Kategori: Outfit

Publicerad 16:57, 19 november 2009

Pierres ljussignal

I flera veckor har jag stört mig på omslaget till Sofi Fahrmans bok "Elsas mode". Det är egentligen fint: glada färger, bra bild och snygg text och så, men kameran som Sofi Fahrman håller i ser jävligt konstig ut. Blixten, som sitter till höger på kameran, är släckt på bilden. I stället har man photoshoppat en blixt mitt på kameran.

I tisdags träffade jag fotografen Pierre Björk, som plåtat omslaget. Jag passade på att göra en miniintervju med denne:

AXEL: Du har plåtat omslaget till Elsas mode. På omslaget syns Sofi Fahrman hålla i en kamera som har en blixt retuscherad och monterad utav bara helvete off! Den sitter mitt på kameran istället för där den borda vara, uppe i hörnet. Hur tänkte du här?

PIERRE: Ja, haha! Det var jag själv och tio andra personer som höll i spakarna när ljussignalen skulle sättas dit. För många kockar gissar jag. Ingen lade märke till det. Projektet är nu anmält till PhotoshopDisasters, som är lite som ett saneringsorgan för oss fotografer. Emotser nu en reprimand därifrån. Den där ljussignalen ser verkligen illa ut. Men detta är ingen anledning att trycka om boken. Men närapå!

(Bilden är collagekonst à la På stan. Mannen nere till vänster heter Pierre.)

Publicerad 15:55, 12 oktober 2009

Gisslan

Publicerad 12:25, 24 september 2009

Bättre begagnade boots

Freaky nätauktioner är inget nytt i sig, men den här känns ovanligt mustig. En person på Tradera säljer ett par illa medfarna läderboots som ska ha tillhört Rotebros finest, Christer Pettersson. Som intyg på bootsens äkthet anförs att Christer bland annat ska ha använt dem i den dokumentär Gert Fylking gjorde om honom. 

"Säljaren uppger att Christer lämnade skorna när han var inne och köpte ett par nya i en skobutik i Bollnäs. Ägarens fru betjänade Christer och tog hand om skorna efteråt. Sedan dess har de legat i en plastpåse på vinden". 

Här är bootsen. Känsliga esteter varnas.

(Foto: Gunnar Seijbold/Scanpix)

Publicerad 14:15, 22 september 2009

Tom Jones trosor

 

Tom Jones spelar på Globen i kväll. Suck. Vi har snackat hela dagen om hur vi ska täcka detta (faktiskt ganska stora) evenemang, men inte riktigt kommit på en vinkel som känns fresh.

Så slog det oss: Tjuren från Wales är ju berömd för att vara en levande magnet för damunderkläder. På stan-redaktionen skrider till verket.

Bevis 1: Video.
Vi hittar videosnutten ovan. Spetsa ögon och öron vid 0:20-0:21 - trosor flyger från alla håll och kanter.

"Bevis" 2: Försäljning.
På stans David Djuphammar ringer Twilfit i Globens köpcentrum och frågar, givetvis utan att avslöja något om Tom Jones, om butiken har märkt av någon ökad försäljning de senaste dagarna.

- Nej, inte direkt. Underkläder behöver man ju jämt, svarar en försäljare.

Typiskt. Där dog den vinkeln också.

 

Publicerad 11:26, 15 september 2009

"Vad skulle din mamma ha sagt?"

Okej, det här är ju i sista minuten men för den som missat veckans stora nöjessnackis kommer här en re-cap:

1. MTV delar ut priser till fina musikvideor. I kategorin "Bästa video/Kvinnlig artist" vinner 19-åriga countrysångerskan Taylor Swift.

2. Kanye gör en, eh, Kanye: Går upp på scen, avbryter Swift och säger att Beyoncé borde ha vunnit:
3. Beyoncé, som skruvade på sig rejält redan under punkt 2, vinner pris för bästa video för sin "Single Ladies" (konstig grej där förresten, hur kan hennes video vara bäst av alla om den inte vann "Bästa video/Kvinnlig artist"?). Under sitt tacktal bjuder hon in Taylor Swift som i matchande röd klänning tackar sin lillebrors skola för att de fick spela in videon där.

4. Taylor Swift uttalar sig efter galan: "Jag var väldigt exalterad över att jag just vunnit priset, sedan var jag väldigt exalterad över att Kanye West var på samma scen som jag och sen var jag inte längre så exalterad."

