Bloggare: David Djuphammar

Publicerad 18:43, 19 februari 2010

Naturlig avgång

Jag gör en favorit i repris och slutar jobba igen, inte bara för helgen utan för gott. Tyvärr finns inte Jenny på plats för att intervjua mig den här gången så jag fixar väl skiten själv.

Varför slutar jag?
– Det är rätt läge att sluta. DN På stan är ett starkt företag med starka kunder och duktiga medarbetare. Efter 10 år i branschen känns det lockande att börja ligga hemma framför teven där jag tror att jag kan bidra med stor erfarenhet.

Är jag bitter?
– När jag tillträdde som medarbetare hade jag uppdraget att förflytta DN kreativt och att göra På stan till en av landets ledande nöjesbilagor. Det har vi lyckats med. I dag har DN många duktiga och starka medarbetare som kan ta företaget vidare in i nästa decennium. Därför är det rätt tillfälle för en ny shuno att ta över efter mig.

Förskingrade jag pengar?
– Det har varit ett spännande år då jag lärt mig mycket. Jag har stor respekt för alla talangfulla medarbetare på På stan. Det känns tryggt att lämna nu eftersom jag vet att det finns så många som kan fortsätta att göra ett fantastiskt jobb med att utveckla På stan.

(Foto: Louis Lanzano/AP)

Bonusmaterial: Axel gillar den groteska sajten Celebrities upside down så han gjorde en shoop på mig som blev rätt äcklig den med.

Publicerad 14:30, 18 februari 2010

Ingen ”Golden circle” framför R Kelly

En halvfärsk trend i konsertsammanhang är att arrangörerna cashar in lite extra på de som köper ståplatsbiljetter. Förr i tiden hette det bara ”parkett” och om man var tidigt ute hamnade man långt fram. Nu väljer man ofta att i stället dela upp parketten i två delar, dels den vanliga (=längre bak) och dels en lyxvariant där biljettinnehavaren utan att behöva trängas ändå är garanterad att få stå långt fram.

De här lyxområdena närmast scenen kallas av någon märklig anledning ofta någonting med ”circle”, trots att det inte alls är någon cirkel utan snarare en aningen böjd rektangel. Tanken är förmodligen att ordet ”circle” ska skapa associationer till en vip-lounge med champagnehinkar och allmän känsla av lifestyleballin'.

En kuriös detalj är det ord arrangörerna väljer att placera framför circle. Svensk konsertpraxis verkar vara att kalla företeelsen ”golden circle” – så hette det i alla fall när Madonna spelade på Ullevi i fjol, och så heter det även när Kiss kommer till Malmö stadion i juni och när Roxette spelar på Anderstorps raceway* i augusti.

Men: på R Kellys konsert i Arenan i mars heter det plötsligt inte ”golden circle” längre utan i stället ”premium circle”. Varför då? Jag ringde upp Tor Nielsen, promotor på Live Nation.

– Att man delar upp parketten är mycket vanligare nu än förr och utomlands sker det nästan jämt. Det som avgör är diskussionen mellan oss och artistens representanter. Man bör ta ut ett högre pris för en bättre biljett, det som talar emot är traditionen, att man aldrig gjorde så förr.

Fenomenet brukar kallas ”golden circle”, varför heter det inte så på R Kelly-konserten?
– Jag föreslog ”främre parkett” men det var väl för tråkigt. Men ”golden circle” låter lite töntigt och missvisande för Arenan, som om det skulle vara flotta platser och lyxig seating.

Det har inget att göra med R Kellys kissvideo?
– Nej. Så smarta är vi inte.

Om arrangörerna tycker att det blir enformigt med golden och premium i framtiden har jag några alternativa förslag: ”playas circle” (för alla duffle bag boys), ”winner's circle” (för travbanekänslan) eller min favorit, ”executive circle”, som ger en air av flygplatslounge och seriös business. Nästa gång Huey Lewis & The News spelar i Sverige ska jag stå i ”executive circle”.

(* Var Anderstorp ligger och varför Roxette ska spela på en galoppbana, och varför Roxette ska spela överhuvudtaget, får någon annan reda ut.)

(Foto: Nam Y. Huh/AP Photo)

Publicerad 09:01, 3 februari 2010

Ack Sundbyberg

Publicerad 15:29, 28 januari 2010

Göteborg, landets populärmusikaliska huvudstad

Sverige får en ny musiktidning när danska Gaffa startar en svensk upplaga. Som före detta semidansk har jag läst Gaffa ibland och det är en helt okej tidning, även om den förstås lider lite av det konstiga danska diskussionsklimatet vad gäller musik. Där är "pop" ett skällsord och rocken – eller ännu hellre metallen – är det enda som gäller. På Gaffas diskussionsforum är ett typiskt inlägg något i stil med "jeg synes METALLICA er helt vildt fede!", men det kan kanske inte tidningen hjälpa.

