Bloggare: Hanna Hellquist

Publicerad 09:28, 5 februari 2010

Hannas krönika: Man ska visst skriva om självmord

Det kom jättemycket folk på min pappas begravning. Gamla vänner och släktingar. Folk som hade känt honom när han var ung, min pappas bror och mina kusiner. Bland kondoleanserna fanns donationer till forskning om lungcancer och hjärt-kärlsjukdomar. Det var många som låtsades att han hade dött av rökningen. Eller så visste de inte. Fast det var konstigt, sånt där sprider sig snabbt på bygden. Många visste. Men det fanns bara en donation till forskningen för att förebygga självmord. Bara en donation. Bara en vän som vågade uppmärksamma den faktiska dödsorsaken, och hur han kunde veta förstår jag inte. Han bor inte ens kvar.

Min pappa tog livet av sig. Ska jag skämmas för det? Ska han?

Jag vet inte. Det är ingen som pratar om det.

När jag hittade min pappas sista brev till mig minns jag att jag tänkte att det här ska ingen få veta, det här ska jag fan i mig aldrig skriva ett ord om, ingen ska få veta. Och tiden gick och sorgen kom och ilskan och förståelsen som mynnar ut i ingenting. Och nästan exakt ett halvår efter min pappas begravning hade Malou von Sivers självmordsvecka i sitt program på fyran och jag låg i sängen och tittade på det när min pappas obduktionsrapport damp ner i brevlådan. Jag bad att få den skickad till mig för jag hade aldrig läst en obduktionsrapport förut och jag trodde att jag ville veta allt men det ville jag inte.

Det finns en oskriven regel på svenska tidningsredaktioner om att man inte ska skriva om självmord. Inte i dödsrunor, inte i notiser. Det finns en tro att om man skriver om självmord kan det ha en uppmuntrande effekt, att läsa om att någon har tagit livet av sig kan få någon med suicidala tankar att ta steget själv.

Men jag tror inte på det. Jag skulle vilja publicera min pappas obduktionsrapport så att alla som går i självmordstankar skulle kunna få läsa den. När dödsorsaken inte är naturlig och inte kan fastställas av läkare på plats så skickas kroppen till Statens kriminaltekniska laboratorium i Linköping för att utesluta brott, och där dokumenterar man varenda sårskorpa, varenda likfläck, likblåsor, hur långt håret var på min pappas huvud och hur mycket hans hjärna vägde. Min pappas gråbruna hår, min pappas fingrar med likfläckarna. Svart på vitt.
Jag läste det. Det gör man bara en gång.

Jag ska inte säga något om döden. Jag vet väldigt lite om döden. Jag visste nog ganska lite om min pappa. Men jag kan säga något om en av mina vänner, som ett tag var djupt deprimerad och lekte med tanken på att ta livet av sig.

Det gick så långt att hon ställde sig på ett tågspår. Hoppade undan i tid, fick professionell hjälp men lade inte tankarna helt åt sidan. Förrän till i somras. När min pappa tog livet av sig. När hon såg vilka konsekvenser det fick. När hon fick läsa obduktionsrapporten. När hon fick se vad som händer när man tror att ingenting ska hända mer, när man tror att folk har slutat bry sig. Då hamnar man på SKL i Linköping.

Man ska visst skriva om självmord. Man ska skriva om självmord så som de skriver om det på SKL i Linköping. Inget kan vara mer förebyggande än det.

Publicerad 08:00, 3 februari 2010

Hannas kåseri: En dum grej i New York

Jag gjorde en så himla dum grej när jag var i New York. Åh så dumt. Jag visste med mig sedan tidigare att jag inte är att lita på, men riktigt så här illa trodde jag inte att det var.

En vacker vinterdag i Brooklyn gick jag och mitt sällskap förbi en pet shop, en djuraffär med stort skyltfönster och i skyltfönstret lekte fyra små valpar med varandra.

Kom, vi går in! sa jag och så gjorde vi det.

Får man klappa valparna? frågade jag butiksinnehavaren och det var väl självklart att man fick klappa valparna, det bästa sättet att kränga valpar är att låta folk klappa dem så butiksinnehavaren lyfte bort grinden och fyra små valpar trillade rakt ner i min famn.

Jag är ganska van vid cuteness. Vi har alltid haft hundar, under mina tonår hade vi alltid valpar hemma hos pappa. Valpar och kattungar, bakom vartenda hörn lurade det sötaste lilla ansikte man någonsin sett. Jag kan stå emot cuteness.

Men mitt sällskap var av en vekare natur. När den svarta lilla labradorblandningen kissade på hans sko för andra gången så tittade han mig djupt i ögonen och sa med darrande stämma: Vi kan inte lämna kvar henne här Hanna. Hon måste följa med oss hem.

Okej, sa jag.

