Kategori: Shopping

Publicerad 13:19, 1 mars 2010

Fixed gear is dead

Bilden ovan (beklagar suddigheten) är tagen på Stockholmshipstrarnas eget Designtorget, butiken Papercut på Krukmakargatan, i helgen. Den föreställer några av de 18(!) olika cykeltidningar, företrädelsevis om så kallade fixed gear-cyklar, som nu huserar på den plats i butiken dit jag i vanlig ordning gick för att leta efter hiphopmagasin. Världsordningen är omkastad, konstaterade jag men blev snabbt Twitter-tröstad av min kompis Hasan: "I slutet av 2011 kommer det stå 18 olika biodlingstidningar där fixed gear-tidningarna en gång stod."

Sen kom det två fixed gear-Twitter-robotar, "fixie_bot" och "fixiebotbot" och Re-Tweetade hela konversationen och jag gick genast hem och grät.

Några timmar senare kom beskedet att rapparen Guru i Gang Starr fått en hjärtattack och hamnat i koma. Helgen vecka åtta var onekligen en dålig helg för hiphopen.

Publicerad 15:52, 1 februari 2010

Helgen vecka 4-matrisen

 

Ibland recenserar Axel sina helger här. Nu är han i München för att äta korv och berätta om vårt arbete här = ni får nöja er med vad jag har gjort de senaste dagarna.

Bonus: Den bästa låten från The Knife-operan ("Colouring of pigeons").

Publicerad 15:36, 26 januari 2010

Gimme indie rock

Om man gått runt i Stockholms klädbutiker senaste halvåret må man förlåtas om man misstänker en kupp: The XX spelas ju överallt. Men om man utgår från att klädkedjorna trots allt inte haft något hemligt möte är den enda förklaringen att affärerna var och en kommit fram till att The XX är den perfekta shoppingmusiken.

Den som drömmer om att bli dj och tänker ta omvägen via jobb i klädbutik bör tänka sig för. En snabbkoll visar att de flesta kedjorna inte alls låter de anställda välja musik. Med några undantag är det kallt kalkylerade och affärsmässigt ”tänk” som ligger bakom.

Urban Outfitters meddelar att de bara spelar musik som är till salu i butiken, ”huvudkontoret köper in skivor och så får vi spellistor och order att spela det och det si och så ofta”. American Apparels samtliga butiker streamar den Brooklynbaserade och pitchforkrockiga radiostation, Viva radio, som är knuten till företaget (”jag tycker inte det funkar så värst bra” säger en anställd). H&M har ett musikråd som handplockar den musik som spelas och väljer bort musik med ”kränkande budskap”.

Begränsad frihet för entusiastiska butiksbiträden alltså. Även Monki spelar centraliserad streamingmusik som valts ut av en utomstående person. Men på syskonkedjan Weekday är det annorlunda – där är många av de butiksanställda killar, och de kräver att få välja själva.

– De som jobbar på Weekday är dj:er i butiken i vissa perioder. Musiken är extremt viktig och de flesta som jobbar i butikerna har starka åsikter. Det är fler killar som tycker och tänker om musik, och det är många killar som jobbar på Weekday. Så fort vi gjort ett försök att ha en och samma musik i butikerna blir det missnöje. På Monki däremot är det mest tjejer som jobbar, och där är det mer tyck och tänk om kläderna, säger Adam Friberg som är konceptansvarig för Monki och Weekday.

Slutsats: Vill du spela skivor i butik: bli kille och börja i småbutik eller på Weekday. Är du kund och vill höra The XX, gå vart som helst.

(Foto: Jonas Lindkvist)

Publicerad 11:55, 25 januari 2010

Ku Klux Klan stal hans flickvän!

I fredags skrev jag om den konservative punkgitarristen Johnny Ramone. Jag hade just läst den nya boken ”I slept with Joey Ramone” av Ramones-sångarens lillebror Mickey Leigh. Av utrymmesskäl nämnde jag inte att biografin slår hål på en av de mest spridda myterna om bandet: att Joey Ramone skrev låten ”The KKK took my baby away” efter att högerspöket Johnny stulit hans flickvän.

