tobakisten bröt olika gröna sigill på kuvertet så att det inte skulle finnas några kryphål för mig i rätten: bevisningen blev alltmer järnhård, jag hade verkligen hämtat ut försändelsen.

Jag gick avsides och öppnade kuvertet. Tog ut papperet och läste.

Det var från hittegodset. De hade hittat en cykel som jag blev bestulen på för sju år sen. Jag hade tre veckor på mig att hämta den.

Det var jul.

Publicerad 08:00, 31 december 2009

Benkes krönika: De VERKLIGA problemen

Jag bor på ett Holiday Inn utanför Orlando. Jag noterar hur jag redan andra dagen har inrättat Vanor, och gör samma saker som jag gjorde igår.

Jag vaknar jetlaggad vid halv sex och ligger och kollar på morgon-TV och sen går jag upp och klär på mig. Utanför dörren ligger ett färskt exemplar av USA Today och med den under armen går jag till frukostmatsalen. Sen äter jag en skål havregrynsgröt med smak av lönnsirap och tvåprocentig mjölk och sen äter jag en banan och sen brer jag en Elvismacka, rostat bröd med jordnötssmör och jordgubbsylt och sen mäter jag blodtrycket?… närå, men jag borde väl. Sen går jag till rummet och vilar en stund och kollar på nyheterna, sen snör jag på mig gymnastikskorna och går ut och springer i en halvtimme och sen börjar jag jobba.

En av dessa morgnar läser jag en artikel om Mexico Citys borgmästare Marcelo Ebrard.

Han beskrivs som utbildad i Paris och ”liberal” – vilket i USA som bekant inte behöver betyda att man är partipolare med Nyamko Sabuni – och han är i full färd med att lära invånarna i nittonmiljonersstaden (världens näst största) att inte spotta ut tuggummi på gatan eller vissla efter tjejer.

Han har förbjudit rökning på kaféer och re­stauranger, jagat bort gatuförsäljare och förbjudit plastpåsar som inte är biologiskt nedbrytbara. Han har förbjudit mobilsamtal under bilkörning och stängt av gator för biltrafik så att joggare och flanörer ska kunna röra sig fritt.

Marcelo Ebrard har utfärdat ”tio budord för hur man uppför sig i storstaden” och det låter som om han borde bli utbuad och avhånad snabbare än man hinner säga ”sombrero”, men faktum är att han ligger så pass bra till i opinions­undersökningarna att han börjar bli att räkna med inför presidentvalet 2012. Storfräsare som Brasiliens Lula da Silva och Frankrikes Sarkozy kommer och hälsar på och nickar gillande.

Naturligtvis finns det också meningsmotståndare som hävdar att han – gissa hundra gånger – inte gör något åt de VERKLIGA problemen.

De VERKLIGA problemen är de vanliga i dylika sammanhang.

Jjjjobben.

Eller som det heter på nysvenska: jjjjobbpolitiken.

Att jaga tuggummi på trottoaren eller kringblåsande plastpåsar är bara ”skyltfönsterpolitik”, fnyser Carlos Alberto Flores i fullmäktige.

Det finns alltid folk som tycker att man inte angriper de VERKLIGA problemen. När de blir ombedda att beskriva de verkliga problemen brukar de med förkärlek svepa in sig i ord som är abstrakta och blågrå som ett dieselmoln. ”Utanförskapet”, till exempel. Tuggummi på trottoaren är så generande… konkret.

Jag sitter i frukostmatsalen och smaskar på min Elvismacka och tänker att ju äldre jag blir, desto mindre tvärsäker blir jag på vilka de VERKLIGA problemen är. Jag kan inte annat än beundra människor som Marcelo Ebrard, som är plumpa nog att stå där medan alla högtflygande floskler yr runt öronen, och sen peka på en punkt på trottoaren med ett upprört pekfinger. Och där ligger alltså ett tuggummi.

– Plocka upp det där, väser han, som Clint Eastwood.

Ju äldre jag blir, desto mindre förvånad skulle jag bli om just tuggummispottandet visar sig vara nyckeln till precis allting. Och när folk börjar skärpa sig och spotta ut tuggummit i papperskorgen i stället, då börjar den stora tröga skutan att vända.

Folk hade rätt roligt åt nolltoleransen i New York också. Att man skulle börja jaga klottrare. Men sen gick tio år, och antalet anmälda mord och dråp gick ner med 70 procent.

Publicerad 08:03, 11 december 2009

Benkes krönika: "Saker bara bluddrar förbi"

Det kommer ut så mycket hela tiden. Så mycket musik, ord, färger, former, föreställningar.

– Alla dessa människor och deras evinnerliga uttrycksbehov, brukar jag stöna ihop med en kompis vid kafébordet. Sen konstaterar vi att det gäller oss också, och sen är det avklarat, sen kan man stöna vidare.

