Bloggare: Märta Myrstener

Publicerad 10:48, 10 december 2009

Bakslag i jakten på den individualiserade livsstilen

I dagens tidning står det om att fler och fler svenskar byter efternamn, till Frifräsare eller vad de nu vill, egentligen vad som helst som inte slutar på ”son”. Gubben på Patent- och registreringsverket, som för övrigt själv har bytt efternamn till ”Benke” förklarar det hela:

-Jag brukar säga att det är individualiseringen som är det största skälet.

Där slog han huvudet på spiken, och individualiseringen ligger antagligen bakom många sjyssta och mindre sjyssta trender de senaste åren, exempelvis den individualiserade julklappen. Den individualiserade julkappen inköpes med fördel på en julmarknad arrangerad av konstskoleelever, eller på någon annan julmarknad, även de poppar ju upp som svampar ur marken nu. I helgen var jag, individualiserad som jag är, på Konstfacks julmarknad och kollade t-shirtar med LOL Cats-tryck, keramikskålar ihopsatta av gamla skärvor (för maximal eko-poäng) och tändsticksaskar med Ernst Kirchsteiger .

-Det har blivit lite Gamla stan över Konstfacks julmarknad, sa en kompis till mig samtidigt som hon fingrade på en fin almanacka med bilder i.

Vi var båda på vippen att köpa den. Det var knökfullt på marknaden förståss och en annan kompis, som själv satt och sålde, var lite irriterad över att elever från Beckmans (som ju har sin julmarknad nu i helgen) hade kapat ett par bord och satt och sålde sina egna grejer, för att maximera chansen till profit under julhelgen.   

Så i går var jag en sväng förbi Designtorget och där ligger den här almanackan som vi spanade in. Min individualiserade almanacka var alltså inte riktigt så individualiserad som jag trodde, jag känner mig märkligt snuvad.

Publicerad 12:48, 13 november 2009

Märtas krönika: ”Låt juden älta”

Den amerikanska komediserien ”Bored to death” har svensk premiär nästa vecka. I öppningsscenen flyttar huvudpersonen Jonathan Ames flickvän ut från hans lägenhet i ett lagom slitet town house i Brooklyn. Till sin hjälp har hon ett gäng hårda israeliska flyttgubbar från den klassiska New York-flyttfirman Moishe’s, som precis som många andra flyttfirmor i New York drivs av israeler.

”Är du ännu en sådan där självhatande New York-jude?” frågar en av dem. ”Ja, det är jag” svarar Jonathan. Det fungerar som en kommentar till kulturkrocken mellan veka New York-judar och hårdkokta israeliska judar, men också som en liten behändig etikett för att vi tittare ska veta exakt vad det är för en figur vi har att göra med: samma neurotiska New York-jude som dyker upp gång efter gång.

Varför hymla, liksom. Alla vet ju redan hur han är, låt oss bara säga det så kan vi gå vidare i handlingen. Det känns lite som om man skulle träffa en karl i en bar och han skulle dra fram sin penis och bara säga ”Hej, jag tänkte att vi skulle hoppa över skitsnacket, här har jag min penis, nu går vi hem till mig”. Som att presentationen och förförelseakten inte behövs längre.

Den här karaktären återkommer så ofta att det är som om vi inte längre behöver presenteras för den, en lockhårig neurotisk figur i skrynklig kavaj som pratar om sina känslor och barndomstrauman lite för ofta och säger saker som ”jag skulle aldrig vilja vara med i en klubb som skulle tillåta mig som medlem” eller ”jag blir inte arg, jag får en tumör i stället”. Det sistnämnda sa Woody Allen när han en gång för alla etablerade den självhatande New York-judens karaktär i filmen ”Annie Hall”. För Mel Brooks och bröderna Marx i all ära men både mamma och pappa till den ”självhatande New York-juden” är naturligtvis Woody Allen. Och förutom den uttalat självhatande New York-juden, var är den diskret självhatande New York-juden nu för tiden, som Billy Crystals cyniske Harry i ”När Harry mötte Sally”? Som inte ger fler ledtrådar än att han säger ”schmuck” ibland.

