Kategori: Spaningar

Publicerad 16:03, 10 mars 2010

Heal the world – sök till läkarprogrammet

I somras dog Michael Jackson av en överdos smärtstillande medel. Ambulanspersonalen lyckades inte återuppliva honom, trots att de injicerade adrenalin rakt in i Jacksons hjärta. Efter 40 minuter avbröts hjärt- och lungräddningen.

För att denna tragedi inte ska upprepas får alla blivande läkare numera träna på dockor som ser exakt ut som The King of Pop. Det tror man i alla fall efter att ha sett förstasidan till onsdagens DN. En läkarstudent håller stetoskopet mot Michael Jacksons hjärta och stryker honom över håret som för att säga: ”Oroa dig inte. Du kommer att moonwalka igen.”

Michael Jackson nämns visserligen inte i artikeln i DN:s högskolebilaga men det är möjligt att läkarlinjen har lanserat dockan för att locka musikintresserade studenter – ungefär som vissa gymnasier erbjuder nya elever gratis Spotifyabonnemang.

Eller så är det inte dockan som liknar Michael Jackson utan tvärtom. Kanske var det inte Liz Taylor eller Peter Pan som han ville efterlikna med sina plastikoperationer. Han ville se ut som en hjärt- och lungräddningsdocka på Karolinska institutet.

Publicerad 15:39, 8 mars 2010

Die Computer Liebe von Rocky

Efter att ha tecknat pastischer på hiphopikoner som Kool Moe Dee, Biggie Smalls, 2Pac, Slick Rick, Ice-T och 50 Cent går Martin Kellerman i en mer germansk riktning. På omslaget till nya numret av Rocky Magasin avbildas hunden Rocky, krokodilen Gonzo och råttan Klasse som Kraftwerk (med anledning av den Berlinsemester som ni just nu kan följa i På stan-bloggen). Som ni ser är resultatet alldeles wunderschön.

I de första numren av Rocky Magasin publicerade man bilder av läsarnas Rocky-tatueringar. Plötsligt fick jag lust att skaffa en sån.

Publicerad 14:13, 3 mars 2010

Tidningsnytt

Ursäkta mig medan jag sparkar upp en öppen dörr, men någon jävla måtta får det väl ändå vara. Läser ledaren i nya tidningen Pop Life att "Det var Ulf Lundell som hade en låt med textraden 'Snön faller och vi med den'". Det stämmer, det var i låten "Snön faller och vi med den".
 
Pop Life är en ny satsning som ska bevaka den moderna hitlistemusiken, med fokus på Idol, Made in Sweden-bandet Play och annat Anders Bagge-relaterat, och det behöver det nödvändigtvis inte vara något fel på. Men det är omöjligt att läsa Pop Life utan att översköljas av sorg, sorg över att de här fem minuterna av mitt liv aldrig kommer tillbaka.

På Google-cachen av Pop Life-sajten kan man under rubriken "Magasinet som alltid är 'inne'" läsa en förklaring till varför det är bra att annonsera i tidningen:

Annonsering i Poplife ger en lång exponeringstid per läsare jämfört med många andra medier. Det är inte ovanligt att man lusläser sitt införskaffade magasin sida upp och sida ned flera gånger.

Och det stämmer också; i Pop Life måste man ofta läsa alla artiklar flera gånger för att förstå om de är artiklar eller annonser. Man får vara beredd på att redigeringen och stavningen pekar ut helt nya, hisnande möjligheter för det svenska språket. Och man får reda på att samtliga svenska popartister jobbar på ett tuffare sound. Men mina fem minuter kommer aldrig tillbaka. Det enda förmildrande, i sammanhanget rentav humanitära, draget med Pop Life är att skribenterna inte behövt signera sina artiklar.

Publicerad 10:04, 3 mars 2010

Om Gud vill och tandläkaren tillåter

Igår kom så dagen D för Lil Wayne, då han till slut skulle tvingas gå direkt till fängelse för att avtjäna sitt ettårsstraff för olaga vapeninnehav, sedan man påträffat en pistol i hans turnébuss 2007. Men även denna gång blev inställelsedagen uppskjuten - nu på grund av en brand i källaren på Manhattan Criminal Courthouse.

