Bloggare: Caroline Hainer

Publicerad 13:36, 28 september 2009

Nej, jag tror inte det

Jag är antagligen inte rätt målgrupp. Jag menar, jag har inte barn och jag tycker om både livet och bra film.

Men jag skulle då inte välja Herr Nilsson framför King Kong. Jag tycker att SF är ute på ganska hal is som förutsätter att det svenska valet är det självklara valet när man vill film på tv. Hela idén med att någon skulle välja svensk film framför amerikansk storfilm är sorgligt skev. Svensk film, trots senare tidens uppsving, är i regel fjuttigt gjord, ointressant och med skådespelare som lyckas få ett simpelt "Hej" att låta överdrivet.

Jag är ledsen, SF. Generellt väljer jag amerikansk storbudget framför svensk nostalgi.

Publicerad 13:41, 25 september 2009

Caroline Hainer knows good erotiska kortfilmer

Jag är nu officiellt På stans egen Carrie Bradshaw. Det är i alla fall så jag väljer att tolka det när  kanalen Silver addresserar ett paket till mig, personligen, innehållandes fem erotiska kortfilmer. 

Helgen är räddad?

Publicerad 11:09, 23 september 2009

Det biter inte på mig, sa tatueraren

Jag trodde att jag eventuellt skulle kunna vara först med en spaning jag med. Men icke.

Min teori om att vampyrtatueringar borde ökat i och med den översköljande vampyrvågen (!) visade sig absolut inte stämma. Hur kan det inte stämma, undrar jag?

På Swahili Bob har man inte fått en enda kund som "bett" (ha!) om att få två bitmärken tatuerade på halsen. Man har heller inte fått någon annan vampyrrelaterad förfrågan.
- Jo en förresten, säger Klara. Vi har gjort en Twilight-tatuering. Med ett äpple. Som tro, hopp och kärlek fast tro, hopp och Twilight istället.

Inte heller på East Street Tattoohar man hört talas om en vampyrtrend. Ingen har bett om en vampyrtatuering den senaste tiden. Allra minst bitmärken på halsen. Men det är bara en tidsfråga innan de önskemålen trillar in, tro mig.

Minns var du läste det först!

Publicerad 11:39, 22 september 2009

Nedtonat lyx - ett referat

Anna Anka i all ära men det är Maria Montezami som växer i Svenska Hollywoodfruar. Gårdagens avsnitt var förvånansvärt nedtonat. Kanske laddade man första avsnittet till bredden med kontroversiella uttalanden och körde mellansnacket i avsnitt två? 

Hur som helst så är det svårt att inte tycka om Maria Montezami som med sitt släpiga tal och hyfsat sömniga blick gör sitt yttersta för att välkomna sin lillebror. Hon hänger en liten tvättsvamp i duschen, lägger "den chokladbiten som mest liknar den man får på hotell" på nattduksbordet och ser till att två vimplar med svenska flaggan vajar i rabatten. Ömhet i dess renaste form.

Agnes-Nicole däremot sjunker lite i mina ögon. Synd på en så trevlig dam. Men jag har sällan bevittnat större bondfångeri än när hon lät sig smörjas in med guldfärg från Panduro och lurades att tro att det var 24k guld och att detta skulle ge hennes hy en enorm lyster. 2500 kostade kalaset. Agnes-Nicole, du är bättre än så! Och inte lyckades behandlingen dölja den konstiga, urgröpta klyftan mellan hennes bröst heller.

Publicerad 14:31, 18 september 2009

Hemligheten är ute

Jag säger inte att det är min förtjänst men när jag var på favorithänget Esters Te- och kaffehandel i söndags för att intaga en Afternoon Tea i lugn och ro så var det proppfullt och en kö som ringlade sig om inte ut på gatan så i alla fall precis till ytterdörren.

Jag säger inte att det är min förtjänst. Men jag säger att det är min förlust. Nu är hemligheten ute. Det är på Esters man får obegränsat med te, scones och spisbröd med cheddar för bara 115 kronor. Jag skrev om det i förra veckans På stan. Nu får jag betala priset.

Publicerad 11:46, 16 september 2009

Vi måste våga tala om BJs

Jo, men vi måste faktiskt det.