Det var dumt. Vi impulsköpte en liten valp från en tvivelaktig inrättning i ett främmande land vars regler om djurhållning inte riktigt motsvarar svenska regler, och de resterande dagarna i New York åkte vi mellan hotellet och djuraffären och olika veterinärmottagningar. Vi letade kryphål i regelverket, vi övervägde att fuska, vi övervägde att chansa, vi övervägde att låta skicka henne efter oss men kunde inte sova den natten för hur i hela friden skulle lilla lilla hunden klara av att åka själv så långt. Hur skulle hon klara av att åka så långt med oss? Det hade vi inte tänkt på. För att vi är idioter.

Så det bidde ingen hund för oss. Det bidde ingenting. Ingen sightseeing, ingen romantik. Okej, lite romantik. Men ingen hund. För det går inte att impulsköpa hund. Det är skitdumt.

Publicerad 08:00, 27 januari 2010

Hannas kåseri: Schas, katta!

Jag skulle gärna vilja berätta om min måndag då jag, för att förhindra att Isa-katten skulle äta upp alla mina nytvättade kläder medan jag var borta, stängde dörren till sovrummet och gav mig i väg ut på krogen för att delta i en avancerad quizkväll.

Isa har den dåliga ovanan att äta stora, nästan perfekt rundade cirklar ur alla mina kläder som innehåller någon form av mjukt garn. Droppen var när hon åt upp muddarna på min gröna Dagmarkofta. Då låg hon jävligt risigt till, katten.

Så i måndags när två stora kassar med nytvättade kläder stod på sängen och katten inte syntes till så vågade jag inte chansa utan stängde dörren. När jag kom hem ett antal timmar senare och öppnade dörren igen så satt katten på sängen och glodde förebrående på mig. Stackarn. Det här ska jag nog inte nämna för någon för då blir det ett himla liv, tänkte jag. Då blir folk vansinniga för att jag är en så dålig djur­ägare. Det finns inga ursäkter för dåliga djurägare eller dåliga föräldrar.

Alex Schulman skriver en välbesökt och mycket kärleksfull blogg om sin dotter Charlie. En eftermiddag när jag besökte honom i hans lilla butik, så berättade han hur otroligt noga han måste vara när han tog bilder på Charlie, så att hon inte skulle ligga för nära en tändare, eller en odiskad kaffekopp eller en revolver eller något annat livsfarligt för då skulle han genast få 200 vansinnigt upprörda kommentarer om vilken usel farsa han var och hur illa han behandlade sitt barn. När han skulle åka till Thailand med sin flickvän och dotter så tyckte bloggläsarna att det var tortyr att ungen skulle sitta på ett flygplan så länge. TORTYR!

När jag nämner i radio att katten inte gillar att åka bil men måste göra det två gånger om året ändå (från och till sommarstugan, där hon sen springer fritt hela sommaren) så går folk i taket och tycker att katten borde tvångsomhändertas.

Vilken härlig misstro som gror i stugorna! Och efter incidenten med Dagmarkoftan var jag faktiskt beredd att ge dem rätt.

Publicerad 08:48, 22 januari 2010

Hannas krönika: Varifrån kommer all denna vrede?

Det är en helt vanlig fredagskväll på en trevlig lokal i centrala Stockholm. Bekanta och jobbarkompisar och vänner från olika läger möts vid krogbordet, det dricks öl och snusas portionssnus. Namnstafett och handskakningar. Jag är ganska bra på det. Och så ska man börja prata med varandra. Bra på det med.

Jag har min trygga Fredrik bredvid mig och Fredriks nya kollega rakt framför mig. En teknikredaktör på en tidning.

När min kompis Paul ansluter några minuter senare har jag och redaktören redan avhandlat de första artighetsfraserna, han har berättat var han jobbar och jag har ställt bra och adekvata följdfrågor, varpå han frågar mig vad jag jobbar med och jag svarar. Det hela flyter på ganska bra. Helt enligt reglerna. Trevligt. Behagligt.

Min kompis Paul är inte trevlig och behaglig men om detta är redaktören lyckligt ovetande. När han lyfter blicken och granskar Paul så finner han inget avvikande i hans person, Paul ser helt vanlig ut i sina jeans och en t-tröja utan avslöjande tryck.

Det tar 30 sekunder. Knappt hinner Pauls stjärt nudda krogstolens sits innan redaktören fyrar av frågan: Och vad jobbar du med då?

Nej nu jävlar...

Jag ser det på Paul, eftersom jag ju redan känner honom, jag ser att det här inte är rätt dag att slentriansocialisera sig med honom, han har ingen lust att lära känna några nya människor, inte enligt de vanliga gamla reglerna i alla fall. Paul har inget som helst tålamod med sånt i dag. Han spänner ögonen i redaktören.

