Kategori: Film

Publicerad 13:06, 17 mars 2010

Önskelista inför 14:e ”South Park”-säsongen

I kväll startar den 14:e ”South Park”-säsongen i USA. Det 196:e avsnittet heter ”Sexual healing” och handlar om hur barnen i South Park diagnostiseras som sexmissbrukare. Tiger Woods kommer naturligtvis att synas i programmet. Enligt trailern inkluderar den 14:e säsongen också en rödhårig Cartman, en vaginaliknande demon, Stans pappa Randy med enorma pungkulor som han drar runt i en skottkärra och den marijuanarökande handduken Towlie. Själv hoppas jag att följande figurer får mer utrymme i min favoritserie under 2010:

1. Henrietta

Miserabel gothbrud som älskar Skinny Puppy och ägnar all sin tid åt att dricka kaffe, röka cigarretter och skriva undergångspoesi.

 

 

2. Scott Malkinson

Blyg pojke som läspar och lider av diabetes – vilket Cartman naturligtvis mobbar honom för. Scott Malkinson är till och med mer utstött än Butters. Förra säsongens mest tragiska ögonblick var när han köpte en puss av en flicka på skolgården och sa: ”Wow, det känns nästan som om någon tycker om mig.”

 

 

3. Craig Tucker

Problembarn som i början av serien mest var känd för att ständigt ge lärarna fingret. I senare säsonger har pojken med den blå mössan och den uttråkade, monotona rösten fått allt större plats i serien. Det vore trevligt att se mer av hans familj som ger varandra fingret vid middagsbordet.

4. Crab People

Krabbfolket har bott i jordens inre i tusentals år. I sjunde säsongen försökte de ta över mänskligheten genom att maskera sig som de metrosexuella stylisterna i tv-programmet ”Queer eye for the straight guy”. Det gick inget vidare. Nu väntar vi spänt på ett nytt invasionsförsök.

5. Shelley Marsh

Stans storasyster är en Britney Spears-dyrkande bråkstake men också en hjältinna för alla som någonsin burit tandställning. Metallskenorna i Shellys mun gör att hon talar med ett slurpande läte. Shelly syntes mycket i de tidiga ”South Park”-avsnitten och förtjänar en comeback.

Publicerad 11:53, 17 mars 2010

Föreningen för fåniga kändisspaningar

En gång i tiden, långt innan han gjorde film och pimpade bilar i MTV, var Xzibit en känd rappare. Och en gång i tiden, långt innan Lady Gaga (hon var faktiskt bara tio år då), hade han en jättehit som hette "Paparazzi". Den hade jag snurrandes i skallen under min semester, som abrupt tog slut vid halv åtta-snåret i morse.

Först, på food courten på Newarks flygplats, såg jag Ice-T, rappare och skådespelare:


Sedan, på Brooklyn Bowl, såg jag hiphoparen Talib Kweli (som passande nog rappat "I'm always taking shots like a japanese tourist, get the picture?"). Det visste jag i och för sig på förhand att jag skulle göra, han var dj där den kvällen, men det var kul att se hans (rätt usla) bowlingskills:


Och så igår, på 13:e gatan i East village: Skådespelerskan Julia Stiles.


Med detta anser jag med ha slagit bloggkollegan Jonas Leijonhufvuds kändisspottingar med råge. Sedan är jag ju, som med all önskvärd tydlighet framgår här ovan, ingen fullfjädrad kändisfotograf. Det hade kanske varit mer korrekt om jag hade haft Ainbusk Singers gamla klassiker "Jag mötte Lassie" på hjärnan.

Publicerad 16:53, 5 mars 2010

10 sätt att vinna en Oscar

På DN.se skriver Henrik Arvidsson om Lockergate, skandalen kring "The hurt lockers"-producenten Nicolas Chartier som försökt få Oscars-juryn att rösta på hans film i stället för "den dyra". Vilket inte är tillåtet, även om man tycker att det vore synd att ge en Oscar till en film med blåa 3D-gubbar för 500 miljoner dollar.