Det är lätt hänt att saker bara bluddrar förbi. Som bloss i natten. De gör sitt varv i morgonsofforna, travar sin vända i bekräftelsemanegen, pratar eftertänksamt i en lokalradio någonstans, och sen blir det liggande som en fimp på perrongen. Uttjänt, färdigrökt och trampad platt under rastlösa fötter. Trängseln är hård, konkurrensen knivskarp, nästa människa står redan med sitt uttrycksbehov hopklämt under armen och väntar på att få komma fram.

Tiden i morgonsoffan blir allt kortare. Värmen från de förra skinkorna är fortfarande kvar i dynan när man sätter sig och får myggan på kavajslaget.

En bekant fyllde femtio i höstas. Det skulle inhandlas present. Plötsligt kände jag, nej, inte en vända till på det satans Designtorget. Inget djävla gourmetsalt, ingen piffig vattenkanna, ingen högdragen champagne. Killen fyller femtio, han har klättrat upp till en hyfsad utsiktspost på karriärstegen, han bor i en våning vid Norra Bantorget, och nu bestämmer jag att det har duttats nog med hus och hem, och vi behöver inte en salongsfylla till när man ska Unna Sig och krypa ner mellan sidenlakan.

Åt helvete med det.

Jag vill köpa en BOK. En riktigt bra bok. En bok som fick andlösa blommor att slå ut i bröstet. En bok som man aldrig ville skulle ta slut. När hände det senast?

Jag visste precis vilken det var. Niklas Rådströms ”En handfull regn”.

Men det hade gått två år. Boken stod inte längre någonstans att finna. Ja, eller den fanns ju i pocket. Men den får vara hur bra som helst. Man ger inte bort en pocket i femtioårspresent.

Så vad gör man? Om en timme ska vi i väg. Börjar man jaga runt på antikvariat?

Jag tycker att det här är dystert. Jag ville bara säga det.

Men vad jag egentligen ville var att böja mig ner och lyfta upp en annan fimp från perrongen.

För två år sen kom en skiva som hette ”Den lyckliges väg” med Bo Sundström och Frida Öhrn. En etablerad sångare och en förhållandevis ­oetablerad sångerska som slår sig ihop och sjunger tonsatta Pär Lagerkvist-dikter.

Det är så bra att det är dumt.

Så vackert att det värker.

Jag klarar nätt och jämnt av att lyssna på den. När en låt fladdrar förbi i högtalarna där hemma blir jag orolig för att någon ska komma in i rummet. Det här är musik som redan i sitt tilltal känns djupt personlig, för att inte säga privat, som om den kliver över dina hemligaste trösklar och gör sig hemmastadd.

Bara titlarna. ”Det är vackrast när det skymmer.” ”Det blir vackert där du går.” ”Jag har gått inunder stjärnorna.”
Ja, du fattar. Det är liksom inte Kent.

En skiva av hundra. En skiva av tusen. Redan virvlar den omkring i kölvattnet långt där bakom. Den hade sitt ögonblick i morgonsofforna.

Men jag vill rikta mig till alla killar där ute. Alla som har en tjej som betyder någonting och som går omkring med en smågnagande känsla av att man inte är så bra på att säga det till henne.

Nu vet du vad du ska köpa till henne i julklapp. ”Den lyckliges väg”. Strunta i alla skrytiga boxar. ”Den lyckliges väg”. Hon kommer att tindra ända fram till påsk.

Publicerad 08:38, 27 november 2009

Benkes krönika: ”Ta kunden under armarna och släpa”

Jag vet inte vad ni gör av era gamla plastpåsar. Det kan jag ju rimligen inte veta.

Den större modellen brukar hitta sina användningsområden. Man kan ha dem och bära grejer i. Gärna lite sunkigare saker. Träningskläder, fuktiga handdukar, skuggiga strumpor. Men man kan inte komma till ett möte med viktiga papper i en plastpåse. Möjligen om man är tjugoett. Nej, inte då heller. Möjligen om man är fjorton. Men då har man kanske inte så många viktiga möten.

Det är klart, vi har ju soporna. Det är där de brukar hamna. Läckande, luktande och småjäsande dinglas de oroligt hopknutna påsarna ner till soptunnan på gården.

Det finns en mindre variant som är obeskrivligt irriterande. Den är i A4-storlek och tillverkad i en inbillar jag mig billigare sorts plast som prasslar vassare och liksom uppfordrande. Det finns en ännu mindre variant och den är stor som ett A4 vikt på mitten och den heter vågar man gissa på A5, och när man blir erbjuden en sån påse i affären blir man så irriterad att man får lust att ta emot påsen och medan man stirrar expediten stint i ögonen föra påsen till munnen och blåsa upp den med en slapp flämtning och sen snöpa åt öppningen och smälla påsen mot handflatan och hoppas på att det blir en sån smäll att överfallslarmet går i?gång.