Hur som helst, den 5 mars öppnar den svenska webbsajten och 31 mars kommer magasinet för första gången ut i Sverige. I pressmeddelandet har tidningen också smugit in en annan nyhet: "GAFFAs svenska redaktion placeras i Göteborg som är känt som landets populärmusikaliska huvudstad." Sug på den, Stockholm.

(Foto: Ashland Police Dept/AP)

Publicerad 15:13, 28 januari 2010

Reggae hela veckan

Minifestivalen Stockholm Reggae Week är i gång och innebär konserter på Mosebacke varje kväll den här veckan. I kväll (torsdag) spelar Million Stylez och på fredag Robert Athill, som är aktuell med debutalbumet ”Biding My Time”. På lördag är det dags för Internal Dread och avslutningen på söndag består av en ”Dubnight” med Foona, Jonahgold, Internal och Sound-a-ton. 

(Foto: Janerik Henriksson/Scanpix)

Publicerad 15:36, 26 januari 2010

Gimme indie rock

Om man gått runt i Stockholms klädbutiker senaste halvåret må man förlåtas om man misstänker en kupp: The XX spelas ju överallt. Men om man utgår från att klädkedjorna trots allt inte haft något hemligt möte är den enda förklaringen att affärerna var och en kommit fram till att The XX är den perfekta shoppingmusiken.

Den som drömmer om att bli dj och tänker ta omvägen via jobb i klädbutik bör tänka sig för. En snabbkoll visar att de flesta kedjorna inte alls låter de anställda välja musik. Med några undantag är det kallt kalkylerade och affärsmässigt ”tänk” som ligger bakom.

Urban Outfitters meddelar att de bara spelar musik som är till salu i butiken, ”huvudkontoret köper in skivor och så får vi spellistor och order att spela det och det si och så ofta”. American Apparels samtliga butiker streamar den Brooklynbaserade och pitchforkrockiga radiostation, Viva radio, som är knuten till företaget (”jag tycker inte det funkar så värst bra” säger en anställd). H&M har ett musikråd som handplockar den musik som spelas och väljer bort musik med ”kränkande budskap”.

Begränsad frihet för entusiastiska butiksbiträden alltså. Även Monki spelar centraliserad streamingmusik som valts ut av en utomstående person. Men på syskonkedjan Weekday är det annorlunda – där är många av de butiksanställda killar, och de kräver att få välja själva.

– De som jobbar på Weekday är dj:er i butiken i vissa perioder. Musiken är extremt viktig och de flesta som jobbar i butikerna har starka åsikter. Det är fler killar som tycker och tänker om musik, och det är många killar som jobbar på Weekday. Så fort vi gjort ett försök att ha en och samma musik i butikerna blir det missnöje. På Monki däremot är det mest tjejer som jobbar, och där är det mer tyck och tänk om kläderna, säger Adam Friberg som är konceptansvarig för Monki och Weekday.

Slutsats: Vill du spela skivor i butik: bli kille och börja i småbutik eller på Weekday. Är du kund och vill höra The XX, gå vart som helst.

(Foto: Jonas Lindkvist)

Publicerad 13:52, 14 januari 2010

Born slippy

När vanligt folk får sparken från Saab eller annan industri är det ingen som väntar sig att de ska säga fina saker. Man väntar sig bara att de ska smyga ut genom fabriksgrindarna med sammanbitna käkar, gärna i ösregn.

Här i Stockholm är det lite annorlunda – här förväntas man kunna föra sig när man byter jobb, oavsett om det sker frivilligt eller ej. För dem som jobbar inom medier (jultidningssäljare, faxoperatör) är det, hur obetydligt jobbet än är, dessutom rätt vanligt med ett samtal från någon random branschtidning. Som en service till Stockholm har jag därför satt ihop en liten svarslathund som kan vara bra att ha i fickan.

Reportern frågar:  Varför slutar du?
Ditt svar:
– Det är rätt läge att sluta. XX är ett starkt företag med starka kunder och duktiga medarbetare. Efter XX år i branschen känns det lockande att börja på XX där jag tror att jag kan bidra med stor erfarenhet.