– Kunde du inte ha kvävt den där frågan i fem minuter i alla fall? Kunde jag inte ha fått sätta mig först åtminstone? Varför frågar man sånt över huvud taget, det är så jävla fantasilöst. Om jag säger att jag är sopgubbe, vad säger du då? Har vi något att prata om då tror du? Jag fattar inte varför alla är så jävla intresserade av var man jobbar.

Redaktören krymper ihop i stolen. Han förstår ingenting. Varifrån kommer all denna vrede? En helt vanlig fredagskväll i centrala Stockholm så är det helt naturligt att fråga vad någon jobbar med, innan man går vidare till bostadsmarknaden och diskuterar utförsäljningen av allmännyttan, en principfråga i vilken man är mycket solidariskt lagd men där man ändå måste ta chansen att köpa loss lägenheten nu när tillfället ändå ges.

Allt det här är helt okej med mig. Det där brukar lösa sig efter några öl ändå. Gud vad det brukar lösa sig. Efter några öl brukar redaktören veva runt med sin tunga i en manlig kollegas mun, medan deras chef jublande hejar på. Då bryr han sig inte om var någon jävel jobbar. Han bryr sig i varje fall inte om att fråga.

Men Pauls motfråga hänger kvar obesvarad. Vad hade redaktören sagt om Paul var sopgubbe? Hur smidigt hade samtalet flutit på efter det?

Om reglerna för de första trevande frågorna är ganska allmänt kända, så är reglerna för vad man får svara på dem solklara. I alla fall i just den här trevliga lokalen i centrala Stockholm.

Publicerad 07:00, 20 januari 2010

Hannas kåseri: Hennes härliga hemska hår

Min kompis K möter mig på Avenyn med långt svallande blont hår. Det är jättelångt. Nästan ner till midjan.

K har fantastisk hårkvalitet, det kan ingen säga något om, men den senaste gången jag träffade henne hade hon något slags flikig solblekt page så jag blir direkt misstänksam och kommenterar den nya frisyren.

Men vilket himla långt och svallande hår du har fått min kära K, säger jag.

Jamen det är bara för att jag har en kompis som är gift med en kille som äger en fantastisk hårstudio här i Göteborg, och på söndagarna samlas det en massa tjejer med otroliga lejonmanar i hårsalongen för att få sina löshår renoverade och fastsatta och jag tänkte att va fan, jag har ju råd och dessutom har jag redan fantastisk kvalitet på mitt hår så det håller nog för några kilo till.

Så hon gick dit.

Medan jag drar mina fingrar genom K:s långa hår och fastnar med mina trasiga naglar i de små plasttovorna i vilka K:s nya hår är fastsatt så berättar hon de mest fantastiska historier från den där salongen. Hon berättar om de tunna tjejerna som kommer till salongen med sina tunna hår där skalpen lyser igenom och sen när de går därifrån på sina tunna ben så är de så baktunga i skallen att de knäar ut genom dörren, men alla ler och är glada för hår är A och O, det säger alla.

Alltid när jag träffar K så har hon gjort något nytt och fint. Blekt sina redan perfekta tänder (gratis så klart eftersom hennes pappa känner nån jävla frilirare i Askim) eller fått sina välformade ögonbryn noppade och färgade på något institut i närheten av hennes supercentrala lägenhet och det ser inte ens konstigt ut, trots att hon är så blond. Sen hittar hon ett par stövletter i storlek 36 på rean, med precis lagom klack så hon kan gå i dem överallt. K går överallt i stan i sina stövletter och hon kommer gående mot mig med sitt nya fantastiska hår och det ser helt naturligt ut för K går bara till de allra bästa i branschen.

När vi var små så brukade jag dra K i hennes superblonda fjuniga nackhår så att hon skrek av smärta. Jag ångrar ingenting.

Publicerad 07:00, 13 januari 2010

Hannas kåseri: Taxi till New York

Ett tag var det som om alla pratade om knark. Jag såg ”Panic in Needle Park” och plötsligt handlade allt om knark. Sen pratade alla om barn. Alla var gravida eller hade barn eller planerade att skaffa, det var barn överallt.

Nu pratar alla om New York. Sofi Fahrman säger i en intervju om sin bok att hon blir stressad av att vara någon annanstans, alla dagar hon tillbringar i Sverige för att göra intervjuer för sin bok är dagar förlorade i New York. Förlorad tid.

Sen visar det sig att alla som jag någonsin har känt har varit i New York och alla radar de upp de ställen som man måste gå på och all mat man måste äta och så säger de att jag måste åka dit.

Mina kolleger sluter ögonen när staden kommer på tal.

– Åh du måste åka dit. Det är helt fantastiskt.

Och jag gör som jag blir tillsagd. Jag landar i Newark någon vecka före jul och det är svinkallt och strålande sol.