Det finns andra sätt att övertala Oscar-juryn att rösta på rätt film, Mark Harris skriver i New York Magazine om de narrativ som filmbolagen försöker förmedla till juryn.

Här är de tio bästa vägarna till en Oscar, enligt Harris:

10. "The little movie that could"
En lågbudgetfilm som mot alla odds tar hem priset.
Tidigare år: "Slumdog millionaire", "Juno", "Little miss sunshine".
I år: "Precious".

9. "The cinderella story"
Den oprövade skådespelaren som når direkt upp till toppen på första försöket.
Tidigare år: Jennifer Hudson ("Dreamgirls").
I år: Gabourey Sidibe ("Precious").

8. "The movie that speaks to this moment"
En film så rätt i tiden att juryn bör rösta på den.
Tidigare år: "Milk" som kom samtidigt som lagstiftningen om samkönade äktenskap.
I år: Kriskomedin "Up in the air", Irakkrigskritiska "The hurt locker" eller krig- och miljöförstöringskritiska "Avatar".

7. "The chance to make history"
Narrativet som ska få jurymedlemmarna att känna sig extra stolta över att de varit duktiga.
Tidigare år: Halle Berry i "Monster's ball", den första svarta skådespelerskan att vinna en Oscar för bästa kvinnliga huvudroll.
I år: Kathryn Bigelow ("The hurt locker"), som kan bli den första kvinnliga vinnaren för bästa regi.

6. "The big gamble that paid off"
James Cameron-vinkeln 1. Hjälpte inte Kevin Costners "Waterworld".
Tidigare år: "Titanic"
I år: "Avatar"

5. "The popular favorite"
James Cameron-vinkeln 2.
Tidigare år: "Titanic"
I år: "Avatar"

4. "The kid with a future"
I begynnelsen gav Oscars miniatyrstatyetter till unga stjärnor på väg upp, som Shirley Temple och Judy Garland, men det tog man bort eftersom det kändes nedlåtande. Här kan man hetsa juryn att ge priset till någons genombrottsroll, säg Julia Roberts i "Pretty woman" i stället för att tvingas ge henne en kompensations-Oscar långt senare.
Tidigare år: Svårbedömt, men Sofia Coppola ("Lost in translation")?
I år: Anna Kendrick ("Up in the air"), Carey Mulligan ("An education").

3. "The comeback"
Just som man trodde att de var ute i kylan för alltid så drogs de tillbaka in i värmen.
Tidigare år: Mickey Rourke ("The wrestler")
I år: Vakant. Eller möjligtvis Quentin Tarantino som inte varit nominerad sedan 1994, i år har "Inglourious Basterds" totalt åtta nomineringar.

2. "The foreigner we're discerning enough to single out"
Oh my god, det finns tydligen skådisar i icke-engelskspråkiga länder också.
Tidigare år: Roberto Benigni ("Livet är underbart").
I år: Christoph Waltz ("Inglourious Basterds")

1. "It's time"
Enligt Harris den absolut bästa metoden, eftersom den spelar direkt på jurymedlemmarnas skuldkänslor.
Tidigare år: Kate Winslet ("The reader"), Martin Scorsese ("The departed").
I år: Jeff Bridges ("Crazy heart").

Ännu mer strategier för att vinna en Oscar hittar du här.

Publicerad 16:24, 3 mars 2010

"Tron"-trånande

 

På fredag har ”Tron legacy”-trailern premiär (en tjusig sekvens där två ljuscyklar tävlar mot varandra visades redan 2008 på Comic-Con men det har inte bekräftats om det var en scen ur filmen eller bara en aptitretare). Uppföljaren till Disneys 28 år gamla klassiker ”Tron”, som var den första filmen med långa datoranimerade sekvenser, ser ut att bli både visuellt och musikaliskt omtumlande.

I den första ”Tron” spelade Jeff Bridges programmeraren Kevin Flynn som zappas in i datorvärlden och blir en digital gladiator. I uppföljaren har Flynn varit försvunnen sedan 1989. Hans son bestämmer sig för att stiga in i spelet och leta reda på sin far. Idén att man fysiskt kan försvinna in i ett datorprogram må vara absurd – men föräldrar vars barn tillbringar veckor i ”World of warcraft” kan nog relatera till storyn.