Det finns de som inte ser storheten i treans satsning Svenska Hollywoodfruar. Och jajaja, man kan gnälla på deras något omoderna syn på vad det innebär att vara hustru, i form av plikt och så. Men vem orkar?

Om man istället ser detta program som...
a) underhållning
b) ett tillfälle till eftertanke och reflektion

...så är det banne mig kanske det bästa program jag sett. I alla fall på trean. 

Man blir ju inte särskilt avundsjuk på deras lyxliv eller peppad på att snärja en Hollywoodmiljonär. Själva idén med att de lever "den amerikanska drömmen" faller så vackert att mina ögon tåras.

Jag bor i en liten etta och tjänar mindre än vad deras gräsmatta kostar, men jag är inte valiumberoende och jag ser inte ut som femtio fast jag inte fyllt fyrtio.
Och jag är definitivt inte gift med en skrynklig man som är tre äpplen hög och som jag tvingas utföra sexuella tjänster på vare sig jag vill eller inte.

I detta avseende lyckas Svenska Hollywoodfruar bättre än alla självförtroendeboostningsprogram som tv någonsin sänt. Man ska trivas med sig själv och så vidare. Och sin kropp. Hur många program, i synnerhet på tv3, har inte gått ut på det? Men hur många har egentligen lyckats.
När så tre lyxfruar som "har allt" visar sig leva liv som ter sig som ganska så vidriga trots att de har fina kroppar, ett vackert hem, mycket pengar och en heltidsanställd husa så infinner sig självkänslan direkt. "Jag har det nog inte så dumt ändå".

Publicerad 10:04, 14 september 2009

Det stora debaclet

Så här i elfte timmen så hakar jag på debatten som Den stora resan. Programmet där några medelsvennar åker till exotiska delar av världen och fascineras över deras sätt att leva. I Afrika gör de hyddor av koskit och svennarna påpekar att det luktar koskit om hyddorna. Detta har skapat debatt.

Så mycket debatt att senaste Debatt helt ägnas åt detta. Ja, banne mig om man inte ägnar halva programmet åt att bara diskutera ordet "koskit" och huruvida man får eller inte får säga att hyddor av koskit luktar koskit. 

Själv tycker jag att det viktigaste inlägget i hela programmet kommer de absolut sista minuterna då von Schéele, en av de medverkande i programmet (han reser till Indonesien) frågar programledaren Belinda Olsson varför hon använder ordet "primitivt" hela tiden när hon ska beskriva boendesituationen hos den afrikanska stam man besöker.

"Vad menar du med primitivt? Varför kallar du dem det? Är det för att det inte finns någon teknik på plats eller vad?" och Belinda svarar "Tja, att de bor i hyddor och har apskallar på väggarna..."

Är det bara jag som reagerar på något sånt uttalande? Jag tycker att det är ohyggligt förringande. Som om "apskallar på väggen" har med levnadsstandard att göra. Ska vi förfäras över detta och nedvärdera det till något primitivt? Att man har jakttroféer på väggen som vilken annan engelsk jaktlord som helst?

Jag tycker att istället för att diskutera om ordet "koskit" ska få sägas i TV så borde vi först lägga fram några vedertagna debattbegrepp som används alldeles för lättvindigt och komma överrens om vad vi egentligen menar med dem. Det borde bli ett mycket upplysande program. 

Publicerad 12:08, 11 september 2009

"Jaså ni stänger igen?"

Igår gick jag förbi i en juvelaffär på söder jag aldrig lagt märke till förut. En lapp med "50 % på rubiner" lät både kul och James Bond så jag knackade på. En dam med läppstift på framtänderna släppte in mig i den dammigaste, kvavaste och sömnigaste butik jag någonsin besökt. Damen själv rörde sig inte helt lätt, hon verkade ha ont i kroppen. Hon utstrålade någon slags lätt uppgivenhet men samtidigt snällhet.

"Ja, vi stänger igen efter hundra år", började hon. "Vi rensar lagret nu. Stänger igen. Folk vill ju bara ha kaffe latte och glass. Det är allt de vill ha nu. Kaffe latte och glass. Kaffe latte, kaffe latte! Jag spyr på kaffe latte!"