Efter 70- och 80-talets New York-jude och, naturligtvis, 90-talets i form av Jerry Seinfeld, har komediregissören Judd Apatow tagit över kronan som roligaste juden i Hollywood. Och kanske är det han och hans ständige vapendragare, skådespelaren och komikern Seth Rogen som banade vägen för den nya, förslappade skildringarna av den självhatande juden. I hans film ”Funny people”, som har premiär i dag blir den självhatande judeidentiteten etablerad redan i trailern. Den tjurige ståupp-stjärnan George spelad av Adam Sandler säger ”Ira Wright, det är inte ditt riktiga namn, va? Du döljer din judiskhet” till sin unge beundrare spelad av Seth Rogen, som svarar ”Jag tror inte att jag kan dölja det, mitt ansikte är omskuret”. Så var det sagt, nu vet vi vem han är.

Men så lätt går det inte. Den neurotiska New York-juden som ältar sina problem om och om igen är en av humorns grundstenar, men för att få full effekt så måste han ju tillåtas att just älta! Vad hände egentligen med ”show, don’t tell”-idealet?

Publicerad 11:33, 29 oktober 2009

Uje startar vänsterklubb

 

Uje Brandelius är förutom sångare i Doktor Kosmos pressektreterare för Vänsterpartiet. På torsdag drar han igång sin klubben "Popvänstern" på Pet Sounds bar, en klubb som ska kombinera fest och politisk debatt. Första gången kommer bland andra Åsa Linderborg, Love Antell från Florence Valentin och Karolina Ramqvist för att snacka vänsterpolitik.

Hej Uje Brandelius, är klubb Popvänstern en del av Vänsterpartiets valkampanj?
– Nej det är det inte, eller det är min klubb men jag blir glad om jag kan samla en bredare vänster, vi måste ju fronta mot högern nu. Så både och kanske.

Du har tagit namnet ”Popvänstern” efter Erik Szigas bok. Han är liberal och menade det på ett nedsättande sätt.
– Jag vet inte om han kom på det namnet men han gjorde det känt kanske. Ordet ”Popvänstern” fyller sin funktion, folk fattar vilken typ av människor vi vänder oss till, så det är bra. Sedan reclaimar vi ordet, som bögarna.

Du har sagt att klubben ”vänder sig till en mycket bredare vänster än partivänstern”, tror du verkligen att en indieklubb i en källare på Södermalm kommer att nå nya vänsterväljare, att ni kommer nå fler än de redan frälsta?
– Äh, det är klart att det inte är en dörrknackningskampanj i förorten. Det är lite ironiskt menat det där med  ”bred vänster” också, men i min värld är det en bred vänster, för någon annan kanske det låter sjukt inskränkt. Det blir många av mina polare. Men som läget är nu har vi inte råd att samlas under för många olika paraplyer, jag är samarbetsmänniska och det ska bli intressant att se vad som enar och vad som splittrar vänstermänniskor. Men vänsterdebatterna är  bara en del av klubben, den andra är att det bara ska vara ett roligt häng med svängig musik. Jag har trots allt spelat i band i 20 år, jag har bara jobbat med politik i ett halvår.

Har musik ett egenvärde eller är den i första hand ett verktyg för att föra fram politiken? Jag menar mer konkret, får man spela 50 Cent på klubb Popvänstern, även om det inte är politiskt korrekt musik?
– Självklart talar musiken till känslan, om man kan kombinera det med något som talar till intellektet så är det bra, men man får spela 50 Cent om man vill, om man tycker att det svänger. Sedan kan det svänga om en debatt, jag kan tycka att ett riktigt bra och väl framfört argument rockar.

Hur ska diskussionerna rent konkret se ut, ska ni diskutera ett ämne varje gång eller?
– Ja det kommer vara ett ämne som panelen pratar om, men det är inte skrivet i betong. Men det tar avstamp i ett ämne. Första gången är ämnet ”hur mår svensk vänster i dag?”

Kommer det att vara livespelningar också?
– Jag hoppas kunna ha några livespelningar i framtiden men det är inget jag har bokat in nu.

Popvänstern, Pet sounds bar, Skånegatan 80, t-bana Skanstull, torsdag 5 november, kl 18-01, debatten börjar kl 20.

Publicerad 15:36, 22 oktober 2009

Märtas krönika: ”I huvudet är jag inte samma”

På lunchen berättar John som jag delar kontor med, om en som heter Daniel H Pink som har skrivit karriärcoachboken ”The adventures of Johnny Bunko”. Pink driver tesen att man inte kan planera sin karriär, tänka strategiskt, för då hamnar man bara någonstans där man inte vill vara.

Sedan ringer de från P?3 och frågar om jag kan intervjua norska popbandet Kings of Convenience. ”Gärna” säger jag ”jag har gillat dem länge!” Jag var 18 år när Kings of Convenience slog igenom.

