Kategori: Konst & museer

Publicerad 15:54, 26 februari 2010

Hej hå och en flaska med rom

Nu är det fredag igen! Tyvärr har jag inget sedvanligt hiphopbråk att rapportera om men nog ska På stan kunna lyfta rummet inför helgen ändå.

Det gör vi genom att rätta en grej som blev lite fel i dagens tidning: Helgen på Reisen inleds i kväll med Up to no good, som gästas av Cobra Krames och fortsätter i morgon med DBTY. Det är dessutom premiär för en ny bar långt in i hotellkatakomberna, en gammal båt har lyfts upp ur havet, in på Reisen och klätts i röd sammet. Och det är inte vilken båt som helst utan Per Brahe, båten som när den sjönk 1918 tog med sig 25 personer - däribland konstnären John Bauer - ned i Vätterns mörka vatten.

För den som vill festa med gastar i fartyget som tog "Bland tomtar och troll"-tecknaren på sin sista resa rekommenderas alltså en tur till Skeppsbron i helgen.

(Bilden: Per Brahe till havs. Foto: Scanpix)

Publicerad 10:44, 17 februari 2010

Barfotad

Vi har tidigare utrett kafékonst i På stan. Kort sagt: Kul som idé, sällan särskilt bra.

Men ett liknande fenomen är minst lika kul och dessutom ofta desto bättre: Fotoutställningar på barer. För egen del tycker jag att det är ett mycket mer passande format på både konsten och utställningslokalen, fotografier är lättare att diskutera för en konstrookie och funkar bra som samtalsämne i en stimmig bar.

Detta skriver jag nu av en anledning: Två av mina favorit-Stockholmsfotografer ställer ut bilder på stans barer den kommande tiden. Först ut, med start redan idag, kan man se Fredrik Skogqvists porträtt på Franzén/Lindebergs cocktailbar Bageriet. Kolla även in Fredriks blogg här.

Och nästa lördag, den 27/2, är det vernissage för Björn Terrings utställning "Another day at the office" på Marie Laveau (jag rekommenderar dessutom att kolla in "Daily operations" på hans sida).

(Foto: Björn Terring)

Publicerad 10:33, 27 november 2009

Vad saknar du i Stockholm?

I dagens tidning skriver vi om 10 saker som vi saknar i Stockholm.

Sedan vi lämnade texten har jag själv kommit på två saker till: 1) Tunnelbana som går senare än 00.40 från Östermalmstorg till Midsommarkransen på vardagar. Värdelöst tidiga kvällar. 2) Jag har tyvärr glömt två. Men det var något bra. Jo, just det. Ljudet i Filadelfiakyrkan, där Luger har börjat boka in en hel del konserter. Jag var där på "Monster of folk" och högtalarsystemet klarade över huvud taget inte av bas och trummor. När bandet spelade på något av det förvandlades allt till ett enda dovt, i kyrkbänkarna känt, skorrande. Det var som att vara på disco för döva. Nu är det klart att Magnetic Fields spelar där 24 mars, till dess MÅSTE LJUDET VARA BÄTTRE!

Detta om detta. Vad saknar du? Diskutera här, så följer vi upp det med dem som har något att säga till om saken!

Publicerad 16:57, 19 november 2009

Pierres ljussignal

I flera veckor har jag stört mig på omslaget till Sofi Fahrmans bok "Elsas mode". Det är egentligen fint: glada färger, bra bild och snygg text och så, men kameran som Sofi Fahrman håller i ser jävligt konstig ut. Blixten, som sitter till höger på kameran, är släckt på bilden. I stället har man photoshoppat en blixt mitt på kameran.

I tisdags träffade jag fotografen Pierre Björk, som plåtat omslaget. Jag passade på att göra en miniintervju med denne:

AXEL: Du har plåtat omslaget till Elsas mode. På omslaget syns Sofi Fahrman hålla i en kamera som har en blixt retuscherad och monterad utav bara helvete off! Den sitter mitt på kameran istället för där den borda vara, uppe i hörnet. Hur tänkte du här?

PIERRE: Ja, haha! Det var jag själv och tio andra personer som höll i spakarna när ljussignalen skulle sättas dit. För många kockar gissar jag. Ingen lade märke till det. Projektet är nu anmält till PhotoshopDisasters, som är lite som ett saneringsorgan för oss fotografer. Emotser nu en reprimand därifrån. Den där ljussignalen ser verkligen illa ut. Men detta är ingen anledning att trycka om boken. Men närapå!

(Bilden är collagekonst à la På stan. Mannen nere till vänster heter Pierre.)

Publicerad 13:51, 25 oktober 2009

Herr Daniel och loungen

En av den gångna veckans mest emotsedda händelser var besöket på Daniel Westling-utställningen i köpcentrumet Fältöversten. Förutom en fotovägg frestade eventarrangören med bonusupplevelser som ”Vill ni ta det lugnt och läsa Svensk Damtidning till klassisk musik hänvisar vi er till den Gustavianska Loungen.”

Utställningen stängde i går men det ska ni inte vara ledsna för. Den var nämligen helt värdelös.

Fotoväggen var precis som en fotovägg tillägnad Herr Daniel kan tänkas vara: full av planschstora bilder av den unge glasögonstekaren, oftast tillsammans med Victoria. Bilderna kompletterades med en rad extremt fjäskiga texter skrivna av Svensk Damtidning, i stil med ”Kärlek kallas det! Det sa klick direkt” och så vidare.

Men den gustavianska loungen då? Ja, den var också en besvikelse. Jag hade väntat mig ett separat rum där man kunde sitta i en obekväm men pampig soffa och plöja Svensk Dams backlog till tonerna av Mozart (eller ännu hellre Wagner), men loungen visade sig bara vara en liten soffgrupp inhägnad med sammetsrep. Den klassiska musiken hördes knappt i det allmänna shoppingsorlet och det fanns inte ens några Svensk Damtidning att läsa, bara reklamflyers som uppmanade till att teckna en prenumeration.

Publicerad 12:39, 19 oktober 2009

Ät det här! à la DN På stan

Beställningen Bröd och smör på Bonniers konsthall. Osäker på vad den kostar i sig, men inklusive kaffe var det 32 kronor. Otroligt prisvärt! Förutom smör finns färskost och mästerliga marmelader (på bild aprikos med vanilj och kaffebönor) från Riddarbageriet att plussa på med.

Ps, det var inte bara för att vara snål som jag beställde det här; hade det funnits en vanlig ostmacka hade jag köpt det. Pps, den medhavda Snickersen (ej på bild), det var inte à la DN På stan, det var à la DN På stans kompis. Ppps, utställningen, "Livsformer", som pågår till och med januari, var rätt fin. Särskilt den här.

Publicerad 15:54, 17 september 2009

Kens fetaste skivomslag

I går släppte Ken Ring sin nya skiva ”Hip hop”. Rapparen firar tio år som artist och hyllar musikgenren som, enligt honom själv, räddade hans liv. I DN Kultur idag bad jag Ken Ring berätta om några av sina favoritomslag.

Till vänster: Omslaget till Ken Rings ”Hip hop”, som fick betyget? 4 i gårdagens DN, är en hyllning till Nas skiva ”Illmatic”. Skivan är formgiven av Mattias Lundin.
Till höger: Originalet ”Illmatic”. Ken: ”Det här är ett klassiskt omslag och det betyder oftast också att det är ett klassiskt innehåll. Omslaget hade kanske inte varit så fett om det var på en demorappares skiva.”



2 Pac
”Strictly for my niggaz”
”Ganska fult men ändå ganska snyggt. På den tiden visste man inte riktigt vem 2 Pac var.”


N.W.A
”100 miles and runnin’?”
”Ett av de snyggaste omslagen genom tiderna, kanske det allra snyggaste. Det är grymt att det är tecknat och det ger en stark bild av låten också.”


Notorious B.I.G
”Ready to die”
”Också ett klassiskt omslag, också mycket på grund av innehållet. Albumet är så fett att man har tittat på omslaget så många gånger.”


Peter Tosh
”Legalize it”
”Bara ett jävligt fett omslag. Det var på det omslaget som jag förstod hur weed såg ut, plantorna liksom.”