Reportern frågar: Är du bitter?
Ditt svar:
– När jag tillträdde som XX hade jag uppdraget att förflytta XX kreativt och att göra XX till en av landets ledande XX. Det har vi lyckats med. I dag har XX många duktiga och starka medarbetare som kan ta företaget vidare in i nästa decennium. Därför är det rätt tillfälle för en ny XX att ta över efter mig.

Reportern frågar: Förskingrade du pengar?
Ditt svar:
– Det har varit XX spännande år då jag lärt mig mycket. Jag har stor respekt för alla talangfulla medarbetare på XX. Det känns tryggt att lämna nu eftersom jag vet att det finns så många som kan fortsätta att göra ett fantastiskt jobb med att utveckla XX.

(Foto: Fredrik Sandberg/Scanpix)

Publicerad 09:46, 12 januari 2010

Ny festival med inbyggd tidsmaskin

Det är högkonjunktur för nya musikfestivaler i Stockholm, särskilt av den rockiga sorten, och i går kom nyheten att ännu en rockfest arrangeras i stan i vår. Den 30 april och 1 maj hålls kalaset som fått det tupé- och tubsocksdoftande namnet ”Stockholm Rock Out” på Gamla Tryckeriet i Alvik. Biljetterna har släppts och av de artister som är klara hittills att döma blir det en glammig och hejdlöst nostalgisk festival: en tidsresa tillbaka till 1988.

Bandlistan är som en encyklopedi över rutinerade, patinerade och möjligen lätt bedagade sleazerockare, så om du hade tänkt mejla till Fråga På stan och undra vart till exempel Zinny Zan från Easy Action tagit vägen – det är här de håller hus.

Klara artister hittills är bland andra Jani Lane (f d sångare i Warrant), Dizzy Reed (f d keyboardist i Guns 'n Roses), Bulletboys (medlemmar från bland annat King Kobra och RATT), Chris Laney och Zinny Zan, bandet Keel (som jag aldrig hört talas om men som tydligen producerats av Gene Simmons) och svenska banden Badmouth (som spelat med Zodiac Mindwarp och L.A. Guns) och Dynazty (som turnerat med The Poodles). Tycker man inte att det här låter tillfredställande lovar arrangörerna att man kan äta, dricka och tatuera sig på plats också, nästan som om man vore på Sunset Strip.

(Foto: Claudio Bresciani/Scanpix)

Publicerad 18:00, 7 januari 2010

Virtuella konserter: Det är äkta

Vissa verkar ha trott att pressmeddelandet från företaget YCDBSOA om att rädda musikbranschen genom virtuella konserter var ett skämt. Nu, efter att ha samtalat med den Karlstadboende entreprenören Mikael Ekström i någon timme, kan de teorierna dementeras. YCDBSOA finns på riktigt och de har stora planer – att pressmeddelandet var okonventionellt beror enligt Mikael Ekström på att han själv inte har skrivandets gåva. ”Jag är dyslektriker, en skriver som en prater. Han som brukar läsa igenom var utomlands”, urskuldar han sig innan han kastar sig in i fördelarna med virtuella konserter.

Rent konkret är målet att bygga en sorts Spotify, fast med studioinspelade konserter. Dessa ska användarna sedan kunna streama från en sajt och varje konsert betalas styckvis.

– Jag tycker det är skithäftigt, man kan ta hem polarna på några bärs. Det är klockrent! Lite som att gå på livekonsert. När man går in på sajten ska det vara behagligt, inte så mycket hopp och kasta runt som på MTV utan mer att artisterna står framför kameran och sjunger, säger Mikael Ekström.

Dvd:erna som ni talar om i pressmeddelandet, var kommer de in i bilden?
– Samma material kan också säljas på dvd, musikbranschen kanske vill göra det och då blir det ju business för dem. Vi har diskuterat med flera artister som tycker att det är jättebra men jag har förstått att skivbranschen är konservativ. Om de hade gjort dvd i stället för cd redan för tio–femton år sedan hade de tjänat hur mycket som helst.

Vad skulle det kosta att streama en video från sajten?
– Om vi fick en tia per konsert skulle vi kunna sköta hela sajten, sen får ju bolagen ta sitt ovanpå. Får vi jättemånga artister som gör det här virtuella blir det ju ännu mer business.

Vilka artister är det ni har pratat med?
– Han som hade Da Buzz, Per, han är också från Karlstad, han tycker det här är jättebra. Vi har pratat med tio–tolv artister hittills och de fattar att det är billigare att göra en sådan här inspelning än en MTV-video.