Jag minns att jag tänkte, eller skrev i något fanzine jag hade på den tiden, att vissa känslor och tankar vill man bara gömma för alla, och om själen är ett rum så är de känslorna som papperslappar som man knycklar ihop och slänger i det mörkaste hörnet. Men när man lyssnar på Kings of Convenience känns det som att någon plockar upp de där papperslapparna och vecklar ut dem och läser dem och säger att den fortfarande gillar en även efter att ha läst lapparna.

Jag gick till Pet sounds när deras första skiva kom och frågade om jag kunde få affischen fast jag tyckte att det var pinigt. Jag satte upp den på väggen hemma. Där satt den länge, tills jag kom på att det var barnsligt med affischer på band och satte upp abstrakt konst på väggarna i stället. Nu har jag bandaffischerna på väggarna igen enligt tesen om att det är lika bra att inte skämmas för det man gillar.

Jag ska träffa Kings of Convenience på ett hotell vid Mariatorget och tar vägen längs Götgatsbacken. Jag går under kastanjerna vid tunnelbaneuppgången vid Björns trädgård och det är sol. Kastanjerna har ramlat ner på gatan och de har befriats från de där skalen de har, nu ligger de bruna blanka och fina. De klarade fallet oskadda för att de hade hårda, fula taggiga gröna skal. Tänk om man kunde vara mer så själv?

Kanske gick jag just här, vid Björns trädgård, för åtta år sedan. Och planerade om när jag blev stor så skulle jag intervjua Kings of Convenience. Och då är det som att nutid och dåtid flyter ihop. Jag är ju samma kropp, rent fysiskt, bara åtta år äldre. Och de är ju samma band. Och det här är ju Stockholm. Men i huvudet är jag inte samma, så vad hjälper det att planera? Var det så Daniel H Pink menade?

Jag träffar den norska duon på ett hotell och de är lite knepiga. Det blir ju aldrig så där som man föreställer sig som arton­åring, att just jag ställer någon slags förlösande fråga som får dem att öppna sig och berätta fantastiska saker. Tänk om jag hade vetat det för åtta år sedan, att världens smartaste fråga inte existerar, och att en intervju med Basshunter alltid kommer att vara mer underhållande att läsa eller lyssna på än en med Kings of Convenience i alla fall. För Basshunter har kontakt med sina känslor och Kings of Convenience intellektualiserar bara allt.

Publicerad 10:59, 21 oktober 2009

Gråtfest

Nu, alltså typ exakt nu släpps programmet till Stockholms filmfestival. Men det är redan klart att braksuccen "Precious", Oprah Winfreys skötebarn, kommer. Jag vet inte om ni är en av dem som ser Oprah som djävulen eller Gud, men jag börjar gråta redan under trailern. Sedan hjälper det kanske lite att jag är extra peppad på att se Mariah Carey som osminkad social worker också.

Ung överviktig kvinna som kämpar för att nå sina drömmar-temat har vi ju redan sett på bio en gång i höst dessutom, är detta en ny trend månne?

Publicerad 10:13, 19 oktober 2009

Måndag på tunnelbanan

Jag sitter på tunnelbanan, det är måndag morgon och klockan är kvart över åtta. I Bredäng går två karlar på och sätter sig mitt emot mig. De sätter sig väldigt bredbent och nedhasat på sätena, de liksom bara öppnar skreven för hela välden att se. Jag kniper ihop knäna ännu mer och stirrar ned i tidningen. Jag känner instinktivt, som man har lärt sig, att nu ska jag inte titta upp. Jag ska inte möta deras blick. De pratar på något språk, jag vet inte vilket, och en av dem snörvlar väldigt mycket. Jag kan inte koncentrera mig på vad som står i tidningen och jag försöker gissa mig till när de stirrar och hur mycket de stirrar. Pratar de om mig? Antagligen inte, de bara stirrar lite på rutin. Jag försöker hålla koll på dem genom att snegla på deras spegelbilder i fönsterrutan. Jag vet att när de blir tysta sitter de bara och stirrar på mig. När vi kommer till Hornstull ska jag av och jag tänker att fan heller, de ska inte få inskränka mitt offentliga utrymme, de ska inte få mig att krympa ihop i tunnelbanesätet och undvika att titta upp i fjorton minuter i sträck. Och nu vill jag veta om de faktiskt stirrar så mycket eller om jag bara inbillar mig. Jag ser upp och båda sitter mycket riktigt och bara stirrar. Jag kollar från den ena till den andra, ingen säger någonting. De stirrar på mig och jag stirrar tillbaka. Sedan går jag av. Nu känner jag mig frustrerad fast mest bara trött. Det är måndag morgon för farao, give me a break.  