Leigh hävdar att låten i själva verket skrevs flera år före svartsjukedramat. Han berättar om hur den spinkige och blyge Joey i början av sjuttiotalet led av så svåra tvångssyndrom att han lade in sig själv på en psykiatrisk klinik i två veckor. Där blev han ihop med en annan patient: en svart tjej som hette Wilna. För att imponera på henne odlade Joey en afro eller, rättar sagt, en jewfro. Dessvärre uppskattade inte Wilnas mor och far att hon dejtade en vit pojke. Joey skämtade och sa att rasistföräldrarna förmodligen var med i Ku Klux Klan.

En dag fick Wilna ett psykbryt och drack upp all sprit i barskåpet hemma hos Joeys mamma. Hon blev arg och ringde till Wilnas föräldrar som hämtade sin dotter. Det blev slutet på romansen. När lillebror Mickey kom hem frågade han vad som hänt med Joeys flickvän.

– They took her away, sa Joey.

– Who? frågade Mickey.

– The KKK.

Den incidenten inspirerade ”The KKK took my baby away”, men när Johnny började vänsterprassla med Joeys flickvän Linda – och till slut gifte sig med henne – fick låten en ny, mörkare innebörd.

Som ni kanske minns utnämnde jag The Ramones framförande av ”The KKK took my baby away” i Måndagsbörsen 1981 till det 91:a största rockögonblicket på Youtube. Jag har nu justerat lite i den texten.

Publicerad 11:02, 14 januari 2010

Ät det här!

Hur mycket ost som helst, till fyndpris, från Wijnjas ostkällares butik. Butiken, som träffande har beskrivits av vår kollega Torbjörn som "ostens Ullared", ligger på Bergsgatan 24, och drivs alltså av samma gäng som har restaurangen (för övrigt länge ett av få ställen i Stockholm som hade bring your own-systemet, det vill säga, lät gästerna ta med eget vin, något de tvingades sluta med när för många andra började göra samma sak) Wijnjas på Scheelegatan. Det är något visst att handla i en grosshandel, en känsla av att ha hittat en genväg i systemet, the land of milk and honey och barndomsbesök bland tvåkilosgodislådorna på Dagab, som inte förtas ens när momsen (12 procent här) plussas på i kassan. (#Småland)

I går var Axel och jag där. Han reagerade, som ni ser, protektionistiskt kring sitt nya fyndställe (#Öland?), efter den inledande glada bilden fick kameran kämpa för att hänga med:

Publicerad 09:20, 5 januari 2010

Reafråga

Det är reafrenzy i stan, 30 procent hit och halva priset dit. Då: en snabb fundering nu när Småland är i Norrland på skidsemester.

Om man får en fin tröja eller så i julklapp, alltså köpt till fullpris, kan man lämna tillbaka den nu och direkt köpa den igen och spara reaprocenten däremellan? Gör folk så? Eller finns det någon regel, oskriven eller skriven, som förhindrar det? Vet inte om det vore moraliskt korrekt, men GÅR det ens?

(Foto: Scanpix)

Publicerad 10:48, 10 december 2009

Bakslag i jakten på den individualiserade livsstilen

I dagens tidning står det om att fler och fler svenskar byter efternamn, till Frifräsare eller vad de nu vill, egentligen vad som helst som inte slutar på ”son”. Gubben på Patent- och registreringsverket, som för övrigt själv har bytt efternamn till ”Benke” förklarar det hela:

-Jag brukar säga att det är individualiseringen som är det största skälet.