Lil Wayne har gjort sitt bästa för att undvika kurran. Först nekade han i ett år till att vapnet var hans. Sedan fick han skjuta på visiten för att hinna med ett tandläkarbesök (som i och för sig innebar åtta rotfyllningar och lika många timmars operation, kanske inte så kul). Det har spekulerats kring om Lil Wayne är orolig för att åka i fängelse, eftersom han är jätterik och med tanke på de rykten som gått kring honom och hans adoptivfar Birdman (som har Lil Waynes ansikte tatuerat på bröstet, de har också kysst varandra på bild. Oklart hur man ser på detta i hårda hiphopsammanhang). Fängelserundan kommer också med dålig timing med tanke på att Lil Waynes skivbolag Young Money Entertainment gör sig redo för att under året förhoppningsvis släppa album med Drake, Mack Maine och Nicki Minaj.

Till musiktidningen Rolling Stone säger Lil Wayne att han tvärtom ser fram emot fängelsevistelsen, att han ska hinna med att göra mer musik. Det har bara gått en månad sedan rapparen som enligt egen utsago gör 600 låtar om året släppte sin senaste skiva "Rebirth", men han arbetar redan hårt på nästa: "The Carter IV".

Jag har av en slump bokat en semesterresa med Lil Wayne-tema i nästa vecka: Amsterdam-Miami-New York. I Amsterdam tänkte jag kolla om coffeeshoppen De Rokerij fortfarande tar emot de låtsassedlar med rapparens nuna som de delade ut under en pressdag för ett och ett halvt år sedan. I Miami har jag luskat ut i vilket gated community Lil Wayne bor (här är huset), men jag verkar alltså få åka hit för att ha en chans till en glimt. Kan ju vara värt det. Framförallt vill jag se om det stämmer, som det ser ut på nya Rolling Stone-omslagsbilden (som i och för sig verkar vara från en ett år gammal fotosession, då Lil Wayne prydde ett RS-omslag förra gången), att han håller på att tatuera över sin klassiska "Cash Money"-gaddning. Den gjorde han i ung ålder (här syns den på en bild från 1999) men verkar alltså ersättas av en stor, ful dödskalle.

Sådan dålig smak, i kombination med den kriminellt usla "Rebirth", gör att man funderar på vad den förr så stilsäkra rapparen håller på med. "Om Gud finns vill han inte se Lil Wayne i fängelse", skriver Pitchfork apropå gårdagens brand. Jag undrar om Gud inte borde slänga på ytterligare några år på fängelsestraffet. För att gynna kreativiteten.



BONUS: Här är en Spotifylista med 25 bra Lil Wayne-låtar.

UPPDATERING: I går kväll hann Lil Wayne med att gästa Young Jeezy på scen under Jay-Z:s konsert på madison Square Garden. Notera textraden "I'm going in, I'm going in". MTV har storyn + videoklipp. Tipstack till Georg "Young G-C" Cederskog.

Publicerad 13:59, 1 mars 2010

Darin goes Hipstamatic

De senaste veckornas stora komet i Apples App Store, butiken där man köper tilläggsprogam till sin Iphone (eller alldeles gratis laddar ner På stans app om man inte redan gjort det (slut på skamlös egenreklam)), kallas Hipstamatic. Det är en slags filter som läggs på bilderna man tar med den ganska dåliga inbyggda kameran, och som genom ett trollslag ser det ut som "analoga" bilder, med fina färger, vit ram och lite för mycket vinjettering. Fotot på Papercuts fixed gear-tidningsutbud i inlägget här nedanför tog jag till exempel med en filtret som heter "Williamsburg" (men jag skar bort ramen).

