Kategori: Övrigt

Publicerad 17:07, 7 mars 2010

Rockys romans

I senaste numret av Stockholm City intervjuas Martin Kellerman apropå att han ändrat sin relationsstatus på Facebook. Tecknaren bakom den självbiografiska Rocky-serien, som ni läser här i På stan-bloggen varje dag, är numera ”i ett förhållande”. Stockholm City oroar sig för att det på sikt kommer att leda till serier om hur Rocky försöker lösa livspusslet. I artikeln försäkrar Martin Kellerman att hans tecknade alter ego inte blir mindre underhållande bara för att han är ihop med någon. ”Jag tycker att det är mycket mer dramatiskt att vara i ett förhållande än att vara singel”, säger han.

Alla som följt Rocky i några år vet att det stämmer. Serien har visserligen skildrat singellivet men under Rockys långa förhållande med flickvännen Maja publicerades flera av de absolut bästa stripparna. Maja var en fyndig, charmig och lätt neurotisk katt som tvingade Rocky att svara på frågor i stil med ”skulle du se ut som Ronald McDonald i resten av ditt liv för en miljard?” eller ”skulle du hugga av dina armar för min skull?”.

Maja lämnade ett hål efter sig i serien när hon försvann till Australien. Det fylldes inte förrän grodan Smacks dök upp och inledde en platonsk bromance med Rocky. En ny flickvän kommer antagligen att göra serien ännu bättre. Vi väntar med spänning på att få se vem han dejtar. När förhållandet med Maja tog slut avslöjade Rocky vilka kvaliteter han uppskattar hos en partner: ”Hur fan ska jag hitta nån som hatar parmiddagar, inte vill aktivera sig på semestrar, inte vill jobba med media, lurar i folk på Berns att hon är delfinskötare, gråter när hon får presenter och är roligare och smartare än mig?”

Publicerad 11:45, 25 februari 2010

Kärlek till rock har gjort mig till Sveriges bästa reporter

Håkan Hellström som stjäl textrader från Morrissey? Elvis som kollapsar på toaletten? En österrikisk trummis som hamrar sönder liveversionen av Depeche Modes ”Policy of truth”? Det norska black metal-bandet Mayhem som dumpar ett grishuvud i publiken?

”Vad gör en bra rockjournalist 2010?” frågade redaktör Axel Björklund när han ringde upp efter att ha läst Niklas Svensson artikel om skvallerjournalistik på Newsmill. Jag har många exempel på storys som börjat som rock, men slutat i skandal. Både utomlands, men också här hemma.

Det var inte jag som avslöjade Håkan Hellströms Morrisseystölder. Eller att Elvis hade dött. Men de andra historierna är mina. Och de började alla med att någon rockade, ibland kanske oförsiktigt, för mycket och för detaljerat.

* En bra rockjournalist är den som lyssnar på rock.

* En bra rockjournalist är samtidigt en duktig nyhetsreporter som kan nyhetsvärdera.

* För rockjournalisten 2010 är kontaktnätet A och O.

* Du måste känna rockmusikerna, deras vänner och deras fiender.

* Du måste vara aktiv på nätet, Facebook och Twitter.

* Du måste skydda rocken hela vägen in på Kåken, restaurang 1900:s bakficka, där du dj:ar och dricker Fernetshots.

* Du måste fiska bra rock i grumliga vatten, men tvätta och putsa den skinande blank före publicering.

* Men viktigast av allt: det du publicerar måste vara rock. En rockjournalist utan täckning är som en mobiltelefon utan täckning. Med förlorad trovärdighet försvinner också rocken.

Men vem vill vara rockjournalist 2010? Ja, mig får ni gärna kalla vad ni vill – bara ni hör av er med bra tips. För ett par år sedan fick jag Stora Journalistpriset efter min lista med de 100 största rockögonblicken på Youtube. I höstas gav jag ut ”Strage text”, en bok med mina samlade artiklar. Och jag hade en byline i Pop under artikeln om att The Notorious BIG:s bröst hade växt i direktsändning.