Jag har lärt mig att ingenting blir som man har tänkt sig. Men i New York är det tvärtom. Allt blir precis som man har tänkt sig. Verkstäderna i New Jersey badar i sol och hårt sminkade kvinnor åker omkring i stora glansiga bilar. Någon har försökt hoppa från en av broarna in till stan och det är milslånga köer. Vår taxichaufför hinner svänga av precis före bron, så att vi slipper bli stående på den. Trafiken är trögflytande och alla tutar.

– I hate this fucking life, mumlar taxichauffören i framsätet. I don’t even know what I’m doing here. Tomorrow I’m going to be the one on the bridge.

Nämen. En butter taxichaufför i New York, så överraskande. Det blir tryckt stämning i taxin. I baksätet sitter två soliga svenskar som inte är vana vid sån där bryskhet om inte alkohol är inblandad.

– Jamen, säger jag uppmuntrande, det är i alla fall fint väder!

– Jag pratar inte om det jävla vädret, säger gubben där fram. Jag pratar om den jävla trafiken.

Han himlar med ögonen i backspegeln. Vi tiger hela vägen in till Manhattan.

Det blir liksom aldrig läge att fråga honom var Needle Park ligger.

Publicerad 08:45, 8 januari 2010

Hannas krönika: Jag spyr på manliga journaliststudenter

Jag blev plötsligt så oförklarligt övermätt på unga, manliga journaliststudenter. Manliga journalister in the making. Deras oändliga tro på sig själva och sitt kall, självsäkerheten, pretentionerna. Vi vill förändra världen! Det vill vi verkligen och förresten så måste vi säga det för att vi ska kunna komma in på våra utbildningar, men vi vill gärna skriva under med våra namn när vi gör det. Räddar världen alltså. Aldrig att vi skriver nöjesnotiser!

Och sen sitter de allihop och skriver nöjes­notiser och då får ingen säga ett ont ord om nöjes­notiser, nöjesnotiser ger dem tid att utveckla sitt personliga språk.

När de väl har skaffat sig ett jobb så vill de egentligen bara sluta i tid så att de kan dricka öl med andra engagerade journaliststudenter och sen går de hem och ligger med varandra och snart kommer världen att svämma över av strandsatta isbjörnar och avkommorna från oskyddade journaliststudenter.

Bloggarna de skriver som avhandlar den samtida journalistiken, det självklara tonfallet när de förlöjligar kvinnliga skribenter och driver med feministiska vinklar. Gud. Jag spyr på dem.

Jamen det är väl klart att jag utgår från mig själv. Jag hittar mitt namn på en sån där blogg, en sån där ridderlig en med sparsam utformning som slår ned på stavfel i allt från DN till Hagforsnytt, han har stått bakom mig när jag har beställt mat på mitt stamställe och han återger konversationen som jag hade med restaurang­ägaren.

Han är så återhållsamt raljerande att jag blir mörkrädd. Jag hinner inte ens bli ledsen förrän jag kommer på det. Det är så typiskt, känner jag.

När jag pluggade till journalist så ville jag ligga med de manliga gästlärare som kom till skolan, de som fick sova ensamma i små rum i skolans besöksannex, efter en pliktskyldig middag hos klassföreståndaren. Vår skola låg så långt bort från Stockholms medievärld så gästlärarna stannade några nätter, annars var det liksom inte värt att åka till att börja med. Så vi fick lära känna dem. Framgångsrika manliga journalister som gästföreläser på en folkhögskola med pressutbildning har det skitbra. De kunde inte ha det bättre. Unga pretentiösa män och beundrande unga kvinnor. Fan, vad bra de har det.

Framgångsrika kvinnliga journalister har det inte lika roligt. De ska tryckas ner. Manliga unga journalister in the making har inte den goda smaken att vilja ligga med äldre kvinnliga kolleger. De funkar inte riktigt så. De är för nobla för det.

I stället sitter de i klassrummen och gör narr av Elisabet Höglunds hår och Liza Marklunds ­meningsbyggnad. De manliga journalist­studenterna vill inte sätta på sina kvinnliga, äldre kolleger, de vill sätta dit dem. Och de yngre. De vill sätta dit alla! Och rädda världen! Och dricka öl! Och ligga med tjejer som de kan förnedra lite först, klaga lite på titlarna i hennes bokhylla och skratta åt henne när hon inte vet vem Hunter S Thompson är. Skriva skrivmaskin och dricka vin och hylla varandras texter. Jag spyr.

Publicerad 07:00, 30 december 2009

Hannas kåseri: Vi har känt varandra i tio år

Linda möter upp mig på en restaurang efter att ha tillbringat de senaste två timmarna hos frisören. Hon har en mörk slinga i luggen och ett lätt stressat tonfall. Är hennes hår randigt? Är hon tillbaka på 90-talet? Är hon, tio år senare, inte ett dugg visare än när hon jobbade som servitris i Linköping och färgade underhåret mörkbrunt och var tuffast i stan, tuffast bland alla blonda tjejer som hade alldeles vanligt råttfärgat hår under.