Du själv, vad har du jobbat med tidigare?
– Jag har hållit på en del med internet tidigare men la av för att jag tröttnade. Jag har sysslat ganska mycket med mässor och de blir ju också mer och mer virtuella. Man sitter med en idé och jobbar mycket virtuellt och tänker, vad fan gör de andra inte det här för? Allt är ju virtuellt på nätet i dag i princip, så jag tror inte vi kommer att hålla på med det här så länge innan vi blir uppköpta.

När samtalet avrundas märks det att Mikael Ekström har något mer han gärna vill säga. Hans firma ligger i förhandlingar med tänkbara nya delägare, berättar han. Och inte kan väl de förhandlingarna ta skada om han berättar vilka det är?

Du får bestämma om du vill säga det.
– Vi förhandlar med Johan Staël von Holstein och Peter Settman om delägande. De är kända och vi vill ha med dem. Vårt mål är förstås att kunna spela in lite av de här grejerna hos (Peter Settmans produktionsbolag) Baluba också.

(Da Buzz-foto: Jan Collsiöö/Scanpix)

Publicerad 12:20, 7 januari 2010

Virtuella konserter räddar kulturlivet

Artister och musikbranschen gör comeback tack vare internet! Det fastslår företaget YCDBSOA i ett pressmeddelande där man aviserar en ny musiktjänst med ”virtuella konserter”.

Upplägget är, såvitt man kan förstå av den lite svårlästa pr-texten, att konsumenten loggar in på ”en webb”, betalar för en virtuell konsert på 40 till 50 minuter, kopplar datorn till tv:n och sedan avnjuter kalaset med ”kanon ljud”. Man ska även kunna mixa låtar från olika artister och betala för dem styckvis.

För den som till äventyrs inte har tillgång till nätet ska det tydligen också gå att köpa virtuella konserter på dvd (”enda skillnaden är att man stoppar in den i en DVD spelare och alla som har en CD spelare har en DVD spelare idag och vill man lyssna på CD skivor gör man det i DVD spelaren”). Virtuella konserter på dvd låter för mig misstänkt likt gamla vanliga konsertfilmer men jag har säkert missat någon finess.

Det kanske allra bästa med de här virtuella konserterna är att de också ska kunna lösa problemen med höga kostnader för lanseringar av nya artister. Tv-kanalerna kan helt enkelt peta in dvd:n i spelaren och sända innehållet utan att artisten behöver vara i studion. Ändå nice!

(Foto: Jonas Ekströmer/Scanpix)

Publicerad 16:17, 6 januari 2010

Brandlarmet gick för [ingenting]

Dramaten fortsätter sin satsning med popkonserter på stora scenen och i går, på trettondagsafton, var det dags för [ingenting] att ha sin stora kväll på nationalscenen. Spelningen gick bra sånär som på en detalj: mitt under konserten gick brandlarmet och hela Dramaten fick utrymmas, och eftersom publiken hängt av sig sina ytterkläder var ingen särskilt sugen på att gå ut i den arktiska kylan. Resultatet blev att alla trängde ihop sig i foajén i väntan på att konserten skulle kunna fortsätta.

DN:s Matilda Lindwall var en av dem som var på plats.

Hur var konserten?
– Jo tack, den var en väldigt trevlig konsert. Både jag och min mamma, som också gillar [ingenting], var väldigt nöjda. Dessvärre gick brandlarmet mitt under en av mina favoritlåtar, Lång väg, när det var som mest stämningsfullt och alla blev tvungna att gå ut.

Vet man varför larmet gick, berodde det på bandets pyroteknik?
– Det är mycket möjligt. Det var ju inte direkt någon E-type-show och innan brandlarmet gick hade jag inte ens lagt märke till rökmaskinerna, men det var ändå lite dimmigt där inne, och säkert mer än vad Dramatens finkänsliga brandvarnare tålde. Några som satt bakom mig spekulerade i och för sig efteråt om att det ska ha varit en sabotör i huset som sett till att brandlarmet gick igång...

Hur länge fick ni stå i foajén?
– För länge. Kanske en halvtimme, fyrtio minuter. Det kändes lite segt. Fast jag var bara glad så länge alla slapp gå ut och stå i 20 minusgrader och alla var vid ganska gott mod, förutom en medelålders man som var förbannad för att han inte fick någon information.

Vad hände med konsertstämningen efter det där avbrottet?
– Det var som om [ingenting] hade hänt. Nä, men det blev några extranummer som var värda att vänta på.

