Bloggare: Bengt Ohlsson

Publicerad 06:00, 27 augusti 2010

Benkes krönika: Det är ditt liv som rinner iväg, polarn

Jag fumlar upp den sköna nya mobiltelefonen med pekskärm och tänker, ja, nu när jag inte läst DN på en vecka kan jag väl ut och snajda på nätet?
Sagt och gjort. Öppna Safari. Dutta med fingret i adressfältet och skriv in ”dn.se” och telefonen frustar i startblocken av iver, jag hinner bara skriva ett ”d” och så fyller den i resten.
Nu börjar det hända grejer. Adressfältet börjar blåfärgas, från vänster till höger, och man behöver inte vara Bill Gates för att räkna ut att när hela fältet är blåfärgat kommer jag att vara framme vid mitt mål, DN:s ymnighetshorniga hemsida.  

Men adressfältet färgas blått med en hårstråbredd i taget. Det går en minut. Två minuter. Efter tre minuter ligger DN:s hemsida framför mig. Visserligen med luckor för bilderna, som telefonen inte har hunnit smälta. Men ändå. Vad har man att bjuda på i dag? Jaha, USA:s trupper har lämnat Irak. Jag klickar på nyheten, men, det ska erkännas, inte fullt lika sprudlig till sinnes längre.  
Redan efter tio sekunder kommer en tyvärr-skylt: Kan inte ansluta till internet.

Jag undrar hur många adressfält man har suttit och glott på i sina dagar och väntat på att de ska blåfyllas med en hårstråbredd i taget. Jag undrar hur många liggande stavar man har glott på me­dan snedställda streck vandrar från vänster till höger, eller att de mörkas från vänster till höger och man har haft en procentsiffra som ett extra rafflande inslag, 12 procent, 14 procent, 17 procent och så vidare, och där sitter man med sin förbannade förtröstan och tänker att här tickar det på minsann, snart är det 100 procent och då är det mission accomplished och programmet är installerat och konfigurationen slutförd och då kan jag skrinna vidare i mitt liv och göra något annat.
Enligt en färsk undersökning tillbringar vi hälften av vår vakna tid framför skärmar och mackapärer och pekskärmar. Men tro mig, nästa gång du har uppdaterat programvaran till din sköna nya mobiltelefon kommer du att tycka att hälften låter som en nåd att stilla bedja om. Då avlöser de liggande stavarna varandra, det ska undersökas ”innehållet i paketet”, det ska installeras, det ska kontrolleras.

Det är ditt liv som rinner i väg, polarn. Men du kommer aldrig att slå igen datorn, avbryta blåfärgningen av adressfältet eller ge fan i att uppdatera. För du har din förtröstan som en kvarnsten runt halsen. Du är så hjälplöst förvissad om att allt kommer att bli bättre med det nya Itunes. Att mobiltelefonen med pekskärmen kommer att vinna tid åt dig. Därför är du så frikostig med din tid, eller, mer dramatiskt uttryckt, ditt liv. Du tycker inte att installationen tar så lång tid. Men den tar hälften av all tid du har.

När jag hade köpt min första dator i slutet av 80-talet satt jag högtidlig med musen i handen och var övertygad om att från och med nu kommer tillvaron att gå undan. Bland det första jag gjorde var att skriva in en massa recept i datorn. Fråga inte varför, jag var inte och är fortfarande inte särskilt matlagningsintresserad. Men receptpärmen var rörig och svår att hitta i, med såsfläckiga urrivna pappersslattar. Om recepten däremot fanns i min HEMDATOR skulle allting på något magiskt sätt gå snabbare. Recepten skulle svischas fram med ett knapptryck. Att det tog en massa timmar att skriva in alla ½ tsk bakpulver och 2 msk hackad koriander tänkte jag inte på.
Och så där fortsätter det.
Att gå till kiosken och köpa DN tar två minuter.

Publicerad 06:00, 13 augusti 2010

Benkes krönika: Nästa spel jag köper ska vara leninistiskt

Den här gången måste det gå vägen. Förra gången var ingen höjdare. Barnen pratar fortfarande om det. H vill inte vara med. Jag ska spela med sexton­åringen och tioåringen och hans kompis, de spelar i lag. Vi sitter där med våra sedlar. Vi väljer spelpjäser. Tioåringarna är noga med att ha sina favoritpjäser, sextonåringen inte lika noga, själv rycker jag på axlarna, en vuxen axelryckning, det är ju bara ett spel så jag håller till godo med en Frihetsgudinna som känns spetig och vass mellan fingrarna.

Det är ett New York-monopol som vi köpte just i New York och den här gången ska det gå bra. Inte som den gången på Gotland när jag började smattra allt vassare kommentarer i takt med att min sedelhög krympte. Jag kunde inte smälta att just min fru kunde vara så lågsinnad att hon satt med sina hotell och lät mig ruineras in på bara skinnet samtidigt som hon gjorde måttligt framgångsrika försök att dölja sin munterhet när hon sänkte blicken mot kortet och kungjorde hur mycket jag skulle betala till henne. Pengar som jag inte var i närheten av. Såg hon inte det? Och när jag blev mörk i synen hade hon mage att säga de förbjudna orden:
– Det är ju bara ett spel!
Nästa gång ska jag se henne stint i ögonen och säga:
– Bra. Då låtsas vi att jag ger dig de sjutton miljarder dollarna jag är skyldig dig. Okej?
Det djävliga är att hon skulle rycka på axlarna och säga, visst, vi struntar i den där skulden, men jag skulle veta, hon skulle veta, hela bordet skulle veta att jag härmed fick betraktas som ekonomiskt dödförklarad, en dåre som man låtsades spela Monopol med, men som obönhörligen hade hamnat utanför spelet.

Ja ja, då var då. Nu är nu. Nu ska det gå vägen.
Jag har spelat Monopol med alla upptänkliga strategier. Jag har varit slackern som köpt gator nyckfullt, gått på sånt jag gillat, köpt Chinatown och New York Public Library eftersom jag gillar båda ställena och jag har struntat i att de har haft olika färger. Jag har varit klok och förståndig och enbart köpt gator i samma färg så att jag kunnat bygga hus och hotell och kamma in pengar. Jag har varit Gekkoslug och köpt enstaka gator jämnt fördelade över alla färger så att jag sen ska kunna köpslå och förhandla och byta mig till gator i samma färg och sen bygga hus och hotell och kamma in pengar. Jag har gått in för att köpa loser­gatorna som ingen velat ha, de billiga närmast efter Gå, eller de färglösa Elverkiga där man får pröjsa efter antalet tärningsprickar.