Aja, egentligen skulle jag bara berätta att om ni sitter och låssasjobbar på era kontor i dag så gå in och kolla på det här, det är kul. Min favorit är nog ”Kom ut i månskenet”.

Publicerad 10:29, 14 oktober 2009

Fördomsfest

Pridefestivalen har fått mycket uppmärksamhet för sina kampanjer, som DN skriver om här.

Förut kunde man göra en fördomsprofil på sin Twitter, nu kan man kolla hur hetero ens musiksmak är genom att klistra in sin spellista från Spotify. Det verkar som att de har öronmärkt vissa artister som homovänliga, efter att ha kollat min lista noterade de att Dusty Springfield, Scissor Sisters och Justin Timberlake fanns med, vilket gjorde mig lite mer gay.

Vi har roat oss med att testa redaktionens listor och alla var, föga överraskande väldigt hetero. 

Min blev 88 procent hetero.

Jenny var lite mer hetero, 94 procent.

Davids lista blev 90 procent hetero.

Axels lista, endast bestående av rap från Atlanta blev, tada, 100 procent hetero! 

Jag gjorde en liten säkerhetskontroll och bad min kompis Jonas som är gay att testa sin lista, och den blev bara 13 procent hetero.

Jag önskar att det inte var så, men fördomsprofilen stämmer alltså. Deppigt. 

Jag kollade också hur gay en spellista endast bestående av Luther Vandross var, och den blev 100 procent hetero (!).

Jag erbjuder härmed Pridefestivalen mina tjänster: jag kan hjälpa er att tagga lite mer obskyra gayikoner eftersom ni inte verkar ha hundra koll.

Publicerad 15:55, 12 oktober 2009

Gisslan

Publicerad 06:05, 24 september 2009

Märtas krönika: "Socker med socker, vilken perfekt lunch!"

Det är en av sommarens sista dagar, solen skiner fast biter inte riktigt. Vi går på Gröna Lund. Man måste åka till Gröna Lund i augusti, när grönskan är som tyngst och sommaren är som mest glad-ledsen. För Grönan är ett glad-ledset ställe.

Jag har inte varit där sedan jag var liten. Ibland glömmer jag nästan bort att det fanns en barndom i Stockholm också, det har kommit så många andra minnen och lagt sig över de tidiga, som en hög med spelkort där man lägger kort på kort och glömmer bort vilket som låg underst. Men nu minns jag hur det var. Lukterna, popcorn blandat med sockervadd och ståndens ”menyer”, bestående av en stor sockervadd med cola till. Socker med socker, vilken perfekt lunch!

När vi var små brukade­ jag, min syster och vår kompis Isabelle, ställa oss i Gamla stan på somrarna och sjunga, och spara ihop pengar till Gröna Lund. Vi var ganska förvildade, fräcka små rackarungar som snuvade arbetslösa symfonimusiker från kollapsade ­Sovjetunionen på deras inkomst med ”Uti vår hage”.
 
Turister älskade oss, eller jag minns det som att de gjorde det. När vi hade fyra hundra var tog vi våra småmynt i en påse och klev på Djurgårdsfärjan. Belåtna hällde vi ut allt framför kvinnan i biljettkuren som fick räkna och räkna innan vi kunde få våra åkband. Sedan åkte vi, tills benen föll av.

Det var förtrollat på Gröna Lund, även om man fattade att det inte var på riktigt. De små trähusen i bayersk stil var som i en Disneyfilm. Men jag tänkte att kanske, kanske bodde någon där i alla fall, mitt emot dansbanan, och verklighet och fantasi flöt ihop. Tänk om det här verkligen var en stad, en konstig stad där det fanns ett spökhus och en tunnelbana som åkte i girlander runt, runt och man var tvungen att åka den för att komma hem. Och den var jättefarlig men vi var tvungna att ändå, och vi kunde dö, kom nu så åker vi! Vi måste! Och radiostyrda bilarna är våra egna bilar då, säger vi, och nu är vi tjuvar som måste fly snabbt i våra bilar!

När vi är där i år är det vuxnas Grönan vi besöker, femkamp med jobbet och underhållning på Tyrol. Vi går mellan stånden och försöker vinna ett stort gose­djur. Firmafestarna fyllnar till. En karl slår en kvinna på baken, hon skrattar högt. Och tonåringarna som sommarjobbar skriker i kapp för att locka oss till just deras chokladhjul. Jag undrar om de går på provision för vissa tar i som om deras liv hängde på det. Och man ser skavankerna nu, att Grönan är slitet.

Barn och vuxnas världar, var och en förtrollad på sitt sätt, smälter ihop. Och i ett hörn sitter en ensam man med en öl, under ett litet tak i någon slags pergola klädd med murgröna med blanka vaxiga blad. Jag undrar vad han gör här, ensam. Har han gått hit ensam eller är han bara en dålig femkampsförlorare? Och jag vet inte om den perfekta murgrönan är av plast eller om det bara är augusti som gör en sista kraftansträngning. Antagligen är den av plast, men kanske, kanske är den på riktigt.

Publicerad 07:34, 27 augusti 2009

Märtas krönika: "De sociala resenärernas pakt"

Varje morgon tar jag tunnelbanan mellan Sätra och Östermalmstorg. Och varje eftermiddag tar jag tunnelbanan hem till Sätra igen. Resan tar 23 minuter ena vägen.

Vid Sätras tunnelbaneuppgång finns restaurang Redline disco och bar. På helgerna har de öppet till tre, på fredagarna har de nattklubb med afrikanskt tema och på lördagarna har de polskt tema. På vardagskvällarna hänger mest de lokala alkisarna där, då har de dansbandstema.  

När jag går på tunnelbanan är jag kanske den enda etniskt svenska i vagnen.

Vissa sitter med radband, andra med små böcker med arabiska bokstäver. Någon sitter med Financial times, en annan läser körkortsteori. Och föräldrarna bär ibland på minnen av något riktigt jävligt, det ser man nästan på dem. De vill inte att deras barn ska glömma språket men ungarna svarar på svenska när de blir tilltalade. De är redan någon annan stans, de är från Bredäng och inte från mellanöstern eller balkan.   

Tonåringarna sitter i grupp och sjunger Michael Jackson och är rappa i käftarna. En dag sa en av dem till en annan att ”Din syrra, är det hon som bor på Pressbyrån eller?” och alla skrattade. Det var någon slags diss, jag förstår inte riktigt vad den innebär.

Efter Bredäng kommer Mälarhöjden, den rika oasen bland miljonprogrammen. Efter Axelsberg börjar de mysiga Södermänniskorna kliva på. Unga familjer med sportiga barnvagnar som bara har ett hjul fram. Jag undrar varför, brukar de sticka ut och jogga i skogen med vagnen eller varför köper man ett terrängfordon till barnvagn? De skulle kanske vilja bo på Kungsholmen men har tagit det förnuftiga beslutet att flytta till Örnsberg eller det nybyggda området i Liljeholmen för att inte rasera sin ekonomi. Någon kanske har gummistövlar fast det är sol ute.

När jag går av vid Östermalmstorg hänger tonåringarna från skolorna på Östermalm i klasar på perrongen. De har tröjor med sina skolors namn tryckta stort på ryggen, de vill skylta. Kanske har de en modeblogg tänker jag. Tjejerna har tunna, vita, rufsiga hårstrån med hårsprej i, och jag tänker på Marilyn Monroe i Joyce Carol Oates Blond och på mormors julgran när jag var liten. Den hade elektriska ljus med vitt ludd runt, ”prinsesshår”, hette luddet. Prinsesshår.  

Om man råkar sätta sig mittemot en person som åker med en hela vägen från Sätra, Bredäng, Vårberg eller Skärholmen till Östermalmstorg eller Karlaplan, inbillar jag mig att vi sluter en hemlig liten pakt tillsammans. De sociala resenärernas pakt.

Ibland tänker jag att det är en bra resa att göra två gånger om dagen, för man blir inte trångsynt och inskränkt så länge urbana Sveriges alla sociala skikt passerar revy för ens ögon varje morgon.

Ibland lyssnar jag på LL Cool J:s låt ”I need love” och då kommer alla passagerarna i ett nytt, filmiskt ljus. Deras ögon blir blanka och ensamma där de sitter och anstränger sig för att inte möta någon annans blick. Och så tänker jag sentimentala, känsloknarkande tankar som: ”De här människorna förstår inte hur mycket de har gemensamt, alla behöver ju kärlek.”

Publicerad 07:05, 6 augusti 2009

Märtas krönika: "Jag har haft en period med mycket jobb"

Jag har haft en period med mycket jobb. Det blir lätt så på sommarn för oss frilansande, inhoppande slarvare längst ner i hierarkin – man jobbar när man får, när andra sitter på farstutrappen till sin trevliga sommarstuga någonstans i … Smögen? Vi säger Smögen, det känns som stället man verkligen vill ha sommarstuga på. Vi andra jobbar, och så har det varit sedan jag fick mitt första sommarjobb som städare, sommaren mellan nian och gymnasiet, och så ser det ju ut att förbli.

Jag har tagit med mig någon jobbdator hem för typ tredje helgen i rad och stängt av alla kanaler mot omvärlden och sitter och grejar och grejar och grejar med mina jobb. Så tänker jag ”nä, om man skulle ha lite paus nu? Om man skulle få ta och titta på en liten film kanske? Så kan jag göra resten i morgon.”

Jag är väldigt trött, och fast jag försöker tänka på amerikanerna som har tre jobb samtidigt för att klara avbetalningarna och ändå skulle säga att de ”lever drömmen” kan jag inte låta bli att tycka väldigt synd om mig själv, synd så synd. Och då dyker tanken upp: Nu skulle jag helst av allt vilja se den första ”Sagan om ringen”-filmen. Jag vet inte varifrån den kommer, men jag bara måste få se den, speciellt inledningen när hoberna bor i små grotthus i marken och ställer till med dryckesgille i det gröna.

Jag vet inte varför, jag har aldrig varit intresserad av fantasy. Tvärtom, jag har alltid trott att jag är för realistisk som person, att jag vill ha hög igenkänningsfaktor, realism och komplext persongalleri, inte hisnande äventyr med drakar. Jag har alltid föredragit någon som sitter på Manhattan och beklagar sig för en terapeut före en enbent sjökapten som hittar en kappsäck full med gull på havets botten. Inte för att passion för de här underhållningsgenrerna egentligen är någon ­motsättning, det har bara alltid fallit sig så för mig.

Men när jag sitter och hukar som en vampyr över datorskärmen och fingrarna slinter på tangenterna av kaffekallsvett, när det verkligen är mest avslappning per minut som efterfrågas, kniven mot strupen, nu ska här softas i två timmar, då är tydligen ”Sagan om ringen” svaret på mina cravings.

Och viss logik kan det tyckas ligga i att fantasy skulle vara högsta nivån av eskapism. En figur som säger ”speak, or the evil will hunt you!”, iklädd harnesk. Längre ifrån Sätra kan man inte komma.

Eller så är det bara för att jag har hamnat i en ­femårings sinnestillstånd och vill se en film som jag redan har sett, som bygger på en bok som pappa läste för mig när jag var liten. Jag kan nog de flesta vändningarna i ”Sagan om ringen” utantill (det är ju praktiskt om man slumrar till också). När filmen är slut kanske jag ska som final ska plocka fram ”Hur gick det sen?” av Tove Jansson. Problemet är väl bara att det inte är lika kul att högläsa ”Vems lampa brann i mörkningen? Vad tror du att det hände sen?” och skrika ”Det är muminmammans hus! Mumin kom hem!”, till sig själv.

Publicerad 07:00, 23 juli 2009

Märtas krönika: "Vad ska jag hitta på nu?"

Jag kommer hem, det är i skymningen. Eller, det är väl inte skymning egentligen så här års, det är mer bara mulet. Det har blivit kvavt i lägenheten under dagen trots att jag lämnade fönstret öppet i morse. Men det är klart, det är ju för litet för att det ska kunna bli något korsdrag egentligen.

När jag tänder ljuset i kokvrån ser jag en rund, brun sak mitt på golvet. Först tror jag att det är en gammal halstablett som jag har trampat in i linoleummattan av misstag. Sedan upptäcker jag att det är en stor, helt brun skalbagge. Jag vet inte så mycket om insekter och jag har ingen flora och fauna-bok hemma, så jag kan inte berätta vad det var för en skalbagge. Jag skriker högt och springer runt lite i lägenheten, på de två meterna mellan sängen och bordet alltså.

Det jag kan förmå mig till, efter någon minut, är att ställa ett glas över krypet. Mitt på golvet i köket står nu ett upp och nervänt glas med en skalbagge under.

Nä, jag ska väl ta och koka lite spagetti säger jag till mig själv, och skalbaggen. Jag sätter på radion, Maud Olofssons röst börjar strömma ur den. Den rösten känner jag, jag skulle nästan räkna den som en av mina vänner.

Jag frågar mig själv generöst: Ska det vara lite pesto till? Lite skinka kanske, skulle det smaka? Jag öppnar en liten pilsner, for that semester feeling, även om jag måste vara kvar i stan och jobba.

Jag bär in hela härligheten på en bricka till tv:n, tittar lite på "Rapport". Missar början, men man kan ju alltid kolla på vädret. Jag kommer på att nu har jag ätit och det är två och en halv timme kvar till dubbelavsnitt av "Seinfeld" på femman och jag har inget att göra under tiden.

Vad ska jag hitta på nu, titta ut genom fönstret? Ska jag diska efter pestomiddagen eller ska jag skita i det, eftersom det ändå bara är jag här?

Ibland ordnar jag det lite mysigt för mig själv, tänder lite smålampor, plockar upp skitiga underbyxor från golvet och häller upp ostbågarna i en skål. Som om någon kunde se mig och tänka att ”hemma hos Märta, där är det lite värdigt liv”. Sedan ibland så skiter jag i allt, drar inte upp persiennerna ens. Jag kan nog inte bestämma mig för vilket beteende som är minst tragiskt egentligen.

Och så tänker jag: Om man bara hade varit två (skalbagge räknas inte, två människor ska det vara). Då hade vi suttit med matresterna mellan oss på bordet nu och diskuterat något. Min vän hade kanske rökt en cigarrett och fimpat lite dekadent i tallriken. Det kanske hade stått en bag in box på fönsterblecket. Min vän kanske inte var rädd för insekter utan kunde fösa ut den där skalbaggen genom fönstret. Sedan kunde ju jag kompensera med att göra något som jag var bra på.

Publicerad 07:00, 9 juli 2009

Märtas krönika: "Gång på gång ger jag upp efter tre kapitel"

Jag ska ta semester. Jag ska softa. Jag ska plocka fram lite skön sommarläsning. Då väljer jag inte Per Morbergs kombinerade självbiografi och kokbok ”Morberg – scenen, livet och konsten att laga mat”. Den ska vara en bästsäljare nu för tiden, det har min kompis Ivar sagt. Han jobbar på Bokskotten och varje gång jag träffar honom ställer jag den obligatoriska frågan ”Vad säljer bäst just nu då?”. Senast svarade han utan att tveka: Per Morberg.

Men Per Morberg räcker alltså inte för mig, långt ifrån. Det ska inte liggas i hängmattan och has skönt, det ska liggas i hängmattan och skrytas över svår persona. Med en dåres precision väljer jag i sommar alltså ”Vredens druvor” av John Steinbeck. Jag väljer den för att jag spelade Trivial Persuit med några vänner häromhelgen och en fråga om John Steinbeck dök upp. Då sa en av vännerna ”Vet ni att jag har försökt få tag på ’Vredens druvor’ och den går tydligen inte att köpa i bokhandeln längre, den är slutsåld. Är inte det konstigt, jag skulle jättegärna vilja läsa den.” Aha, tänker jag, ”Vredens druvor” står ju hemma hos mamma och pappa, den måste jag klämma kvickt som ögat! Och ingen annan har en sportslig chans att bräda mig, för den är slut i bokhandeln!

Är ”Vredens druvor” bra? Om man gillar en 600 sidor lång roman som inleds med ett helt kapitel som mycket ingående beskriver en vind som sveper över ett landskap. Denna cliffhanger följs upp med ett kapitel som beskriver en sköldpaddas gång över en motorväg. Mycket ingående.

Den har en fördel i alla fall, ”Vredens druvor”. Jag somnar i tid på kvällarna för första gången på väldigt länge, en sida av den där sköldpaddans tur över vägen och jag slocknar som ett litet dopljus i körka.

Som ni förstår är jag till vardags en av alla dessa människor som suckar och säger ”jag läser alldeles för lite” och ”jag är så dålig på att läsa”. Men det stämmer inte, jag kan ju läsa alldeles utmärkt. Vad jag är dålig på är att inse att jag inte ska ge mig i kast med böcker som är alldeles för svåra för min otåliga Ipodgenerationshjärna.

Gång på gång kastar sig över Nobelpristagarnas centrala verk och gång på gång ger jag upp efter tre kapitel.

På andra områden har jag med tiden insett att jag inte är någon övermänniska men inte heller en värdelös fästing­fjärt, utan att jag ligger någonstans mitt emellan, är en alldeles vanlig medelmåtta alltså. Detta ljumna stadium av mogen självinsikt tycks dock aldrig infinna sig i valet av skönlitteratur. Den pretentiösa femtonåringen från Södra latin, som ljög och sa att hon minsann hade läst ”Brott och straff” när så inte alls var fallet, sticker alltjämt upp sitt fula tryne var gång jag närmar mig bokhyllan.

Så jag tänkte bara uppmana till självinsikt: Vänner, lägg er inte att stångas med ”Vredens druvor” eller någon annan show off-litteratur. Det är sommar, det är inte värt besväret. Gå bara in på Bokskotten och köp Per Morberg i stället. Hälsa Ivar från mig.

Publicerad 12:25, 10 juni 2009

Märtas krönika: "I juni går ridån plötsligt upp i förtid"

Jag ska med ett tidigt flyg. Jag vaknar upp 4.30 med ett ryck. Direkt ur en dröm som jag fortfarande har en strak känsla av, men inte minns. Som en boxare, jag känner mig som en boxare. Kallt är det. Fuktigt. Jag glömde fönstret öppet, det här är en temperatur som man sover bra i, inte som man går upp bra i.

4.48 går tåget. När jag kommer till perrongen är Sätra inte alls så stendött som man kunde tro. Ingen vakt i spärren, dock. Jag tänker att spärrvakten är civilisationens sista utpost. Men nu är till och med han borta. Nu är vi skuggvarelser, som befolkar tunnelbanan under den här parantestimmen mellan natt och morgon, helt på egen hand. På perrongen står två som låter väldigt …speedade. Snackar snabbt, rör sig ryckigt. Framåtlutade, som knark lutar människor framåt. Och där står morgonarbetarna, genomskinliga. De har inte hunnit väcka sina murar mot omvärlden än, de bär sorgerna och slitet utanpå, i rynkorna runt ögonen och munnarna. De skiter i allt.

En karl på perrongen ser faktiskt ut att kunna vara pilot, jag undrar om han kommer från den välordnade delen av Sätra, från villaområdet.

Vid Hornstull jagar två fulla svennar varandra genom vagnen. Den ena försöker slå den andra med ett paraply. ”Bonnjävel” kallar den ena den andra på västgötska. Vid Mariatorget kommer de på att de har åkt åt fel håll och går av, sjungande ”Stockholm i mitt hjärta” av Lasse Berghagen. Jag tänker på att Spy Bar fortfarande är öppet.
En tjej kommer på och sätter sig mitt emot. Hon har ljust, sockervaddsliknande hår och pratar i mobil. Gråter högt. Hon ser ut som ”det har blivit ljust igen och det är inte kul längre”.

”Jag förstår dig” tänker jag, det blir ju så ljust för tidigt dessa dagar. Mitt i natten blir det ljust. Och ett kallt, oförlåtande ljus är det. Hade man varit från ett religiöst hem hade man tänkt att det var Gud.

Är det bara spriten eller är det kanske mörkret om natten också, som tillåter oss att dyka ner i det där förmedvetna, som vi sopar bort på dagen, som vi gömmer någonstans där inne, bakom ”jag ska kolla min kalender”?

Så i juni går ridån plötsligt upp i förtid, det är ju onaturligt. Och där står vi allihop, med byxorna nere. Och leken är över, skammen det enda som dröjer kvar.

Och så Securitasvakterna på sin eviga vandring genom tunnelbanevagnarna, som klockor som aldrig kommer fram till dörren.

Väskans hjul ekar. Jag har för första gången en hård, vuxen resväska. Grå med hjul. Och jag har inte lånat den av någon, om ni undrar, jag har köpt den själv. På Åhléns, på rea. Och jag älskar den. På Cityterminalen när jag ska köpa bussbiljett har jag fyllt 26 och får inte längre åka på ungdomsbiljett. 

Publicerad 13:44, 20 maj 2009

Händer tonite

I morgon är det alltså dags för årets mest angelägna helgdag, Kristi himmelfärd. Om ni mot förmodan skulle hinna med lite feztande, mellan alla era traditionsenliga kristihim-bestyr så rekommenderar jag det här:

 

Det är musikmagasinet Novell har releasefest, och det är fett för den är på Moderna museet.

De skriver så här på sin hemsida: 

”På 70-talet gick Moderna mueets restaurang under namnet Smugglers och var en mötesplats för Stockholms kulturrävar och politiska aktivister, konstnärer och postmodernistiska performanceartister. I kväll är det dags att väcka den slumrande trädgården till liv igen.”

Är detta sant? Jag vet inte, men det spelar kanske mindre roll.  

Den här saken är också rolig i kväll, P3 bar på Strand. Hanna Fahl gör alltid quiz när de har bar, det är fett!

Så vill jag bara påminna om att hela veckans avsnitt av ”In treatment” går i repris på tvåan, söndagar vid halv tre.  

Där har ni er helg!

 Peace/Märta