Nej, lugnar jag henne. Hon är jättefin, inte tvåfärgad. Ät nu upp ditt med kinesiska örter färgade matvete, säger jag åt henne.

Linda konstaterar att det inte finns något värre för självförtroendet än att tillbringa två timmar hos frisören.

Ljuset. Det våta håret som kammas bakåt. Spegeln som man tvingas titta in i de två timmar det tar för frisören att kamma det våta håret bakåt, klippa det aningen för kort och sen färga det randigt.

– Det ger en tid att tänka på de verkligt viktiga frågorna, säger Linda. Som – varför finns jag över huvud taget? Kommer jag någonsin att älska igen? Skulle det göra någon skillnad om någon hällde frätande syra i mitt ansikte? Såna saker.

Som alltid när jag träffar Linda så kommer jag på mig själv med att önska att Linda ständigt hade ett osynligt teveteam som följde henne, eftersom hon alltid säger de mest fantastiska saker när bara jag hör.

Vi har känt varandra i tio år nu, jag och Linda. Vi träffades på intagningshelgen till Kalix folkhögskola och sen dess har vi liksom hört ihop. Gått i samma klass, delat lägenhet, dubbeldejtat och stöttat varandra genom hårfärgningskatastrofer. Linda har vabbat när jag varit sjuk, hon var på plats dagen efter att pappa hade dött, hon tar hand om min katt och mina blommor och bryr sig i all oändlighet, men lojalitet är inte allt märker jag där jag sitter.

För att klara av ett helt sekel i varandras absoluta närhet måste det till något mer. Som ett nyktert förhållningssätt till de verkligt viktiga frågorna och ett hyfsat slitstarkt hår.

Publicerad 07:00, 23 december 2009

Hannas kåseri: Det är den första julen utan pappa

Clara Lidström heter en begåvad tjej som bor i Norrland och bloggar under namnet Underbara Clara. Jag läser hennes blogg slaviskt. Hon tar fantastiska bilder och skriver tillbakalutat och familjärt och så är hon en jävel på att baka och pyssla och inreda och jag brukar kolla på de där bilderna och önska att jag hade det lite mer som Clara för hon verkar ha det så bra, men så skriver Clara någonting riktigt ärligt om sin vardag som får tillbaks en till verkligheten och det är därför jag tycker så mycket om henne.

Claras mamma dog för något år sen och nu ska Clara fira jul utan sin mamma.

Hon skriver om hur julen skulle ha sett ut om hennes mamma hade levt, hur hennes mamma skulle sytt henne julgardiner och kikat förbi med en påse lussekatter men nu kommer det ingen mamma för hon finns inte längre och då måste Clara gråta, skriver hon.

Jag gråter inte längre. Jag vet inte vad jag gör. Det är så tomt.

Det här är den första julen utan pappa. Mamma och jag ska tillbringa den i Stockholm, långt bort från de karlstadska traditionerna som aldrig kommer att bli desamma utan karln som stövlade in i den nystädade lägenheten vid tolvsnåret, gick in med skorna och satte sig direkt och rökte vid köksbordet, trots att mamma och Göran har kommit överens om att man bara får röka under fläkten fast allra helst på balkongen. Göran har astma.

Hemma hos mig får man röka hur mycket som helst. Det gillar mamma. Så mamma och jag ska äta lax och dricka champagne och röka inomhus, kanske kommer min kompis Paul förbi på julafton, jag hoppas verkligen att han gör det för jag vill inte att den här julen ska påminna om någon annan, jag vill inte att det ska vara en riktig jul. Pauls mamma är också död. Om Clara hade bott i Stockholm hade hon kunnat få komma förbi också, och låna min mamma lite för min mamma räcker hur långt som helst, hon räcker till alla och blir över och det är därför som jag inte gråter längre.

Publicerad 08:43, 18 december 2009

Hannas krönika: Ni ser mig aldrig i vita stretchjeans

Jag minns första gången som jag provade ett par vita stretchjeans. Jag minns paniken som vällde över mig inne på JC i Karlstad när jag såg min stjärt i spegeln. Mitt liv förändrades för alltid. Jag blev medveten om min kropp och den såg inte ut som den skulle. Jag visste hur man skulle se ut i vita stretchjeans och det var fan inte så här. Jag mådde fysiskt illa i flera dagar, jag var nästan rädd, jag visste inte vad jag skulle ta mig till med den där stjärten.

På den tiden hade jag en bästa kompis som hette Anna-Carin. Anna-Carin och jag hängde ihop jämt, varenda helg sov vi över hos varandra. Vi var riktiga bästisar. Hon kunde inte heller ha vita stretchjeans.