Det mest upphetsande med ”Tron legacy” är dock soundtracket. Musiken i den första filmen gjordes av moogsyntpionjären Wendy Carlos (även känd för ”A clockwork orange” och ”The shining”). Den här gången har Daft Punk fått i uppdrag att skriva musiken. Det blir de franska robotarnas första nya musik sedan den fem år gamla ”Human after all”. Jag längtar ihjäl mig.

Publicerad 15:52, 1 februari 2010

Helgen vecka 4-matrisen

 

Ibland recenserar Axel sina helger här. Nu är han i München för att äta korv och berätta om vårt arbete här = ni får nöja er med vad jag har gjort de senaste dagarna.

Bonus: Den bästa låten från The Knife-operan ("Colouring of pigeons").

Publicerad 12:50, 29 januari 2010

Chris Morris topp 5!

 

Bilden av en terrorist utklädd till Teenage Mutant Ninja Turtle blev olyckligt beskuren i dagens tidning. Så här ser den ut. De övriga självmordsbombarna i Chris Morris kommande film ”Four lions” har klätt ut sig till struts, spaderrutig boll och en orangeluddig best som liknar The Honey Monster, maskoten för Kalaspuffar. För att väntan på ”Four lions” ska bli lättare att uthärda har jag sammanställt en lista med de fem roligaste Chris Morris-klippen på Youtube.  

1. It’s about Ryan (ur ”Jam”)

Föräldrarna gör vad som helst för att undvika att deras son blir homosexuell. Vad som helst. 

2. The Pedo-philes (ur ”Brasseye”)

Missa inte den nya actionserien om kampen mot pedofiler: ”They don’t deserve punishment. They deserve gunishment!” 

3. Hipsteridioter (ur ”Nathan Barley”)

Nathan Barley är hippast på Hoxton Square. Han driver den balla sajten trashbat.co.ck. Men hans journalistkompis Dan har fått nog av alla korkade hipsters och skriver en artikel om idioternas herravälde. 

4. Aid a-Labd Dah (ur ”Brasseye”)

Brittiska djurvänner blev chockade när samhällsmagasinet ”Brasseye” visade bilder från den libyska folkfesten Aid a-Labd Dah då man roar sig kor.

5. Bostadssex (ur ”Jam)

Det är dyrt att köpa hus i London. Så dyrt att man ibland måste ställa upp på intima övningar för att få ner priset. 

Publicerad 11:02, 24 januari 2010

Kunglig comeback!

Kungen har mycket att glädjas över i år. Hans döttrar ska gifta sig. Dessutom gör hans favoritskådespelare Steven Seagal comeback på vita duken. Kungen har aldrig officiellt talat om sitt intresse för den hästsvansade actionhjältens filmer – vilket har fått många att avfärda historien som en myt. Men för sex år sedan publicerade Expressen ett längre reportage om kungens hobbies där man slog fast att Seagal är en favorit. Det bekräftas även i flera Seagal-biografier på nätet (dock inte på filmstjärnans egen hemsida).

   

Hur som helst var det många år sedan någon av Steven Seagals filmer gick på bio. Den senaste som fick någon större uppmärksamhet var ”Exit wounds” från 2001, där han spelade mot rapparen DMX. Nu har Seagal fått en biroll som knarkbaron i Robert Rodriguez efterlängtade ”Machete”, långfilmsversionen av den fejktrailer som gjordes till Grindhouseprojektet 2007. Danny Trejo spelar den mexikanske lönnmördaren Machete som får i uppdrag att skjuta en ondskefull politiker (Robert De Niro) men blir lurad och jagad av polisen och maffian. Cheech från den stenade duon Cheech & Chong och Lindsay Lohan medverkar också.

 

”Machete” går upp på amerikanska biografer i april. Om filmen blir hälften så bra som den tre år gamla trailern har vi en actionfest utan like framför oss. Och med vad borde kungen och alla andra fans skölja ner popcornen på premiären? Steven Seagals nya energidryck, förstås – gjord på tibetanska gojibär!

 

Publicerad 14:20, 10 januari 2010

The Clash

Viss idioti är bara irriterande – som att Fredrik Wentzels klaustrofobiska kameravinklar i ”Apan” inte nominerades för en Guldbagge medan BÅDE ”Män som hatar kvinnor” och ”Flickan som lekte med elden” har chans att vinna kategorin bästa foto. Annan idioti är underhållande – som trailern för den episka actionfilmen ”Clash of the titans” där Sam Worthington spelar den grekiske hjälten Perseus. Filmen ”Clash of the titans” handlar om titaner, grekiska gudar, som drabbar samman. Och vilken reklamslogan, eller tagline som det heter i Hollywood, har Warner Brothers då spånat fram för att marknadsföra ”Clash of the titans”? Håll i er: ”Titans will clash.” Stuart Heritage skriver en skojig artikel i The Guardian om denna monumentalt pantade tagline. ”Repeat it all you want, it doesn't get any less idiotic”, suckar han och jämför den hjärndöda raden med reklamen för Rocky II: ”Rocky shows he’s a champ… and wins!” Den första versionen av ”Clash of the titans” från 1981 hade en tråkigare men mindre idiotisk tagline: ”Experience the fantastic.” 

Publicerad 14:32, 30 december 2009

Fredrik Strage: 10 bästa filmerna i år

Nu har jag gjort så många nollnolltalslistor att jag bara vill att det här decenniet ska ta slut. Ni är förmodligen dödströtta på listor men ni kan inte hindra mig från att utse årets tio bästa filmer. 2009 har varit ett makalöst filmår. I alla fall om man, som jag, är svag för rysligheter och rymdvarelser. ”It’s a bingo!” som Tarantinos SS-officer Hans Landa skulle ha sagt.

1. ”Anvil! The story of Anvil”
”Some kind of monster” var tidernas bästa rockdokumentär i fem år. Sedan kom den här hysteriskt roliga och bottenlöst sorgliga skildringen av ett avdankat, kanadensiskt metalband.

2. ”Drag me to hell”
En getdemon förföljer ett bankbiträde i den här mästerliga skräckkomedin. Regissören Sam Raimi bygger ett helt tivoli av fasansfulla attraktioner och får kameran att rusa mellan dem likt en unge som käkat för mycket sockervadd.

3. ”Inglourious basterds”
Ingen skriver dialog som Tarantino. Scenen där den tyske krigshjälten Frederick Zoller försöker ragga upp den judiska biografägaren Shosanna Dreyfus på ett kafé visar att han lika gärna skulle kunna göra romantiska komedier som vidunderliga våldsoperor.

4. ”Watchmen”
Jämte Zack Snyders episka superhjältesaga kändes ”Iron man” lika ointressant som Dr Snuggles robot Matilda Järndotter.

5. ”District 9”
Peter Jackson såg till att nykomlingen Neill Blomkamp fick pengar till den här tänkvärda science fiction-filmen där utomjordingar landar i Sydafrika och sätts i flyktingläger.

6. ”Eden lake”
Spekulativ, cynisk och rasande skicklig exploitationfilm. Vanartade brittiska barn framställs som värre monster än zombier, varulvar och vampyrer tillsammans.

7. ”Avatar”
Efter trailern trodde jag och tusentals andra att James Cameron gjort en remake av ”Star wars – det mörka hotet”, med löjliga, blå jättekatter i huvudrollerna. Jag hade väldigt fel.

8. ”Star trek”
Efter trailern trodde ”Star trek”-fansen att JJ Abrams förvandlat deras favoritserie till ”Beverly Hills 90210”. De hade också väldigt fel.

9. ”The hurt locker”
Svettdrypande spänning i Irak.

10. ”Martyrs”
Traumatiserande fasor i Frankrike.

Publicerad 10:39, 20 december 2009

Roboflopp

I senaste Nöjesguiden utses ”Terminator salvation” till årets 16:e bästa film. Det är den grövsta felbedömningen i den tidningen sedan Suedes andra album ”Dog man star” fick en dödskalle i betyg hösten 1994. Den fjärde ”Terminator”-filmen beskrivs som ”modig”, ”becksvart” och en ”skräll”. Att det var en skräll kan jag hålla med om. En chockerande besvikelse som sex månader efter premiären fortfarande svider i magen. Det var logiskt att filmen släpptes exakt tio år efter ”Star Wars: Det mörka hotet” – en traumatisk upplevelse för hundratusentals lasersvärdsviftande fans. ”Terminator salvation” hade många ingredienser gemensamt med George Lucas monumentala magplask: förvirrad handling, träiga skådespelare, gräsliga dataeffekter, tama actionscener och en irriterande unge.

Värst var känslan av att ha blivit lurad. Jag brukar genomskåda pr-snack men svalde allt nonsens om att ”Terminator slavation” skulle bli mörkare, hårdare och coolare än sina föregångare. När Christian Bale fick rollen som John Connor hoppades jag på en blandning av ”The dark knight” och den första ”Terminator”-filmen. Jag blev inte ens oroad när en man som kallar sig McG – och har gjort ”Charlie’s angels” – utsågs till regissör. Eller när filmkritikern Harry Knowles (en man som brukar gilla ALLT) sågade ”Terminator salvation” till järnfilsspån. Likt en idiot lät jag mig luras av den snygga filmaffischen där ett Terminator-huvud framträdde i ett sönderbombat stadslandskap – och trailern som tonsattes med Nine Inch Nails ”The day the world went away”.

Den enda ”Terminator”-film jag vill se nu är den där Schwarzenegger skickas tillbaka i tiden för att skydda Jesus.

Publicerad 14:32, 2 december 2009

Vampyrporr!

Tyckte du också att kärleksscenerna i ”Twilight” var alldeles för tama? Bella tungfajtas knappt med sin blodsugande snygging och det blir ingen action med varulven heller, trots att han tar av sig skjortan stup i kvarten.

Lyckligtvis har porrfilmindustrin tagit sitt ansvar och livat upp den kyska berättelsen. I år har två ”Twilight”-parodier släppts på dvd. ”Twilight of virginity” innehåller enligt omslaget ”wild vampire sex and plenty of action” medan ”This isn’t Twilight: The XXX parody” har årets dumkåtaste slogan: ”When you can fuck forever, you can fuck everybody.” Den slår dock inte dvd-bolaget Studio S tagline till nyutgåvan av 70-talsfilmen ”Vampire ecstasy”: ”Låt den rätte komma in. Och ut. Och in. Och ut."

Publicerad 10:33, 27 november 2009

Vad saknar du i Stockholm?

I dagens tidning skriver vi om 10 saker som vi saknar i Stockholm.

Sedan vi lämnade texten har jag själv kommit på två saker till: 1) Tunnelbana som går senare än 00.40 från Östermalmstorg till Midsommarkransen på vardagar. Värdelöst tidiga kvällar. 2) Jag har tyvärr glömt två. Men det var något bra. Jo, just det. Ljudet i Filadelfiakyrkan, där Luger har börjat boka in en hel del konserter. Jag var där på "Monster of folk" och högtalarsystemet klarade över huvud taget inte av bas och trummor. När bandet spelade på något av det förvandlades allt till ett enda dovt, i kyrkbänkarna känt, skorrande. Det var som att vara på disco för döva. Nu är det klart att Magnetic Fields spelar där 24 mars, till dess MÅSTE LJUDET VARA BÄTTRE!

Detta om detta. Vad saknar du? Diskutera här, så följer vi upp det med dem som har något att säga till om saken!

Publicerad 13:23, 20 november 2009

På stans trolleriskola, del 2: Få repet att lossna

Mer trolleri! Jag vet inte om ni lyckades tyda grafiken nedan, som var i tidningen i dag?

Det är jag som står för den (texten, inte bilderna, de har en begåvad människa gjort). Man kan därför tycka att jag borde ha lyckats bättre när jag skulle upprepa det här i morse. Alternativt att jag kunde ha självinsikt nog att göra om det (och till er som tänker så, så vill jag säga att det hade jag. Jag gjorde om det. Men den filen raderade Axel). Till mitt försvar vill jag också tillägga; Att trolla, eller göra ett partytrick, det är lite som att cykla. Gör man det fort går det av sig självt. Utan fart ...trillar man lätt. I alla fall. Gör som jag, fram till sista steget, där ni ser till att inte släppa taget. Lycka till!

Publicerad 13:13, 20 november 2009

På stans trolleriskola, del 1: Måns korttrick

I dagens tidning skriver jag om Stockholms professionella trollkarlar, ett skrå med uppgift att gjuta magi i kursgårdar, på firmafester och galleriainvigningar. De har det som sitt jobb, men även På stan-redaktionen visade sig sitta på vissa kunskaper i ämnet. Här visar Måns Wallgren sitt bästa trick – som han, givetvis, vägrar att avslöja hur han gör.

Publicerad 15:16, 18 november 2009

Älskvärda snobbar

Lennart Perssons postumt utgivna ”Musik nonstop – Pet Sounds i våra hjärtan” berättar historien om Sveriges mest anrika skivaffär. Så gott som alla som haft något att göra med butiken under dess trettio år intervjuas. Till de mer oväntade hör Britt Ekland, vars lillebror Calle öppnade det första Pet Sounds på Jakobsbergsgatan tillsammans med Stefan Jacobsson. Det blonda bombnedslaget gick i borgen för sin bror så att han kunde ta ett banklån. ”Jag tyckte alltid att Pet Sounds hade de coolaste skivorna i Stockholm”, säger Britt Ekland i boken. ”Mycket obskyr reggae, som jag alltid har gillat.”

Redan från start var expediterna älskvärda snobbar och kunderna maniska kalenderbitare. Många av de intervjuade vittnar om Pet Sounds-klientelets närmast religiösa trofasthet. I början av nittiotalet fick en kund smeknamnet Checkmannen. Han betalade alltid med check och köpte aldrig skivor för mindre än tusen kronor. När butiken brottades med svåra ekonomiska problem fick Checkmannen en dag veta att man inte haft råd att köpa in några nya skivor. Då skrev Checkmannen en check på femtusen kronor och sa att han kunde hämta skivorna när de dök upp.

En annan stammis åkte på semester till Förenade Arabemiraten. Där söp han sig så full att han greps av polisen i Abu Dhabi. De lät honom ringa ett telefonsamtal och i sitt överförfriskade tillstånd mindes han bara numret till Pet Sounds. När han ringde dit för att få hjälp fick han först en utskällning för att han inte hämtat ut sina Waylon Jennings-skivor.

Lennart Persson skriver också om det som Stefan Jacobsson brukar kalla Pet Sounds ”svarta period”. Mellan postrockeran på Jakobsbergsgatan och britpopepoken på Skånegatan var Pet Sounds under ett par år uppdelat i en butik för cd på Tulegatan och en för vinyl på Surbrunnsgatan. Då specialiserade man sig framför allt på goth, synth och industrimusik. Jag hängde där mycket som nybliven stockholmare.

Just då, hösten 1992, spelade MTV:s alternativrockprogram ”120 minutes” in ett helt program på Pet Sounds. Det blev nyligen tillgängligt på Youtube (Klipp 1, klipp 2). Bland de intervjuade artisterna finns både indieidoler som Popsicle och Whipped Cream samt hårda synthband som Pouppée Fabrikk och Cultivated Bimbo. Thåström dyker också upp i butiken och pratar om sitt industrimetalprojekt Peace, Love & Pitbulls. I ”Musik nonstop” berättar Pimme att han väckte en viss irritation när han gick till Pet Sounds för att shoppa brutal electronic body music. ”Ska du verkligen köpa det där?”, undrade expediten.

– Ofta köpte jag nog rätt skivor, säger Thåström. Jag blev åtminstone inte tillrättavisad så ofta. Men den där gången gick jag uppenbarligen över något slags gräns som jag inte borde ha gått över.


Lennart Perssons bok ”Musik nonstop – Pet Sounds i våra hjärtan” (Bonnier Fakta) finns ute nu.

Bilden: Stefan Jacobsson, ägare av musikaffären Pet Sounds. Foto: Jonas Lindkvist.