Bloggare: Hanna Hellquist

Publicerad 06:03, 3 september 2010

Hannas krönika: "Jag vill inte ligga i sängen en hel dag"

Jag läser Lena Anderssons ledare i lördagens DN om fortplantningshetsens negativa effekter på både individen och världen och miljön inte minst. Lena tröstar mig. Jag blir väldigt glad och liksom lite upprorisk när någon förespråkar ett helt annat sätt att leva sitt liv på än vad majoriteten faktiskt har valt att göra, och som mycket få vågar ifrågasätta. Jobba, jobba, jobba, få barn och fortsätta jobba och klaga på att man aldrig har tid till något alls. Barnen, som skulle berika livet så mycket, stjäl det ifrån en i stället, men vi älskar dem, så klart vi gör men du vet inte hur det är, vi är så outsägligt trötta. Att som Lena Andersson på ett rationellt men samtidigt varmt sätt argumentera för att välja bort barn är imponerande och jag ligger länge i sängen med tidningen och bara myser. Känner mig trygg och till freds.

På ett sätt älskar jag tanken på att skita i barn och ägna mig åt mig själv. Men samtidigt skrämmer den mig. Livrädd blir jag. Senare samma dag går jag nämligen på krogen. Jag och Linda och Paul bestämmer oss för att ta oss en riktig helkväll, och Linda våfflar underhåret för att få volym och Paul har nya jeans och jag sätter på mig min svarta klänning som är så tajt att jag med nöd och näppe kan dra den över höfterna.

Varje gång jag ska gå på toaletten så blir jag stående i en kvart och svettas för att få av mig den satansb klänningen, jag lirkar och drar och sliter och sen går jag på toa och sen ska jag ju få på mig den satans klänningen igen. Så tar det en kvart till. Min blåsa är sprickfärdig under större delen av kvällen och det är tråkigt överallt. ­Vinet är surt. Jag och Linda och Paul åker taxi hit och dit över hela stan, vi åker på stå upp men skrattar inte och vi åker på klubb utan att dansa och till Berns halv fyra på morgonen utan att ragga.

Vi försöker. Jag försöker. Jag provar att prata med folk men ingen hör och det är lika bra för allt jag säger blir fel. Sen står vi utanför krogen och det är människor och taxibilar överallt och det börjar ljusna men man vill inte åka hem än för det är så ensamt där hemma och man vet att man har en hel söndag i sängen framför sig men till slut ger man upp och sätter sig i en av de där bilarna.

Sen går hela söndagen. Jag går igenom taxikvitton till ett sammanlagt värde motsvarande en hyfsad weekendresa och äter kalla pommes frites och kollar på kostymfilm. Och det var liksom inte ens roligt kvällen innan.

Jag vill ha barn! Klagar jag hos en kompis som har det. Är du verkligen säker på att du förstår vad det innebär? undrar han. Det är väl klart att jag inte gör. Hur skulle jag kunna göra det? Men det ska väl inte behöva hindra mig, protesterar jag.

Du lever ju ett väldigt speciellt liv Hanna, säger han. Du jobbar mycket och oregelbundet, du springer på krogen hela nätterna och sover hela dagarna och du är ganska bekväm och väldigt självupptagen.

Precis. Det är ju det här jag menar. Det är det här jag vill slippa. Jag vill inte kunna ligga i sängen en hel dag, jag vill att det ska bli helt jävla omöjligt för annars kommer jag att fortsätta med det. Jag vill ha mening! Jag vill ha barn, nu hör du vad jag säger!

Jag är väldigt svag för snabba lösningar. Och både krogkvällar och barnafödande hamnar lustigt nog under den kategorin för mig, hur väsensskilda de än må vara.

Publicerad 09:25, 25 augusti 2010

Hannas kåseri: När katten deppar

Nu sitter katten i lägenheten i stan igen. Jag vågar knappt titta på henne för jag får så dåligt samvete. Hon bara sover. Hon ligger i sin fula beige kattsäng som hänger över elementet i vardagsrummet, fast elementet är inte påslaget för det är fortfarande sommar därute men varken katten eller jag har förmåga att njuta av den. Hon får inte gå ut längre. Och jag orkar inte.

Katten lägger hakan på sängkanten och förvinner bort. Hela dagen sover hon. Hon är nästan okontaktbar, hon skulle lika gärna kunna vara uppstoppad. Sensommardepression.
Solen utanför balkongdörren och blå himmel över Hammarbybacken. När jag ser den där vyn vill jag ta katten under armen och flytta till Åmotsfors eller Storuman eller var fan som helst, bort, jag vill inte vakna en enda morgon till och titta ut genom fönstret över Hammarbybacken och se de där människorna som envisas med att gå upp och nedför den i gassande solsken – lycraklädda, underviktiga trebarnsmammor med vinklade balkonger lika stora som min lägenhet, med sjöutsikt. Jag måste bort.

Så där är jag alltid när jag är nere. Flytta! Det är det första jag tänker. Samma med sommarstugan, där katten har sprungit in och ut som hon velat hela sommaren. Hon har radat upp nyslaktade och oätliga näbbmöss på trappen till verandan så att jag ska se vad duktig hon har varit. Hon har kommit släntrandes vid elvasnåret om kvällarna med jordiga tassar och luktat skog i pälsen och död ur munnen. Dagarna fulla av frihet. Nu har vi flyttat och katten är inlåst och utslagen. Krullar ihop sig elementsängen och gömmer huvudet i tassarna.
Katthelvete! Hon kan i alla fall sova. Jag vet inte vad jag ska göra av all min nya tid och min nygamla utsikt. Jag flyttar naturligtvis ingenstans. Jag möblerar om i stället, oändligt noggrant och pedant, och sen kollar jag på klockan och räknar timmarna tills jag får gå och lägga mig.