Anna-Carin var sur på sin farsa för att han hade breda höfter och då var det alltså hans fel att hon hade breda höfter. Hon var även lite sur på mor sin eftersom hon hade blå ögon och det hade Anna-Carin också, men om mamman hade haft lika bruna ögon som pappan så kanske Anna-Carin fått den färg på ögonen som hon ville ha. Nu var hon blåögd och besviken. Hon ville ha Naomi Cambells ögon. Och så ville hon ha mina ben. Jag ville ha hennes bröst. Sen ville vi båda två ha Anna-Carins fotomodellande grannes kindben och stjärt, vi brukade smygkika på henne när hon var ute och rastade hunden på villavägarna i Skåre. Vi hade inte så många intressen, men tillsammans fick vi tiden att gå.

Tjejtidningarna som vi läste på den tiden publicerade tester under rubriken ”Har du vad som krävs för att bli fotomodell?” och då kryssade vi i att vi hade normalstora ögon, normala näsor och normala munnar, men det blir det liksom inga fotomodeller av så vi bredde på lite extra, skrev att vi kunde prata flytande franska och inte hade några problem med att klippa av oss håret om jobbet krävde det.

Anna-Carin hade så fint hår. Långt och lockigt, nötbrunt.

När vi såg oss i speglarna förstod vi att vi aldrig skulle komma att behöva klippa oss. Vi skulle aldrig kunna bli fotomodeller, hur höga poäng vi än scorade på de där testerna. Åh vad vi sörjde. Vad skulle det bli av oss?
Under 90-talets första hälft plockade Anna-Carin och jag isär oss själva i små små beståndsdelar. Vi gick till gymmet och krävde att instruktören skulle ge oss Elle McPhersons vader och Angela Bassets armar. Allt skulle bytas ut mot något bättre och till slut fanns det liksom ingenting kvar av oss och lika bra var det, tyckte både jag och Anna-Carin.

Jag har ingen riktig koll på skillnaden mellan ungar och ungdomar. Jag vet inte vad som händer den där sommaren man fyller tretton eller vilka mekanismer som gör att man slutar leka med Barbie och börjar klä på och av sig själv i?stället. Jag skulle säkert kunna läsa på lite. Googla dekonstruktion.

Försöka förstå varför man slutar titta med sina egna ögon och börjar titta med andras.

Men insikten tar mig bara en liten bit. Någon­ting hände med mig den där gången på JC och även om jag sätter ord på den där känslan, kanske till och med förklarar den, så kommer ni aldrig få se mig i vita stretchjeans.

Publicerad 08:49, 16 december 2009

Hannas kåseri ”Varför blicka framåt”

Min farmor berättade alltid de mest fantastiska historier från när hon var liten. Berätta farmor! krävde jag, oftast när jag skulle sova över hemma hos henne, och hon gick tillbaka ända till 20-talet då hennes emigrerade släktingar skickade porslinsdockor till henne och hennes systrar i Amerikakoffertar, dyrbara dockor i välskräddade sidenklänningar som någon av bröderna råkade krossa under någon lek och farmor lät fortfarande ledsen på rösten när hon berättade det.

Hon berättade om de små gröna päronen som hon föråt sig på hemma hos sin moster så att hon fick så ont i magen. Hon berättade om sina skor som var lagade med nubb och hon skämdes för att hon hade trasiga skor men farmors pappa sa att det bara var fint, det var som silver i skorna sa han och så kallade han farmor för sin lilla Silver-Britt.

Och farmor berättade om hur hennes mamma brukade tvätta kläderna i Klarälven och om farmors allra finaste klänning och det matchande sidenbandet som hon hade i håret. Det kändes som att jag visste allt om farmors barndom. Jag satte ihop alla episoder i kronologisk ordning. Jag pekade på logiska luckor och fyllde ut hålrummen.

Farmor tröttnade aldrig på att berätta. Hon kunde hålla på hur länge som helst, hon berättade till långt in på nätterna. Jag behövde aldrig knuffa till farmor och be henne fortsätta, jag kunde lugnt somna till hennes röst.

Men man kan inte berätta allt. Man kan inte minnas allt. Jag minns inte allt som farmor berättade.

Det är problematiskt då jag tillbringar det mesta av mitt liv i dåtid. Jag tänker nästan varje dag på min pappa och hans barndom, jag tänker på mamma och den lilla gården i Dalarna, jag undrar vad som hände mellan farmors päron och farfar.

Farmor är död nu och pappa och farfar och mormor och morfar och morbror. De flesta tycker att man ska blicka framåt och det kan jag ju hålla med om, men så kollar jag på direktsändningarna från klimatmötet i Köpenhamn och så undrar jag varför.

Publicerad 09:12, 9 december 2009

Hannas kåseri: ”Fram för fritidsfarmeri”

Men hur är det möjligt? undrar Lindas mamma när hon lutar sig över sin dotters dator och betraktar det pixlade skådespel som upptar den största delen av dotterns tid, hur är det möjligt att ha en så stor farm när du har heltidsjobb som journalist?