Nåväl, nog svamlat. Poängen med detta var egentligen att skivbolagskrisen nu tycks ha gått så långt att inte ens Darin har råd med annat än att plåtas med en tvådollars-App på omslaget till sin nya singel:

Publicerad 13:19, 1 mars 2010

Fixed gear is dead

Bilden ovan (beklagar suddigheten) är tagen på Stockholmshipstrarnas eget Designtorget, butiken Papercut på Krukmakargatan, i helgen. Den föreställer några av de 18(!) olika cykeltidningar, företrädelsevis om så kallade fixed gear-cyklar, som nu huserar på den plats i butiken dit jag i vanlig ordning gick för att leta efter hiphopmagasin. Världsordningen är omkastad, konstaterade jag men blev snabbt Twitter-tröstad av min kompis Hasan: "I slutet av 2011 kommer det stå 18 olika biodlingstidningar där fixed gear-tidningarna en gång stod."

Sen kom det två fixed gear-Twitter-robotar, "fixie_bot" och "fixiebotbot" och Re-Tweetade hela konversationen och jag gick genast hem och grät.

Några timmar senare kom beskedet att rapparen Guru i Gang Starr fått en hjärtattack och hamnat i koma. Helgen vecka åtta var onekligen en dålig helg för hiphopen.

Publicerad 13:48, 19 februari 2010

Precis som John Travolta

I dagens På stan, och på den här bloggen, skriver Fredrik Strage om att Ipods, Spotify och läsplattor gör att "det blir svårare och svårare att bedöma bekanta efter deras smakpreferenser" eftersom man inte längre kan se om de har Da Buzz samlade verk i skivhyllan eller Italo Calvino stickandes ut från rockfickan.

Fredrik är inte ensam, frasen "tell me what you read and I will tell you who you are" har nästan 13 miljoner träffar på Google. Men möjligtvis är digitaliseringen av kulturkonsumtionen på väg att döda villfarelsen att man kan känna en person efter vad de läser, tittar eller lyssnar på. En sommar för två år sedan blev det nog så tydligt.

I sitt Sommar-program från 2008 blev det tydligt att Göran Hägglund, i viss konkurrens med Maria Wetterstrand, är den partiledare med vassaste musiksmaken - ja, vasshet i det här sammanhanget är förstås ungefär samma relativa begrepp som när bergsklättraren Aron Ralston skar loss sin arm med en trubbig fickkniv efter att ha fastnat under ett stenblock. I programmet spelade Hägglund bland annat Elvis Costello, Kent, Nick Lowe, Steve Gibbons, Bowie, Cardigans och Miles Davis. Det lät ju som en ganska kul kille. Men det var han visst inte.

Charlie Brooker, The Guardians spetsige krönikör, är inne på samma sak. Efter att tidigare ha avfärdat Apples Ipad som en "slightly-further-away iPhone" gick han i måndags ut till försvar för Kindle, Amazons läsplatta. Han gillar att den är lätt att använda, att det får plats med många böcker och att den kan läsa upp böcker, vilket är bra om man "ägnat flera år åt att undra över hur litteraturens största verk skulle låta om de blev upplästa av en deprimerad robot".

Allra mest älskar Brooker dock att ingen kan se vad det är man läser. Snabbt börjar han köpa massor av kändisbiografier han vanligtvis skulle skämmas alldeles för mycket för att läsa på bussen. Och han älskar att läsplattan gör det omöjligt att imponera på andra med sin utsökta smak: "Pretentiösa nördar kommer inte längre att kunna imponera på söta studenter på bussen genom att nonchalant/demonstrativt läsa 'The Journals of Søren Kierkegaard".

Att ingen vet vad du lyssnar på i din Ipod är ännu bättre. De senaste 40 årens största musikuppfinning är varken samplern, sequencern, autotune eller Michael Jacksons stämband - det är möjligheten att lyssna på musik helt själv. Innan Sonys Walkman slog igenom för runt 30 år sedan var musiklyssnande något man i första hand gjorde tillsammans, på ungefär samma sätt som när man satt och trummade på dödskallar för 15 000 år sedan. Men musiklyssnandet har förändrats i grunden, och anpassats till den kollektiva individualiseringen som präglar den moderna urbaniteten.

När John Travolta promenerade nerför 86:e gatan i Brooklyn i "Saturday night fever" till Bee Gees "Stayin alive" verkade det vara världens bästa känsla. Några år efter filmen kom ville alla göra samma resa, och själv välja soundtrack till sitt liv med sin Walkman eller Ipod på högsta volym (förutom Radio Raheem i Spike Lees "Do the right thing" som använde en skitstor bergssprängare för att uppnå samma effekt).