Det som irriterar mig mest är den tjänstvillighet med vilken expediterna trollar upp sina påsar.

Allting annat i butikerna blir mindre och snålare och krångligare. Frågar man om någonting börjar de nästan gasta sin webbadress eller något betalnummer. Det är knappt man får växel tillbaka. Man får ”gärna” betala med kort men inte köpa för lite för då blir det straffavgift eller blanka nobben.

Men PÅSEN.

När expediten fumlar upp påsen ser man att de erinrar sig att de minsann är Riktiga Handlare och att jojomän, här vankas det söörviss sörru. Här är man inte tappad bakom en vagn. Här har man förkläde och pennstump bakom örat. Här har man en fräknig springpojke beredd att springa hem med fru Larssons matpaket hela vägen till dörren och sen om ni ger grabben en slant kommer han att le soligt och göra en honnör och ropa TACK SNÄLLA TANT.

Man ser framför sig när expediten gått i lära och det stått en föreståndare ett halvt steg bakom och kikat över axeln och lärt ut yrkeshemligheterna. Vartenda darrigt nybörjarmoment. Slå in summan. Växel tillbaka. (Okej då.) Och sen?

–?Och så påse.

Javisst ja! Expediten får något mörkt och skamset i blicken. Alltid påse. Expediten svär tyst för sig själv att aldrig göra om misstaget. Påse, påse, påse. Föreståndaren låter några förebrående sekunder passera och börjar sen mässa handelns gyllene regler för sin expedit. Skulle kunden sjunka ihop i en infarkt på butiksgolvet och fradga runt munnen, försök att så diskret som möjligt maka ut kroppen utanför butiksdörrarna. Det är ett helvete nu för tiden med försäkringar och stämningsrisker och papperslösingar från Moldavien och man kan inte vara säker på någonting. Ta kunden under armarna och släpa ut honom utanför dörrarna.

Men lägg gärna en påse på kroppen. Det är en sån trevlig gest. Den får vi inte göra avkall på. Om kunden ser riktigt borta ut kan han behöva muntras upp ordentligt, och då kan du ta fram de extrastora påsarna, dem med hårda handtag och små knäppningar på plastskenorna.

Publicerad 09:30, 13 november 2009

Benkes krönika: ”Jag fruktar gratistidningarna”

Odödlighet är det som alla strävar efter och drömmer om, men i alla filmer och berättelser där de uppnår odödlighet blir det snart en mardröm, och de sitter som stora ruttna sophögar tusen år senare och bara tigger om att få dö.

Det är otäckt med sånt som aldrig dör. Sånt som bara kommer tillbaka. Om och om igen. Alla historier om hur man kan frysa in en kackerlacka i en isbit, och när man tinat upp isbiten kryper kackerlackan obekymrat vidare.
Jag har börjat utveckla en skräck för de här gratistidningarna. Mitt Kungsholmen och Södermalm och allt vad de heter. Jag vet inte varför. Men jag tänker ta reda på det. Nu.

Om jag tänker mig en tom lägenhet. Någon som har blivit vräkt. Flytt fältet och lämnat landet. Lägenheten är tom och tyst. Dammet har börjat lägga sig. Vattnet har börjat sjunka i toaletten. Det står kvar någon förpackning med mat i kylen som börjar se intressant ut. Hjärtat i lägenheten har slutat slå. Det hörs inte längre några fotsteg över golvet. Ingen tittar ut genom fönstret och petar sig frånvarande i näsan.

Men gå ut i hallen. Gratistidningarna fortsätter att droppa ner på hallgolvet.

Och det kommer de alltid att göra. Jag vet det bara. Det är det som skrämmer mig.

Det kan bli ett tredje och ett fjärde världskrig. Så länge det finns dörrar i världen, och en lucka att stoppa ner tidningen Södermalm i, så kommer den att drälla ner på hallgolvet.

Gratistidningarna jobbar efter en egen tågordning. Jag vet inte var de kommer ifrån eller var de tillverkas.

Och det är väl en sak. Betydligt otäckare är att de har hittat en fristad i våra själar. En egen ingång dit bara de har nyckeln. Plötsligt står de i hallen, och vi kan inte komma oss för att kasta ut dem.

Vi berömmer oss av att vara såna som säger nej till reklam. EJ REKLAM står det stridslystet nedanför var och varannan brevlåda. Man hajar nästan till när man är hemma hos någon som ännu inte satt stopp för de saggiga broschyrerna från Rusta och Prisextra och Åhléns.

Men gratistidningarna är inte reklam. Som spöken glider de förbi våra avspärrningar. Gratis­tidningarna är bruksjournalistik om våra egna bakgårdar. Dubbdäcksförbud på Hornsgatan. En intervju med någon gammal guldsmed som knarrar omkring i kvarteret. Och brottstelegrammen om alla pundare som står och viftar med en yxa i kassan på något närlivs på Nytorgsgatan eller Renstiernas där man själv stod med barnen nyss och köpte en Sommar-Magnum. Folk som blir nedslagna och rånade i någon vinglig gryningstimme och med mosbrickan fortfarande halv­äten.

Vi kan inte säga nej. Gratistidningarna dimper ner utan att vi har bett om dem, och de är inte reklam utan Samhällsinformation. Man läser egentligen aldrig de där tidningarna. Men man vet att man i ett trängt läge skulle kunna göra det utan att ta någon större skada därav. Därför låter man dem droppa ner på hallgolvet.

Jag säger ”låter dem droppa ner”. Men det är inte vi som bestämmer. Det är gratistidningarna. Du slipper dem inte med mindre än att du spikar igen ditt brevinkast. Och när du spikar igen ditt brevinkast tillhör du inte längre den här världen. Då har du flyttat in i en annan.

Titta på dem. Jag är övertygad om att du har en på hallgolvet. Halvt insparkad under skohyllan. Visst ser den oskyldig ut?

Det är så det börjar.

Publicerad 10:35, 30 oktober 2009

Jag menar, allt detta förbannade pratande...

En sak som jag gärna ägnade mig åt i tjugoårsåldern var att försjunka i kaféslamret eller krogstimmet och betrakta ett medelålders par vid något grannbord och göra mig sorgesamma funderingar över hur TYSTA de satt och hur KONTAKTLÖST det var mellan dem. Jag sneglade på dem och ömmade lite för deras erbarmliga skitliv. Titta bara. Så de har kämpat för att få det bra. Deras tjusiga kläder, deras dyra vin, deras putsade bestick.
 
Jag noterade hur de satt och sågade i sina menyer och gluttade längtansfullt mot de andra borden. Det stora vemodet rullade in i mitt anteckningsblock. Alltings meningslöshet. Gråheten som väntade där framme. Det fåfängliga med att jaga materiellt välstånd och yttre bekräftelse och...blada blada ... bludde bludde ... (Pennan glödde.)

Sen blir man lite äldre. Sen hittar man någon att själv gå ut och äta eller fika med.

Det är härligt. Då kan man sitta båda TVÅ och snegla på medelåldringarna och förfasa sig, samtidigt som man håller innerlig hand över bordet och ibland måste man böja sig fram mot varandra och nojsa med näsorna och kanske tungkyssas lite, något medelåldringarna inte har gjort på flera decennier, inte med varandra i alla fall ...
whe he ...

Sen blir man ytterligare lite äldre. Man passerar trettio. Här inträffar något intressant. Eller intressant. Men man kan inte undgå att notera en lätt forcerad underton i samtalet vid det unga, ja, åtminstone hyfsat unga bordet där man trappat ner det där med innerliga händerna och tungkyssarna, eftersom det skulle verka lite VÄL hur ska jag säga, desperat ...

Men ju närmare man hamnar de moltigande medelåldringarna, desto viktigare blir det att visa varandra och omvärlden att man fortfarande har mycket att PRATA om ... Mest forcerade är naturligtvis, och jag vet att det här är sittande fåglar, men ändå: småbarnsföräldrarna som har fixat barnvakt och fått en vuxenkväll ihop.  

Då jäsiken i min lilla låda gäller det att komma upp i det stipulerade antalet själfulla samtalsämnen i timmen (SST). Annars kommer gråheten snart att storma in över tröskeln och göra sig hemmastadd i ens liv. Nu är jag själv en av de moltigande medelåldringarna. Och jag älskar varje minut. Bara sitta och hålla käften. Titta. Tänka. Eller ännu hellre, inte tänka. Bara flyta omkring i sorlet som en amöba.

Jag menar, allt detta förbannade pratande ... Jag kan ibland få en förnimmelse av hur orden rinner bort. Förut satt man i ord upp till halsen. Kunde knappt röra sig för alla ord. Nu är det mest lite skvalp kvar. Men det är härligt. Man kan bli ganska less på alla ord också.

H och jag var ute och fikade häromveckan. Ett ställe i Skrapan. H beställde en latte. Jag ville ha en färskpressad juice. Men den var slut, sa killen. Så jag tog något multi-moja-ihop-allting från Saltå kvarn som kostade en halv pungkula och sen fjantade vi i väg till ett bord med vår bricka. Satte oss. Smuttade på våra drycker.

– Hörde du, sa jag.

– Vad, sa H.

– Hur kan den färskpressade apelsinjuicen vara ”slut”? Killen står ju i ett HAV av apelsiner. Kolla.

– Maskinen kanske är sönder.

– Varför säger han inte det då? Att säga att den är ”slut” är ju absurt. Det är som att stå i en hage bland en massa kor och säga att mjölken är slut. Det är bättre att han säger: Näe, vet du, jag ORKAR inte pressa en juice till dig.

Sen kollade vi på en hund vid grannbordet. Vi konstaterade att den såg trevlig ut. Sen drack vi upp och gick hem.

Publicerad 15:50, 19 oktober 2009

Benkes krönika: ”Bloggbrudarna småler sardoniskt”

”Jag tar sikte på den målkåtaste norrmannen, men när jag sätter fart mot honom gör han en sorglös lov åt höger eller vänster och när jag vänder mig om är han ­redan framme vid det svenska målet.”

Jag har en återkommande skräckfantasi som går ut på att jag förvandlas till någon annan, och det inträffar alltid i något avgörande läge, typ när Kim Källström har lagt upp bollen på straffpunkten. Pang, plötsligt är jag Kim Källström.

Halvkul.

Jag skulle ju knappast kunna vända mig till lagkamraterna och säga, hörni, det har hänt en sak. Jag är inte Kim Källström längre. Jag heter Bengt Ohlsson och jag kommer garanterat att missa den här straffen.

En lördag i september hamnar jag egendomligt nära den här fantasin.

Sveriges författarlandslag ska möta Norge på Heden i Göteborg. Jag har blivit uttagen till matchen och jag har ingen aning om varför. Efter matchen misstänker jag att det finns fler som frågar sig samma sak.

Jag har varit med några gånger när Bonniers har ­arrangerat drabbningar mellan författarna och förläggarna. Det är roliga matcher. Men jag vet ingenting om fotboll. Därför är min strategi den enklaste möjliga. Jag placerar mig i backlinjen och kollar in vem som verkar målkåtast av motståndarna. Sen punktmarkerar jag killen, jag är på honom som en kardborre och så fort han får bollen sätter jag full fart mot honom och springer rakt in i fanskapet.
Men det norska laget består av tio stycken Dolph Lundgren och en Bruce Lee. Unga upplagor. Jag tar sikte på den målkåtaste norrmannen, men när jag sätter fart mot honom gör han en sorglös lov åt höger eller vänster och när jag vänder mig om är han redan framme vid det svenska målet.

Halvvägs in i matchen börjar jag undra om jag blev skjuten under promenaden från omklädningsrummet och numera är ett spöke, som Bruce Willis i ”Sjätte sinnet”, för norrmännen verkar springa rakt igenom mig.
Fotboll är ett mysigt spel när man sitter i soffan och tittar. Det är städat och avmätt. Man har överblick och full koll på allting. Man tycker att spelarna nere på planen är sega och klantiga.

I verkligheten orkar man jaga en norrman i full fart ett tjugotal meter, sen är man så andfådd att man nästan får bäras ut på bår. I verkligheten vaknar man upp dagen efter och undrar vad som hände egentligen. Det gör ont överallt. Benen känns blånade och ömma. Det stramar i låren och ljumskarna. Man rör sig som en 97-åring.
Vi ligger under i halvtid. Skadorna börjar droppa in. Ronnie Sandahl grinar illa. Thomas Bodström skakar på huvudet. Stefan Blomgren tittar ner i gräset.

Två bloggbrudar står och tittar på.

–?Ni är inte tjugo längre, säger de.

Det är problemet med bloggare. De tror att de kan gå omkring irl och sprida sitt gift som vanligt, och att ingen hör dem.

Det är ändå inte så farligt. Klackarna i allsvenskan ropar värre grejer. De hade snott ihop en ramsa om min stora näsa för länge sen.

Andra halvlek börjar. Norrmännen fortsätter att springa rakt igenom mig.

De har laddat inför den här matchen. De lär dessutom ha blivit utlovade fem fat råolja per skalle om de vinner. Plus en tunna i bonus för varje mål.

Norrmännen vinner med bla bla–1. Bloggbrudarna småler sardoniskt vid sidlinjen. Jag funderar på hur jag bäst ska berätta för mina lagkamrater att jag egentligen inte är den som de tror att jag är. Men jag låter det vara.
Tänk på det här nästa gång ni ser Kim Källström bomma en straff. Ha förbarmande med killen. Det kanske trots allt inte är Kim Källström.

Publicerad 07:00, 1 oktober 2009

Benkes krönika: "Och ändå: den lyckligaste dagen i hans liv"

Jag hörde en grej på radio för många år sen. Det handlade om en invigning som hade ägt rum under gårdagen, det gällde Sveriges första privata halkkörningsbana. De hade en kort intervju med killen som hade drivit hela projektet.

– Hur känns det en sån här dag, frågade reportern.

– Jag tvekar inte att säga det, sa killen med bruten stämma, men det här är den lyckligaste dagen i mitt liv.

Jag tänker på honom ibland. Jag menar han måste ha upplevt ett och annat. Han lät inte lastgammal, men inte som någon duvunge heller. Jag gissar att halkkörningsbanan inte var något som han hade snutit ur näsan. Kanske var han gift, kanske hade han barn. Och ändå: den lyckligaste dagen i hans liv.

Jag tänker på honom när jag sitter på tåget hem från bokmässan. Författare från golv till tak. Författare med sina skinande nya eller, som i mitt fall, lite lätt härskna böcker som de håller fram mot omvärlden och säger att det här är den lyckligaste dagen i mitt liv.

Under min första bokmässa blev jag djupt olycklig att gå omkring där med min nyinvigda halkkörningsbana och upptäcka att den bara var en av flera hundra, för att inte säga flera tusen halkkörningsbanor. Och utanför mässbubblan, en hel värld som lyssnar på oss när vi är intervjuade på radio och med bruten stämma säger att det här är den lyckligaste dagen i vårt liv. En hel värld som skakar förundrat på huvudet och kanske blir lite rörd och sen kommer en låt och då glömmer världen alltsammans och nynnar med i refrängen.

Men under den här bokmässan finner jag en egendomlig sorts vila i att uppleva samma sak. Att vi bara är ett gäng författare som går omkring där och har piffat upp oss och vi pratar om våra halkkörningsbanor, och innan vi ens hunnit knyta skorna kommer vi att vara bortglömda.

(– Du ja. Men inte Kerstin Ekman!

Jo. Till och med hon.)

Jag går omkring och betraktar mina halkkörnings­kumpaner med ett slags kollegial värme. Våra brutna stämmor, vår darrande stolthet över just den här banan med sin speciella sträckning och sitt speciella gummi och sin speciella omgivning. Jojomen, så är det bara. Det finns halkbanor över hela världen. Men det finns ingen halkbana som den här. Ingen!

När min bok ”Syster” kom ut i våras gick jag ofta in på nätbokhandeln adlibris hemsida. Det finns en ruta längst upp till höger där det stod: senast sålda. Och så en bild på den senast sålda boken. När jag tryckte på uppdatering av sidan kunde jag följa bok efter bok som beställdes över detta avlånga land med alla dess halkbanor, privata såväl som statliga. Och det var liksom: Algotsson Stina, ”Bröd för alla sinnen”. (Och uppdatera.) ”Barnouin”, ”Kim”, ”Skinny Bitch”.

Den ena boken efter den andra som man aldrig hade hört talas om. Böcker om självhjälp och märkliga dieter och trädgårdsböcker. Böcker om hundar och akvariefiskar. Ingenstans fanns min bok eller någon av de andra böcker som paraderar omkring på mässorna och signeras av alla piffade och framgångsdraperade författare.

Man kunde tro att jag satt där och klickade och uppdaterade för att jag längtade efter att se min egen bok bland de senast sålda. Och det hade förstås varit trevligt. Men det gjorde mig ingenting att den aldrig dök upp. Det gjorde mig ingenting att min bok redan var en mikrob som skvalpade omkring i ett stort mörkt hav. Där någonstans, i den stora förgängligheten, blev jag fri.

Publicerad 07:00, 17 september 2009

Benkes krönika: "Plötsligt lyfte jag blicken"

Det finns människor som räknar får när de har svårt att sova.

Jag har ett bättre knep. Jag brukar tänka på sånt som det ”stormar” om i förlagsvärlden. Stridigheter om e-boksrättigheter. Upphovsrättsjidder och Google­förhandlingar.

Jag har lite svårt att hålla ögonen öppna bara jag skriver detta.

Jag har skrivit böcker i tjugofem år. Under tjugo av dessa har jag varit fattigare än en kyrkråtta. Fattigare än kyrkråttans utbrände och sjukpensionerade gamla släkting. För mig är det normaltillståndet. Någon gång vart tjugonde år kanske det rasslar till. Sen är det kyrkråtta igen. Och sådär håller det på. Jag klagar inte. Eller det gör jag ju. Men allt mindre. Söker man sig till författaryrket för att man har hört att det är en idiotsäker genväg till de snabba stålarna är jag rädd att man har fått något om bakfoten.

Jag var uppe hos min förläggare härförleden och pratade väsentligheter.­ När väsentligheterna var avklarade började vi prata om e-boksrättigheter, upphovsrättsjidder och Googleförhandlingar, och när läget började bli svårt narkoleptiskt berättade min förläggare att kindleplattan är i antågande.

–?Ki?…?ki?…?kindleplattan? sluddrade jag.

Kindleplattan är alltså tänkt att bli för böckerna vad Ipoden har varit för musiken. (Ja, visst hejdar man sig efter den där meningen. ”Öööh?…?ja, vad har Ipoden inneburit för musiken egentligen?)

Man ska kunna ladda ner böcker. Bläddra sidor på skärmen. Öka ljusstyrkan och kunna switcha till sound mode och vips så bidde det en ljudbok! Man ska kunna ha hela hyllan i sin kindleplatta. Tusen titlar efter vad jag har hört. Tänk vad mycket smidigare det hade blivit med biblioteksbranden i Alexandria! Två tre kindleplattor som man hade kunnat sätta ur spel med en gammal bictändare.

Vilken grej. Vilket lyft. Vilken schvung för bokbranschen.

Är det inte det man längtat efter. En ny grej där man måste hålla reda på usb-kablarna. En ny grej där man måste skälla på barnen för att de lämnar fingeravtryck på skärmen och där man får hjärtstillestånd om någon drullar ner den i golvet. En ny grej där man måste ringa supporten och sitta med ett call center i Skunkland och lyssna på skvalpande piano medan man väntar och en uppfordrande röst som tycker att man ska gå in på www punkt skjutmigiknaskalarna punkt se. En ny grej där det dyker upp en skugga på skärmen efter ett år och man går till verkstaden och de ler snett och säger att det är ingen idé att lämna in på lagning för det kostar åtta hundra bara om teknikern tittar på eländet, men nu kan du å andra sidan köpa den nya förbättrade kindle X?2000 för nio hundra.

Plötsligt lyfte jag blicken och tittade på boktraven på förläggarens bord.

Med tanke på att det är en uppfinning som har sex hundra år på nacken får man säga att den har stått sig ganska bra.

Den går utan batterier. Man kan ta den med sig till stranden. Man kan glömma den på bussen och köpa en ny utan att ruinera sig. Bok, inte buss. Man kan tappa fanskapet i badkaret och sen bara låta den ligga på elementet, sen är den i skick som ny. Nästan. Den blir inte en massa miljöfarligt elskrot som de får vada omkring bland i mörkaste Afrika.

Om boken hade uppfunnits i dag hade den vunnit alla guldägg och formgivningspriser, och kindleplattan hade mötts av hånskratt och förpassats till historiens skamvrå, där den hör hemma. Jag gick ut på Sveavägen, inte ett dugg klokare på e-boksavtalen. Men ganska glad ändå.

Publicerad 07:00, 3 september 2009

Benkes krönika: "Jag bryr mig bara om huruvida det är BRA"

På ipoden och iphonen och i itunesbiblioteket finns det olika sätt att sortera musiken. Man kan sortera efter spår och efter artist. Det finns också en rubrik som jag aldrig brukar befatta mig med: ”genre”. Jag vill inte veta hur någon annan klåpare etiketterar min favoritmusik. När jag laddar ner någon ny bekantskap, exempelvis The Dictators, struntar jag i om det är ”pop”, ”rock”, eller ”alternative”. Jag bryr mig bara om huruvida det är BRA.

Jajamen. En sån fri ande är JAG.

Men häromdagen bläddrade jag i iphonens musikbibliotek mest för att fördriva tiden, och jag gick in under ”genre” för att kolla vilken genre som mina lagligen nedladdade låtar och album hade sorterats under, och jag hade hånleendet redo när jag kollade vad som fanns under ”R&B/Soul”: Amii Stewart. Mary J Blige. Shalamar.

Ja, jo. Svårt att invända mot det. Jag bläddrade vidare. Ny genre. ”Alternative”: Larkin Grimm. Our Lady Peace. Och, hm, Bruce Springsteen.

Nej, det blev ingen riktig stuns på mitt hånleende. Jag kunde se logiken. Jag blev dessutom spontant sugen att lyssna på just ”Alternative”-listan. Man kanske inte är en fullt lika fri ande som man vill tro. Man kanske inte ens är så desperat angelägen om att vara det längre.

Jämt när någon frågar vilken sorts musik jag gillar brukar jag muttrar samma sak:

– Jag gillar ALLT.

Och visst. Skumma ­igenom mitt mp3-valv och du hittar allt från ”Frösöblomster” till fransk hiphop.

Men man kan också besvara frågan på ett annat sätt, om man nu inte är så angelägen om att slingra sig och lämna allting öppet. Under ”spelningar” i itunes-biblioteket står svart på vitt vilka låtar jag spelat flest gånger. Det blir det en topp 5 bestående av Bob Dylans ”Step it up and go”, Springsteens ”All I’m thinking about”, Siouxsies ”One mile below”, K.D Langs ”Jericho” samt Bobby Vintons ”Take good care of my baby”.

Den här topplistan ger en ganska bra vägledning för den som är intresserad.

När man är ung vill man hålla allting öppet. Vi har lägenheten full med tonåringar, och ”jag får se” är det ojämförligast vanligaste svaret. Och om man i ren frustration ändå bestämmer grejor, och bokar biljetter till någonting, då blir de svårt kränkta. När man är gammal blir det tvärtom. Ingenting ska lämnas öppet. Om man ringer en pensionär och frågar om de kan ses klockan tjugo i i stället för halv blir de panikslagna.