– Jag gör det på morgonen och på kvällen mamma, svarar Linda. Det vill säga – all min fritid.

– Aha, du är månskensbonde, säger hennes mamma, lättad över att ha lyckats översätta dotterns moderna hobby till sitt eget språk.

Linda har blivit som karlarna ute på landet, de som jobbade skift på Gruvön och harvade på nätterna när de hade tid. Månskensbonde. Första gången jag hörde det ordet tyckte jag att det lät som skrômt, det lät mystiskt, som ett rå eller en vätte eller nåt. Sen kom jag på att de harvade i månskenet. Ser ni det? Det är som skrômt.

Linda farmvillar på fritiden. Jag också. Fredrik Federley också och många fler med oss. Farmville är, för den som inte vet, som en tamagotchiversion av bondespelet som man spelar på det däringa intranätet, som Lindas mamma kallar det. Man sår och skördar, man mjölkar sina virtuella getter och plockar sina virtuella äpplen. På Farmville kan man mötas över partigränserna, det finns inga gränser i Farmville, man kan bli granne med vem som helst, det viktigaste är att man kommer upp i rätt antal grannar så att man får poäng. När man får poäng så går man upp i level och då kanske man kan expanda sin farm och då har man inte bara en skitstor farm som ens mamma gör stora ögon över, man har dessutom en helt ny vokabulär som man egentligen bara kan använda med andra farmvillare, och det är helt okej för efter ett tag har man inte så mycket att säga till andra människor ändå.

Nu har det gått så långt att när Linda och jag träffas så sitter vi med var sin dator i knäet och farmvillar. Jag har inga som helst problem med det. Inte Linda heller. Jag tror att Farmville kommer att rädda många vänskaper. Precis som månskensbonderiet har räddat en hel del äktenskap.

Publicerad 08:40, 4 december 2009

Hannas krönika: "Jag hade kunnat döda henne"

Det fanns en liten italiensk restaurang i Göteborg i början av seklet, en helt okej italiensk krog med fantastisk marulkspasta och humana priser. Det var en bra kvarterskrog.

Men jag kan aldrig förlåta dem för den där servitrisen som jobbade där i början av seklet, hon som himlade med ögonen åt mamma en gång när vi var där och åt, som nonchalerade mamma och svarade spydigt på mammas frågor för att hon kände att mamma inte var någon van restaurangbesökare. Mamma märkte det inte. Mamma drack vin och åt risotto som hon tyckte var så god, mamma hade nog en ganska trevlig kväll. Men jag såg hur servitrisen himlade med ögonen bakom mammas rygg. Jag hade kunnat döda henne.

Och sen dess har jag alltid kniven redo när jag och mamma går på restaurang. Man vet aldrig. På de trevligaste kvarterskrogarna lurar de mest nedlåtande servitriserna.

Så hämtar jag mamma vid tåget en torsdag. Hon har sin nya mössa på sig och sin resväska som går på hjul. Mamma är hungrig och sneglar lystet mot den asisatiska buffén på Vasagatan, men jag tar henne under armen drar med henne och väskan till en annan restaurang, en mycket dyrare och bättre. Jag är som en gammal familje­far på söndagsafton, spenderarbyxorna på, jag tvinnar mustaschen och deklarerar att endast det bästa är gott nog! Jag älskar mig själv när jag är sån. Det gör mamma också.

Vi slår oss ner vid ett bord och mamma konstaterar att matsalen enbart huserar män i mörka kostymer, sen får vi in menyn och mamma kan inte öppna den för den ligger i en låda, man får liksom skaka ut pappren ur lådan och jag får visa hur hon gör och när hon läser menyn säger hon ”Åh, herregud” ganska högt.

Vi bestämmer oss för löjrom till förrätt. Ska vi verkligen?… undrar mamma och jag nickar myndigt och spänner mina patriarkhängslen. Självklart, säger jag.

Plötsligt uppenbarar sig en man med två glas champagne. Vill damerna ha ett glas till maten? Huset bjuder.
Åh herregud, säger mamma.

Vi äter och dricker och det är så trevligt, vår sommelier är så trevlig och så har han bott i Sunne så vi kan berätta allt om pappas hembränning, han förstår. Han förstår att procenten är viktig.

Mannen från Sunne presenterar brödkorgen som om det vore en gammal släkting. Här har vi hembakt havreknäcke och här har vi örtbiscotti och vört. Allt paketerat i en lika komplicerad låda. Mamma grabbar tag i ett knäckebröd.

Jag tänker ofta på Åsa Linderborgs pappa och på hur hon beskriver hans obduktion. Hur hon finner något slags tröst i att någon omsorgsfullt plockade ur hennes pappas organ, vägde och mätte dem, antecknade och sydde ihop, hur någon ägnade hennes pappa sin fulla uppmärksamhet. Såg honom och behandlade honom med respekt.