Jaså ni stänger igen, säger jag.

"Folk gör ingenting. De har inga jobb. Titta på dem, de skaffar barn och ligger i gräset. Det är allt de gör på dagarna".

Vad får de pengar ifrån, tror du?

"Bidrag. Numera får man pengar för att föda barn. Vad det något du ville titta på? Var du intresserad av en förlovingsring eller?"

Jag ber att få kolla på en nagelsax i silver. Hon tar fram den med viss möda. Den är gammal och har hunnit oxidera. Kanske har den legat där i fönstret ett tag? Damen gnuggar på det oxiderade med fingret och suckar lite. Jag frågar vad fördelen är med en nagelsax i just silver.

"Men allt ska ju vara i silver! Det finns så mycket i silver, du anar inte hur mycket det finns. Allt finns i silver. Det ska ju vara så, det är ju för att visa att man har råd". 

Damen rätar lite på sig. Kanske har hon ont i ryggen. Det är ohyggligt kvavt i butiken.

"Det var trevligare här förr", säger hon och kollar på mig bakom glasögonen. "Då bodde det inte så mycket unga här. Då bodde det äldre här som inte väsnades eller skräpade ned. Det var trevligare här då. Nu är allting helt omgjort. Nytt hela tiden. Nytt, nytt, nytt. Där är nytt, där är nytt. Och där ska de öppna en ny ostronbar. Usch..."

Ostronbar?

Jag tackar för mig och går. Jag tycker uppriktigt synd om damen som inte trivs och som måste säga hej då till allt hon någonsin vetat om. Jag går förbi Nytorget och kikar på hörnet där den nya saluhallen ska ligga. Det står att den öppnar 1 oktober. Och så står det "Här kommer det finnas en nästa helt äkta skaldjursbar". 

Damen hade rätt! Nytt, nytt och ostron. 

Publicerad 11:14, 1 september 2009

Hippt under

Pikant detalj, på förekommen anledning. Jag är från Stockholm. Inte många medlemmar i På stan-redaktionen kan stoltsera med denna men jag är born 'n raised i Stockholms södra förorter.

Men det var inte det jag skulle skriva utan att igår spottades Libresse trosskydd för "hipsters". En till mig närstående man började skratta. Han trodde att det var ett marknadsföringsknep, att man försökte locka köpare från gruppen "hipsters".

Jag kände mig ond som avslöjade för honom att man syftar på trosmodellen, inte människorna i glasögon och sjal som hänger på Grandpa. 

(Foto: Libresse)

Publicerad 09:57, 31 augusti 2009

Buskis-skoj slash ordvits

Lite galet blir det ju. Och ja, det är möjligt att det här inlägget passar bättre på Namn och nytt-sidorna än På stan. 

Publicerad 14:10, 24 augusti 2009

Köttets glass

Mustig glass på Gelateria Italiana vid Fridhemsplan. 

Publicerad 15:19, 21 augusti 2009

Kiss, bajs och pratbubblor

På fredagarna äter jag muffins och tar mig tid att bläddra i lite lättsmält kolorerad press. Det här är veckans noteringar.

Pratbubblor: Expressen Fredag kör hårt med festliga bubblor som "Hey, get a room", "Men älskling, nu har du klämt tre finnar, nu får det räcka" och "Var är brudarna?". Klick! ligger lågt med bubblorna.

Rubriker: Fredag kör ännu ett varv på varianter där en känd skådespelare beskrivs med enbart efternamnet: "Skojfrisk Pitt". Klick! satsar på en gråtmild E-Type ("När hon gör slut är man bruten") och en socialrealistisk Bengt Frithiofsson ("Jag är aldrig full i tv").

Trash: I Fredag är Carolina Gynning taleskvinna för den nya trenden "Gypsetter", en sorts moderna och välbeställda urbana romer som softar runt i batik och röker exklusiv puff i Essaouira. Klick! svarar med en kyssande Fadde och en rubrik om fantastiskt kärleksliv. Mums.