Att hålla allting öppet är fint och bra på många sätt. Men det är också lite halt.

Frågan om en litteratur­kanon väckte upprörda känslor för några år sen. Och det är liknande mekanismer där. Någon som just dykt upp i Sverige och nyfiket undrar, vad gillar ni att läsa i det här landet? Och reaktionen: spända läppar, misstänksam glimt i ögonen.

– Vadå gillar? Det beror väl på? Klass och kön, genus och anus, karius och baktus?

– Ja, jo. Men du kanske kan säga NÅNTING?

Den nyanlände går fram till vår bokhylla för att titta. Men vi ställer oss i vägen och blockerar. För vi vill ju inte anklagas för att dyvla på någon annan våra saggiga gamla böcker. Det beror ju på! Vem man är! Vad man är på för humör?

Det är lite sorgligt. Någon står där och frågar vad man gillar för musik, eller vad man har för böcker i hyllan. Men vad han eller hon egentligen frågar är: vem är du?

Man kan backa från frågan, man kan slingra sig och säga att den är alldeles för komplicerad och intrikat. Eller också kan man faktiskt försöka svara.

Publicerad 07:12, 20 augusti 2009

Benkes krönika: "Jag har försökt. Flera gånger faktiskt"

Till alla Lars Kepler-ätare som tror att deckare är något man vispar ihop med vänsterhanden för att tjäna snabba kontanter, till er vill jag bara säga: varsågod, sätt i gång själva om det nu är så löjligt lätt.

Jag har försökt. Flera gånger faktiskt. Det är i och för sig några år sen, men deckare är nog det svåraste jag försökt mig på.

Man är bra på olika saker här i livet.

Ge mig ett moltigande middagsbord där det klirrar ödsligt från besticken och absolut ingenting händer – där har jag svart bälte. Ett sånt middagsbord fixar jag med ena handen bakom ryggen, och jag gör det bättre än många andra.

Men om jag ska försöka skildra ett abrupt och våldsamt händelseförlopp, exempelvis hur ett nationell insatsstyrka dundrar in genom altandörrarna och tvingar ner någon på ekparketten – det blir pajigare än pajigast, och lökigare än Holland om våren. Inte ens mina katter skulle tro på det.

Till alla som tror att man kan skriva en bok med något slags skevt förakt, liksom stiga ner i skiten och skriva i en genre som man tycker är apdum, men okej då, vi får väl nedlåta oss för att tjäna snabba kontanter, till er vill jag bara säga: varsågod, sätt i gång och försök själva.

Att skriva i förakt fungerar möjligen på planeringsstadiet. Men att skriva en bok tar faktiskt sin lilla tid. Också om man heter Lars Kepler. Det är upp på måndag och komma på någonting. Upp tisdag och komma på någonting. Och onsdag, torsdag och fredag. Vecka ut och vecka in.

Förr eller senare äter sig inlevelsen in. Förr eller senare börjar du bry dig om dina romangestalter. Det är ohjälpligt. Förr eller senare lägger sig ditt hånleende till vila och det blir på riktigt.

Om det inte händer, då blir det heller ingen bok. Då vilar en död hand över gestaltningen, och arbetet stannar upp. En bok utan inlevelse är som en dressin med en död förare.

Att det finns lekmän som tror att man kan skriva i förakt, cynism och dollarhunger är kanske inte förvånande, eftersom romanskrivande är en säregen hantering, och man kanske inte förstår vare sig det slitsamma eller det magiska förrän man har varit där själv.

Men att det finns författare som tror att man kan skriva i förakt, cynism och dollarhunger, vilket somliga debattinlägg vittnar om, gör mig betänksam. Hur funkar ni?

Återstår gnölet om det svinaktiga förlaget som hajpar upp en bok medelst pseudonymer.

Såväl Kepler som deras förläggare bedyrar att initiativet till att skriva under pseudonym kom från författarna själva.

Själv har jag ofta dagdrömt om att skriva under pseudonym. Jag tror att alla författare drömmer om att någon gång kunna börja från noll. Att få vara ett oskrivet blad i läsarnas ögon, och göra sig fri från alla föreställningar och förutfattade meningar om ens författarskap som kletar sig fast längs vägen.

Författarna bakom Kepler har gett sin förklaring. Man kan välja att inte lyssna på den, och fnysa att motivet bara kan vara dollarhunger. Men det kanske säger mer om en själv.

När förlaget märkte att vinden började blåsa åt ett visst håll, och intresset kring Kepler började röra på sig, då tror jag att de var snabba att utnyttja det, och lägga kursen efter vindriktningen. Det är inte särskilt svinaktigt. Det är vad ett förlag ska göra, och de gör det också. Hela tiden. Vare sig de heter Bonniers, Leopard, Atlas eller Pirat. Allt annat är idioti och inkompetens.