Sensommaren är den värsta tiden på året. Jag tar hellre tre januari på raken än de här få soliga veckorna mellan augusti och september, efter att alla ungar har börjat skolan men innan Indiska har börjat kränga halsdukar. Alla katter har flyttat hem och utanför är det så vackert väder.

Publicerad 06:00, 20 augusti 2010

Hannas krönika: Vurm för VHS

Jag hade precis köpt min nya, fina och ganska dyra dator när min dåvarande kille och min dåvarande manliga inneboende hamnade i en komplicerad och rätt hätsk diskussion om plasma­skärmar och HD-kvalitet och blueray. Det var någonting om min dators grafikkort. Att det inte skulle vara bra nog. Trots att min kille hade varit med och gett mig råd i affären så kunde han inte låta bli, sen när jag satt hemma och installerade allting och gladde mig åt min nya, fina, ganska dyra dator, att grusa min glädje med en kommentar om det där grafikkortet, att det inte var bra nog och att grafikkortet på hans egen dator var mycket bättre. Det var något om överföringen till tv:n, och kompatibiliteten blablabla. Han som bodde hos mig såg hur besviken jag såg ut och tröstade mig. Ställde sig på min sida och sa någonting om att skillnaden ändå var försumbar med den tv-skärm som jag hade, blablabla, jag fattade inte och jag brydde mig inte.
Det tog slut sen naturligtvis, inte så långt efter. Både med min inneboende och med min kille. Inte bara på grund av grafikkortet.

Jag var inte så himla besviken egentligen, jag tyckte bara att det var ett jävla sätt av min kille. Komma här och grusa min nyköpta datorupplevelse! Men egentligen skiter jag fullständigt i bildkvalitet. Jag har aldrig fattat grejen med ljud- och bildfanatism. Jag är mer för intriger. Mina bästa filmupplevelser har varit med raspiga videokassetter på flimrande tv-apparater i sommarstugan. Svajande bakgrundsmusik och grumliga blickar.
I början av 90-talet satt pappa och jag uppe till sent in på nätterna om helgerna och kollade på film. Vi hyrde sönderspelade VHS:er på macken på Våxnäs på vägen ut till pappas kalla, mörka stuga. Pappa fixade brasan medan jag laddade videon. Sen låg vi där i dubbelsängen, mitt huvud på pappas mage för det var den enda chans jag hade att se något. Pappa skulle alltid ligga längst ut i sängen. Å andra sidan fanns det aldrig någon läggdags. Jag tuppade väl av när jag kände för det.
”Avatar” i 3D är ingenting mot ”När lammen tystnar” på VHS. Ingenting. Vilken trygghet det var att få somna till upplösningen där i källaren hemma hos seriemördaren Buffalo Bill. När han släcker ljuset och tar på sig sina nattgoggles. God natt.

Jag vet faktiskt inte vad jag skulle tycka om att se en skälvande, blind Jodie Foster i high definition. Jag tycker att hon sköter sig utmärkt som det är. Och ”Nikita” ska banne mig vara grumlig! Det är en sån film. Det finns inget mervärde i att se Anne Parillauds minsta por.
”Top gun”, ”Robin Hood”, ”Pretty woman” – min barndoms alla klassiker står nu i bokhyllan i sommarstugan. Jag har ärvt pappas video och tv. Varenda gång jag går på loppis så kommer jag hem med fler VHS:er. Tio stycken för tio kronor på Solareturen. De är inte värda någonting längre nu när folk har så oändligt höga krav på sina grafikkort och tv-skärmar. Så jag kan köpa allihop. Jag hade ingen aning om att jag älskade ”Youngblood”, men det gör jag tydligen.

Jag älskar nästan allt från 80-talet. Allt var så enkelt då. Just nu kollar jag på ”Die Hard” och Bruce Willis är alldeles orange och fjunig i konturerna där han kryper genom ventilationssystemet i Nakatomiskrapan och gränsen mellan ont och gott är knivskarp, skarpare än vad någon LCD-skärm någonsin skulle kunna återge.

Publicerad 11:14, 11 augusti 2010

Hannas kåseri: Ändå alltid värt det

Jag intalar alltid mig själv att det är värt det. När jag befinner mig precis uppe på backkrönet med fri utsikt över resten av livet som badar i sol, då tänker jag att jag inte skulle vilja ha det på något annat sätt. Ingenting går upp emot det här, just nu. Sen bär det utför.

Jag har det i familjen. Pappa var likadan. Inget kunde stoppa honom när han var på rätt humör, inte ens han själv. Han kunde göra precis vad som helst, dra i?gång omöjliga projekt och fullfölja dem till allas stora förvåning om han bara var på rätt humör. På fel humör kunde han sjunka lägre än någon annan. Och han sjönk.
På hans begravning spelade jag Dan Anderssons ”En spelmans jordafärd” och över Grums hembygdsgård skallade Thorstein Bergmans fasta stämma: En spelman och en drömmare är död.

Man kallade pappa för drömmare för man hade inget riktigt ord för manodepressivitet i de kretsarna han umgicks. Och pappa hade heller aldrig fått den diagnosen, eftersom han inte gick till folk som kunde ge sådana diagnoser. Men jag har läst och funderat och kommit fram till att det måste ha varit så det var, det kan inte ha varit på något annat sätt. Ingen annan diagnos kan förklara hans beteende. Och jag då, som är en liten Larsa Light, jag äter mina antidepressiva och hoppas på det bästa och ibland när det blir som jag har tänkt mig så står jag där på backkrönet och då känns pappa så oändligt avlägsen.