Där slog han huvudet på spiken, och individualiseringen ligger antagligen bakom många sjyssta och mindre sjyssta trender de senaste åren, exempelvis den individualiserade julklappen. Den individualiserade julkappen inköpes med fördel på en julmarknad arrangerad av konstskoleelever, eller på någon annan julmarknad, även de poppar ju upp som svampar ur marken nu. I helgen var jag, individualiserad som jag är, på Konstfacks julmarknad och kollade t-shirtar med LOL Cats-tryck, keramikskålar ihopsatta av gamla skärvor (för maximal eko-poäng) och tändsticksaskar med Ernst Kirchsteiger .

-Det har blivit lite Gamla stan över Konstfacks julmarknad, sa en kompis till mig samtidigt som hon fingrade på en fin almanacka med bilder i.

Vi var båda på vippen att köpa den. Det var knökfullt på marknaden förståss och en annan kompis, som själv satt och sålde, var lite irriterad över att elever från Beckmans (som ju har sin julmarknad nu i helgen) hade kapat ett par bord och satt och sålde sina egna grejer, för att maximera chansen till profit under julhelgen.   

Så i går var jag en sväng förbi Designtorget och där ligger den här almanackan som vi spanade in. Min individualiserade almanacka var alltså inte riktigt så individualiserad som jag trodde, jag känner mig märkligt snuvad.

Publicerad 15:17, 9 december 2009

EBM under granen?

Ekobrottsmyndigheten? Evidensbaserad medicin? Eller Electronic body music? Eller en akronym Wikipedia inte listar och som jag därför inte kan langa vidare? Tror på EBM. Jag skulle lätt passa på att slå ett slag för min favoritgenre om den gick in på tre bokstäver och jag hade en annonsyta för en juvelerarbutik till mitt förfogande.

Vad som även är oklart är ju om man får pynta 179 kronor för varje bokstav, eller om det är hela EBM som kostar 179 kronor. 

Mer från På stans Namn & Nytt-filial (det här tycker inte ens Axel "om man har en ål från Råå Å, är det då en Råååål? ... "Om det är oordning i Saltsjö-Boo, är det då Saltsjö-Boooordning?" är kul, men jag ger ändå:)

Publicerad 15:49, 3 december 2009

Noko Jeans nu i Sverige

Publicerad 10:33, 27 november 2009

Vad saknar du i Stockholm?

I dagens tidning skriver vi om 10 saker som vi saknar i Stockholm.

Sedan vi lämnade texten har jag själv kommit på två saker till: 1) Tunnelbana som går senare än 00.40 från Östermalmstorg till Midsommarkransen på vardagar. Värdelöst tidiga kvällar. 2) Jag har tyvärr glömt två. Men det var något bra. Jo, just det. Ljudet i Filadelfiakyrkan, där Luger har börjat boka in en hel del konserter. Jag var där på "Monster of folk" och högtalarsystemet klarade över huvud taget inte av bas och trummor. När bandet spelade på något av det förvandlades allt till ett enda dovt, i kyrkbänkarna känt, skorrande. Det var som att vara på disco för döva. Nu är det klart att Magnetic Fields spelar där 24 mars, till dess MÅSTE LJUDET VARA BÄTTRE!

Detta om detta. Vad saknar du? Diskutera här, så följer vi upp det med dem som har något att säga till om saken!

Publicerad 15:16, 18 november 2009

Älskvärda snobbar

Lennart Perssons postumt utgivna ”Musik nonstop – Pet Sounds i våra hjärtan” berättar historien om Sveriges mest anrika skivaffär. Så gott som alla som haft något att göra med butiken under dess trettio år intervjuas. Till de mer oväntade hör Britt Ekland, vars lillebror Calle öppnade det första Pet Sounds på Jakobsbergsgatan tillsammans med Stefan Jacobsson. Det blonda bombnedslaget gick i borgen för sin bror så att han kunde ta ett banklån. ”Jag tyckte alltid att Pet Sounds hade de coolaste skivorna i Stockholm”, säger Britt Ekland i boken. ”Mycket obskyr reggae, som jag alltid har gillat.”