Smif-N-Wessun
”Dah shining”
”Också bara ett grymt omslag. ­Gillar ögat i bakgrunden. Skivan är ju ­klassisk också.”


Dr. Dre
”The chronic”
”Det här är ett jävligt kaxigt omslag. En så stor skiva, men omslaget var bara en liten inramad bild på Dre.”


Ol’ dirty Bastard
”Return to the 36 chambers”
”Kaxigt att ha sitt id-kort på ­omslaget. Speciellt om man är så bäng som han var.”


Ice Cube
”Kill at will”
”Om man tänker på ’Kill at will’ så tänker man på den bilden. Det är bara hett liksom!”


Redman
”Whut? Thee album”
”Det tycker jag bara är fett.”

Publicerad 17:33, 9 september 2009

Extremlyxfällan!

Stjärnfotografen Annie Leibovitz har 24 miljoner dollar i skulder och kommer förmodligen att förlora rättigheterna till alla sina bilder. I New York Magazine berättar journalisten Andrew Goldman om hur Leibovitz, trots en årsinkomst på cirka 3 miljoner dollar, lyckades bränna ett avgrundsdjupt hål i plånboken.

Historien påminner om ett extremt avsnitt av tv-programmet ”Lyxfällan”. Annie Leibovitz hade barnskötare, privat kock, yogainstruktör, trädgårdsmästare och en hantverkare som hon flög ner från Vermont varje gång något skulle fixas i det gigantiska huset i Greenwich Village. När hennes dotter fyllde ett år bokade Leibovitz countrysångerskan Roseanne Cash till festen. Hon struntade i lukrativa men oglamourösa jobb för att umgås med kändisarna som hon porträtterade för Vanity Fair. Till slut kände sig Leibovitz som en av stjärnorna. ”Jämfört med 99 procent av befolkningen tjänar hon en förmögenhet”, säger en anonym källa i artikeln. ”Problemet uppstår när personer blir så berömda att de börjar tro att de befinner sig på samma finansiella nivå som Oprah eller Madonna.”

 

Annie Leibovitz var mån om att hennes dotter bara skulle få det bästa. När babyn började äta fast föda noterade man hennes framsteg i svarta, olinjerade skrivböcker från Ordning & Reda. Enligt New York Magazine importerade Leibovitz dem direkt från Stockholm. Vid ett tillfälle försvann en order i tullen. Lösningen blev att snabbt skicka två böcker med kurir – till en kostnad av 800 dollar. Ordning och reda är det sista Annie Leibovitz hade på sin ekonomi.

Publicerad 10:37, 1 september 2009

"Stockholms känsligaste man" om Andrew WK

I dagens kulturdel intervjuar jag min idol Andrew WK. Några år efter det att han dykt upp som en nerblodad felande länk mellan Robert Wells, amerikansk fribrottning, Beastie Boys i höjd med ”Fight for your right (to party)” och Meatloaf uppenbarade sig i Stockholm en artist som står ut som hans absoluta antipod.

Erik Aaltos alias Sir Eric Beyond proklamerade att han var ”Stockholms känsligaste man”, pratade ljust, alltid bara på engelska. Han sjöng med sin allra ljusaste röst, som i ett ständigt gosskörsolo, om feminism, klasskamp och miljöförstöring. I ”I don’t follow” rasar han finstämt att ”I can’t listen to you, because you're consuming too much contemporary culture”.

På ett grundläggande plan har Andrew Wilkes-Krier och Erik Aalto ett liknande förhållningssätt. De verkar mer som konstnärer, där musiken är del av en större idé; låtarna uttrycker och artistfigurerna personifierar budskapet.
Som de mer än gärna även mässar från scen.
 
Jag skickade några frågor till Erik Aalto för att höra hur hans känsliga alias ser på den hårdhamrande keyboardisten.

Vad associerar du Andrew WK med?
– Bilden på hans näsblod.

Sir Eric Beyond är ju känd som Sveriges känsligaste man, hur ser han på Andrew WK?
– Som en ganska plump figur. Jag uppfattar honom som en blandning mellan Robert Wells och Jackass.