Det kanske inte alls är samma sak, det ena är en lunch och det andra är en obduktion, men att se mamma med champagneglaset i handen och munnen full av finknäcke brett med handkärnat smör från Öland fyller mig med en liknande känsla. Det hänger ett dyrbart havregryn från hennes läpp men hon märker det inte.
Hanna Hellquist

Publicerad 14:10, 2 december 2009

Hannas kåseri: "En kamp mot klockan"

Än är undrens tid inte förbi. Än kan man hitta Carl Malmsten-soffor på Blocket för fyra tusen spänn och i exakt rätt färg och storlek, än kan folk som säljer sina Carl Malmsten-soffor svara i telefon när man ringer och än kan de meddela att jo, den finns kvar men det kommer några och kollar nu klockan fem.

Klockan är tjugo i fyra och jag står på T-centralen med mamma.

Folk som säljer saker på Blocket med något slags finess vet att det är först till kvarn som gäller. Så om konkurrentspekulanterna kommer klockan fem måste jag vara där senast halv fem, jag siktar in mig på halv fem, så är jag där tio i för det är så det oftast blir när jag ska någonstans. Det blir en kamp mot klockan.

Mamma är kissnödig men det har jag inte tid att ta någon hänsyn till. In med henne i tunnelbanevagnen, ut med henne och uppför rulltrapporna, springa i Danderydsk novemberdimma med mamma i handen, hoppa in i skjutsen som jag har fixat genom att spela ut alla kort jag känner till (jag bjuder på middag, jag hjälper dig att måla om taket i köket, vi kan ligga med varandra! Länge!) och sen skynda skynda förbi bank­omaten.

Varenda nagel är nedbiten när vi anländer till villan. Jag är sjöblöt av svett. Mamma krampar i baksätet.

Soffan är skitfin så klart, jag har näst intill oklanderlig smak. Och tre starka karlar hivar upp den skitfina soffan på biltaket, den lindas in i gamla lakan och surras fast med grova remmar runt benen och sen drar vi hem. Min andning lugnar ner sig en aning. Sen bär jag och en av de starka karlarna upp den till min lägenhet, tre trappor, jag bär och kånkar på ren övertygelse. River inredningen på väg in i vardagsrummet. Herregud. Tillfredsställelsen när den står i mitt vardagsrum. Mina tunga andetag, mamma som stönar lättad från toan och den stora, tunga, skitfina, tidlösa soffan mitt på golvet i vardagsrummet.

Ibland undrar jag om jag har missat något viktigt i livet. Fast det tror jag inte.

Publicerad 14:36, 25 november 2009

Hannas kåseri: ”Det är svensk dramatik”

I mitt lilla kvarter strax öster om söder ligger husen på en liten höjd, vissa är höga och vissa är låga och i det höga bor min vän Linda och i det låga bor jag och min andra vän Fredrik, och en massa andra människor vi känner. I det höga är det bra fester ibland, Linda och jag kan höra dem genom dörren i hennes lägenhet och då kan det hända att vi går dit och ringer på och får komma in och då tänker vi att gud vilken härlig grannsämja vi har i vårt lilla kvarter.

Vi har även en kvarterskrog där vi springer på varandra. Vi stiger på bussen samtidigt och småpratar som sig bör hela vägen in till Slussen. Våra liv glider in varandras.

Linda och jag ligger i hennes soffa i det höga huset när trailern för de nyinspelade avsnitten av 90-talsklassikern Melrose Place plötsligt visas. Ett litet bostadsområde i Los Angeles med en ständigt soldränkt pool i mitten där det hånglas, förförs, stjäls, slåss, smygs och smusslas. Inte helt olikt vårt eget lilla kvarter.

Det är faktiskt exakt samma sak där vi bor, konstaterar vi, efter att ha gått igenom de gångna årens skandaler. Fast det är svenskt. Det är svensk dramatik och intriger som inte behöver textas.

Ett kortlivat bakifrånknull med en kollega, fel kollega!, på en balkong en grå sommarmorgon. Någon som jagat sin förorättade pojkvän barfota över blöt asfalt, det var sen kväll och hon ropade så högt på honom att det lilla trivsamma kvarteret vaknade. Och den melankoliske killen på andra våningen som vägrat att hälsa på en vid busshållsplatsen, fastän vi kände varandra mycket väl, det är det värsta man kan göra. Det är höjden av svensk dramatik. Det vänslas och snäs av och låtsas inte se, för det är det värsta man kan göra. Varken jag eller Linda har några rappa repliker på lager när vi möter gamla kärlekar i närbutiken.

Däremot har vi båda två en hel del gemensamt med Kimberley. Det är hon den rödhåriga som spränger hela skiten på slutet.