(Foto: Matilda Lindwall)

Publicerad 12:27, 4 januari 2010

Superrockfest med fläsk

Eftersom På stan har som policy att uppmärksamma nya musikfestivaler i Stockholm får man förstås skriva om det här också. Den 12–13 februari är det dags för Stockholm Super Rock Weekend, ett namn som leder tankarna till någon mäktig Monsters of rock-aktig happening där man samlar 100 000 headbangers på Brunnsvikens is och låter dem värma sig med att kasta urinfyllda pet-flaskor på varann.

Men så är det inte. Stockholm Super Rock Weekend verkar tvärtom vara en rätt anspråkslös liten festival som hålls på Kägelbanan på Södra teatern. Huvudnamnet är Fleshtones och om någon inte känner till dem är insiderinfon att Per Bjurman och Nils Hansson hyllat dem som ”fruktansvärt roliga” och ”genuint medryckande” och att Mats Olsson älskar dem över allt annat på jorden, bortsett från kanske NRBQ. (Youtube-klipp från när Fleshtones spelar i ett franskt tv-program på 80-talet finns här).

Fleshtones får festivalsällskap av bland andra The Nomads (kända rockers), Cocktail Slippers, Stupidity och Alhambra (något mindre kända rockers). Dessutom visas på Kägelbanan filmen ”Pardon us for living, but the graveyard is full” som handlar om The Fleshtones. Info om biljetter finns på www.sodrateatern.com.

(Foto: Joe Gill/AP Photo)

Publicerad 10:03, 28 december 2009

Testfest med Dick Harrison

Som ett Facebookquiz, fast lite tyngre eftersom det är tillverkat av en professor. Så kan man kanske sammanfatta Nationalencyclopedins nya satsning ”Vilken historisk person är du?” som satts ihop av den festlige Lundaprofessorn Dick Harrison (i det här klippet kan man bland annat gotta sig åt hur han uttalar ordet ”nördighet”).

Själv blev jag Verner von Heidenstam vilket inte är någon större överraskning eftersom jag ju är romantisk, sensuell och längtar stenarne där barn jag lekt. Lite mer förvånande är kanske att Claes Malmberg är Esaias Tegnér, Helene Billgren är Rembrandt och, framför allt, att Martin Stenmarck tydligen är en modern Pablo Picasso. Testsajten finns här och nu vill man veta vilka som är Anckarström och Quisling.

(Foto: Joakim Roos)

Publicerad 11:32, 22 december 2009

Mer julkul: Stort rapkalas på Reisen

Märta Myrstener ger här några förslag på fester och klubbar under julhelgen. Ett annat alternativ är kalaset på Reisen på annandag jul då dj-gossarna i DBTY ordnar fest tillsammans med rapbloggen The Soul Lounge, som firar en omgörning och utökning av sin sajt.

Bland alla dem som spelar skivor under kvällen finns Amir, Storken, Legobeat, DJ Övre Medelklassen, VemDetta, Loso, Crill-Oh och Felix Bergman, och livespelningar blir det av Sexfemman, Faye Medeson, Toffer och andra.

Det kanske allra finaste med det här är emellertid att DBTY går vidare med sin geniala uppfinning twitter på storbildsskärm – alla tweets med hashtaggen #dbty går direkt ut på skärmen till allmän glädje och gamman. Efter att själv ha provat live härom veckan kan jag intyga att storbildstwitter är det hetaste som hänt sedan faxen.

(Foto: Chris Pizzello/AP)

Publicerad 11:49, 16 december 2009

Bara 80% Göteborg i år

Härom dagen publicerade nättidningen Pitchfork sin årliga lista över det gångna årets 100 bästa låtar. Traditionen bjuder att en hel del av de låtarna brukar vara svenska eftersom Pitchfork älskar musik som är trolsk, pastellfärgad, fluffig, bräcklig och magisk, och det är ju såna vi svenskar är. En nation av baleariska skogstroll insvepta i dimma.

Det var år 2006 som Pitchfork började lista 100 låtar i stället för 50 singlar som tidigare. 2006 var också något av all time high vad gäller den svenska listrepresentationen: två Knife-låtar, Peter, Bjorn and Johns vissellåt, Kleerup och till och med Christian Falk. Ett storslaget år. Men det var också det senaste (sista?) året då svensk musik som inte kom från Göteborg var i majoritet – sedan dess har den svenska västkusten stärkt sitt grepp om det alternativa USA.

I år listades fem svenska låtar: det var jj, Tough Alliance, två Fever Ray-låtar och så Frida Hyvönen som ensam representant för icke-Göteborg. I diagramform ser utfallet för de fyra senaste åren ut så här.

ANTAL SVENSKA LÅTAR PÅ LISTAN:

VARAV FRÅN GÖTEBORG: