Kategori: Konsert

Publicerad 14:30, 18 februari 2010

Ingen ”Golden circle” framför R Kelly

En halvfärsk trend i konsertsammanhang är att arrangörerna cashar in lite extra på de som köper ståplatsbiljetter. Förr i tiden hette det bara ”parkett” och om man var tidigt ute hamnade man långt fram. Nu väljer man ofta att i stället dela upp parketten i två delar, dels den vanliga (=längre bak) och dels en lyxvariant där biljettinnehavaren utan att behöva trängas ändå är garanterad att få stå långt fram.

De här lyxområdena närmast scenen kallas av någon märklig anledning ofta någonting med ”circle”, trots att det inte alls är någon cirkel utan snarare en aningen böjd rektangel. Tanken är förmodligen att ordet ”circle” ska skapa associationer till en vip-lounge med champagnehinkar och allmän känsla av lifestyleballin'.

En kuriös detalj är det ord arrangörerna väljer att placera framför circle. Svensk konsertpraxis verkar vara att kalla företeelsen ”golden circle” – så hette det i alla fall när Madonna spelade på Ullevi i fjol, och så heter det även när Kiss kommer till Malmö stadion i juni och när Roxette spelar på Anderstorps raceway* i augusti.

Men: på R Kellys konsert i Arenan i mars heter det plötsligt inte ”golden circle” längre utan i stället ”premium circle”. Varför då? Jag ringde upp Tor Nielsen, promotor på Live Nation.

– Att man delar upp parketten är mycket vanligare nu än förr och utomlands sker det nästan jämt. Det som avgör är diskussionen mellan oss och artistens representanter. Man bör ta ut ett högre pris för en bättre biljett, det som talar emot är traditionen, att man aldrig gjorde så förr.

Fenomenet brukar kallas ”golden circle”, varför heter det inte så på R Kelly-konserten?
– Jag föreslog ”främre parkett” men det var väl för tråkigt. Men ”golden circle” låter lite töntigt och missvisande för Arenan, som om det skulle vara flotta platser och lyxig seating.

Det har inget att göra med R Kellys kissvideo?
– Nej. Så smarta är vi inte.

Om arrangörerna tycker att det blir enformigt med golden och premium i framtiden har jag några alternativa förslag: ”playas circle” (för alla duffle bag boys), ”winner's circle” (för travbanekänslan) eller min favorit, ”executive circle”, som ger en air av flygplatslounge och seriös business. Nästa gång Huey Lewis & The News spelar i Sverige ska jag stå i ”executive circle”.

(* Var Anderstorp ligger och varför Roxette ska spela på en galoppbana, och varför Roxette ska spela överhuvudtaget, får någon annan reda ut.)

(Foto: Nam Y. Huh/AP Photo)

Publicerad 13:09, 10 februari 2010

Het dödsvägg

 

I dag meddelades det att konserten med Lamb of God flyttats från Klubben till Arenan. Nya biljetter till den tidigare utsålda spelningen släpps på fredag. Metalbandet har nått en stor publik med sin aggressiva och svängiga uppdatering av Pantera (alternativt stöld av Pantera-soundet enligt vissa kritiker).

När goda medborgare förfäras över ungdomskulturen är det sådant som Lamb of Gods "wall of death" man tänker på. En bra "wall of death" går till så att konsertbesökarna bildar två fronter och lämnar ett stort hål på golvet framför scenen. Man väntar tills en given signal i musiken, ursprungligen låten "Black label", innan publiken rusar mot varandra som om de var Mel Gibson i "Braveheart". Det är så ondskefullt aggressivt att traditionellt kängpunkmoshande känns som en kramkurs på ABF-huset. Även om bandet själva tagit avstånd från dödsväggarna efter att allt fler blivit skadade så fortsätter traditionen på spelning efter spelning, som en självklar del av mytologin kring bandet.

Det är alltså inte bara riffen och sångstilen som är snarlika Texas-boogien på gamla Pantera-hits. Det är nära till hans att även tänka på Pantera-sångaren Phil Anselmos gamla ledord för konsertbesök:

"Om man lämnar en Pantera-konsert utan ett brutet näsben har man inte varit där". 

 

UPPDATERING:
Läser på Gothic Portal om ett par alternativa "wall of death"-metoder man kan utöva på Lamb of God-konserten, bland annat:

Opposite wall of death - The crowd in the nearest stage runs to the back, which is usually a much calmer section of the gothic public.

Heavy wall of death - a few lines of gothic people is arranged at the end of the concert place. and when instructed they all run to the main stage and crush every person in their way.

Wall of life - The crowd split but instead of a violent clash, when the crowd comes together gothic people will link arms and spin each other round in circles dancing. 

Publicerad 14:27, 9 februari 2010

You pronounce my name...

I kväll spelar den amerikanske rapparen Talib Kweli i Stockholm. När jag var typ 16 år var han världens bästa rappare, särskilt när han gjorde låtar ihop med kompisen Mos Def och på beats av DJ Hi-Tek. Sedan dess har det gått både upp och ned för Kweli, men jag ser åtminstone fram emot kvällens spelning. I Lund hoppade den gamle Tha Liks-rapparen och Malmöbon J-Ro på turnén. Näääk är förband. Och att döma av Kwelis Twitter kanske vi får se "Timbucktu" gästrappa?

För att värma upp satte jag hursomhelst lite snabbt ihop en Spotifylista inför kvällen, mest med udda låtar och gästinhopp, men också några klassiker som "Get by". Saknar du någon låt på listan - säg till!

(Bilden: Talib Kweli i Schweiz. Foto: Scanpix)

Publicerad 08:00, 6 februari 2010

Grattis Momus!

I gårdagens tidning har vi en artikel om det hejdlösa firandet av 5-, 16-, 31- och 800-årsjubilarer i Stockholm. En av de mer småskaliga festerna som nämns är det dj-maraton som anordnas på Snotty för att uppmärksamma att den skotske tänkaren, artisten, skribenten, konstnären och författaren Momus, fyller 50 år nu på torsdag, 11 februari.

Jag skickade några frågor till en av partyts organisatörer, Sasha Lindskog.

Berätta om firandet! Vad kommer att hända?
– Momus fyller 50 och väljer att lägga ner sin blogg. Det ena är att fira och det andra att med spänning invänta vad som komma skall. Vi tror att det finns många Momus-vänner gömda över staden, och att det kan bli en härlig sammankomst! Alla som säger till i förväg är välkomna att spela låtar. Momus har ju en bred katalog, så det kan bli spännande att se vad alla kommer spela! Själv håller jag nog några av hans tidiga album samt hans samarbeten med Kahimi Karie högst, och kommer givetvis spela från dem, men det kommer bli blandat.

För den som inte är införstådd; vem är Momus? Vad gör hans 50-årsdag värd att fira i hans frånvaro?
– Skotten Nick Currie har gjort musik under namnet Momus se'n mitten av 80-talet. Musikaliskt har han gjort allt ifrån singer-songwriter- och Pet Shop Boys-pop till laptop-electronica och shibuya-kei, men hålls i allmänhet samman av sitt fyndiga och litterära textförfattande. Yukio Mishima, Serge Gainsbourg och kontinentalfilosofi bör i lika dos ses som inspirationskällor. Att han fyller 50 är ett gott skäl, tycker jag!

Momus lägger ner sin blogg också. Känns onekligen som ett helgerån. Vad rekommenderar ni att man läser i brist på den?
– Ett av skälen till att han lägger ner sin blogg är att han vill lägga ner mer tid på sina litterära projekt. Två skönlitterära verk har redan utkommit: The Book of Jokes och Solution 11-167 - The Book of Scotlands. Den ena om en man vars liv styrs av skämtets logik och den andra om alla de alternativa Skottland som skulle ha kunnat uppstått genom historien. Jag har endast hunnit läsa den första, men den rekommenderar jag!

* När det gäller födelsedagar för artister tycks man i Stockholm för övrigt kunna tillämpa regeln att du kommer att firas om du är 1) man, 2) har ett namn som börjar på "m". Om du är levande eller död spelar mindre roll. Såväl Bob Marley (6 februari, firades dock redan förra helgen i år) som Morrissey (22 maj) uppmärksammas årligen i sin frånvaro av de mer devota i fanskarorna.

Publicerad 15:52, 1 februari 2010

Helgen vecka 4-matrisen

 

Ibland recenserar Axel sina helger här. Nu är han i München för att äta korv och berätta om vårt arbete här = ni får nöja er med vad jag har gjort de senaste dagarna.

Bonus: Den bästa låten från The Knife-operan ("Colouring of pigeons").

Publicerad 18:00, 28 januari 2010

Crawl i Kransen

När jag flyttade till Midsommarkransen i höstas var en av de grejer jag först fick höra om mina nya kvarter att där arrangeras pubcrawls. Eftersom det knappast är så att mitt liv är för mycket av en chartersemester till vardags så tog jag genast detta till mig. Sedan fastnade jag hemma, men lyckades i alla fall ta mig till kvällens sista anhalt, puben The Swan där delar av mitt gäng och deras respektive gäng samsades med ett äldre garde AIK-fans, karaokeveteraner och en ambulerande karaokevärdinna. Vi sjöng "Halo". Det var kul.

På lördag är det dags igen. Jag mejlade Jenny Odhammar, en i kärntruppen kring Kransen Pubcrawlers, några frågor. 

Vad är det här? Hur började det?
– Det började med ett litet gäng grannar som pratade om att vi borde hänga mer i Kransen. Idén var att vi skulle göra andra saker också men första crawlen var så lyckad. Och så växte det, ganska snabbt. Nu är det femte gången vi crawlar.

Bor du i Midsommarkransen?
– Självklart.

Hur kom det sig att det blev just Kransen? Vet du om det finns motsvarande på andra ställen?
– Jag har hört rykten om Rågsved! "Tunnelbanebärs" liknar ju crawl-idén en del också. I övrigt vill jag uppmana folk att sno konceptet och applicera det på sina egna förorter. Att det blev just Kransen beror på att kärntruppen bor/bodde här och så klart på att det är relativt krogtätt.

Berätta om en typisk pubcrawl-kväll!
– Den innehåller fin-öl, ful-öl, u-båtar, kanske pizza, sjukt fantastisk karaoke och minst två efterfester.

Vilka ställen passerar crawlen?
– Det görs ett schema för varje gång, och det har sett typ likadant ut ganska länge nu. De första gångerna gjordes det försök att hinna med fler ställen men det har landat i Violen - Stabil - The Swan. Det allra finaste är karaoken på the Swan.

Pubcrawl är ju annars starkt förknippat med 1) studenter (alltså sådana som ska ta gymnasieexamen) och 2) charterresor - vad hade du för relation till begreppet innan Kransen pubcrawl?
– Ingen! I min småstad var det minsann inga studenter som crawlade, kanske beroende på att det inte fanns samma pubutbud som i Midsommarkransen.

Publicerad 15:13, 28 januari 2010

Reggae hela veckan

Minifestivalen Stockholm Reggae Week är i gång och innebär konserter på Mosebacke varje kväll den här veckan. I kväll (torsdag) spelar Million Stylez och på fredag Robert Athill, som är aktuell med debutalbumet ”Biding My Time”. På lördag är det dags för Internal Dread och avslutningen på söndag består av en ”Dubnight” med Foona, Jonahgold, Internal och Sound-a-ton. 

(Foto: Janerik Henriksson/Scanpix)

Publicerad 07:37, 22 januari 2010

Seranis bästa hits

I dagens På stan intervjuar jag Serani, den jamaicanske dancehallsångaren som tagit världen med så kallad storm med låten "No games". Men han har gjort mycket mer än så. Här är några av de bästa låtarna han gjort, samt några han producerat åt artister som Bounty Killer och Mavado.

 

 

 

Låtarna:
1. Serani och Bugle - Doh
2. Sereani och Ding Dong - Skip to ma lou
3. Serani - It's so hard
4. Serani och Lorraine - Rain a fall
5. Mavado - Never believe you
6. Serani - Study people / Elephant Man och Serani - Rising
7. Serani - Bad mind
8. Machel Montano och Serani - Hot like pepper
9. Serani - Give me
10. Bounty Killer - Talk to dem
11. Serani - Take me higher
12. Serani - Hustler

Publicerad 11:08, 21 januari 2010

Here comes the Sunn O)))

Igår utsatte jag mig för Sunn O))). Det är ett amerikanskt band i den så kallade drone metal-genren som igår framförde material från sin första skiva ”The GrimmRobes Demos” på Fylkingen i Stockholm. En vän kallade deras sound för ”schoolshootingmuzak”. En annan, mer initierad, förklarade att Sunn O))) blivit mer tillgängliga sedan den första skivan, ”nuförtiden är det sång också. Eller, något slags röster i alla fall.”

Jag kan inget om Sunn O))) - faktum är att Sebastian, som gör det, häromdagen mumlade något om att jag var ”ovärdig” min biljett och guilt-trippade mig så hårt att jag närapå gav honom min julklappsbiljett till den slutsålda konserten.

Väl på Fylkingen registrerar jag ett antal mer eller mindre kända personer (läs: hipsters) bland de 150 som sökt sig hit: Filmarbetaren Alexandra Dahlström, mediemannen som inte sköt greven, Nakkna-designern Claes Berkes, musikskribenten Jan Gradvall, formgivaren Stefan Fält, Vice-Elin Unnes, Falkenbergfilmarna Henrik Hellström och Fredrik Wentzel, Popsicle-Andreas Mattsson, fixarsnubben Tony Cederteg, Bomben-mannen Daniel Wiklander, elektronikamusikern Andreas Tilliander, PSL-Klas, filmaren Ruben Broman, koreografen Anna Koch. Jag tror mig också ha sett internetikonen Rasmus Fleischer, det tycks även stämma enligt hans twitter, men jag är inte helt hundra på hur han ser ut så jag låter det vara osagt. Hursomhelst var det en hyfsat varierad folkskara, men om man ska säga något generellt om publiken - det här gör jag ogärna av rädsla för att bli en sån där jag hatar när det gäller hiphopkonserter, en oinitierad skribent som raljerar över stora byxor och kepsar på sned – så tänk dig piratpartister möter Lisbeth Salander i Nakkna-rock, skägg och grå munkjacka så kommer du i alla fall ganska nära estetiken. De flesta är män, snittåldern kring 35.

I en timme och tjugo minuter pågår konserten. Då är det en kompakt ljudvägg av gitarrer och bas och en rökmaskin som då och då pumpar in mer rök. Det är det enda som hörs, det är inga pauser what so ever. Bandet står på den lilla scenen, i munkkåpor och motljus, och kör. Det är nästintill kolsvart, rummet är helt rökfyllt, på scenen står svinstora högtalare och maler ut hög musik.

Allting vibrerar - väggar, golv, bröst, huvud. Det skakar så mycket att en knapp i gylfen plötsligt åker upp (det sistnämnda KAN även bero på bristande motion, men let's not go all Jonas Leijonhufvud här).

Öronpropparna läcker och när det kommer in "riktigt" ljud hör man att de skär bort helt fel frekvenser, skalar bort för mycket, men det går liksom inte att inte ha dem heller. Musiken manglar ner allt, mot slutet ligger delar av publiken ner på golvet. Några raglar fram genom dimman i jakt på tom golvyta. En tredjedel har lämnat in innan spelningen är avslutad. När musiken plötsligt tar slut efter åttio minuter känns allting helt skevt, som att gå iland från en båt efter en vecka på sjön: det gungar fortfarande.

Publicerad 14:48, 20 januari 2010

Så funkar det

Det kom ett mail. En inbjudan till en pressträff med gänget bakom nya projektet "Funk for life", Nils Landgren, Mattias Klum och Magnum Coltrane Price.

De har åkt till ett gettoområde i Nairobi och spelat funk för folket. Resultatet är en skiva, där en euro per såld cd går till Läkare utan gränser.

Pressmeddelandet är lite illa tajmat, såhär när vi just lärt oss att slacktivism inte är en helt lyckad grej. Visst är det en fin idé, men hur många skivor säljer ett funkband egentligen nuförtiden?

Och framförallt: Har de inte haft det jobbigt nog i Kibera? Var det verkligen vad de behövde, ett gäng svenska musikskolefunkfarbröder som kom och jammade?

Fler liknande projekt: EMD hjälper hemlösa, Rock the vote, Rock Your Life Free, Fuck for Forest, Live Aid, Clowner utan gränser.

(Bilden: Nils Landgren. Foto: Scanpix)

Publicerad 14:45, 15 januari 2010

Harry Byrne fixar urban vår

Minns ni den notoriske affischeraren och konsertarrangören Harry Byrne, som Nicholas Ringskog Ferrada-Noli skrev om i På stan förra året? Han ringde just och berättade om sina planer för våren. Sedan tidigare var det klart att dancehallstjärnan Serani (26/1), hiphopkollektivet Slaughterhouse, bestående av Joell Ortiz, Royce Da 5'9, Joe Budden och Crooked I (23/1) samt Talib Kweli (9/2) kommer till Göta Källare inom loppet av bara ett par veckor.

Nu kom han med två nya bomber: Method Man (26/3) och Mos Def (9/4).

Method Man är en av rapparna i Wu-Tang Clan och var så sent som i juni på Göta Källare tillsammans med kompisen Redman. Mos Def är gammal vän till Talib Kweli, ryggsäckshiphoparnas bäste vän och en typisk artist som vita människor gillar, enligt bloggen Stuff White People Like.

Mer information om biljettpriser och datum för biljettsläpp kommer så småningom.

(Foto: Sandra Qvist)

Publicerad 19:23, 14 januari 2010

10 band som är döpta efter musikutrustning

 

"Medtag njurbälte" stod det på konsertinformationen sist Sunn0))) spelade i Stockholm, basfrekvenserna var så starka att de lätt kunde sätta magsäcken i gungning. På onsdag spelar de mäktiga slow motion-riffarna på Fylkingen (jag fick ingen biljett, buhu).

Jag intervjuade Sunn0))):s Stephen O'Malley för tidningen Rodeo när han gjorde dansföreställningen Kindertotenlieder på Dansens hus. Tänkte att han skulle vara någon slags intellektuell Brian Eno-person - mycket av den musik han är inblandad i är ju närmast ambient.

Men självklart var han mest intresserad av att prata om högtalarmembran - Sunn är också namnet på ett klassiskt basförstärkarmärke. Och när fotografen, galleristen och Broder Daniel-filmaren Kristian Bengtsson skulle ta bilder till intervjun insisterade O'Malley på att bli plåtad stående på en stor bashögtalare på Dansens hus, "för du vet, det är mycket bas i min musik".

Hur som helst verkar det vara en bra idé att döpa sig efter musikinstrument, det är en massa bra artister som gör det. Här ovan är den hett efterlängtade Youtube-playlisten "10 band som är döpta efter musikutrustning".


1. Electribe 101 - Tell me when the fever ended
Åh, Billie Ray Martin, alltid fin. Electribe var en instrumentserie från Korg. Och 101 syftar möjligtvis på Rolands SH-101-synt.

2. 808 State - Olympic
808 State-låt från 1990 med drömsk stämning, "Vogue"-beatet och tidstypisk video med fula killar som gör fina danssteg. 808 syftar på Rolands trummaskin TR-808, en maskin som 808 State själva inte var så förtjusta i när de tog namnet.

3. Aphex Twin - Phonatacid
En gammal Aphex Twin på det där dansvänliga Kraftwerk-acid-humöret han är på i bland när han inte bara försöker skrämma skiten ur folk. Aphex är ett företag som audiofil studioutrustning.

4. Kid 606 - Underwear everywhere
Kid 606 kan vara lite väl påfrestande för min smak med sina breakcore- och glitchexperiment. Men den här funkig, låter som om Daft Punk och Matmos skulle göra något ihop. Och 606:an var ju en av Rolands trummaskiner.

5. DMX Krew - DMX Bass
DMX Krew är nog bättre när de gör den här sortens elektro än när de låter som nåt syntigt freestyle-band som hamnade direkt i rea-backen i Miami 1986. Trummaskinen Oberheim DMX hör du bland annat på New Orders "Blue monday" och Madonnas "Into the groove".

6. DMX - Slippin
Nu för tiden hör man bara talas om DMX om han blivit arresterad för låtsas vara CIA agent hög på crack eller om någon hiphop-dj vill minnas sina tonår genom att bränna av "Party up". Men det är balladerna som är grejen, som den här fina soulbiten.

7. Wah Wah Watson - Good friends
Smeknamn från gitarrpedalen.

8. Fibes, oh! Fibes - Can't be so
Fibes är ett amerikanskt trummärke.

9. Casiotone for the Painfully Alone - White corolla
Casiotone var en serie amatörsyntar som Casio släppte i början av 80-talet. I Hot chips "Over and over" bokstaveras syntens namn om och om igen.

10. Sunn 0))) - It took the night to believe
Från "Black one" från 2005.

Publicerad 18:00, 7 januari 2010

Virtuella konserter: Det är äkta

Vissa verkar ha trott att pressmeddelandet från företaget YCDBSOA om att rädda musikbranschen genom virtuella konserter var ett skämt. Nu, efter att ha samtalat med den Karlstadboende entreprenören Mikael Ekström i någon timme, kan de teorierna dementeras. YCDBSOA finns på riktigt och de har stora planer – att pressmeddelandet var okonventionellt beror enligt Mikael Ekström på att han själv inte har skrivandets gåva. ”Jag är dyslektriker, en skriver som en prater. Han som brukar läsa igenom var utomlands”, urskuldar han sig innan han kastar sig in i fördelarna med virtuella konserter.

Rent konkret är målet att bygga en sorts Spotify, fast med studioinspelade konserter. Dessa ska användarna sedan kunna streama från en sajt och varje konsert betalas styckvis.

– Jag tycker det är skithäftigt, man kan ta hem polarna på några bärs. Det är klockrent! Lite som att gå på livekonsert. När man går in på sajten ska det vara behagligt, inte så mycket hopp och kasta runt som på MTV utan mer att artisterna står framför kameran och sjunger, säger Mikael Ekström.

Dvd:erna som ni talar om i pressmeddelandet, var kommer de in i bilden?
– Samma material kan också säljas på dvd, musikbranschen kanske vill göra det och då blir det ju business för dem. Vi har diskuterat med flera artister som tycker att det är jättebra men jag har förstått att skivbranschen är konservativ. Om de hade gjort dvd i stället för cd redan för tio–femton år sedan hade de tjänat hur mycket som helst.

Vad skulle det kosta att streama en video från sajten?
– Om vi fick en tia per konsert skulle vi kunna sköta hela sajten, sen får ju bolagen ta sitt ovanpå. Får vi jättemånga artister som gör det här virtuella blir det ju ännu mer business.

Vilka artister är det ni har pratat med?
– Han som hade Da Buzz, Per, han är också från Karlstad, han tycker det här är jättebra. Vi har pratat med tio–tolv artister hittills och de fattar att det är billigare att göra en sådan här inspelning än en MTV-video.