Redan från start var expediterna älskvärda snobbar och kunderna maniska kalenderbitare. Många av de intervjuade vittnar om Pet Sounds-klientelets närmast religiösa trofasthet. I början av nittiotalet fick en kund smeknamnet Checkmannen. Han betalade alltid med check och köpte aldrig skivor för mindre än tusen kronor. När butiken brottades med svåra ekonomiska problem fick Checkmannen en dag veta att man inte haft råd att köpa in några nya skivor. Då skrev Checkmannen en check på femtusen kronor och sa att han kunde hämta skivorna när de dök upp.

En annan stammis åkte på semester till Förenade Arabemiraten. Där söp han sig så full att han greps av polisen i Abu Dhabi. De lät honom ringa ett telefonsamtal och i sitt överförfriskade tillstånd mindes han bara numret till Pet Sounds. När han ringde dit för att få hjälp fick han först en utskällning för att han inte hämtat ut sina Waylon Jennings-skivor.

Lennart Persson skriver också om det som Stefan Jacobsson brukar kalla Pet Sounds ”svarta period”. Mellan postrockeran på Jakobsbergsgatan och britpopepoken på Skånegatan var Pet Sounds under ett par år uppdelat i en butik för cd på Tulegatan och en för vinyl på Surbrunnsgatan. Då specialiserade man sig framför allt på goth, synth och industrimusik. Jag hängde där mycket som nybliven stockholmare.

Just då, hösten 1992, spelade MTV:s alternativrockprogram ”120 minutes” in ett helt program på Pet Sounds. Det blev nyligen tillgängligt på Youtube (Klipp 1, klipp 2). Bland de intervjuade artisterna finns både indieidoler som Popsicle och Whipped Cream samt hårda synthband som Pouppée Fabrikk och Cultivated Bimbo. Thåström dyker också upp i butiken och pratar om sitt industrimetalprojekt Peace, Love & Pitbulls. I ”Musik nonstop” berättar Pimme att han väckte en viss irritation när han gick till Pet Sounds för att shoppa brutal electronic body music. ”Ska du verkligen köpa det där?”, undrade expediten.

– Ofta köpte jag nog rätt skivor, säger Thåström. Jag blev åtminstone inte tillrättavisad så ofta. Men den där gången gick jag uppenbarligen över något slags gräns som jag inte borde ha gått över.


Lennart Perssons bok ”Musik nonstop – Pet Sounds i våra hjärtan” (Bonnier Fakta) finns ute nu.

Bilden: Stefan Jacobsson, ägare av musikaffären Pet Sounds. Foto: Jonas Lindkvist.

Publicerad 13:30, 11 november 2009

Krognyheter 11/11 2009

Gick förbi det här gathörnet, i korsningen Manhem/Vapengatan i Aspudden, i helgen. Av blommorna och ballongerna i fönstren att döma efter en smygpremiär. Officiell öppningsdag för Manhem Café och Deli var i måndags.

Mer nytt: Det har öppnat en pop up-bag in box-vinbar i Absinths gamla lokal på Fleminggatan 62. Fleur de Cap Box Bar heter stället, som finns kvar till och med 28 november. På stan har ju tidigare skrivit om att det är en (ekonomiskt) dålig idé att välja husets, vilket boxbaren, som ska sälja vinet Fleur de Cap, understryker. På hemsidan är det tydligt redovisat att man inte ens får tre glas på baren för priset av en box på Systemet. Smart grepp.

Publicerad 17:23, 2 november 2009

Ett hål i mitt samlarhjärta

 

Härom veckan skaffade jag den nyrestaurerade versionen av ”Lawrence of Arabia” på dvd. David Leans ökenäventyr var stiligare än någonsin. I rollen som den brittiske officeren som på tiotalet enade de arabiska stammarna i kriget mot turkarna galopperade Peter O’Toole över svindlande sanddyner – till tonerna av Maurice Jarres överdådiga musik. Lika imponerande var inte förpackningen. Något kändes fel när jag höll i dvd-fodralet. Efter att ha öppnat det insåg jag att en återvinningslogotyp hade perforerats i plasten – så att pappersinlagan buktade inåt genom hålen och blev skrynklig så fort man tryckte på omslaget.