5. Kanye skriver ett rätt märkligt blogginlägg som inleds: "I’m sooooo sorry to Taylor Swift and her fans and her mom. I spoke to her mother right after and she said the same thing my mother would’ve said. She is very talented! I like the lyrics about being a cheerleader and she’s in the bleachers!". Blogginlägget tas sedan bort.

6. Jay Leno är tillbaka i tv kvällen därpå. Första avsnittets musikaliska gäster är Jay-Z, Rihanna och Kanye West. Kanye tar tillfället i akt och ber offentligt om ursäkt och verkar skitledsen faktiskt:

7. Kanye uppträder tillsammans med Rihanna och Beyoncés man, Jay-Z, hos Leno:

UPDATE! 10. Hitler får reda på det hele och lackar ur:

Vad vi hoppas på härnäst? En duett förstås. Taylor Swift feat. Kanye West - "Cheerleaders".

Publicerad 11:30, 27 augusti 2009

"This is a motherfucking silk scarf"

Det här är en film jag vill se. "Lo Lifes - the story of an American dream" berättar historien om gatugänget Lo Lifes, som lekte high fashion-rövare i New York under tidigt nittiotal.

Jag kommer ihåg att jag sög i mig ett långt reportage om Lo Lifes i den amerikanska hiphoptidningen The Source för en herrans massa år sedan. Det var rafflande läsning, mest på grund av historierna om gängets totala respektlöshet. De hade nämligen bestämt sig för att Polo Ralph Lauren inte längre skulle vara ett märke för välbeställd amerikansk medelklass, utan ett märke för dem själva - fattiga ungdomar utan några som helst framtidsutsikter - i stället.

Gängmedlemmarna tog sig an maktövertagandet med stor företagsamhet; de gick helt sonika in på New Yorks finaste varuhus och snodde varenda Poloplagg de kom över. Snatteriet var fullständigt hänsynslöst: i The Source-artikeln berättas om hur gängmedlemmarna helt enkelt grabbade tag i hela hjulförsedda klädställ och rullade ut dem på trottoaren. Butikspersonalen gjorde så klart inget motstånd.

Ryktet om Lo Lifes spred sig och snart var Polo Ralph Lauren det hetaste, mest omsusade klädesmärket på gatan, utan att företaget hade behövt spendera en krona på marknadsföring (det hade de nog inte velat göra ändå). Lo Lifes-medlemmarna gick kittade i Polo från topp till tå, bokstavligt talat, och på fängelser som Rikers Island fick de interner som klarade av att behålla sina Ralph Lauren-kläder på, utan att få dem stulna, stor respekt.

"Jag har snott kläder av dig för fem miljoner dollar, Ralph", ropar en ung entreprenör rakt in i kameran i den några år gamla filmtrailern ovan. Tyvärr verkar det inte ha spelat någon roll. Sedan nittiotalets andra hälft har Ralphs popularitet dalat i hiphopkretsar, trots Lo Lifes enträgna jobb. Det är synd.

Inte för att Påstan-bloggen på något sätt uppmuntrar till snatteri, men det hade onekligen varit en syn att få se ungdomsgängen i Stockholm glida ut från Åhléns City eller NK med ställ med märkeskläder rasslandes över asfalten, i någon slags Reclaim Ralph-kampanj. Inget ont om Adam the Bomb eller Nike-vindjackor, men den här stan hade inte mått dåligt av ett mer varierat gatumodeutbud.

Publicerad 08:23, 22 augusti 2009

Täbb goes Keps-Micke

På stan-redaktionen har förundrats över Partille Johnny- och täbbmodet i sommar (här, till exempel, och här) . Vi är säkert hopplöst sent ute - kidsen har ju varit nere med den där skiten sen dag ett - men i våra 25 plus-hjärnor är det hela väldigt intressant.

Jag var hemma i Skåne förra helgen. Det var Malmöfestival, och Sydsvenskan gjorde ovanstående notering. En kompis berättar att guidostilen kallas "Keps-Micke" där nere, men det låter ju inte riktigt rätt.

Hur som helst: de tre storstäderna är redan förlorade (eller vunna?). Hur ser det ut på landsbygden?

Publicerad 14:02, 20 augusti 2009

Låt mig få åldras med resår i midjan

Jag ser många medelålders män i fräcka sneakers. Jag vet inte, jag tycker inte det är en bra grej. Jag tycker att det bör finnas en övre gräns för sneakersanvändande, eller i alla fall en skala. En viss ålder (kanske fyrtio?) när man borde börja tona ned. Bara använda svarta eller vita skor. Inget färgglatt, inget spektakulärt, för att sedan lägga ned helt.

Vill man stoltsera med Limited Edition-skor kan man väl köpa någon sällsynt Eccosko?

Jag besökte ett ålderdomshem i helgen nämligen. Strikt dresscode där: instoppad skjorta och gabardinbyxa hos männen. Kofta och plisserad kjol hos damerna. Fotriktiga skor. Laxpudding och sillbullar på menyn i matsalen. Böcker med stora bokstäver i det lilla biblioteket.

Snart är vi där. Och med vi menar jag mig själv och mina vänner. Och då vill jag inte vara den som sitter i sneakers och frågar om man kan få bulgur istället för potatis och om latte ingår i eftermiddagsfikan. Den som ska leva ungdomsliv fast tiden är förbi. Nej, jag vill omfamna livets alla stadier och istället nyttja seriorens rätt att vara bakåtsträvande, klä sig i bekväma byxor med resår i midjan och klaga på pressgurkan.  Jag vill inte att någon ska ta den rätten ifrån mig. Varför ska jag kämpa mig igenom ett mediokert liv om jag inte kan få sluta mina dagar i ett par bekväma byxor med resår runt midjan?

Det är nog det jag ser mest fram emot här i livet.

Men hur ska jag kunna göra det när 50-plussare envisas med att bära spektakulära sneakers? De förstör. De förbereder sig inte för pensionärslivet på rätt sätt. Envisas de med att fortsätta "klä sig ungdomligt" kommer resårbyx/bekvämlighetsnormen vid ålderns höst att fasas ut och vi åldringar förväntas se ut som VICE-modeller fast generation pancho. Jag gillar det inte.

Publicerad 14:13, 14 augusti 2009

Idag gratulerar vi...

... På stan-favoriten Carin Wester, som vann Damernas Världs pris Guldknappen igår.

Läs gärna intervjun vi gjorde med Carin inför förra sommarens visning i Berzeeli Park.

(Foto: Scanpix)

Publicerad 09:12, 8 augusti 2009

Fråga På stan-extra: Kalmar FF och damtrosan

Varje gång jag nämner mina fotbollssympatier kommer någon trött figur och påpekar att Kalmar FF:s logga ser ut som ett par trosor/y-frontskalsonger. Nu bestämde jag mig för att få bukt med problemet en gång för alla.

Först: Ett fruktlöst samtal till lagkapten Henrik Rydström på stranden i Köpingsvik.

- Ja, klubbmärket... Eller, vi är ju en förening och ingen klubb. Så föreningsemblemet. Jo, det får man ju höra ibland, framförallt från stockholmarna. Men jag har ingen bakgrund alls, faktiskt. Testa att ringa kansliet.

Så jag ringer Kalmar FF:s kansli istället.

- Jag tror det är ett par brottarbyxor, säger en Anders på pressavdelningen men hänvisar vidare till Pelle Friberg som är Kalmar FF:s statistikförare. Och han har minsann svar på tal.

- För det första är märket från 1917 och då såg knappast trosor ut på det viset. Det har inget med det att göra. Det är nog någon som har lekt med en passare, helt enkelt. Om man tittar på Scanias logga så har den samma form och även bandylaget Broberg har en liknande symbol. Det är bara en logga, fantasin var nog inte så avancerad på den tiden.


(Bilden: Henke Rydström under 4-1-segern mot Hammarby i maj. Foto: Scanpix)

Publicerad 13:22, 7 augusti 2009

Dagens andra lunchblogg!

Redaktör Björklund har inte bara koll på vad som händer på stan. Hans känsla för färgmatchning är dessutom oantastlig.

Idag överträffade Axel sig själv. Se hur väl hans kläder harmoniserar med kaffekoppen på På stan-favoriten Petite Frances uteservering. Resten av redaktionen är mållös!

Publicerad 11:42, 6 augusti 2009

Lil Jon på Collage - så var det

Så, efter en sommarmeny på Riche (trerätters för 300, rekommenderas!) tog vi oss till Collage för gårdagsnattens "Special guest apparence" med Lil Jon. I såna här lägen vet man inte riktigt vad man ska vänta sig - kommer han rappa? DJ:a? Eller bara visa upp sig? - men medan timmarna gick på Collages i och för sig väldigt trevliga innergård blev det ganska uppenbart att det inte rörde sig om någon livespelning i alla fall.

Kvart över ett dök han upp i alla fall, med blixtrande mobilkameror runt sig, och satte sig vid ett vip-bord intill dj-båset och lät folk fotografera honom medan han skickade ett par SMS.

Tio minuter senare gick han, för att återkomma och messa lite mera som extranummer ännu en kvart senare.

Inte den bästa "special guest apparence" man kunde tänkt sig men fan, jag hade rätt kul ändå.

Men roligast var att kolla hans Twitter senare på natten, där han skriver att han dricker Miller Genuine Draft (eller "M FUCIN G D") och plåtat sig med Spy bar-chefen Salvatore Scappini, som dissas i kommentarsfältet för att han röker ciggen ända in till filtret.

Inte särskilt crunk, Salvatore.


(Foto: Alex Widerberg)

Publicerad 10:26, 3 augusti 2009

Lady Gaga - vår tids Bob Marley

(Bilderna: Bob Marley och Lady Gaga. Foto: Scanpix)

Stack förbi Gröna Lund i går kväll för att bevittna popsensationen Lady Gaga. "Publikrekord", meddelar Grönan efteråt. 23000 personer såg Lady Gaga sjunga "Just Dance" och "Pokerface" och de andra hittarna, den största publiksiffran sedan Bob Marleys spelning 1980.

Det var inte så många rastas i publiken i går, men jag spanade in en rejäl dreadlocksman i alla fall. Då var det desto fler "täbbs", "guidos", en sorts killar med vrålmycket hårgel och brun-utan-sol. På stan-reporten David Djuphammar har redan berättat om denna subkultur på sin (insomnade?) blogg Kinky Afro, så jag håller mig kort. Men nöjer mig med att äntligen ha fått se ett par livs levande exemplar:

Publicerad 14:53, 20 juli 2009

Ölandshelgen i siffror

(Bilden: Öland! Foto: Scanpix)

Jag ägnade helgen åt klassiska öländska aktiviteter: Kroppkakor, nattbad, fotboll och reggae. Snabb genomgång:

Kroppkakor i Tindered: 3/5
Här ska tilläggas att kroppkakorna var av småländsk sort, med väl tilltagen dos skirat smör. Jag är förstås ett större fan av den öländska varianten.

Nattbad i Kalvhagen, Mörbylånga: 4/5
Lite väl blåsigt men barndomsbadplats är barndomsbadplats och det var faktiskt ganska skönt i vattnet.

Kalmar FF-Brommapojkarna (3-1): 4,5/5
Tog plats i Sektion E där klackledare Micke efter 60 minuter tog tag i taktpinnen och stämningen smittade av sig på plan. Till slut blev det till och med lite soligt på Fredriksskans. Synd bara att varken Rydström eller David Elm fick göra mål.


Reggaefestivalen Öland Roots: 4/5
Fantastisk förstadag med bra musik (U-Roy! Pablo Moses!) även för en reggaeskeptiker som mig själv. Otur med vädret på lördagen, blixtar och dunder och inte så bra feststämning som man kunde hoppas. Men göteborgarna i Serengeti (bilden ovan) överraskade med stark hitpotential. Bonusbild: Skojig tisha på campingen:

Publicerad 16:43, 18 juli 2009

Stockholm Jazz Festival: en studie

Jazzig publik på Skeppsholmen.

Jag promenerade omkring på jazzfestivalen för någon kväll sedan. Insöp atmosfären och sånt. Det var spännande. Det var extra spännande eftersom jag av någon outgrundlig - och för länge sedan bortglömd - anledning mest går på hiphopspelningar till vardags. Detta är vad jag kom fram till.

Skillnader mellan jazzfestivalen och valfri hiphopspelning:
- Jazzspelningarna börjar i tid (helt sjukt, jag vet).
- Jazzartisterna kastar inte öl/sprit/vatten på sin publik.
- Jazzpubliken bär panamahatt (se bild). Med brett brätte.
- Jazzstämningen är gemytlig, inte gruffig.
- Jazzpubliken applåderar åt kompbandet.
- Det finns ett kompband.

Likheter mellan jazzfestivalen och valfri hiphopspelning:
- Delar av publiken bär ryggsäck.
- Några i publiken klagar på att delar av publiken bär ryggsäck.
- Publiken låtsas vara uttråkad alternativt oengagerad.
- Stora delar av den äldre publiken (27+) är lönnfet.
- Utsikten är likadan (om man sträcker ut huvudet från Berns terrass, det vill säga).
- Könsfördelningen är något av ett skämt.

Hur jazzfestivalen står sig mot valfri hiphopspelning: 

(Foto: Bertil Ericson/Scanpix)