Är han intressant som artist, tycker du?
– Jag tycker det är viktigt med spretiga artister som fungerar som en slags byfånar. Byfånen har ju historiskt sett varit en viktig social/ konstnärlig del av samhället. Nu försöker vi ju polera och likrikta bort den funktionen. Jag tycker att det är så mycket mer värdefullt att se och höra artister som Andrew WK än ännu en produkt av en söndertjatad genre. Ännu mer intressant är det att ge massor av pengar till en sådan artist.

Andrew WK säger att han hellre vill verka för att människor ska njuta av världen, än att han direkt vill förändra något i den – vad har Sir Eric för inställning i den frågan?
– Att njuta av världen är ett ganska lamt statement. Problemet med Andrew WK, en artist som har ett så speciellt formspråk som han ändå har, är att man förväntar sig ett budskap, eller någon slags substans. Men jag låter mig inte luras av tom Jack Black-rock bara för att den är arty.
- I och för sig. Substansen kanske finns där, men jag orkar inte lyssna. Musiken är för okänslig och platt

Vad har Sir Eric på gång för tillfället?
- Jag skriver material under arbetsnamnet Spiritual Warfare, det är scenkonst med musiken som verktyg för en transcendental och sinnesutvidgande upplevelse. Jag ska även försöka fånga magin i inspelad form.

Publicerad 09:05, 15 augusti 2009

Tjocka stammar!

Du vill dricka öl ikväll men ditt överjag säger att du inte har rätt till det. Ingen anledning. Då har jag en åt dig. Om precis en vecka visas nämligen, för första gången någonsin, tjockstamsväxter från bland annat Sydafrika, Mexiko och Madagaskar på Bergianska trädgården.

Utställningen "Elefantfötter & Sköldpaddsjams" visar hur vissa växtarter har anpassat sig till torra miljöer genom att utveckla tjocka vattenlagrande stammar med "fantasieggande, skulpturala former".

Utställningen kickar igång lördag 22 aug. Pepp!

Publicerad 09:26, 10 augusti 2009

Inled festivalveckan i dag

Glada miner under Ung08 2008.

Vecka 33 måste vara festivalveckan nummer ett i Stockholm. I alla fall om kommunen får bestämma: I morgon drar både Ung08 och Kulturfestivalen, två olika men närbesläktade och stadsfinansierade flerdagarsfester, igång.

Påstan.nu bevakar förstås båda kalasen. Vi bjussar på dagliga tips och intervjuer med allt från kulturkoftor till unga festfixare. Häng med oss!

Orkar du inte vänta tills i morgon? Skansen fixar förfest på Sollidenscenen i kväll. Klockan 18.30 bjuder "Sulo möter Brunner" och Anna Christoffersson, två Kulturfestivalaktuella artister, på smakprov från årets program. Därefter jazzar Stockholm Swing All Stars loss som om det vore 40-tal igen.

(Foto: Pressbild)

Publicerad 11:54, 4 augusti 2009

Glöm gubbrummet, här är guldrummet

Det har hittills gått mig förbi, men på Historiska museet finns det tydligen ett särskilt rum som heter "Guldrummet". Rummet ifråga inrymmer totalt 52 kilo guld och beskrivs som landets säkraste utställningshall, vilket förstås betyder att det vaktas av ett antal breda thugs i Securitaskläder. Nu ska i alla fall rummet firas med en så kallad "guldvecka" den 10-16 augusti. Det blir juvel- och guldsmidestävlingar, guldverkstad och guldjakt för hela familjen.

Jag vill åka dit på hyr-Segway och insistera på att få bada i guldmynt. Sen snyter jag mig kanske i en guldtacka innan vakterna kastar ut mig – i så fall en likhet med Gubbrummet.

Publicerad 13:05, 9 juli 2009

Ett kafé med ett museum

I veckans På stan undersöker skribenten Erik Gripenholm konst på Stockholms kaféer och barer. "Är det verkligen ett bra ställe att visa konst på? Och är inte all kafékonst dålig?" frågar han sig.

Relationen mellan konst och kaféer och krogar är lång och intensiv, där en tidig variant givetvis var Cabaret Voltaire i Schweiz, som startades av Hugo Ball och Emmy Hennings 1916 och blev ursprungsplatsen för hela dadaiströrelsen. Men kaféer och barer är mer än motiv, mötesplatser eller bara användbar outnyttjad väggyta för konstnärer. Ibland är de hela konsten i sig.