Att man inte längre kan få varken ragg eller kompisar på att andra vet vad man lyssnar på eller läser är tråkigt – och en tragedi på skolgårdar världen över - men fördelarna väger tyngre.

Publicerad 14:30, 18 februari 2010

Ingen ”Golden circle” framför R Kelly

En halvfärsk trend i konsertsammanhang är att arrangörerna cashar in lite extra på de som köper ståplatsbiljetter. Förr i tiden hette det bara ”parkett” och om man var tidigt ute hamnade man långt fram. Nu väljer man ofta att i stället dela upp parketten i två delar, dels den vanliga (=längre bak) och dels en lyxvariant där biljettinnehavaren utan att behöva trängas ändå är garanterad att få stå långt fram.

De här lyxområdena närmast scenen kallas av någon märklig anledning ofta någonting med ”circle”, trots att det inte alls är någon cirkel utan snarare en aningen böjd rektangel. Tanken är förmodligen att ordet ”circle” ska skapa associationer till en vip-lounge med champagnehinkar och allmän känsla av lifestyleballin'.

En kuriös detalj är det ord arrangörerna väljer att placera framför circle. Svensk konsertpraxis verkar vara att kalla företeelsen ”golden circle” – så hette det i alla fall när Madonna spelade på Ullevi i fjol, och så heter det även när Kiss kommer till Malmö stadion i juni och när Roxette spelar på Anderstorps raceway* i augusti.

Men: på R Kellys konsert i Arenan i mars heter det plötsligt inte ”golden circle” längre utan i stället ”premium circle”. Varför då? Jag ringde upp Tor Nielsen, promotor på Live Nation.

– Att man delar upp parketten är mycket vanligare nu än förr och utomlands sker det nästan jämt. Det som avgör är diskussionen mellan oss och artistens representanter. Man bör ta ut ett högre pris för en bättre biljett, det som talar emot är traditionen, att man aldrig gjorde så förr.

Fenomenet brukar kallas ”golden circle”, varför heter det inte så på R Kelly-konserten?
– Jag föreslog ”främre parkett” men det var väl för tråkigt. Men ”golden circle” låter lite töntigt och missvisande för Arenan, som om det skulle vara flotta platser och lyxig seating.

Det har inget att göra med R Kellys kissvideo?
– Nej. Så smarta är vi inte.

Om arrangörerna tycker att det blir enformigt med golden och premium i framtiden har jag några alternativa förslag: ”playas circle” (för alla duffle bag boys), ”winner's circle” (för travbanekänslan) eller min favorit, ”executive circle”, som ger en air av flygplatslounge och seriös business. Nästa gång Huey Lewis & The News spelar i Sverige ska jag stå i ”executive circle”.

(* Var Anderstorp ligger och varför Roxette ska spela på en galoppbana, och varför Roxette ska spela överhuvudtaget, får någon annan reda ut.)

(Foto: Nam Y. Huh/AP Photo)

Publicerad 10:44, 17 februari 2010

Barfotad

Vi har tidigare utrett kafékonst i På stan. Kort sagt: Kul som idé, sällan särskilt bra.

Men ett liknande fenomen är minst lika kul och dessutom ofta desto bättre: Fotoutställningar på barer. För egen del tycker jag att det är ett mycket mer passande format på både konsten och utställningslokalen, fotografier är lättare att diskutera för en konstrookie och funkar bra som samtalsämne i en stimmig bar.

Detta skriver jag nu av en anledning: Två av mina favorit-Stockholmsfotografer ställer ut bilder på stans barer den kommande tiden. Först ut, med start redan idag, kan man se Fredrik Skogqvists porträtt på Franzén/Lindebergs cocktailbar Bageriet. Kolla även in Fredriks blogg här.

Och nästa lördag, den 27/2, är det vernissage för Björn Terrings utställning "Another day at the office" på Marie Laveau (jag rekommenderar dessutom att kolla in "Daily operations" på hans sida).

(Foto: Björn Terring)

Publicerad 12:44, 2 februari 2010

Bo som Bob

Häromåret listade vi de mäktigaste kändisvesöken i Stockholm. På första plats kom Bob Marleys vistelse i Nockeby 1971. DN-medarbetaren Keijo Limatainen, då ung musikskribent, bjöds på frukost av Bobban. "Han kokar kaffe, steker ägg och bacon och bjuder på toast. En vanlig europeisk frukost."

Nu kan vem som helst leva som reggaelegendaren, som skulle ha fyllt 65 år i dagarna om han fortfarande varit i livet. Huset på Sigurdsvägen är nämligen till salu.

DN:s musikkritiker Nils Hansson varnar dock eventuella spekulanter:
"Han lär ha hatat det. Vinter och kallt, uselt vegokäk, de svenska musiker han spelade med fattade inte vad han försökte göra och dessutom hade han tandvärk som han vägrade åtgärda, eftersom han inte litade på svenska tandläkare. Så vem vet, Bobbans ande kan mycket väl ha nedkallat en förbannelse över stället..."

(Tipstack: Georg Cederskog. Foto: AFP)

Publicerad 15:52, 1 februari 2010

Helgen vecka 4-matrisen

 

Ibland recenserar Axel sina helger här. Nu är han i München för att äta korv och berätta om vårt arbete här = ni får nöja er med vad jag har gjort de senaste dagarna.

Bonus: Den bästa låten från The Knife-operan ("Colouring of pigeons").

Publicerad 11:08, 21 januari 2010

Here comes the Sunn O)))

Igår utsatte jag mig för Sunn O))). Det är ett amerikanskt band i den så kallade drone metal-genren som igår framförde material från sin första skiva ”The GrimmRobes Demos” på Fylkingen i Stockholm. En vän kallade deras sound för ”schoolshootingmuzak”. En annan, mer initierad, förklarade att Sunn O))) blivit mer tillgängliga sedan den första skivan, ”nuförtiden är det sång också. Eller, något slags röster i alla fall.”

Jag kan inget om Sunn O))) - faktum är att Sebastian, som gör det, häromdagen mumlade något om att jag var ”ovärdig” min biljett och guilt-trippade mig så hårt att jag närapå gav honom min julklappsbiljett till den slutsålda konserten.

Väl på Fylkingen registrerar jag ett antal mer eller mindre kända personer (läs: hipsters) bland de 150 som sökt sig hit: Filmarbetaren Alexandra Dahlström, mediemannen som inte sköt greven, Nakkna-designern Claes Berkes, musikskribenten Jan Gradvall, formgivaren Stefan Fält, Vice-Elin Unnes, Falkenbergfilmarna Henrik Hellström och Fredrik Wentzel, Popsicle-Andreas Mattsson, fixarsnubben Tony Cederteg, Bomben-mannen Daniel Wiklander, elektronikamusikern Andreas Tilliander, PSL-Klas, filmaren Ruben Broman, koreografen Anna Koch. Jag tror mig också ha sett internetikonen Rasmus Fleischer, det tycks även stämma enligt hans twitter, men jag är inte helt hundra på hur han ser ut så jag låter det vara osagt. Hursomhelst var det en hyfsat varierad folkskara, men om man ska säga något generellt om publiken - det här gör jag ogärna av rädsla för att bli en sån där jag hatar när det gäller hiphopkonserter, en oinitierad skribent som raljerar över stora byxor och kepsar på sned – så tänk dig piratpartister möter Lisbeth Salander i Nakkna-rock, skägg och grå munkjacka så kommer du i alla fall ganska nära estetiken. De flesta är män, snittåldern kring 35.

I en timme och tjugo minuter pågår konserten. Då är det en kompakt ljudvägg av gitarrer och bas och en rökmaskin som då och då pumpar in mer rök. Det är det enda som hörs, det är inga pauser what so ever. Bandet står på den lilla scenen, i munkkåpor och motljus, och kör. Det är nästintill kolsvart, rummet är helt rökfyllt, på scenen står svinstora högtalare och maler ut hög musik.

Allting vibrerar - väggar, golv, bröst, huvud. Det skakar så mycket att en knapp i gylfen plötsligt åker upp (det sistnämnda KAN även bero på bristande motion, men let's not go all Jonas Leijonhufvud här).

Öronpropparna läcker och när det kommer in "riktigt" ljud hör man att de skär bort helt fel frekvenser, skalar bort för mycket, men det går liksom inte att inte ha dem heller. Musiken manglar ner allt, mot slutet ligger delar av publiken ner på golvet. Några raglar fram genom dimman i jakt på tom golvyta. En tredjedel har lämnat in innan spelningen är avslutad. När musiken plötsligt tar slut efter åttio minuter känns allting helt skevt, som att gå iland från en båt efter en vecka på sjön: det gungar fortfarande.

Publicerad 15:35, 20 januari 2010

Day 'N' Nite

Läser Niklas Natt och Dags artikel i nya numret av King om hur det är att vara adlig. Niklas Natt och Dag är tidigare Slitz-chefredaktör och enligt wikipedia en fena på gitarr, nyckelharpa, munspel, mandolin, mungiga och japansk bambuflöjt. Men han är också adlig, och berättar om hur det är att vara det han kallar en "etnisk minoritet". Historien om när han ska boka ett hotellrum åt sin pappa är rolig:

Min fars förnamn är Bo. Hotellreceptionisten fick stora problem.
- Och namnet?
- Bo Natt och Dag.
- ...
- Hallå? Är du kvar?
- Alltså, vill han...bo här...både på natten och på dagen?

Plötsligt framstår Suarez-Golborne inte fullt så hopplöst som det alltid verkat.

Publicerad 14:48, 20 januari 2010

Så funkar det

Det kom ett mail. En inbjudan till en pressträff med gänget bakom nya projektet "Funk for life", Nils Landgren, Mattias Klum och Magnum Coltrane Price.

De har åkt till ett gettoområde i Nairobi och spelat funk för folket. Resultatet är en skiva, där en euro per såld cd går till Läkare utan gränser.

Pressmeddelandet är lite illa tajmat, såhär när vi just lärt oss att slacktivism inte är en helt lyckad grej. Visst är det en fin idé, men hur många skivor säljer ett funkband egentligen nuförtiden?

Och framförallt: Har de inte haft det jobbigt nog i Kibera? Var det verkligen vad de behövde, ett gäng svenska musikskolefunkfarbröder som kom och jammade?

Fler liknande projekt: EMD hjälper hemlösa, Rock the vote, Rock Your Life Free, Fuck for Forest, Live Aid, Clowner utan gränser.

(Bilden: Nils Landgren. Foto: Scanpix)

Publicerad 12:15, 13 januari 2010

Kungen på Operan

Nu är jag visserligen rookie i sammanhanget, men varje gång jag varit på Operan har jag hoppats lite på att få se en riktig kulturpotentat eller så i publiken. Det hade hittills inte hänt.

Så var jag på "Elektra" igår, en megahyllad uppsättning av Richard Strauss tragedi i regi av Staffan Valdemar Holm och där Katarina Dalayman fått fantastiska lovord för sin Elektra. Redan i kön till garderoben såg jag På stan-hjälten Carl-Michael Edenborg och tyckte att det ändå var en rätt hyfsad kulturpotentatkändisspotting, även om jag mer hoppats på någon ur den äldre generationen.

Och plötsligt händer det, när alla redan satt sig: In kliver kungen och drottningen i sin loge, något som inte sker alltför ofta. Det går ett sus genom publiken som spontant ställer sig upp och applåderar.

(Så ska man inte bete sig när kungaparet anländer, förklarade DN:s kulturchef Maria Schottenius nyss för mig, man ska ställa sig upp och sjunga Kungssången.)

(Maria Schottenius spekulerade också i att kungen kanske ska dela ut en medalj till scenografen Bente Lykke Möller, Valdemar Holm eller Dalayman och att det kanske var därför han var där.)

PS. Tyvärr var Katarina Dalayman sjuk igår, men amerikanska Janice Baird ersatte med den äran.