Ingenting har hjälpt. Det slutar alltid med att jag sitter där med mina stadsbibliotek och elverk och emellanåt en skrytig serie hus, men grejen är bara att ingen går på dem.
Så också denna gång. Tioåringarna och jag sitter med var sina huskluster. De glider sorglöst förbi mina, medan jag hamnar på deras varje gång. De blir allt ivrigare och kvittrigare. Jag blir allt tystare och humorlösare. Till slut hittar jag på någon ursäkt för att dra mig ur. Jag går avsides och är på uselt humör hela kvällen.
Monopol är Ondska. De rika blir bara rikare. De fattiga fattigare. Och ingenting bryter den rikes solskensdagar eller den fattiges jämmer­dagar.
Nästa spel jag köper ska vara strängt leninistiskt. Alla ska ha samma pjäser och allt man tjänar ska hamna i kolchoser. Och avhoppare blir mördade med ishackor.

Publicerad 07:00, 30 juli 2010

Benkes krönika: Undra på att man föredrar att hålla käften.

Man har inte mycket att komma med. Har aldrig haft. Det finns fester jag går på och jag kommer hem och inser att jag inte sagt ett piss på hela kvällen. Jag har stått med någon och matat på med frågor om ditten och datten och ibland inte ens det; ibland klarar man sig långt med att bara stå och se intensivt lyssnande ut.
Och det man till nöds har att komma med är olika jinglar som man langar på vid behov; olika små funderingar kring olika ämnen och man langar på dem och man kanske drar ifrån och lägger till lite, men i stort sett är det samma jinglar år ut och år in.

Undra på att man föredrar att hålla käften.
Det hände sig en av dessa heta sommardagar att jag kom in på ortens pizzeria och där satt en snubbe som jag känner sen tidigare och han satt till min förvåning där med en snubbe som är en förhållandevis ny bekantskap men trevlig så där och det visade sig att de kände varandra från ett annat sammanhang och det borde ju vara dubbelt trevligt då men i stället upptäckte jag att jag efter halva Lorangan satt och blev missmodig och allt tystare och till slut var jag på riktigt djävla dåligt humör men kunde ju inte visa det för de här killarna som var så trevliga var och en fast på olika sätt utan jag höll god min som det heter och när jag sen tog ajöken av dem och cyklade hemåt insåg jag att mitt usla humör berodde på att jag med den här snubben som jag kände sen tidigare hade langat ut ett visst antal jinglar i ett visst antal ämnen vilket innebar att jag hade förbrukat ganska många av jinglarna och jag kände mig således förhindrad att börja fläska på jinglar med den här NYA bekantskapen eftersom så att säga bluffen skulle uppenbaras, jag kände mig med andra ord bakbunden eftersom jag inte visste vilka jinglar jag redan hade spelat och det här var naturligtvis ytterst nedslående men minst lika nedslående var att jag fann för gott att hålla käften och inte langa på några jinglar alls och man skulle kanske önska att det ur denna sociala härdsmälta hade uppstått något nytt och oväntat och det kanske det hade gjort om jag hade skrivit en pjäs eller en novell men detta är den fartrandiga verkligheten och där inträffade inte mer än att jag satt och hummade och var allmänt trist och sörplade min Loranga och sen cyklade jag hem med en samling jinglar som visade sig vara omöjlig och ospelbar och meningslös och denna samling har jag alltså gnetat ihop under ganska många år.

Jag stötte ihop med snubbarna några gånger till på badstränder och bensinmackar och ibland var de i sällskap och ibland var för sig och varje gång stod jag och gjorde tappra försök att framställa min tystlåtenhet som något intressant, men inte heller där kunde jag komma på något; att vara trött är banalt, att vara utarbetad är andefattigt, att vara bakis är bara dekigt och att vara deprimerad är uttjatat och flåsigt, som om man står och försöker mjölka romantik ur samma sladdriga juver som när man var 25.
Som tur är finns det saker att skriva och ogräs att rensa och egentligen behöver man nästan aldrig gå hemifrån.

Publicerad 06:00, 16 juli 2010

Benkes krönika: En felsägning är ett blänk från ett helt liv

Jag har gått över ännu en gubbighetsgräns. Jag är rädd att det inte finns någon återvändo. Eller rädd och rädd. När man tagit steget känns det relativt lugnt och avklarnat.
Så här är det. Jag har märkt att jag sitter och RETAR UPP MIG på Cecilia Uddéns korrekta uttal av alla arabiska namn när hon rapporterar i Ekosändningarna.

Jag himlar med ögonen och tänker ååååh vad duktig du är Cecilia. Alla rätt den här gången också. MVG med spets. Diplom från rektorn. Och en förstulen pocketbok som lärarkollegiet skramlat ihop.  
Och jag tänker att ååååh förlåt så hemskt mycket Cecilia, här har jag gått omkring med min revade vadmalsröv i denna kulturskymda nord, i denna bondska rågvälling och år efter år sagt sånt som ”Kairo”, med uttal ”Kajro”, och nu hör jag klart och tydligt från dig Cecilia att det KORREKTA uttalet förstås ska vara något i stil med CHHA-eh-ROOOAÅ där ”eh”-et i mitten är en luftstöt som när man får en smocka i solar plexus. För så säger ni på basarerna i Nildalen där du glider omkring Cecilia och röker vattenpipa och tuggar nötter för allt vad tygen håller.

Jag säger gubbighetsgräns eftersom det rör sig om en grinig Jantefilosofi. Ingenting får vara för korrekt och perfekt. Ingen får sticka iväg och komma för långt ifrån oss andra som säger Kajro och Baggdad och Teheraan i stället för?... ja jag vågar knappt tänka på hur det låter i Cecilia Uddéns mun.

Häromdagen satt jag i en bil och hörde inledningen av VM-finalen i P?4. Ralf Edström och Lasse Granqvist kommenterade. Sekunderna efter avspark steg jublet och Granqvist fick gasta för att göra sig hörd och han sa något om skenet från alla fotoblixtar som ville ”föreviga” ögonblicket.

Han uttalade det lite lustigt. Som ”före-viga”. Bisittare Ralf Edström hade naturligtvis annat att tänka på eftersom spelet just hade rullat i gång och stämplingarna redan stod som spön i backen. Men jag hade svårt att skaka av mig den där felsägningen.
Jag vet inte ett skvatt om Lasse Granqvist, och inte om Cecilia Uddén heller, men en felsägning är ett blänk från ett helt liv, en reva i ridån där man får kika in för en sekund och ana ett myller.

Jag kan inte undgå att bli lite rörd vid tanken på hur ordet en gång formas i den unge Lasse Granqvists hjärna, och hur han skapar sig en förståelse av det. Som felsägning är den ganska poetisk, och man kan utan svårigheter följa hans associationsbanor den där gången. Att före-viga är att gå i förväg och viga någonting. Ofta med sin kamera. Man plockar upp den och siktar och trycker, och sen har man vigt ögonblicket. Vigt det med vad? Eller med vem? Jag vet inte. Med sig själv kanske. Med alla som vill ta fram fotografiet och dela ögonblicket.

Det är inte så petigt. Barn är godtrogna och tillitsfulla. De litar på att saker och ting har en mening. Den kanske inte står klar för dem just då, men det kommer nog att klarna så småningom.
Nu är Lasse Granqvist vuxen, och han lever på sina ord och sin formuleringsförmåga. Men genom alla år har han fått bära med sig den här felsägningen. Ingen har brytt sig om att rätta honom. Plötsligt låg hans barndom framför radio­lyssnarna, som en fossil på stranden. Sen kom en våg och svepte bort allting, och Robben gjorde ett ryck in på offensiv planhalva.

Publicerad 06:00, 2 juli 2010

Benkes krönika: Monarkin är en absurd paradox Hurra för såna

Jag märkte knappt någonting av bröllopet mellan Victoria och Daniel. Det kan bero på att jag rör mig i en värld som är mindre än ett bordsakvarium. Gränserna utgörs av Götgatan, Folkunga­gatan, Nytorgsgatan och Högbergsgatan. Varenda gång jag gör en rymning till någon annan stadsdel upptäcker jag att de har byggt ett nytt kvarter eller rivit ett landmärke. Jag kommer hem fradgande av upphetsning och berättar för H att det står nya fräscha bostadshus med balkonglådor i den döda rännan mellan Norra Bantorget och Sankt Eriksplan och att de smäckt upp nya längor vid Horns­tull där folk kan hänga ut sina vita lakan och med stigande desperation vänta på att de ska gråna.

Nej, jag märkte knappt någonting. Det byggdes inga läktare på Tjärhovsgatan. Det klopprade inga ystert fisande hästkorteger nedför Kapellgränd, och inte uppför Kapellgränd heller för den delen. När vigseln ägde rum satt jag och åt tårta ute på Ingarö där vi firade min brorsdotter som fyllde ojämnt och sen körde jag in till stan och lyssnade på en kassett med Lou Reeds ”Live in Italy” och som jag grävt fram ur bagageluckan och som blivit lite grusig men fortfarande är fullt njutbar.

Jag har tillhört de rabiata republikanerna, har till och med skrivit krönikor i ämnet, men det har vittrat sönder det också. Numera tycker jag nästan att DN:s ledarsida är i vänstervridnaste laget. Tonårsbarnen där hemma hatar mig. Åtminstone politiskt. I deras ögon befinner jag mig ungefär i samma farvatten som Lega Nord. Jag tycker mig märka att de börjat kasta åt mig debattämnen som för att se om jag ska nappa på den OCKSÅ... och som ett dresserat sjölejon vältrar jag mig i vattnet och daskar till bollen i precis den förväntade riktningen.
Och mitt i alltihopa får jag den betryggande känslan av att allt är som det ska vara.

Men som sagt. Inte ens det republikanska har jag kvar. När jag hör de grälsjuka argumenten om att monarkin är så ODEMOKRATISK får jag lust att säga: ja, men det kanske är det som är ­poängen: att den är så bisarr och förlegad. En gång såg omvärlden ut så här. Med folk som föddes till att styra landet. (Vilken TUR att det inte är så längre... öh...)
Monarkin må vara odemokratisk. Men den är framröstad i god demokratisk ordning. Det står vilket gäng som helst fritt att avskaffa den. Och alla som förundrat skakar på huvudet åt monarkins popularitet har ett och annat att lära om myternas makt.
Monarkin är en spritt språngande paradox. Hurra för såna. Jag vill inte ha ett samhälle som är välstädat och genomtänkt som en jämra bostadsrättsförening.

Egentligen är det oemotståndligt intressant med en familj som har fötts in i allt det här absurda och som ska försöka göra det bästa av situationen. Jag tycker att de sköter det ganska så galant. Du kan fnysa åt kungen och hans ordblindhet och drottningen och hennes påstådda plastikoperationer. Han åker omkring och inviger astrista utställningar och tvingas lyssna till fjäskiga föredrag. Och vad får han för besväret? Han får jaga älg, han får ett slott någonstans och en sketchserie i ”Dödens Slot” i TV4; fredagskvällarna mellan ”Tävlingen” och ”Utröstningen”.

Drottningen hade kunnat ägna sig åt att dricka gröna drinkar och åka vattenskidor. I?stället ränner hon omkring och väcker opinion mot barnpornografi. Victoria har haft prestationskramp och ätstörningar. Madeleine la sin framtid i händerna på ett slemmo. Carl Philip designar bestick. Mitt bland alla hovnigningar finns en familj som  är så vrickad att den ter sig hjärtskärande vanlig.

Publicerad 09:49, 18 juni 2010

Benkes krönika:Så här ska videon se ut som eldar på massorna

Jag kan se det så tydligt framför mig. Ett tjugotal skabbiga rockprofiler som går framåt i bredd i en schvungfullt sotig industrimiljö. Anton Corbijn-land, helt enkelt. Vi ska ha Stefan Sundström och Magnus Carlsson från Weeping Willows och Petter ska vara med för i synnerhet de två sistnämnda kan se väldigt arga och bestämda ut, knyta-näven-i-fickiga ut, nu-djävlar-får-det-va-nogiga ut.
TJEJERNA, vänta, vad tänker jag på. Annika Norlin? Robyn? Äh, det blir bara dumt om jag ska försöka ge sken av att ha örat mot rälsen. Jag skulle vända mig åt fel håll och få ett helt X?2000 rakt över skallen. Men tjejerna. Järvinen, Zelmani, fram med dem. Och tack gärna lite etnisk mix också, Timbuktu, snäll och rar, möblerade rum, och helst också någon lite argare men finns det någon som plockat upp Ken Rings fallna jobbighetsmantel? Inte vad jag vet.
Nu har ni galleriet klart för er. De här pajsarna går framåt i bredd och de ser arga ut och låten är refrängstark och det finns en smittande kompis­feeling i det stora tåget, mycket nojs och skoj sinsemellan, många som ansluter sig längs vägen och liksom hej här kommer jag med min gitarr och alla vinkar KOM MED FÖR FAN DET ÄR PARTY och tåget bara växer och växer.

Och klipp in arkivmaterial! Finns hur mycket som helst. Ställ rik mot fattig, jag kan se klippet med en isvitt leende Maria Borelius som glider förbi i slow motion, oåtkomlighet, von oben, inga kommentarer, och sen en lyxvilla och sen i nästa klipp – brinnande bilar i Rinkeby, storögda mörkhyade barn, ungdomsgården har bommat igen.
Så här ska videon se ut som ger de rödgröna vind i seglen. Som eldar på massorna. Som i synnerhet får de yngre slashasarna att gå till urnorna och lägga rösten alltid rätt, alltid rött.

Men vad fick vi i stället?
Vi fick låten ”Flyter” till moderaterna, med Wille Crafoord, Mange Schmidt och Sofia Talvik. Och här finns precis det såsiga, frihetliga gunget med oknäppt flanellskjorta som de ANDRA skulle ha haft. Här finns till och med textrader som: ”Bygg en moské baby, bygg gärna tre baby
Låt ingen annan jävel krossa din idé baby.”
Man kan bli kallsvettig för mindre. Det känns direkt tjabbigt. Moderaterna går glatt vidare med sin taktik att norpa motståndarens argument och göra dem till sina egna, och effekten i det här fallet är nästan otäck, det är som om de riktar en fjärrkontroll mot den rödgröna oppositionen och trycker på MUTE-knappen.

Frånvaron av en rödgrön kamplåt blir desto gåtfullare om man tänker på att det handlar om en opposition som tar sikte på en sittande regering. Famnen är så öppen att alla som har en åsikt om någonting över huvud taget kan krypa in där. Titta bakåt i musikhistorien. Det är inga snäva, nischade paroller man har samlats bakom. Det har varit ROCK THE VOTE och ROCK FOR CHANGE. Och vem kan inte ställa sig bakom det? Till och med Mats ODELL vill väl ha förändring.
Ändå: ingenting.
 Det verkar råda en bred enighet om att artister inte hör hemma på högerkanten, och att hiphoppen inte gör det under några omständigheter. Men sen tar det slut. Det blir inte mer. Det knyts inga nävar i byxfickorna, det blir inga suddiga närbilder på Magnus Carlssons gruvarbetarskuggiga kindknotor. Det blir inga suggestiva fotbollsrefränger. Och hela garderoben är full av Bajenkitsch och Palmenostalgi som hänger där och snyftar och väntar på att få komma till användning.

Publicerad 06:05, 4 juni 2010

Benkes krönika: Borsten, borsten, borsten

Nu är det sommar nu är det sol, eller åtminstone tillräckligt ofta för att jag ska våga mig fram med det här förslaget. Det kan låta lite magstarkt – häpp – men om ni öppnar era sinnen och håller inne med de första, mest uppenbara invändningarna kommer ni nog att inse att det är ett logiskt steg och att det ligger och dallrar i luften. Som det fullmogna äpplet sekunderna innan det släpper taget om trädet och faller till marken.
(Fast vänta då är det väl snarare ÖVER­MOGET ... skit samma, häng med nu.)

Såhär: Nu är det sommar nu är det sol, och kan vi inte enas om att vi kan vara fulla från sisådär den 1 juni till den 15 augusti?

Alla förutsättningar finns där. Från och med mitten av maj urholkas arbetsdagarna och allt ­flyter ändå ut i ett slags allmänt blomsterkransat lallande på boulebanan. Man vet aldrig om folk är på eftermiddagsmys i skärgården eller på bjud­resa med någon hojtarbåt till Baltikum. Barnen fladdrar i väg i studentfirandets dionysiska raglande från förpuberteten och framåt. Man vet aldrig riktigt var de håller hus. Och för de riktigt små är det årlig brännbollsturnering mellan ­lärare och elever eller dagisgrillning i blablablaparken eller bluddebluddgläntan.

Och vart man än ska, vart man än vänder sig: ­borsten, borsten, borsten.
Det är porlig vinreklam i tidningarna – ­ÄNTLIGEN – och det smakas av och smackas och betygsätts i spalterna, och vilken fördrink passar till vilket smäckert tilltugg och vilken lådis passar till de starka polska korvarna?
Vi är nästan där. Nu är vi mogna att ta steget ut.

På sina håll ojar man sig över folkhälsan och våldsbrotten och trafikolyckorna. Jag skulle vilja vända på flintasteken och säga: Vi är på väg åt rätt håll, det är bara de enstaka, dammgrå glappen mellan sommarfyllorna som oroar mig. Jag stör mig på de efterhängsna små fickorna av nykterhet som lurar här och där i ysterheten.
Det finns inte många kvar. Men de är irriterande. Bort med dem.

Vem behöver dem? De enstaka burpiga förmiddagstimmarna med huvudvärk och vånda och rastlöshet. Det aptrista städandet efter gårdagen, saker man sagt, missförstånd som uppstått, soppåsar som måste tömmas, ursäkter som måste frammumlas. (Äh, det får bli ett putslustigt sms i?stället...)

Vi är färdiga med det. Det tillhör den sossiga östtyska tiden. Handen på hjärtat: Hur kul ÄR det egentligen med strandkorgen eller minigolfrundan? Hur länge till ska du gå och slava under den egendomliga masochistiska vanföreställningen att du måste plikta med närvaro och tristess och hårt arbete innan du kan få hälla upp ett glas ärtig rosé?

Gå direkt på rosén. Det är bara det jag säger.
I?stället för att gå omkring och ha trist och först därefter börja kunna UNNA dig det där härliga glaset av vad det nu må vara – unna dig med en gång!

Lite längre fram kan vi ta ytterligare ett steg. Jag har funderat på det här med antabuskapslar. Ni vet sånt som gamla muggiga alkisar får operera in så att alkoholen ska börja smaka illa och de ska hålla sig nyktra. Även där skulle jag vilja göra helt om. Jag tycker att vi skulle operera in alkoholkapslar som gör så att man kan ligga på en nivå av, säg, två stora stark jämt. Dygnet runt.

Men det får bli en senare fråga. Vi börjar med sommaren. Låt den bli en enda lång härlig fylla. Du vet att du vill. Lyssna till din inre röst. Du behöver inte gå omkring och spela duktig längre.

Publicerad 06:33, 21 maj 2010

Benkes krönika: Alla har köpt en Iphone

På sistone har det smugit in sig en irriterande omständighet när man åker Gotlandsbåt. Man tror hela tiden att man får mobilsamtal eller sms och man tar upp telefonen och kollar men den är slocknad så det var falskt alarm. Sen tomtar man vidare genom båten och man har inte hunnit längre än till nästa avgiftsbelagda sittsektion förrän det hörs ett sms-pip eller en ringsignal och man krånglar upp telefonen, men det är falskt alarm igen.

Förklaringen är följande. Om ni inte har räknat ut den redan. Men det har ni säkert redan eftersom ni är så unga och skarpa och urbana. Alla på Gotlandsbåten har köpt en Iphone eftersom de är en sån sällsport lyckad kombination av stadda kassor och snille och smak och icke att förglömma nyfikenhet och vad är nu den där nya banbrytande telefonen för något där man drar med fingret efter skärmen och förstorar och förminskar och har sig och en sån måste jag ju ha eftersom jag också är så banbrytande av mig.

Alla har köpt en Iphone och alla har suttit där och fumlat sig fram mellan funktionerna när man ska Göra Telefonen Personlig och välja signaler. Och alla har betat igenom de olika alternativen och blivit alltmer stressade när de insett att det ena är mer vulgo än det andra. Vill man ha en ringsignal som heter duck? Eller kanske harp? Vad sägs om något lite chockigare, som motor­cycle, bark eller old car horn?

Det här låter kanske inte så farligt. Men ni arma Iphonelösa ska veta att telefonen förfogar över ett ganska avancerat artilleri. Iphonen har tillgång till hela orkesterdiket. När en ringsignal heter doorbell, då snackar vi verkligen doorbell. Då är det risk att grannen under går och öppnar dörren när din telefon ringer.
Den stackars Iphoneanvändaren har nu alltså ruinerat sig på den här banbrytande telefonen som alla snajdiga personer i hans eller hennes omgivning har, och nu när det är dags att välja ringsignal upptäcker användaren att alla signaler är som en stor gräll Crazy frog-dumstrut på skallen.
Den minst dumstrutiga signalen heter old phone, och det är naturligtvis den signalen som ljuder i varenda arkitektficka på Gotlandsbåten.
Så där går vi omkring på båten och njuter av att vi har förvärvat en plats på denna hundra­procentigt marknadsanpassade färja där biljettpriset är en ständig källa till överraskningar, glada eller – vanligare – inte fullt lika glada, och som stiger när fler vill åka och vädret är vackert och Zlatan gjorde mål och som sjunker när det mulnar på och det är tisdag och Maud Olofsson gjort ett utspel.

Och vi är förenade av ett och samma nätverk av snajdighet och förmodligen skulle vi kunna börja fumla i varandras innerfickor och ta va­randras samtal för det är ändå samma hjärtliga styra upp-snack med kompisarna inför den grov- alternativt havssaltade middagen i kväll och samma dröjande dåligt samvete-tugg med familjemedlemmar som blivit kvar på fastlandet och samma högstatusloja snack med jobbet som går ut på att nu loggar jag ut och taggar ner och det finns inte ett vitten du kan göra åt det, men om du ändå inte fixar den här knipan utan min medverkan kan jag enkelt avhjälpa alltsammans ty jag har ju Iphone och jag kan mejla svar till dig när jag sitter på verandan och klirrar med isen i helgens första men dess värre inte sista ­MOJITO, såDEEEså.
Iphone eller youphone, alltid samma gamla oldphone. RRRRIIING.

Publicerad 06:12, 7 maj 2010

Benkes krönika: Sen gick hon på vattnet därifrån

In i det sista tvekar jag om jag ska gå på Kerstin Thorvalls begravning. Jag vet inte om vi var vänner. Jag vet inte var gränsen går. Vi hade träffats på förlagsfester, vi hade varit på en skärgårdsturné som författarförbundet anordnade och det var där jag fick se några av hennes bästa och sämsta sidor. Hon kunde sitta och läsa sina dikter framför brudar och kvinnor och tanter på vandrarhemmet i Finnhamn, och man kunde inte bara höra en knappnål falla utan även det lätta susandet när nålen föll till marken. Efteråt var det frågestund och någon av kulturbärarna i publiken räckte upp handen och frågade hur hon kunde se så ung ut, slät som en barnrumpa i ansiktet trots att hon var över sjuttio och inte hade varit i närheten av någon plastikkirurg.
Kerstin strök sig över kinden och svarade:
–?Jag tror att det är för att jag har gråtit så mycket.
Sen gick hon på vattnet därifrån.

Hon kunde vara så rolig att fika med, käfta med, skvallra med. Hon kunde vara elakare, infamare och mer genomskådande än någon annan.
Sen gick åren. Sen började det snurra i allt snävare cirklar för henne. Och jag orkade inte riktigt med henne. Telefonen ringde och:
–?Hej, det är Kerstin.
Tonfallet var andlöst och ödesmättat på samma gång, hon kunde få presentationen att låta som: och nu är det riktigt djävla illa må du tro.
Efter ett tag skingras vännerna. Efter ett tag har de inte tid längre. Om man dessutom går och blir dement, som Kerstin blev, då finns det ingen hejd på hur upptagna de blir.

Men en begravning är det sista åtagandet. Till slut tar jag på mig den svarta kostymen och går till blomsterhandeln i Götgatsbacken och köper en skär ros och sen gör jag något konstigt, jag går hem och hämtar en säck gamla tidningar eftersom jag tänker att jag kan gå förbi återvinningsstället på vägen till Katarina kyrka, och jag går sorgklädd nerför Kapellgränd med en svart sopsäck i näven. Sen gör jag något ännu konstigare: jag tar upp mobiltelefonen och slår Kerstins nummer, som jag inte slagit på mer än tio år. Jag vet inte ens om det stämmer, men fingrarna springer före: 641?83?27.
Men numret har naturligtvis upphört.

I Katarina kyrka står en kista och väntar. Prästen säger att våra liv kan beskrivas i bilder, och att det finns bilder som vi är ensamma om, och som ingen annan har sett, men att Gud sitter med hela vårt album i knät.
Sista gången jag träffade Kerstin var när vi hade varit på ett bokprat i Göteborg, hon och jag och en annan författare. Redan innan tåget hade lämnat stationen började Kerstin tappa kontrollen över sin förbannade ångest. När kommer vi fram till Stockholm? Vad sa de i högtalarna om försening? Finns det någon taxi att förbeställa?
Mina försäkringar att allt skulle ordna sig kom alltmer mekaniskt ur munnen. Till slut låtsades jag sova för att få vara i fred. Jag hörde hur Kerstins ångest vältrade över på den andra författaren, som också orkade en stund, innan han gjorde sig ett ärende längre bort i tåget.
Jag satt med slutna ögon och hörde hur Kerstins ångest gnagde sig vidare genom förstaklassvagnen, till någon kostymfarbror som började med samma lugnande ramsa som inte heller den skulle lyckas bjuda något motstånd för Kerstins ångest.
Nu har du kommit till vila, Kerstin. Nu finns det någon som har tid. Vi ses väl vad det lider.

Publicerad 16:19, 23 april 2010

Benkes krönika: Två tonartshöjningar. Det blir inte bättre

I ett badkar i Gdansk där satt jag och grät. Jag hade just läst ut Peter Englunds ”Tystnadens historia och andra essäer”. Drygt tio essäer om skyltfönstrens historia, hamburgarens historia, massagestavens historia, skruvmejselns historia, you-name-its historia.

Det är den sortens bok som man aldrig vill ska ta slut. Man känner sig klok, man känner sig ianspråktagen, man känner hur man växer, kort sagt, hur man blir en lite bättre människa.

Det här är ju inget att gråta över. Men boken har en slutkläm, ett sista stycke som med lite god vilja kan beskrivas som författarnas motsvarighet till tonartshöjning.

Tonartshöjningar är ett simpelt pigtjusartrick, vanligast i lite pajiga sammanhang, i schlagerfestivalen är de nästan obligatoriska. Thåström och Tom Waits, däremot, skulle nog hellre göra reklam för Dressmann än att dra till med en tonartshöjning i slutet av en låt.

Men för enklare själar som undertecknad funkar tonartshöjningar ofelbart. Sjunker in som en kniv i länsman. När jag sitter hemma i soffan och sympatikollar på schlagertjafset med tioåringen och Pernilla Wahlgren sjunger ”Jag vill om du vågar” med de där dansarna som Gud glömde och hon går upp i en tonartshöjning på slutet?…det spelar ingen roll att jag har sällskap i soffan med några av mina mest närstående – jag måste vända mig bort för att de inte ska se hur tagen jag blir.  

Vill man göra mig riktigt känslosam ska man spela Barry Manilows ”Can’t smile without you”. Där får man TVÅ tonartshöjningar, och handklapp i refrängen?…Extra allt, helt enkelt. Det kan inte bli bättre.

Peter Englunds tonartshöjning är ett avslutande stycke där han brer ut armarna och tar hela mänskligheten i famn. Gapar över mesta möjliga. Det är ett ovanligt grepp. Författare brukar sträva efter att knyta ihop säcken så avmätt och smakfullt som möjligt, utan att bli känslosamma. Därför känns Englunds tonartshöjning desto mer befriande. För att komma i närheten får jag gå tillbaka till slutmeningarna i Olof Lagercrantz ”Min första krets”.  
Jag skrev en krönika en gång där jag sågade Peter Englund och hans lillgamla språk. Alla ”åsåg” och ”nyttja”. Jag avslutade med att slå fast att jag aldrig skulle kunna läsa en Englundbok till slut.
  
Jag var knappt trettio då. I dag är jag fyrtiosex, och jag kan i och för sig fatta vad jag störde mig på den gången. Men inte hur jag kunde hetsa upp mig så till den grad. Förmodligen var jag så förtjust i tanken på hur alla ”Poltava”-läsare skulle tappa löständerna i morgonkaffet att jag hetsade upp mig lite extra.
Det låter lite ytligt. Jag vet inte om jag är mind­re ytlig nu. Man hoppas ju. Eller också är jag precis lika ytlig, bara det att jag inte kommer att inse det förrän om femton år.

Efter badet gick jag upp och torkade mig och klädde på mig. Jag gick ner i den folktomma hotellbaren och beställde en gin och tonic. Bartendern var i min ålder. Vi pratade om politik och Solidaritet och Lech Walesa. Bartendern redogjorde för det inrikespolitiska läget och sa att det var tveksamt om han över huvud taget skulle rösta nästa gång. Det enda vettiga partiet hade förtvinat och åkt ur parlamentet. Allt som återstod var mer eller mindre populistiska och reaktionära gråhårsmän.
–?Tvillingarna, sa jag skarpsinnigt.
Bartendern fnös och skakade på huvudet.

Två månader senare skulle den ene tvillingen, president Kaczynski, omkomma i en flygolycka utanför Smolensk. Men därom var vi lyckligt ovetande. Det gick fortfarande att vara cynisk, uppgiven, galghumoristisk. Vi pratade en stund till, sen gick jag upp på rummet och började läsa ”Flugornas herre”.

Publicerad 10:20, 9 april 2010

Benkes krönika: jag gjorde ett test på Aftonbladets hemsida

Det är valår i år och det kommer att dyka upp en massa så kallade webbundersökningar med frågor i stil med om man håller med om att vi ska skrota försvaret och lägga pengarna på barnomsorgen i stället och hur viktig tycker man att frågan är, mycket viktig, ganska viktig, inte alls.

När man har klickat igenom alla sisådär tjugo frågorna brukar det dyka upp en stapel där det står vilket parti som ligger närmast ens åsikter.

När det vankades val till EU-parlamentet härom­året blev jag lite fixerad vid de där undersökningarna, jag tror att det började när jag fick ett ryck och gick igenom en undersökning och kom ut som centerpartist, vilket är det sista på jorden, eller åtminstone i riksdagen, jag skulle definiera mig som.
Men det stod ju där.

Jag berättade det för några bekanta under en middag och de fnös att det vet man ju hur det är med såna där undersökningar.

Och jag ställde den opassande följdfrågan: Nej, hur är det med såna där undersökningar?…? Det fattar du väl, fnös de, man får ju svar efter de frågor man ställer! Var hittade du den där undersökningen? På DN:s hemsida, svarade jag.

Just det, fnös de. (Det fnyses mycket bland mina bekanta, som ni hör.) Och de sa något om borgarpressen.
Säga vad man vill om DN – detta är en parentes – men man måste säga att det är bra jobbat att år efter år lyckas bibehålla ett sånt gediget högerrykte bland vänstermänniskorna, och ett lika gediget vänsterrykte bland högermänniskorna. ALLA hatar DN. Till och med vi som jobbar där. Något måste vi göra rätt. Slut på parentes.
Man vill ju inte gå i den slemma borgarpressens strypkoppel, så jag gjorde ett test som jag hittade på Aftonbladets hemsida.

Den här gången blev jag kristdemokrat.

Vad skulle jag göra nu? Söka mig till Norrskensflammans webbtest? Har de något? Finns Norrskensflamman fortfarande?

Jag tror att jag tröskade igenom några fler undersökningar, eller också gav jag mig själv bakläxa på DN-undersökningen igen, jag minns inte, men mitt problem var att jag hade en bild av mig själv som en kille som står på en viss punkt på den politiska skalan – jamen jag ÄR ju sån, skulle jag säga och slå ut med händerna, man har ju vissa värderingar, så ÄR det ju bara.

Jo. Kanske. Men vad gör man när man får vissa frågor som går direkt in i sakpolitiken, i ringlederna och homoäktenskapen och sist-in-först-ut och fildelningen och sånt som jag inte skulle kunna förklara ens med en bajonett mot ögat – JOBBSKATTEAVDRAGET, till exempel – alltså frågor som kavlar upp skjortärmarna och ger sig rakt in i det oljiga maskineriet av sakfrågor som politikerna ska ta ställning till – och så hamnar man i ”fel” parti?
Ju mer jag tänkte på det, desto mer kändes det som om mina ”värderingar” var kartan, medan webbtesten stod med terräng upp till fotknölarna.

Skulle jag klamra mig fast vid min karta och med vitnande käkar hävda att nej, enligt min karta är detta ingen sankmark. Det väller visserligen in vatten över stövelkanten, men enligt min gulnade karta ska detta vara en bergknalle, 74 möh, så vattnet är förmodligen en illusion.

Men värst vad kallt det blev om foten?…

Hur röstade jag då till sist? Varken på centern eller kristdemokraterna. Lite har man fortfarande att säga till om. Men jag börjar så sakteliga att se mig omkring i terrängen med öppna ögon.

Publicerad 06:00, 26 mars 2010

Benkes krönika: "Sök hjälp, dumdjävel"

Nyligen satt jag på flygplatsen i Los Angeles och skulle äta lunch, och till den beställde jag en Budweiser. Servitrisen bad att få se min legitimation. Först kände jag mig lite smickrad. Men sen tog hon upp beställningen från en sjuttioplussig senior vid grannbordet, och när han ville ha öl bad hon också honom om leg.

Det är för att undvika att folk ska ta illa upp, förklarade hon, vare sig för att man ber dem om leg eller inte gör det. Enklare då att behandla alla lika.

För några veckor sen greps sju människor på Irland. De hade planerat att mörda konstnären Lars Vilks för att han avbildat Muhammed som rondellhund. 

Just dödshotet kan jag få en känsla av att det anses lite vulgo att uppehålla sig vid. Tonläget – i synnerhet på kultursidorna – har pendlat mellan raljant och spydigt.

Coolast verkar man vara om man gör en likgiltig lov runt mordplanerna och istället börjar prata om vilken kass konstnär Lars Vilks är, vilken platt provokation rondellhunden är och gärna också antyda något om att Vilks ser misstänkt upprymd ut när han forslas mellan morgonsofforna. 

Kulturskribenterna har bjudit upp till fnissfester om den här Jönssonligan som den irländska polisen haffade. Hö-hö-andet visste inga gränser när det kom ut att en av de misstänkta kallades Jihad Jane, och visade sig vara en tant som grannarna i White Trash, Kentucky, inte trodde om att kunna gillra en råttfälla utan att få tummen i kläm.

Än sen? Det kanske inte är de allra skarpaste besticken som anmäler sig till såna här uppdrag. Men man blir inte mindre mördad för att det är en pajas som håller i revolvern. Fråga Olof Palmes familj.

Mordhot är inte särskilt hö-hö. Mordhot gör något, inte bara med den hotade, utan sprider sig som mörka ringar på vattnet. Naivt vore att tro något annat. Den naiviteten kan stå oss alla dyrt.

Jag ska säga vad som oroar mig. Det är den smygande, omärkliga anpassningen efter dem som vrålar högst och hotar flest.

Konstnärer och intellektuella är rörliga i huvudet. Det måste de vara. Men det betyder också att de är duktiga på att bortförklara och göra om saker, inför omvärlden och inför sig själva.

Nästa gång en konstnär eller författare får lust att göra något kritiskt eller rentav hädiskt om islam, att röra sig lika fritt inom islam som man har vant sig vid att göra inom de andra världsreligionerna?… det är så lätt att ta ett litet steg åt sidan och göra något annat i?stället. Det finns ju så mycket att skriva om!

Och man känner sig inte det minsta anpasslig. Man känner inte för en sekund att man säljer ut något viktigt och dyrbart. Vadå? Jag valde bara av egen fri vilja att ta upp något annat. Det kändes inte riktigt?… genomtänkt. Men jag ska. Någon annan gång.

Ingen vill att konsten ska bli utslätad. Tyvärr är det svårt att styra och bestämma exakt på vilket sätt konsten ska provocera.

Däremot kan man bestämma hur man ska hantera människor som vill ta död på konstnärer som misshagar dem.
Man kan göra som på flygplatsen i Los Angeles: tassa i kringelkrokar och be pensionärer om leg när de beställer öl, så att ingen ska känna sig kränkt.

Man kan också säga: Sök hjälp, dumdjävel.

Man bör naturligtvis säga detta ”sök hjälp, dumdjävel” på ett så respektfullt och hövligt sätt som möjligt. 

Publicerad 06:35, 12 mars 2010

Benkes krönika: "Vik roliga hattar och båtar av läsplattan"

Jag har skrivit om läsplattorna tidigare, och jag var kanske lite yvig och snabb i vändningarna. Det kan bli så ibland i det här yrket. Men på sistone har jag kommit på andra tankar.

Som alla vet läser vi ju bara fler och fler böcker, det finns ingen hejd på det, och det finns folk som har långt att pendla till jobbet och som avverkar pocketarna som skogsavverkningsmaskiner, sidorna fladdrar mellan fingrarna och FLOFF, FLOFF, FLOFF, pocketböckerna yr omkring sätet. I ett sånt läge är det givetvis på sin plats med en läsplatta som rymmer utton tusen böcker, bara att radera och ladda på nytt när man kommer hem från jobbet, fulltankad och skumögd efter en dags speed reading.

Efter att ha umgåtts lite på närmare hand med en läsplatta, och scrollat och zoomat hejvilt på dagstidningarnas hemsidor, har jag upptäckt en massa fördelar med prytteln ifråga, sånt som det tar tid att få upp ögonen för, och det är dessa bonusfunktioner som jag tänkte uppehålla mig vid i denna text.

Om man till exempel sitter i ett telefonsamtal och måste skriva upp någonting kan man bara ta en penna och skriva ner den där uppgiften, telefonnumret eller vad det nu kan handla om, på ett hörn av läsplattan, sen river man bara bort hörnet och stoppar i fickan.

Om man ska äta middag och alla har satt sig till bords och man ställer fram en massa varma kastruller och man just då inte hittar något underlägg, då kan man bara vika läsplattan på mitten och ställa kastrullen på den. 

Om det råkar förirra sig in en geting eller en broms i lägenheten kan man ta sin läsplatta, rulla ihop den och smacka ihjäl getingen, och sen är det bara att rulla upp läsplattan och fortsätta läsa.

Om barnen kommer in och har plurrat och blött ner stövlarna invändigt kan man ta en läsplatta och knyckla ihop den till en liten boll och pula in i stöveln, och nästa morgon har läsplattan sugit upp all fukt och stöveln är torr – simsalabim!

Om man kommer till landet och det är utkylt och djävligt och man behöver göra upp eld kan man öppna luckan till kaminen, knyckla ihop läsplattan och lägga den innerst i hörnan av kaminen och sen fyller man på med några nyspäntade tjärstickor och sen lite tjockare vedträn ovanpå och sen tänder man eld på läsplattan, och den flammar upp med en hög och klar låga och sen tar sig hela brasan innan man vet ordet av. Ibland tar sig inte elden som den ska men då tar man bara en ny läsplatta och knycklar ihop och pular in.

Nu undrar ni naturligtvis hur det här går ihop, att man använder läsplattor så här lättvindigt, men det beror på att läsplattorna inte kostar mer än sisådär tolv spänn och man hittar dem i vilken Pressbyrå som helst. Läsplattorna är dessutom biologiskt nedbrytningsbara, så om man kastar en i skogen blir den förr eller senare till mull, och den tillverkas också av sånt som naturen ger och det blir absolut inget giftigt avfall som vi får dyvla på fattiga centralafrikanska stater som inte har något annat val än att säga tack goa herrn.

Man kan dessutom vika roliga hattar och båtar av läsplattorna. Blir de misslyckade är det bara att räta ut dem och vika en ny.

Ja, ni fattar själva. Läsplattorna har så många och så skiftande användningsområden att man tycker att de borde ha uppfunnits för länge sen.

Publicerad 06:05, 26 februari 2010

Benkes krönika: Plötsligt kan jag inte ­tänka på något annat

Och sen är det fredag och vi ska läsa för Haiti på Kulturhuset. Snön fontänspyr över Stockholm och löpsedlarna uppmanar folk att STANNA INNE och vi samlas några författare i en loge och en kille kommer in med en back pungljummen Ramlösa med smak av något bär och jag förvånas över den starka känslan av kollegialitet när vi sitter där och småputtrar, författare från när och fjärran, författare som skriver chick-lit och dick-lit och queer-lit och high-lit och low-lit, författare som i vanliga fall kanske inte skulle förära varandra en fnysning sitter nu och upptäcker att vi delar samma nervositet och samma back pungljumma Ramlösa.
 
Sen börjar evenemanget och lokalen är halvfull och någon berättar att Carola var på Haiti nyligen och att hon gav ett barn en flaska Hugo Boss-parfym och den kostade sex hundra spänn och för den summan kan man köpa sig fem års skolgång på Haiti.

Carola och Hugo Boss-parfymen blir snabbt ett internt skämt under kvällen, något man kan referera till och plocka skratt på.

Jag är nummer sex eller sju, näst sist före paus. Jag har tre sidor ur min nya bok i innerfickan, den kommer ut i oktober, boken, inte innerfickan, jag har tajmat läsningen till punkt och pricka ty det skämtas naturligtvis ymnigt om min förra krönika, om författare som inte kan hålla sina tider.
Men plötsligt kan jag inte tänka på något annat än Carola och hennes Hugo Boss-flaska.

Jag får lust att spontanskriva en liten novell om den. Den börjar hetta som en feber i huvudet. Jag vet precis vad som ska finnas där. Det ska finnas en assistent som åker med Carola till Haiti. En ung kille som är son till en av hennes kompisar, han har hoppat av gymnasiet sista året och han är lite valpig och Carola har låtit honom få jobbet för att vara schyst. Hon blir lite rörd när hon ser honom.
Han heter Thor. Just så. Med h.

När de landar i Port-au-Prince, Carola och Thor, är de nervösa och spanar efter kontaktpersonerna som ska möta dem. Sen vet jag inte vad som händer. Jag får återkomma till det. Eller inte. Jag får återkomma till det om det visar sig behövas. Det viktiga är att Thor har fått i uppdrag att söka upp en bankomat på flygplatsen och fixa kontanter för Carola har inga, bara kort.  Men Thor råkar glömma den här detaljen, det är för stirrigt på flygplatsen, och lite senare när Carola är på plats bland ruinerna och det flockas en massa barn runt omkring henne frågar hon Thor hur det blev med cashen, och då uppdagas allting och hon orkar inte skälla på honom.
Det kommer fram en flicka till Carola. Flickan har sår på läpparna. Hon är kanske sex år. Hon sträcker upp armarna, och Carola böjer sig ner och kramar flickan. Hon känner hur flickan borrar in näsan i hennes hår.  
–Vad gott du luktar, säger flickan.
Och Carola får en impuls. Hon öppnar sin väska och fumlar fram sin parfymflaska.

Vilken tur för oss alla som samlas på Kulturhuset den där kvällen. För vi vill känna oss som goda människor. Och nu är det en gång för alla så att vi känner oss ytterligare en aning godare om det finns någon nedanför oss som vi kan ställa oss i armkrok och förakta.

Den här texten borde jag naturligtvis läsa. Hur ofärdig och improviserad den än blir. Men det gör jag inte. Jag går upp på scenen och läser de första sidorna ur min nya bok.

Publicerad 07:37, 12 februari 2010

Benkes krönika: Deras konst följer inga regler

Nästa fredag klockan 19 arrangerar bland annat Sveriges författarförbund en tillställning för Haiti på Kulturhuset. Jag blev tillfrågad om jag ville vara med, och jag sa ja. ”Under kvällen kommer varje författare att framträda under fem minuter i en litterär stafett”, står det i utskicket.

Jo, tjenare.

Jag har varit med ett tag. Och så mycket vet jag, att det finns alltid författare som inte låter sig snärjas av futiliteter som, vad sa ni, fem minuter? FUCK IT. Min konst följer sina egna regler. Sen står de där och läser med halvslutna ögon. Håret svallar och kavajen är flottig eller åtminstone svart. De drar över sin tidskvot med fem minuter, tio, femton, och varje minut de drar över visar hur mycket de brinner för sin konst.

Själv är jag alldeles för väluppfostrad för att dra över tiden det allra minsta, och det slutar med att jag går ner från scenen och känner mig som en trist bokhållartyp. Helt okonstnärlig.

Jag skulle önska att det här var schabloner. Men för några veckor sen var jag på ett författar­evenemang i Västernorrland. Två halvkända författare, en okänd samt en vrålkänd. Och så jag då.

Den vrålkända var givetvis placerad sist i programmet. Evenemanget ägde rum i en teater­lokal utanför staden. Lokalen var smockad med finklädda människor som hade betalat en okänd summa för att se och höra oss författare. Pluggat i sina motorvärmare och fixat barnvakt och snyft snyft visserligen, men ändå, ingen kan förneka att det är en viss insats att stånka sig ut en torsdagskväll mitt i smällkallaste januari.

Författare ett inledde. Vi hade blivit tillsagda att inte hålla på längre än en kvart , eftersom vi var många som skulle prata, och man fick ju tänka på att det inte skulle bli för mastigt för publiken.

Författare ett pratade yvigt och papperslöst. Drog över fem minuter. Tio. Femton. Jag började snegla mot konferencieren. Men hon log så soligt. Författaren vände sig vid något tillfälle mot konferencieren och undrade om hon hann med ett stycke till, nu har jag väl hållit på alldeles för länge? Men konferencieren skakade på huvudet som för att säga, nu är du inne i ett så skönt sväng, så sluta inte! Och jag antar att konferencieren inte heller ville känna sig som en pedantisk sekundjägare, utan som en Majakovskij med dramatiskt hårsvall.
Författare två tog över. Timidare och mer famlande typ. Han pratade sin kvart, drog över med fem, tio, femton.  Samma grej igen. Ska jag sluta, har jag dragit över? Nej, fortsätt du!

Författare tre drog över med tjugo minuter. Vid det laget skulle  hela evenemanget ha varit slut. Men det var två författare kvar, och publiken kände sig antagligen manad att inta samma käcka tummen upp-hållning som konferencieren: dra över ni, skit i allt, vi tycker naturligtvis att er konstnärlighet ger er rätten att fresta på vårt tålamod i det oändliga.

Det kanske låter som om jag lägger på skulden på konferencieren. Det gör jag inte. Skulden är författarnas, men de skvätter den ifrån sig. Att fråga konferencieren om man får dra över är som att fråga värdinnan om det är okej att snyta sig i bordsduken. Hon kommer att nicka ja, kanske av häpenhet, kanske för att det känns pinsamt säga nej. Men inom sig drar hon ett tjockt svart streck över den middagsgästen till nästa gång.

Precis som jag kunde känna att den här publiken gjorde inför bokevenemang i största allmänhet. Nästa gång kommer de att dra sig till minnes den här klantiga tillställningen och skaka på huvudet: Nä, du. Inte en gång till.
Förutom Bokhållar-Bengt var det bara en författare som höll tiden, nämligen den vrålkända. I massmedierna ofta utmålad som snorkig och egenkär.