Damien Hirst fick mycket uppmärksamhet i mitten av 90-talet för "Pharmacy", ett verk som tillsammans med Jan Kennedy utvecklades till en restaurang i Notting Hill. Pharmacy serverade läkemedelsinspirerad mat och dryck och tvingades så småningom byta namn till anagrammet Army Chap. Restaurangen stängde 2003 och inredningen auktionerades så småningom ut för 11 miljoner pund.

Konstnärerna Lucy McKenzie och Paulina Olowska skapade 2003 Nova Popularna, en "speak-easy" i Polens huvudstad Warszava. Interiören, med skulpturer, väggmålningar och customizade möbler gjordes av konstnärerna, som också stod bakom baren och jobbade.

Carsten Höllers nattklubb "The Double Club" från 2008 hade en hel del gemensamt med Hirts "Pharmacy", bland annat var Jan Kennedy inblandad även i det. I Höllers "The Double Club" består halva klubben av en västerländsk sida och en kongolesisk sida, både vad gäller meny, musik och inredning.

Till årets konstbiennal i Venedig gjorde den tyske konstnären Tobias Rehberger interiören till en kafeteria, där möbler av finske Alvar Aalto gjordes om för att trängas i ett komplext geometriskt mönster. Verket belönades med finska designföretaget Arteks pris Guldlejonet.

Det är alltså inte ovanligt att konstnärer närmar sig kroglivet, och inte alltid bara för att det är kul att få en massa pengar för att göra en fräck inredning på nån häftig nystartad krog som vill profilera sig som lite mer medveten. Men än vanligare är att krogen kommer till konsten. Konstmuseernas kaféer och restauranger utgör en betydande del av verksamhetens intäkter. I en affisch för konst- och designmuseet V&A i London 1988 var hållningen ironiskt uppgiven men ändå plågsamt ärlig om hur viktigt fikat var för konsten:

Vet du fler exempel på kafé- och krogrelaterad konst? Och var finns egentligen Stockholms bästa kafékonst?

Publicerad 15:12, 1 juli 2009

Jenny och trollkarlen

Hej, jag har varit lite inaktiv här på grund av Ölandssemester, födelsedagsfester och så vidare. Don't call this a comeback, jag vill bara visa den bästa bilden som någonsin tagits på en trollkarl, en efterfestfixare och På stans Jenny Damberg. I hissen till ett studentboende i Eskilstuna.

Jag har också tillverkat en skrivbordsbakgrund av bilden i storlek 1600 x 1200 pixlar, här. Enjoy!

(Fotot har Måns Mosesson tagit.)

BONUS: Här är också den näst bästa bilden som någonsin tagits på en På stan-reporter: David Djuphammar och Tuna Parks maskot. Från samma utflykt:

Publicerad 17:17, 15 juni 2009

Rapport från Ikea-utställningen

Jag såg den omtalade Ikea-utställningen på Liljevalchs i lördags. Det var premiärdag, så vi slapp betala det (i sammanhanget) hutlösa inträdet. 69 kronor! En hela tia mer än, tja, den här lampan eller den här badrumshyllan. Dessutom spelade någon plinkeliplonkmusik på Ikea-möbler. Väldigt arty.

Det har med rätta diskuterats om det är rimligt att ett transnationellt, vinstdrivande företag finansierar en konstutställning om sin egen förträfflighet (läs till exempel Bo Madestrands analys här). Och visst, utställningen känns både lismande och okritisk. Ingvar Kamprad framställs som en listig och rekorderlig hederskarl, en uppstickare bland alla andra profithungriga tjyvar. I ett annat rum loopas en reklamfilm. Om och om igen. Så där håller det på. Alltihop hade kunnat göras bättre.

Men det mest oförlåtliga är ändå avsaknaden av Billy. Ikeas kronjuvel, bokens beskyddare i folkhemmet! Massa möbler, rum efter rum av möbler, men inte en Billy-bokhylla någonstans. Vad hände med honom? Han fattades mig.

(Foto: pressbild Ikea)