Varför måste filmbolagen förstöra dvd-fodralen för att markera att de är miljövänliga? Visa mig den cineast som köper ”Lawrence of Arabia” på dvd och tänker: ”Det ska bli roligt att se den nyrestaurerade versionen, hoppas bara att fodralet är gjort av återvinningsbar plast så att jag kan slänga filmen.” Jag må ha en något anal inställning till filmsamlande men borde man inte göra dvd:er mer attraktiva för konsumenterna? Allt fler filmer som släpps i Sverige saknar extramaterialet från den amerikanska utgåvan och är försedda med fem minuter antipiratpropaganda som man är tvungen att titta på varje gång man stoppar skivan i spelaren. De förhatliga hålen är ytterligare en spik i kistan för dvd:n som samlarobjekt. Kanske vill filmbolagen på detta vis få oss att gå över till Blue-ray-formatet (som har ännu fulare förpackningar)? Själv överväger jag att börja samla på Laserdisc i stället.

Publicerad 16:52, 29 oktober 2009

Livsstilsstockholm växer

Förra helgen öppnade en ny galleria i mitt nya kvarter. Den heter som platsen den ligger på, Liljeholmstorget (det är en rätt framfusig grej att göra, ta ett namn som är allas för sin business, är det inte?), jag var där i går för att köpa en skruvmejsel, svettades igenom de tre våningsplanen uppifrån och ner, steg för steg ner mot shoppinginferno, givetvis utan att hitta något så handfast som en järnvaruhandel.

I mitt desperata tillstånd – där jag allt varmare passerade Smickra, Inspirera, Fashionista Food Court och den här butiken, Perfect Lifestyle – kokade mitt inre upp en konspiration av det kapitalistiska lifestylesamhälle som bara vill ha oss som slutledskonsumenter, utan makt ens över våra egna hem. Här, du kan köpa en scrapbook (Inspirera), men ordna något så avgörande som att skruva fast handtaget till din sovrumsdörr och slippa riskera att bli inne- eller utelåst därifrån, glöm det.

Man får feber i täckjacka. Men så kändes det.

Publicerad 14:00, 27 oktober 2009

51 000 metalnamn!

Vilken onödig men omåttligt tjusig coffeetablebok ska du köpa till dina hipsterkompisar i julklapp?

Ett hett tips är ”All known metal bands” där den amerikanske journalisten och poeten Dan Smith listar namnen på alla hårdrocksband som någonsin existerat. Resultatet är en tjock lunta – läckert formgiven av förlaget McSweeney’s – med 51 000 gruppnamn i bokstavsordning. ”All known metal bands” publicerades i fjol men jag kände inte till den förrän tidningen The Word intervjuade Dan Smith i sitt senaste nummer. Han säger att de flesta bandnamnen har med ”sjukdom, tortyr och död – särskilt dödsögonblicket” att göra. Smith berättar att han sammanställde boken genom att bläddra i fanzines, klicka sig genom metalsajter och gräva i skivaffärer. På nätet anklagas författaren dock för att i princip ha kopierat sajten Metal Archives.

Hur som helst verkar han ha gett boken en märklig poetisk kraft genom att skriva ett namn flera gånger om många grupper heter samma sak. En spalt lyder exempelvis: Aggressive Disorder, Aggressive Evil, Aggressive Intent, Aggressive Mind, Aggressive Tyrants, Aggressor, Aggressor, Aggressor, Aggressor, Aggressor, Aggressor, Aggressor, Aggressor, Aggressor, Aggressor, Aggressor, Aggressor, Aggressor State. Vad sägs om att arrangera en maratonhögläsning ur boken på nästa års Sweden Rock?