Rock eller inte? Kalla det vad du vill, bara du läser, blir upprörd, skrattar, engageras. Googla ordet ”rock”. Första träffen går till radiostationen Bandit Rock vars slogan är ”vi spelar vad vi vill”. Rocken de spelar är inget vidare, men stationen är ändå en av de största i Sverige. En förklaring är svenska folkets ibland osunt stora intresse för just rock.

Vi rockjournalister hör kanske till dem som rockar mest, både privat och på jobbet. Vi får höra saker som vi inte ens skulle drömma att skriva om. Eller jo, drömmer gör vi nog. Men ja, ni förstår. Det ni ser i tidningen kan ha börjat som en teori om rock på klubben Tech Noir. Och teorin blev en artikel som tvingade Depeche Mode att göra sitt första framträdande med keyboardisten Alan Wilder på 16 år.

I min nya På stan-blogg publicerar jag det du inte trodde att du ville veta om våra rockstjärnor. Och på den sofistikerade sjundesidan i DN:s B-del har jag en krönika varje fredag.

Där tar jag matchen med tidningen Sonic, det lovar jag. Håkan Hellström, Elvis Presley, Depeche Modes österrikiske trummis och alla andra – huka er!

(Denna text är en cover på denna text)

Publicerad 18:43, 19 februari 2010

Naturlig avgång

Jag gör en favorit i repris och slutar jobba igen, inte bara för helgen utan för gott. Tyvärr finns inte Jenny på plats för att intervjua mig den här gången så jag fixar väl skiten själv.

Varför slutar jag?
– Det är rätt läge att sluta. DN På stan är ett starkt företag med starka kunder och duktiga medarbetare. Efter 10 år i branschen känns det lockande att börja ligga hemma framför teven där jag tror att jag kan bidra med stor erfarenhet.

Är jag bitter?
– När jag tillträdde som medarbetare hade jag uppdraget att förflytta DN kreativt och att göra På stan till en av landets ledande nöjesbilagor. Det har vi lyckats med. I dag har DN många duktiga och starka medarbetare som kan ta företaget vidare in i nästa decennium. Därför är det rätt tillfälle för en ny shuno att ta över efter mig.

Förskingrade jag pengar?
– Det har varit ett spännande år då jag lärt mig mycket. Jag har stor respekt för alla talangfulla medarbetare på På stan. Det känns tryggt att lämna nu eftersom jag vet att det finns så många som kan fortsätta att göra ett fantastiskt jobb med att utveckla På stan.

(Foto: Louis Lanzano/AP)

Bonusmaterial: Axel gillar den groteska sajten Celebrities upside down så han gjorde en shoop på mig som blev rätt äcklig den med.

Publicerad 16:07, 11 februari 2010

En helt vanlig höstsommardag på Södermalm

Idé till låttitel efter att ha konfronterats med NCC:s säljsajt för bostadsområdet Tobaksmonopolet: "Snow in July". En annan tanke: Tack gode gud för att verkligheten är roligare än bloggen Söderfamiljen.

Så här: NCC gick i september 2007 ut med planer på att bygga 250 nya bostadsrättslägenheter på Södermalm, i kvarteret Tobaksmonopolet (beläget mellan Ringvägen och Rosenlundsgatan). Bygget projekteras fortfarande, men för att locka presumtiva kunder finns en säljtext – kompletterad med stämningsbilder av åldrade skejtpunkare och prismor som bryts – på företagets sajt.

Under rubriken "En nyvaken del av Söder" berättar "en vanlig boende" om "en vanlig dag i Tobaksmonopolet". Den startar i "tidig gryning, solens första strålar har ännu inte nuddat den frostkalla marken", det är höst: "mellan gardinerna skymtar Tantolundens stora trädkronor i ett inferno av eldsprakande färgkombinationer".

Några timmar senare: "[De] håller redan på att rigga för Pridefestivalen" ("det ska bli kul med lite festligheter på hemmaplan, precis som Midnattsloppet kommer att bli", tycker den vanliga boenden). Pride arrangeras sista helgen i juli.

Ulf Thorné, presschef på NCC, hur går det här ihop?
– Det är en betraktelse, en stämningsbild, hur man själv skulle kunna beskriva det, en vanlig dag för en vanlig boende som det står, det är ett alternativt sätt att beskriva en boendeupplevelse – vad upplever du när du kliver ut genom porten? Det här skulle kunna vara en sådan typisk dag, så som den är skriven: "Jag stänger av klockan, sträcker på mig diagonalt och bestämmer mig i ögonblicket för en joggingrunda i den härliga morgonen..."

Men det är omöjligt att uppleva allt detta när man kliver ut genom porten en vanlig dag skulle jag säga. Det krävs minst ett par månader.
– Ja, det är klart. Om man ska vara riktigt konsekvent i den här dagsbeskrivningen så har det blivit något fel.

Uppdatering! Enligt uppgift är det konstgräs på Zinkensdamms IP. Ang: "Klockan ringer och doften av nytt sprider sig sakta genom rummet. Gryningsljuset sipprar in genom gardinerna framför det stora sovrumsfönstret och utanför hörs en gräsklippare. Morgonens första tanke dyker upp! Det är nog fastighetsskötaren som klipper gräset på Zinkensdamms IP inför kvällens fotbollsmatch."

Ytterligare uppdatering: Den första grindvakten för den här fantastiska copyn var bloggen Hemma på Södermalm, väl värd att följa för alla som är intresserade av vad som händer på ön.

Publicerad 15:16, 10 februari 2010

Badrock från Aspudden

Jag bor mitt i detta. Jag har inget mer att säga. Alla uttryck för medlidande som är större än ett par tecken skickas till:

Jenny Damberg
Dagens Nyheter
105 15 Stockholm

Publicerad 15:52, 1 februari 2010

Helgen vecka 4-matrisen

Publicerad 15:29, 28 januari 2010

Göteborg, landets populärmusikaliska huvudstad

Sverige får en ny musiktidning när danska Gaffa startar en svensk upplaga. Som före detta semidansk har jag läst Gaffa ibland och det är en helt okej tidning, även om den förstås lider lite av det konstiga danska diskussionsklimatet vad gäller musik. Där är "pop" ett skällsord och rocken – eller ännu hellre metallen – är det enda som gäller. På Gaffas diskussionsforum är ett typiskt inlägg något i stil med "jeg synes METALLICA er helt vildt fede!", men det kan kanske inte tidningen hjälpa.

Hur som helst, den 5 mars öppnar den svenska webbsajten och 31 mars kommer magasinet för första gången ut i Sverige. I pressmeddelandet har tidningen också smugit in en annan nyhet: "GAFFAs svenska redaktion placeras i Göteborg som är känt som landets populärmusikaliska huvudstad." Sug på den, Stockholm.

(Foto: Ashland Police Dept/AP)

Publicerad 13:52, 14 januari 2010

Born slippy

När vanligt folk får sparken från Saab eller annan industri är det ingen som väntar sig att de ska säga fina saker. Man väntar sig bara att de ska smyga ut genom fabriksgrindarna med sammanbitna käkar, gärna i ösregn.

Här i Stockholm är det lite annorlunda – här förväntas man kunna föra sig när man byter jobb, oavsett om det sker frivilligt eller ej. För dem som jobbar inom medier (jultidningssäljare, faxoperatör) är det, hur obetydligt jobbet än är, dessutom rätt vanligt med ett samtal från någon random branschtidning. Som en service till Stockholm har jag därför satt ihop en liten svarslathund som kan vara bra att ha i fickan.

Reportern frågar:  Varför slutar du?
Ditt svar:
– Det är rätt läge att sluta. XX är ett starkt företag med starka kunder och duktiga medarbetare. Efter XX år i branschen känns det lockande att börja på XX där jag tror att jag kan bidra med stor erfarenhet.

Reportern frågar: Är du bitter?
Ditt svar:
– När jag tillträdde som XX hade jag uppdraget att förflytta XX kreativt och att göra XX till en av landets ledande XX. Det har vi lyckats med. I dag har XX många duktiga och starka medarbetare som kan ta företaget vidare in i nästa decennium. Därför är det rätt tillfälle för en ny XX att ta över efter mig.

Reportern frågar: Förskingrade du pengar?
Ditt svar:
– Det har varit XX spännande år då jag lärt mig mycket. Jag har stor respekt för alla talangfulla medarbetare på XX. Det känns tryggt att lämna nu eftersom jag vet att det finns så många som kan fortsätta att göra ett fantastiskt jobb med att utveckla XX.

(Foto: Fredrik Sandberg/Scanpix)

Publicerad 18:00, 7 januari 2010

Virtuella konserter: Det är äkta

Vissa verkar ha trott att pressmeddelandet från företaget YCDBSOA om att rädda musikbranschen genom virtuella konserter var ett skämt. Nu, efter att ha samtalat med den Karlstadboende entreprenören Mikael Ekström i någon timme, kan de teorierna dementeras. YCDBSOA finns på riktigt och de har stora planer – att pressmeddelandet var okonventionellt beror enligt Mikael Ekström på att han själv inte har skrivandets gåva. ”Jag är dyslektriker, en skriver som en prater. Han som brukar läsa igenom var utomlands”, urskuldar han sig innan han kastar sig in i fördelarna med virtuella konserter.

Rent konkret är målet att bygga en sorts Spotify, fast med studioinspelade konserter. Dessa ska användarna sedan kunna streama från en sajt och varje konsert betalas styckvis.

– Jag tycker det är skithäftigt, man kan ta hem polarna på några bärs. Det är klockrent! Lite som att gå på livekonsert. När man går in på sajten ska det vara behagligt, inte så mycket hopp och kasta runt som på MTV utan mer att artisterna står framför kameran och sjunger, säger Mikael Ekström.

Dvd:erna som ni talar om i pressmeddelandet, var kommer de in i bilden?
– Samma material kan också säljas på dvd, musikbranschen kanske vill göra det och då blir det ju business för dem. Vi har diskuterat med flera artister som tycker att det är jättebra men jag har förstått att skivbranschen är konservativ. Om de hade gjort dvd i stället för cd redan för tio–femton år sedan hade de tjänat hur mycket som helst.

Vad skulle det kosta att streama en video från sajten?
– Om vi fick en tia per konsert skulle vi kunna sköta hela sajten, sen får ju bolagen ta sitt ovanpå. Får vi jättemånga artister som gör det här virtuella blir det ju ännu mer business.

Vilka artister är det ni har pratat med?
– Han som hade Da Buzz, Per, han är också från Karlstad, han tycker det här är jättebra. Vi har pratat med tio–tolv artister hittills och de fattar att det är billigare att göra en sådan här inspelning än en MTV-video.

Du själv, vad har du jobbat med tidigare?
– Jag har hållit på en del med internet tidigare men la av för att jag tröttnade. Jag har sysslat ganska mycket med mässor och de blir ju också mer och mer virtuella. Man sitter med en idé och jobbar mycket virtuellt och tänker, vad fan gör de andra inte det här för? Allt är ju virtuellt på nätet i dag i princip, så jag tror inte vi kommer att hålla på med det här så länge innan vi blir uppköpta.

När samtalet avrundas märks det att Mikael Ekström har något mer han gärna vill säga. Hans firma ligger i förhandlingar med tänkbara nya delägare, berättar han. Och inte kan väl de förhandlingarna ta skada om han berättar vilka det är?

Du får bestämma om du vill säga det.
– Vi förhandlar med Johan Staël von Holstein och Peter Settman om delägande. De är kända och vi vill ha med dem. Vårt mål är förstås att kunna spela in lite av de här grejerna hos (Peter Settmans produktionsbolag) Baluba också.

(Da Buzz-foto: Jan Collsiöö/Scanpix)

Publicerad 12:20, 7 januari 2010

Virtuella konserter räddar kulturlivet

Artister och musikbranschen gör comeback tack vare internet! Det fastslår företaget YCDBSOA i ett pressmeddelande där man aviserar en ny musiktjänst med ”virtuella konserter”.

Upplägget är, såvitt man kan förstå av den lite svårlästa pr-texten, att konsumenten loggar in på ”en webb”, betalar för en virtuell konsert på 40 till 50 minuter, kopplar datorn till tv:n och sedan avnjuter kalaset med ”kanon ljud”. Man ska även kunna mixa låtar från olika artister och betala för dem styckvis.

För den som till äventyrs inte har tillgång till nätet ska det tydligen också gå att köpa virtuella konserter på dvd (”enda skillnaden är att man stoppar in den i en DVD spelare och alla som har en CD spelare har en DVD spelare idag och vill man lyssna på CD skivor gör man det i DVD spelaren”). Virtuella konserter på dvd låter för mig misstänkt likt gamla vanliga konsertfilmer men jag har säkert missat någon finess.

Det kanske allra bästa med de här virtuella konserterna är att de också ska kunna lösa problemen med höga kostnader för lanseringar av nya artister. Tv-kanalerna kan helt enkelt peta in dvd:n i spelaren och sända innehållet utan att artisten behöver vara i studion. Ändå nice!

(Foto: Jonas Ekströmer/Scanpix)

Publicerad 11:11, 7 januari 2010

Stora Spampriset

Publicerad 15:29, 30 december 2009

Vilka är de värsta orden?

Blev nyligen, via omgivningen, påmind om ordet snackis, och i nästa sekund, av mig själv, om hur intensivt illa jag tycker om det. Brr hu hu. 

"Jag dömer människor utan vidare eftertanke. Det är ingen egenskap jag uppskattar, men så är det. Någon säger fel sak och magkänslan tar över tanken: denna person är opålitlig", skrev den högerkonservative debattören Roland Poirier Martinsson nyligen i Svenska Dagbladet, i en text som handlar om hur man, på rätt irrationella grunder – det är ju galenskapens natur att vara just irrationell – blir galen, på visst språkbruk. Jag känner exakt likadant (om än inte för exakt samma saker då, "det nya svarta" kan jag till exempel läsa utan att hyperventilera). RPM avskyr också han konstruktioner på "schemat 'dagis' ('kramis', 'snällis')". Jag hatar inte is-ändelser över ett bräde, när de, som Lisa Förare Winbladh påpekade här, "används ironiskt eller avväpnande" är de bra. Men snackis, alltså. Jag hatar det. Jag tror att det beror på att det är det mest säljsnackigt förminskande och fördummande av alla säljsnackigt förminskande och fördummande ord som är i omlopp, det är som att äta spikmatta att processa "snackis". 

Några andra ord jag hatar är: Festa (som i "att festa"), hipster (som jag dock använder, i brist på något lika effektivt uttryck), konstruktioner som inleds med über-, all form av managementmässig yogasvenska, som "andas" och "landa" (i ett beslut, till exempel) och allra särskilt starkt "att göra en resa" (som en metafor för att ta fram en ny tjänst för mobiltelefoner, att "göra en resa" på det sättet överträffas nog i vämjelighet bara av "det var en jävla resa!"). Är jag dum i huvet? Vad hatar ni?

(Ps. Innan någon påpekar det trötta i att ge sig på spikmattor två gånger i rad vill jag bara påminna om det är 2009 års näst sista dag, och därmed även så gott som sista chansen att få det gamla grollet ur sig inför det nya årtiondet. Låt mig!)

Publicerad 12:09, 30 december 2009

Partaja som det verkligen var 2009

Nyårsafton i morgon, i år med vida fler och bättre fester än någon gång sedan jag flyttade till Stockholm för nio år sedan. Får mig att önska att varje kväll, eller åtminstone varje nyårsafton, kunde vara ett decenniumskifte. Får man inte biljett till Fatboy Slim (!) på Münchenbryggeriet, eller någon annan av de fester vi guidar till här, så har ytterligare ett alternativ dykt upp i sista stund. 

I går läckte Piratpartiets Rick Falkvinges inbjudan till nyårsbaluns. Partifunktionärerna är välkomna, på ett villkor. Att de tar med sig "minst en tjejkompis". Vad säger ni tjejer? Ett mer emblematiskt slut på 00-talet än att fira med fraktal- och förmynderi-snack bland tacos, tequila och män i bockskägg i en lägenhet i Sollentuna är ändå svårt att tänka sig. Det skulle i så fall vara att skåla från spikmattan, men den borde väl gå att få med på pendeltåget? 

Publicerad 10:03, 28 december 2009

Testfest med Dick Harrison

Som ett Facebookquiz, fast lite tyngre eftersom det är tillverkat av en professor. Så kan man kanske sammanfatta Nationalencyclopedins nya satsning ”Vilken historisk person är du?” som satts ihop av den festlige Lundaprofessorn Dick Harrison (i det här klippet kan man bland annat gotta sig åt hur han uttalar ordet ”nördighet”).

Själv blev jag Verner von Heidenstam vilket inte är någon större överraskning eftersom jag ju är romantisk, sensuell och längtar stenarne där barn jag lekt. Lite mer förvånande är kanske att Claes Malmberg är Esaias Tegnér, Helene Billgren är Rembrandt och, framför allt, att Martin Stenmarck tydligen är en modern Pablo Picasso. Testsajten finns här och nu vill man veta vilka som är Anckarström och Quisling.

(Foto: Joakim Roos)

Publicerad 07:00, 13 december 2009

En luciahälsning från det eviga ljuset

God, eller glad, eller vad man nu säger, lucia, allihop! Här kommer en mobilfilmad hälsning för dagen – mörk tyvärr, tänd ett ljus bredvid skärmen – uppfångad på en glöggfest härom helgen. Lux Eterna sjunger "Jul, jul" i ett hörn av partyt, som ägde rum hemma hos Eric Schüldt (andra från vänster).

Eric, vilka är de andra sångarna?
– Magnus Eriksson, Kaspar von Weber, Love Enström (som också sjunger i Radiokören) och Erik Stenqvist. Kaspar är countertenor (sjunger alltså i falsett) i vanliga fall. Han sjöng på Sorglösheten i vintras.

Och Lux Eterna, er kör, berätta mer om den.
– Ja. Vi bildades alltså i mitt sovrum förra helgen. Jag hittade lite noter i en byrålåda hemma. Det var fest. Vi tänkte att gänget i "konstnärshörnet" i köket säkert skulle må bra av lite fyrstämmig manskör.
– Jag och Kaspar har ju även sjungit manskör med Danny Saucedo på en turné i Finland. Han var gossopran då. Kaspar var countertenor och jag bas.
– Danny var en stjärna redan då. Fjorton år gammal och allas favorit. Vi smugglade ut honom från en hytt på finlandsbåten för att han skulle få dansa med oss och finskor till "Sandstorm" med Darude.

Oj. Söp ni honom full också?
– Nej nej, vi var snälla gosskorister. Tror bara vi drack te på den tiden. Man var ju tvungen att tänka på rösten.

Vill du se ett luciatåg på riktigt i dag? Vi har en lång lista här.