Fina kläder: 12 sidor leopardfläckig Elin Kling mot 5 ynka sidor Sofi Farhman. Och Sofi är nästan inte med på bild! I beräkningen bör man då ta att Kling är smalare än Fahrman.

Tjejsnack: Expressen Fredag har avdelningen Fredags5 med "Ocensurerat tjejsnack på låg nivå". I det här numret handlar det om att kissa och bajsa när ens kille ser på. Men vem vill höra vad några avdankade tjejer har att säga om avföring i närhet av en människa av manligt kön? Klick! har ingen tjejpanel utan i stället en frågespalt med Runar. Sjukt creepy.

Summeringen är att Fredag har blivit en mer utpräglad feelgoodtidning med de allra gottigaste rubrikerna, roligaste "hoppsan!"-pratbubblorna och massor av lull-lull. Klick! verkar mer vara på väg att bli en ny Fokus, Filter eller något. Bu. Sluta vara så seriösa, Klick!

Fast själv bryr jag mig inte så mycket. Jag är trots allt en framgångsrik journalist som ännu inte har sjunkit så djupt ned i det svenniga frilansträsket.

(Foto: Kevork Djansezian/AP Photo)

Publicerad 14:20, 20 augusti 2009

Femton år av telefån

Datornördar och lajvare kan för all del vara påfrestande men det finns en grupp människor som slår dem: folk som är besatta av mobiltelefoner.

De senaste 15 åren har mobiltelefoner och tester av nya sådana varit ett evigt tema i kvällstidningar och prylbögmagasin. På 90-talet var det nya plastmodeller från Nokia och Ericsson som granskades, nu är det Iphoneuppdateringar som följs och bevakas ungefär som om det var ett kungabröllop. Det som är konstant är människorna som slaviskt följer de här sakerna. De är fortfarande lika corny. Samma svettiga grabbar med lika högt uppdragna jeans och likadana tubsockor.

Verklighetens kids, som skriker i munnen på varann i Flashbacks diskussionsforumdel "Tele- och radiokommunikation" om vilka nya lurar som är häftigast och värda att bränna månadens sms-lån på, har också flera motsvarigheter i film- och tv-världen. Ett par av de mer minnesvärda är mopedtonåringarna i "Fucking Åmål" som jämför Nokias, och inte minst mobildårarnas portalfigur – rollfiguren Darren Lamb i Extras. För att riktigt visa vilken loser Darren är låter Ricky Gervais honom parallellt med agentjobbet arbeta deltid på mobilkedjan Carphone Warehouse, där han demonstrerar festliga ringsignaler dagar i ända. Lägre än så är det svårt att sjunka som människa.

Nästa gång ni ser någon twittra eller facebooka en fråga om vilken ny fräsch telefon som bör köpas, framkalla då bilden av Darren Lamb i ert huvud. Och deleta sedan raskt personen ur ert flöde.

Publicerad 11:24, 19 augusti 2009

Impotensen går i arv

På ett träd på Rålambsvägen i Marieberg sitter en inplastad lapp där någon entreprenör försöker sälja "arvegods från far". Godset i fråga består av impotensmedlen Viagra och Cialis, som säljs till saftiga priser.

Publicerad 13:54, 18 augusti 2009

Helt värdelösa besked

I dagens DN berättas det lite oväntat att Twitter mest består av pladder (till skillnad från t ex Facebook, där nivån lär vara betydligt högre).

"Många Twittermeddelanden består av "meningslöst babbel" (...) Institutet Pear Analytics i San Antonio i Texas skärskådade 2 000 slumpmässigt utvalda twittermeddelanden och delade in dem i de sex kategorierna nyheter, spam, personlig pr, samtal, värdebudskap och meningslöst babbel. Det tomma pratet dominerade i twittret, då 40,5 procent av meddelanden var sådana som "jag käkar en macka" samt andra värdelösa besked."

Jag gillar det här att någon sätter ned foten och slår fast att prat om mackor per definition är "värdelöst". Inte bara meningslöst utan rent värdelöst.

Några andra grejer i mängden som jag personligen tycker är värdelösa är: sport, företagsekonomi, miljövård, monster trucks och latinamerika. Sluta genast att prata och skriva om dem tack.