Då är det alltid värt det. När sitter jag i min eka på min födelsedag och har fem feta abborrar i båten, då kan jag inte låta bli att säga rakt ut att det här är så värt det! Den här födelsedagen och hur den får mig att må är värd allt vad som nu följer efter! Det är värt att åka rakt utför sen om jag bara får må som jag mår just nu.
Just den dagen mår jag bra hela tiden. Sen – och nu måste ni förstå att det inte är mycket som behöver hända för att saker och ting ska ändras – sen går allt utför och när jag sitter i trädgårdsmöbeln och björkfröna bildar drivor över födelsedagens dans­bana, då känns det inte alls som det är värt det. Då kan jag inte resa mig ur stolen. Jag kan inte röra mig. Jag vill, jag försöker, jag försöker att hitta en anledning att resa mig upp men jag hittar ingen. Jag sitter där i två timmar. Och letar.
Men ändå, så jävla värt!

Publicerad 10:27, 6 augusti 2010

Hanna: Jag vill kunna känna samma äckel som andra

Bredvid vissa människor känner jag mig alltid som ett troll. Vissa människor som har ljusa lägen­heter med rena golv och lagom mycket prydnadssaker, som alltid har nytvättade lakan och aldrig höjer rösten vid fel tillfälle – bredvid dem sväller jag upp och blir ett stort fult bergatroll med vårtiga tår och fett hår och smutsiga grumliga grisögon.

Jag har en sån människa i min närhet nu och jag har aldrig känt honom lukta illa eller tvingats stå bredvid honom när han gör bort sig. Inte en endaste liten malplacerad rap har han släppt ifrån sig. Han är lagom fåfäng, lagom nonchalant. Och han har stora krav på renlighet i sin omgivning. Bredvid honom känner jag hur jag sväller över alla bräddar. Grotesk känner jag mig.

Därför berättar jag inte för honom om mitt fantastiska fynd som jag gör under en shoppingtur
i Karlstads tvivelaktiga utkanter. På en affär som aldrig tidigare har gjort mig besviken hittar jag en vacker dag en bäddmadrass till en dubbelsäng. Den är blårutig. Den kostar åtskilliga tusenlappar som ny och ofläckad, vilket dessvärre det exemplar som jag håller i mina händer inte är. Men så kostar den bara en femtiolapp också. Hurra! skriker jag alldeles för högt till mannen som ovetande om marknaden utanför släpar sig runt lagret med sin prislappsmaskin. Linda som är med mig försöker tala mig till rätta.

Köp inte en begagnad bäddmadrass, säger hon. Men den är ju så värdefull, säger jag.
Den luktar kiss, konstaterar Linda.

Jag vägrar att lyssna på henne. Jag vet ju hur Linda är. Hon är också väldigt renlig. Tvättar sina täcken och kuddar en gång i månaden minst. Hon är inte klok, intalar jag mig själv när jag betalar för det blårutiga, fläckade eländet och planerar hur jag ska få henne att ligga bredvid mig på den.

Det finns ingenting som inte pappas gamla högtryckstvätt rår på. Pappas högtryckstvätt, lite såpa och kärlek är allt som behövs i min värld. Och femtio spänn för en tagelstoppad dubbelbäddmadrass är inget annat än ett fynd. I min värld. Linda säger att om man skulle sätta en Chaneletikett på en påse skit så skulle jag köpa den. Men hon är ju som sagt inte klok.

Efter en resa hem där baksätet stinker av någon annans kiss så går Linda och jag loss på madrassen med högtryckstvätten och mammas hela arsenal av rengöringsprodukter. Det är en underbar högsommardag och i den varma fukten får urindoften ett helt eget liv, hela trädgården luktar kiss och jag märker hur Linda backar några steg.

Åh, men jag vill ju inte sova ensam! Jag vill sova mellan rena lakan med någon som luktar gott och inte skriker åt mig. Jag vill kunna känna samma äckel som andra människor känner när de står med tvättskum och kiss upp till knäna. Men det är något som saknas i mig. Och jag tänker inte berätta det för honom. Han får inget veta.

Det är först när jag märker att madrassen är bortom all räddning, när jag har sköljt den ett par tre gånger och gjort slut på två paket vittvättmedel och en flaska såpa, först då hittar jag den bortspolade skötselrådsetiketten, fastklistrad på en björnbärsbuske några meter från slaktplatsen. Där står att madrassen absolut inte får utsättas för fukt. Inte under några som helst omständigheter. Rätt dumt att kissa på den i så fall.
Jag är inte värst. Jag tröstar mig ofta med det. Sen håller jag käften.

Publicerad 06:23, 4 augusti 2010

Hannas kåseri: Borde ha sagt n-e-ej!

Av en anledning som jag för stunden fullkomligt har glömt sitter jag plötsligt på en liten hård stol, med femtio förväntansfulla ansikten vända mot mig. De tittar på mig allihopa, väntar på att jag ska säga något insiktsfullt och intressant som förhoppningsvis inte redan har sagts under dagen.

Det är Frödingsfestival på Alsters herrgård, strax utanför Karlstad. Det har spöregnat hela dagen och jag har åkt tåg från Stockholm i min nya svarta sidenklänning som nu är alldeles skrynklig i röven och jag är torr i munnen och har glömt att spotta ut mitt tuggummi så jag är nära att svälja det när jag tar en stor klunk från mitt mineralvatten som den omtänksamme festival-allt-i-­allon har hämtat åt mig.

Anledningen till att jag sitter där är irriterande nog mycket ­enkel. Det är inte för att jag har något särskilt intressant att säga om Fröding. Det är inte för att jag vet mer om Fröding än någon annan i det här rummet. Jag sitter här eftersom jag aldrig kan säga nej. Det är som om jag inte har det i mig. N-E-J. Det går inte. Jag säger ja för att det är det enda jag kan säga.

Jag har inte heller det mått av självkritik som krävs för att man ska kunna göra ett bra jobb. Jag säger ja, sen sätter jag mig på tåget och tänker att jag ska fixa det här, jag har ju tre timmar på mig nu att göra något jättebra, men eftersom jag var ute kvällen innan så somnar jag på tåget och vaknar i Karlskoga och då har mascaran runnit och klänningen skrynklat sig och nu känns det inte alls så bra längre. Nu känns det bara väldigt torrt i munnen.

I salongen på Alsters herrgård sitter femtio förväntansfulla ­frödingfantaster och en liten skrynklig, kallsvettig lokalkändis som har tappat bort fusklappen på vilken hon har klottrat ned det hon påstår vara världens bästa dikt. ”Gråbergssång”. Så jag ­slaktar den fullständigt, ur minnet. Det är världens enklaste dikt, det är därför den är så bra, men jag minns den inte och jag förgör den och det är så fruktansvärt plågsamt. Femtio förvirrade frödingfantaster börjar tappa tålamodet och kallsvetten rinner i sidenklänningen. Tuggummit växer i munnen.

Här är Frödings facit:
”Stå, grå, stå, grå, stå, grå, stå, grå, stå, grå-å-å-å.
Så är gråbergs gråa sång
lå-å-å-å-å-å-å-å-ång.”

Och här är mitt:
Nej tack. Nej. N-e-e-e-e-e-j.

Publicerad 15:38, 28 juli 2010

Hannas kåseri: När en står

Kärlek”, brukade min pappa säga, ”det är när två ligger och en står.” Kanske var det på något sätt tur att pappa nu inte var med på min trettioårsdag, när festens enda äkta par – två osannolikt välklädda, heta flator – ­överlämnade bel hooks röda bok om kärlek till mig som present. Jag blev jätte­glad. Jag ska läsa den. Så fort jag har piggnat till lite.

Festen blev mycket lyckad. Att en fest har varit lyckad märker man om man på morgonen efter tar med sig ficklampan och går på upptäcktsfärd bland gästrummen och hittar nya konstellationer av rufsiga huvuden på kuddarna, och öppnade kondom­förpackningar slängda på golvet. Då sväller ens värdinnehjärta över av stolthet, då vet man att man har gjort något bra.

Jag älskar de där inventeringarna morgonen efter. De är ­nästan, nästan, roligare än presenterna.
På loftet hittar jag ett par som jag själv hjälpte lite på ­traven. När hon gick och lade sig vid
halv sexsnåret och jag stoppade om henne så väste hon girigt mellan våta ­läppar:
”Skicka upp Håkan. Få det att verka som om det var hans egen idé.”

Hon orkade liksom inte med något finlir, men det visade sig att Håkan inte heller behövde någon större övertalning. Han gick så lydigt uppför trappan och kom inte ner förrän till frukost.

Nästa par hittar jag i den utdragbara sängen som står utanför gästrummet längst bort i utbyggnaden. Här har det varit en riktig jävla urladdning. Under kvällen ägnade de inte varandra särskilt mycket uppmärksamhet, de hade fullt upp med andra aspiranter. Det var först när det började dagas som deras vägar korsades men då inte i någon särskilt positiv bemärkelse. Hon lappade till honom utanför köksfönstret, oklart varför, och han kontrade med att hälla vin på henne.

Sen måste de ha löst det på något sätt ändå för på morgonen ligger de omslingrade i den smala trä­sängen (som inte heller gick att dra ut i sin fulla längd, jag skulle säga att den hade varit perfekt för en sjuåring) med ett gammalt överkast som täcke. Kondomer på golvet. Omöjliga att väcka. Mellan sex och åtta hade de hållit i?gång så att paret i gästrummet bredvid inte hade kunnat sova.

På en typisk dionysisk födelsedagsfest i Grums duger faktiskt pappas heteronormativa definition alldeles utmärkt. Kärlek är när två ligger och en står, och på en bra fest ska ingen kunna sova.

Publicerad 07:00, 23 juli 2010

Hannas krönika: Jag är banne mig berget

Det är väldigt sällan som man är längre bort från någon än tjugo minuter.
I Stockholm blir man lätt bortskämd med att alla människor ständigt är tillgängliga. Det går alltid att få tag på folk. Alla svarar så småningom, för de kan liksom inte låta bli. Det finns inga ursäkter att inte vara tillgänglig. Om folk inte svarar direkt när man ringer så skickar de ett sms efter ett tag, eller ett mejl på facebook, eller så känner de sig tvingade att svara på jobbmejlen. Och om de inte svarar kan man alltid åka hem till dem. Det är aldrig långt till folk i Stockholm.

Tunnelbanan går hela tiden. Bussen också. Själv tar jag taxi men jag kanske borde sluta med det, för miljöns skull. Det är inte bra att åka så mycket taxi.

Skit samma nu. I Stockholm är det himla lätt att få tag på alla, och själv är jag också så himla lätt att få tag på. Det finns tillfällen då det är väldigt bra.

Jag gillar till exempel att jag bara bor hundra meter från min bästa vän. Och bara tio minuter med bil från min kille. Jag gillar att jag kan stämma möte med Paul vid Slussen om tio minuter och vara där tjugo minuter senare. Tjugo minuter är liksom gränsen. Det är väldigt sällan som man är längre bort från någon än tjugo minuter. Och om de befinner sig längre bort än tjugo minuter, jamen då åker vi inte helt enkelt. Varken jag eller Paul. Då får det vara.

Men så blir det sällan. Hela vår lilla värld ligger framför våra fötter. Den är överskådlig och fantastisk. Man känner sig stor och oövervinnerlig, speciellt om man är lite full och har pengar till taxi. Allt är möjligt.

Men det som slår mig när jag nu sitter ute i skogen i sommarstugan, långt bortom tjugo minuters-gränsen, långt bortom alla gränser för social interaktivitet, är att jag är mycket mindre ensam här ute än vad jag är i stan. Är inte det väldigt konstigt?

Om någon vill ha tag på mig så får de komma hit, har jag sagt åt folk, för jag trodde aldrig att de verkligen skulle orka kravla sig ut från innerstan. Men det är otroligt vad man kan få folk att göra när man är otillgänglig.

Plötsligt är det folk överallt. Plötsligt är jag aldrig ensam.

Jag blir alldeles rusig i skallen när jag sitter som en pascha i pappas halvfärdiga falupalats och låter folk komma till mig. Hög på mig själv. Jag är banne mig berget!

Tyvärr, säger jag, jag har ingen möjlighet att svara på dina mejl, och jag kan inte boka in något möte den veckan, FÖR JAG ÄR I GRUMS. Jaha, säger folket, men då får väl vi komma till dig. Ja ni får väl det, svarar jag utstuderat nonchalant. Gud så viktig man känner sig. Mycket större och oövervinnerligare än vad jag någonsin gör i stan en lördagskväll med vänner att möta upp. Nej jag kan inte fira din födelsedag för jag är i sommarstugan. Men du kan väl komma hit? Och så kommer de. Och de är nästan tacksamma för att de får komma, det är nästan som audiens.

Här, mitt ute i urskogen, förlorar tillgängligheten sitt värde. Här är det tvärtom.

Men i Stockholm flyter bakfyllesöndagarna förbi i total isolering. Ensam i sängen med repriser av Sommarkrysset på fyran, då hjälper inte ett fungerande internet och full täckning på mobilen. Då hjälper ingenting. Fan, vad deprimerad jag blir när jag tänker på det. Jag vill inte att det ska bli höst. Jag bävar.

Publicerad 16:25, 21 juli 2010

Hannas kåseri: Ute och cyklar

Det finns få saker som provocerar min mamma så mycket som människor som är på cykelsemester. Det ­händer att vi blir tvungna att köra om dem då och då på grus­vägarna runt stugan, det kan vara stora klungor; mamma, pappa och halvvuxna barn på cykelsemester på mörka värmländska grusvägar och när mamma ser dem blir hon alldeles svart i synen. Deras stora tunga ryggsäckar, deras cykelbyxor och hjälmar. Och idel skog runtomkring dem. Bara skog, och irriterade bilister som får ligga och trycka bakom.

Vem kan frivilligt semestra på det sättet, väser mamma, när vi passerar dem med minsta möjliga mån.
Det – min lilla mor – är bara rediga människor som frivilligt semestrar på det sättet.
Det finns mycket få rediga människor kvar, har jag en känsla av. Jag stöter i alla fall mycket sällan på dem. Det är nästan bara på värmländska grusvägar och på vissa sträckor på tåget. De rediga människorna på väg till Göteborg kliver på i Åmål, eller möjligtvis Mellerud, och de har med sig egna smörgåsar i väl tillslutna plastförpackningar. På smörgåsarna är det skinka och gurka och de rediga människorna äter sina smörgåsar omsorgsfullt och njutningslöst. Det skulle aldrig falla dem in att baxa sig i?väg till restaurangvagnen och köpa sig en mikropizza. De gör inte sånt. De tar med sig hem­ifrån.

Jag har mycket större överseende med dem än min mamma. Jag beundrar dem nästan där de sitter och tuggar och löser korsord. Jag blir varm. De rediga människorna har någon som möter dem på stationen när de kommer fram. De har varit uppe sen sex i morse. De köper chips i portionspåsar. De packar ner det viktigaste i stora ryggsäckar och åker på cykelsemester i skogen med sina barn och sover i tält och dricker saft och somnar tidigt, utmattade av dagens alla uppförsbackar. Ett sunt sinne i en sund kropp.

Det är ovant att se min mamma provocerad. Hon är vanligtvis mycket förlåtande. Hon är faktiskt ganska redig själv. Hon äter gärna medhavda smörgåsar. Eller banan! Den människan älskar banan. Hon tycker att banan är svaret på det mesta. Men samtidigt så är hon, när hon ser en sån där cykelfamilj, tillräckligt mycket min mamma för att be mig sakta in så att hon ska hinna preja dem med dörren.

Publicerad 09:16, 14 juli 2010

Hannas kåseri: Bara kolla att det stämmer

Det finns människor som på ett mycket enkelt sätt hittar sitt inre lugn. Som blir lugna av små små saker som för omgivningen kan verka helt obetydliga. Min morfar var sådan. Farfar också. Morfar vaknade om morgonen och gick direkt till termometern i köket. Han tog sin lilla anteckningsbok och läste av termometern och antecknade gradantalet, vindstyrkan, luftfuktigheten och eventuella moln. Sen bläddrade han i sin lilla bok och jämförde dagarna. Såg att det hade varit exakt samma förutsättningar för två veckor sedan, och då hade han liksom gjort sitt för dagen.

Och farfar som varje kväll fyllde kaffebryggaren med vatten och mätte upp kaffe så att det bara var att slå på den på morgonen. Så gick han upp och slog på den, och medan kaffet bryggdes kollade farfar av regnmätaren. Jaha, det har kommit några millimeter i natt minsann. Och sen – helt lugn. Ett lugn som räcker hela dagen. Regnmätaren på sin plats, kaffet på sin, inga problem. Ordning och reda. Regnet som faller på natten och går att mäta.

Göran är likadan. Göran finner sitt lugn i miniräknaren. När helst på dagen kan man komma på honom med att stå och knappa på den lilla silverdosan. Vad gör du? frågar jag. Räknar lite bara, svarar Göran.
Han räknar inte ut något speciellt, han har inga matematiska problem som ska lösas. Han bara kollar att det stämmer. Att siffrorna stämmer. Då blir han fullkomligt lugn.

I min egen tillvaro är det ytterst få sekunder som glider igenom utan att jag värderar dem, och tänker på vad jag kunde ha gjort i stället. Jag tänker hela tiden på vad jag borde fylla min tid med och väldigt sällan känner jag mig nöjd med det jag faktiskt gör.

Jag är aldrig lugn. Det kliar i mig. Hela tiden.

Jag har tråkigt! beklagar jag mig för mamma och då sätter mamma en virkning i händerna på mig och sen sitter jag och virkar och tänker att jag borde göra något annat i stället, något roligt. Och mamma försöker. Och jag försöker. Jag kokar jordgubbssylt. Jag kokar allt jag kommer över. Jag kokar rabarberssaft och färskpotatis och buljong med spaghetti men det är fortfarande tråkigt, jag skulle fortfarande mycket hellre göra någonting annat. Jag skulle mycket hellre vilja vara som Göran.

Tänk att bara få räkna lite. Och upptäcka att det stämmer.

Publicerad 07:00, 9 juli 2010

Hannas krönika: Frödingdimma

Tavlan som föreställer en galen Fröding i tvångströja, med yvigt långt skägg och vilda ögon sitter ovanför en spis i familjen Bonniers palats ­Manila. När jag fick se den i verkligheten för första gången så trodde jag inte riktigt att det var sant. Den där tavlan har följt mig sen jag gick min första guidade tur på Alsters herrgård, då jag fick se Frödings likmask och en modell av rummet där han dog, och så den där tavlan föreställande ­Frödings galenskap, som måste ha varit det han dog av eftersom han var man och geniförklarad. Fast det heter att han dog av diabetes. Eller i ­sviterna av diabetes.

Fröding skrev en del på dialekt vilket måste vara bland det svåraste man kan göra. När jag först började läsa honom så kändes det som om allt han skrev var på dialekt, men det var innan jag läste de riktiga dialektdikterna och då var det knappt att jag förstod ett ord, så värmländsk jag är. Man måste läsa dem högt för sig själv. När jag gjorde det så upptäckte jag att det var fantastiskt. Det luktar av orden i Värmland. De blåser omkull en ibland. Plötsligt står jag mitt i drethögen baköm lagårn å ser di där fölke, när di går på och beter se, jag känner doften från drethögar och svettvåta skjortor och nyutslagna björkar. Och av sjukrum och galenskap.
Ja körs i jemini säger jag bara. Slå upp det, om ni behöver.

En dag satt jag i backen och väntade på min kompis Lotta, som skulle hälsa på. Här ute i stugan går jag omkring som i Frödingdimma, det susar konstant i den där dungen och jag ser honom var jag än går fast här har han ingen tvångströja, han har foppatofflor och en alkoläsk i näven. Hursomhelst. Lotta kom, det bara yrde till på grusvägen och hon tog sin tystlåtne pojkvän i handen och klev ur bilen, in i Frödingland. Asparna var helt lugna borta i dungen och pojkvännen likaså men Lotta pratade och gick på när vi satte oss i trädgårdsmöbeln och hon tog en cigg.
Lotta mindes, på bred värmländska, hur det var i våras när hon och pojkvännen skulle ta tag i hemmets sysslor och hennes lott av någon anledning föll på att gräva trädgårdsland. Men Lotta blev alldeles slut i armarna efter bara två spadtag och då gick hon lägligt i gång på alla cylindrar där i den heteronormativa trädgården i Forshaga.
”Äre inte jävligt königt att ja står här och gräver lanne, medans du byter däck? Jo dä äre. Å ja ­vägrer leve ett königt liv. Flyttpåre!”

Och så satte Lotta sig själv på att byta däck medan den tystlåtne pojkvännen fick gräva trädgårdsland.
Ja körs i jemini vad svårt det är att skriva på dialekt. Nästan omöjligt. Känner ni kanske den forshagska myllan vändas under spaden?
Nej. Men visst känner ni doften av königt? Det lät så härligt när Lotta gick loss på värmländska och viftade med ciggen, sittande i min trädgårdsstol med sin tystlåtne pojkvän mitt emot. Hon kanske inte har det självförtroende som kommer efter att man har läst – eller hoppat av – några humanistiska B-kurser, men hon vet vad hon vill ha och vad hon inte vill ha. Och hon har ett ord för det.
”Ja vägrer leve ett königt liv! Ja driter i om ja bor i en normativ villa i Fôrshaga.”
Man måste läsa det högt för sig själv.
Är det inte rätt königt att manliga genier ­envisas att dö i sviterna av sin manliga galenskap? Själv kommer jag att dö av diabetes.

Publicerad 11:33, 7 juli 2010

Hannas kåseri: Mamma kissar och svär

Festerna i stugan i Nydalen, vare sig det är begravningskaffe, födelsedagar eller kräftskivor, har en tendens att ganska snart urarta i regelrätta sjöslag, och på morgonen efteråt brukar man se min mamma vandra runt, små­svärandes i trädgården, för att kontrollera skadorna.

Mamma älskar sin trädgård. Varenda lilja, varenda ros, minsta lilla marguerite är ett resultat av hennes oändliga omsorg och slit. Så många timmar på knä i de där rabatterna. Så många säckar med jord och gödsel.
När lössen angriper går mamma runt och sprejar vartenda litet blad med såpvatten. Hon ber Göran kissa i en hink och gör likadant själv, och sen spär hon ut det där med vatten och häller över sina irisar och pioner.
Och sen blir det fest. Sen bjuder hennes dotter sina vänner på fest i trädgården och vännerna kommer i fullastade bilar vars däck sjunker ner i gräsmattan som om den vore smör och sen för de ett jävla liv i den där trädgården i tolv timmar minst och hånglar i bersån och spelar brännboll.

Mamma och Göran är med ett tag och grillar, fattas bara. Men festen fortsätter långt efter att de har gått och lagt sig.
På morgonen drar så mamma morgonrocken om sig och ger sig ut med kisshinken. Då upptäcker hon att någon, antagligen Stefan för han var fullast och fick knappt in en enda träff under brännbollen, har varvat rakt in i mammas sköra rosenbuske som hon fick när hon pensionerades, hon räknar de avbrutna knopparna och svär. Sen beger hon sig vidare till penseerna i den stora gjutjärnskitteln och då är alla penséer platta, varenda en, för tysken som brukar bli lite närgången när han är på lyset satte siktet på Lena och Lena tog instinktivt ett steg bakåt och satte sig rakt i kitteln.
Och det här var innan hon hade gjort sin magsäcksförminskningsoperation.
Nyponrosen är kvaddad. Klematisen ser hängig ut efter att några har bestämt sig för att använda den som ett ryggstöd under hånglandet. Mamma svär. Dottern sover ruset av sig. Daggen dunstar långsamt.
Växterna reser sig ändå med tiden. Den nydalska naturen, liksom de nydalska festerna, är av ett sällsynt hårt släkte.

Publicerad 12:32, 30 juni 2010

Hannas krönika: Bara Herr Nilsson

Jag har gjort det förut men jag vill göra det igen, jag vill berätta för er om Nilssons. Herr och fru Nilsson som jag har känt i halva mitt liv. De var pappas bästa vänner. De bodde hundra meter ifrån varandra och träffade varandra varje dag. Pappa vaknade om morgonen och gick direkt till Nilssons och drack kaffe. Diskuterade världsläget med herr Nilsson fram tills att denne inte höll med pappa om något, och då stormade pappa ut från herr och fru Nilssons hus under högljudda svordomar med hunden i hasorna. Men morgonen därpå satt han där vid bordet igen. Hällde upp ännu en kopp från den vita termosen.
Det var Nilssons som hade hand om alla pappas papper och räkningar, som skötte hans ekonomi, som lånade honom pengar när han inga hade, det var Nilssons och jag – i den ordningen – som var hans allra närmaste. Och Nilssons och pappa växte liksom ihop för mig, det var inte riktigt på riktigt om jag inte fick sitta i det där köket när jag var hemma och dricka kaffe från den där vita termosen.

Jag ringer till Nilssons när jag äntligen återvänder till sommarstugan, ett år efter begravning och sorg och kaos, och herr Nilsson svarar precis som vanligt och i några få sekunder är allt fortfarande som vanligt. Herr Nilsson svarar att allt är för jävligt när jag frågar hur han mår och allting fortsätter att vara precis som vanligt, tills jag frågar hur det är med fru Nilsson.
Då har hon dött. För en månad sen. Begravningen är avklarad och fru Nilsson är i jorden och jag vet ingenting för att för mig har hon funnits hela tiden, jag har bara inte ringt henne. Men hon har varit borta i en månad redan.

Fru Nilsson med sitt långa hår i en fläta på huvudet, mager var hon i hela sitt liv men på ett fint sätt, och glad och stark och rolig. Det var aldrig några sorgligheter med fru Nilsson. Inte ens när cellgifterna gjorde att hon tappade allt sitt långa hår, inga problem sa fru Nilsson och knöt schaletter runt huvudet. Men det måste ju ha känts.

Jag och mamma åker till Nilssons men nu är det inte Nilssons längre, nu är det bara herr Nilsson och han vet inte riktigt vart han ska ta vägen utan henne. Han serverar kaffe ur den vita termosen och vi dricker vårt kaffe vi tre, och jag tänker att vi är inte skapta för den här döden, vi människor. Det kan inte vara meningen att det ska vara så här.

Publicerad 07:00, 25 juni 2010

Hannas krönika:Ensamheten är tabu t.o.m i porrbutiken

Jag har börjat knulla igen. Ja, så är det. Jag fyller trettio i sommar, jag har givetvis knullat förut, men jag kan inte minnas att jag har gjort det med samma intensitet och intresse. Jag kan ha glömt det. Jag har bättre minne när det gäller perioder i mitt liv då jag gör ingenting särskilt alls, de perioderna minns jag så himla bra att det känns som om jag aldrig gör någonting, någonsin. Och det gör att jag för det mesta känner mig lat och slö som en gammal bondpiga som väntar på pensionen, men det är fel, för i själva verket ligger den där bondpigan på en höskulle med benen i vädret och njuter i fulla drag, någonstans, i alla fall just nu.

Ja det är härligt på något sätt, det där sexet. Frigörande. Gränslöst. För mig, just nu. Det är inte lika härligt för den ensamme mannen i porrbutiken i Malmö, till vilken jag anländer med drängen i fråga en solig eftermiddag i maj.
Det är en märkligt familjär atmosfär i den där butiken. Kvinnan bakom kassan är i femtioårsåldern. Lågmäld, välsminkad och påläst. Hon ser ut som någon som grillar fläskkotletter på altanen och går lydnadskurser med sin pekineser. Samtidigt visar hon, inte utan en viss upphetsning, upp de allra största kondomstorlekarna för drängen, frågar honom ingående frågor om huruvida hans nuvarande kondomer brukar ”kasa ned” under samlag. När hon fått det svar hon önskar leder hon oss raskt vidare till hyllan med penisringar. De här måste ni prova! Måste!Allt går an i hennes butik. Ingenting är tabu, hon kan ta hand om alla, med en imponerande självklarhet leder hon nygifta småstadspar till bondagehyllan och förklarar tekniken bakom en Rabbit för en medelålders dam. Hela tiden med samma lugna, lågmälda skånska.

Om man är ett par i den där butiken så har man ingenting att frukta. Det är lika ofarligt som bollhavet på McDonalds. Vi hoppar omkring och skojar och skämtar om bröstvårteklämmor och sjuksköterskekostymer, vi behöver inte skämmas. Vi sitter minsann inte ensamma i mörkret och onanerar, vi gör det tillsammans. Det är vackert och härligt, vi bejakar varandra, vi är kära, hurra för kärleken och oss!

Men den ensamme mannen, han får klara sig själv. Ingen partner bredvid som räddar honom. Han är inte det minsta rakryggad i sin roll som ­erotikkonsument, när han med tunga steg närmar sig kassan med en stor dildo under armen.
Han lägger dildon på disken, utan att säga något. Kvinnan i kassan tittar på på honom under uppvikta ögonfransar.
Ska jag slå in den åt dig? Är det en present?
Nej tack, det behövs inte, säger den ensamme mannen och tittar generat bakom sig.
Jaså? Ja man måste få njuta lite själv också! Säger kvinnan förtjust och blinkar med ena ögat.
Jo, mumlar han. Det är så synd om honom. Han vill inte alls stå där och snicksnacka om att ge sig hän och upptäcka g-punkter, han vill inte ha någon uppmärksamhet alls. Han är ensam. Och ensamheten är tabu, till och med i en porrbutik. Ensamrunket har inget rosenrött skimmer.

Drängen och jag är uppspelta och fnittriga och fulla av välmenande sympatier för den ensamme mannen. I vårt tillstånd tänker vi inte på att när vår egen rosiga relation sedan länge är död och begraven så kommer den där karln fortfarande att ha sin dildo. Mycket bra kvalitet, lovar kvinnan bakom kassan med klar stämma.

Publicerad 09:50, 16 juni 2010

Hannas krönika: Suga ut det bästa

Jag tänkte att jag skulle suga det bästa ur Stockholm innan jag åkte i väg för sommaren. Så det gjorde jag. I helgen vände jag upp och ner på glaset och svepte allt.

I söndags kom så mamma och Göran och sopade med van hand upp det som var kvar av mig, satte mig och katten i bilen och körde hem oss, hela vägen till Grums och sommarstugan.
Gud vad jag har längtat. Jag har drömt om det, tänkt att det bara finns ett enda ställe i hela världen där jag kan vara lycklig och att det är här, och tänkt på den där fantastiska meningen i Frödings ”Strövtåg i hembygden”: den dungen är mig kär, min barndom susar där, och till slut blir jag nästan helt utmattad av nostalgi och svunnen barndom och förväntningar som för allt i världen inte får grusas.

Den här sommaren har mycket att leva upp till. Och mamma som har gått där ute och väntat på mig och lämnat dagliga rapporter om syrenens blomning, ”jag tror du hinner Hanna, jag tror du hinner hit innan de har blommat ut”, hon har också en del att leverera. Och syrenen. Och den där dungen där min barndom susar.
Jag klarar inte av att bli besviken nu. Jag är alldeles för bakfull.

Förra sommaren hände det sorgliga saker ute i sommarstugan och runtomkring, men det var också en sommar då mina vänner kom i stora hyrda bilar, med sängkläder och mat och all omtänksamhet som jag någonsin behövt. Det var alltid någon hos mig i somras.
Det är möjligt att jag är okänslig, eller kanske snarare ytlig, men även om det händer sorgliga saker så har jag ändå en förmåga att suga det bästa ur situationen. Som med mina vänner. Jag får inget dåligt samvete, jag vänder upp och ner på dem och sveper allt.

Så förra sommaren var ändå inte till besvikelse, inte den sortens besvikelse som jag talar om. Den som kommer av att det händer ingenting alls. I Vålberg vaknar jag för första gången under hela resan. Katten spyr över min blommiga klänning. Hon klarar det mesta den där katten, men hon klarar inte den där krokiga vägen mellan Vålberg och stugan. Det kommer lite kattspya på Görans jacka också. En sämre start kunde man ju få.