Du själv, vad har du jobbat med tidigare?
– Jag har hållit på en del med internet tidigare men la av för att jag tröttnade. Jag har sysslat ganska mycket med mässor och de blir ju också mer och mer virtuella. Man sitter med en idé och jobbar mycket virtuellt och tänker, vad fan gör de andra inte det här för? Allt är ju virtuellt på nätet i dag i princip, så jag tror inte vi kommer att hålla på med det här så länge innan vi blir uppköpta.

När samtalet avrundas märks det att Mikael Ekström har något mer han gärna vill säga. Hans firma ligger i förhandlingar med tänkbara nya delägare, berättar han. Och inte kan väl de förhandlingarna ta skada om han berättar vilka det är?

Du får bestämma om du vill säga det.
– Vi förhandlar med Johan Staël von Holstein och Peter Settman om delägande. De är kända och vi vill ha med dem. Vårt mål är förstås att kunna spela in lite av de här grejerna hos (Peter Settmans produktionsbolag) Baluba också.

(Da Buzz-foto: Jan Collsiöö/Scanpix)

Publicerad 10:05, 17 december 2009

Sportfilm

Ända sedan jag såg "Mästarna" som 10-åring har jag gillat sportfilmer. Musikvideor med idrottstema har en alldeles särskild plats i mitt hjärta. Som Puff Daddy (golf), Air (bordtennis), The Knife (longboard), Promoe (löpning).

Igår var rapbröderna Lorentz & M. Sakarias här i DN-skrapan på besök. Då berättade de exalterat om sin nya video, "Lever min dröm", som de just hade fått på mailen. "Den har ett sporttema!", sa Martin. "Tennis? Badminton?", gissade jag. "Någonstans mitt emellan, fortsätt gissa!", sa Lorentz.

Nu visade sig videon - logiskt, så har i Glee- och FNL-tider - handla om amerikansk fotboll (och då inte squash, som var min nästa gissning) och det är den bästa svenska rapvideon med idrottstema sedan Fattaru & Fjärde Världens "Första femman".

PS! Ikväll har Lorentz & M.Sakarias julshow på Strand i Hornstull, både för stora och små. För den som hellre ser amerikansk hiphop spelar Masta Ace på Ljunggren i Brunogallerian i kväll.

PS2! Har du en favoritvideo med sporttema? Tipsa i kommentarerna.

Publicerad 12:10, 14 december 2009

På stan-redaktionen missbedömer läget

Saker vi borde kunna här: Bedöma intresset för evenemang i Stockholm. Saker det i fredags visade sig att vi inte alls kan: Bedöma intresset för evenemang i Stockholm.

I fredags spelade The Very Best, en fransk-svensk-malawisk mp3-blogg-electroworldpoptrio, för kvällen förstärkt med en rappare och två dansare, på Debaser Slussen. På stan-redaktionen (fyra av oss i alla fall) var där. Vi var där redan klockan åtta, när dörrarna öppnades, för att försäkra oss om stämplar. Då hade vi tidigare under veckan även hunnit ringa två gånger och kontrollera att vi skulle kunna göra så – ta stämplar och gå någon annanstans och äta middag och komma tillbaka. Hindrade inte att vi ändå var nervösa när vi återvände.

Nå, det hade vi inte behövt vara. Det var inte kö uppför trappan. Det var ingen kö alls. Det var knappt halvfullt i lokalen.

Alltså, om Debaser var jag, så hade jag i förväg haft ångest över att jag lagt det här på Slussen och inte Debedis. Det är bara att gratulera Debaser till att inte vara jag.

Kände mig – transparensens ok – även skyldig att redovisa det här.

Ps. Konserten var bra. Inte det allra bästa, men bra.

Pps. Är det inte väldigt lite folk ute över huvud taget nu? Eller går jag bara till fel ställen?