Kategori: Krönikor

Publicerad 09:15, 12 mars 2010

Fredriks krönika: Jag hoppas fortfarande på D'Angelo

Enligt polisen i New York greps soulsångaren D’Angelo förra helgen när han försökte köpa sex av en undercoversnut. Hennes förklädnad var tillräckligt trovärdig för att locka kunder. Men inte så betagande att D’Angelo värderade hennes tjänster särskilt högt. Han erbjöd henne 40 dollar för en avsugning. En futtig summa med tanke på att polisen efter gripandet fann 12 000 dollar i hans bil. Ödets ironi är att en stor del av världens befolkning för tio år sedan skulle ha erbjudit D’Angelo ett belopp av den storleken för möjligheten att, som det brukar heta, gå ner på honom.

D’Angelos andra album ”Voodoo” släpptes i januari 2000. I videon till singeln ”Untitled (How does it feel)” var han naken. Kameran smekte hans muskulösa kropp medan D’Angelo sjöng släpigt och trånande. Han liknade en staty skulpterad av Afrodites händer, ett stycke maskulin perfektion av det slag som Salt-N-Pepa efterlyste när de rappade att deras idealman var ”smooth like Barry and his voice got bass, a body like Arnold with a Denzel face”.

D’Angelo såg så liderlig ut i videon att det gick rykten om att han fick en avsugning utanför bild (kameran tangerade bara de övre regionerna av hans skrev). Regissören Paul Hunter sa att videon vände sig till kvinnor: ”Det skulle kännas som om den som tittade var ensam med D’Angelo, vem hon än var.” Och den sexuella laddningen var så stark att även män drabbades. Killar som var vana vid rapvideor där män bar bylsiga plagg, medan kvinnor hade minimala hotpants, tyckte att det var obehagligt att se den nakne D’Angelo. Ett fan sa till New York Times att hennes pojkvän hade bett henne stänga av MTV när videon visades. ”I don’t want to see that gay stuff!” klagade han.

I samma artikel fick D’Angelo en fråga om hur mycket han hade tränat. ”Bara ett snabbt pass på gymmet strax före inspelningen”, svarade han och beskrev den välsnidade torson som sin naturliga kropp. Han ljög, förstås. Muskelmassan var ett resultat av flera veckors slit. När D’Angelo åkte på turné var många fans mer intresserade av att se hans kropp än av att höra hans musik. Till slut blev han fåfäng. Vissa konserter försenades eftersom D’Angelo gjorde armhävningar och situps tills han var lika snygg i spegeln som i videon. På scen slog han alla med häpnad, kritikern Robert Christgau utnämnde honom till r&b-Jesus, men när det blev dags att spela in en ny skiva gjorde musikalisk och muskulär prestationsångest att han låste in sig i sin villa i Richmond med spritflaskor som enda sällskap.

D’Angelos tredje album ”James River” har blivit soulmusikens svar på Guns N’ Roses kraftigt försenade ”Chinese democracy”. Det sägs att skivan ska släppas i sommar. Men det sa man också i fjol – och i förfjol. D’Angelos enda offentliga framträdanden de senaste åren har varit i samband med polisgripanden. Då har han sett plufsig ut. Och de män som avundades hans kropp för tio år sedan njuter av att drömprinsen äntligen får betala skönhetens pris. Senaste veckan har de skrivit skadeglada nätkommentarer om att han inte är någon perfekt älskare utan en blekfet torsk. Vi andra, som vet att den bästa soulmusiken uppstår i kampen mellan köttets lust och själens frälsning, hoppas fortfarande att r&b-Jesus ska återuppstå.

Publicerad 06:35, 12 mars 2010

Benkes krönika: "Vik roliga hattar och båtar av läsplattan"

Jag har skrivit om läsplattorna tidigare, och jag var kanske lite yvig och snabb i vändningarna. Det kan bli så ibland i det här yrket. Men på sistone har jag kommit på andra tankar.

Som alla vet läser vi ju bara fler och fler böcker, det finns ingen hejd på det, och det finns folk som har långt att pendla till jobbet och som avverkar pocketarna som skogsavverkningsmaskiner, sidorna fladdrar mellan fingrarna och FLOFF, FLOFF, FLOFF, pocketböckerna yr omkring sätet. I ett sånt läge är det givetvis på sin plats med en läsplatta som rymmer utton tusen böcker, bara att radera och ladda på nytt när man kommer hem från jobbet, fulltankad och skumögd efter en dags speed reading.

Efter att ha umgåtts lite på närmare hand med en läsplatta, och scrollat och zoomat hejvilt på dagstidningarnas hemsidor, har jag upptäckt en massa fördelar med prytteln ifråga, sånt som det tar tid att få upp ögonen för, och det är dessa bonusfunktioner som jag tänkte uppehålla mig vid i denna text.

Om man till exempel sitter i ett telefonsamtal och måste skriva upp någonting kan man bara ta en penna och skriva ner den där uppgiften, telefonnumret eller vad det nu kan handla om, på ett hörn av läsplattan, sen river man bara bort hörnet och stoppar i fickan.

Om man ska äta middag och alla har satt sig till bords och man ställer fram en massa varma kastruller och man just då inte hittar något underlägg, då kan man bara vika läsplattan på mitten och ställa kastrullen på den. 

Om det råkar förirra sig in en geting eller en broms i lägenheten kan man ta sin läsplatta, rulla ihop den och smacka ihjäl getingen, och sen är det bara att rulla upp läsplattan och fortsätta läsa.

Om barnen kommer in och har plurrat och blött ner stövlarna invändigt kan man ta en läsplatta och knyckla ihop den till en liten boll och pula in i stöveln, och nästa morgon har läsplattan sugit upp all fukt och stöveln är torr – simsalabim!

Om man kommer till landet och det är utkylt och djävligt och man behöver göra upp eld kan man öppna luckan till kaminen, knyckla ihop läsplattan och lägga den innerst i hörnan av kaminen och sen fyller man på med några nyspäntade tjärstickor och sen lite tjockare vedträn ovanpå och sen tänder man eld på läsplattan, och den flammar upp med en hög och klar låga och sen tar sig hela brasan innan man vet ordet av. Ibland tar sig inte elden som den ska men då tar man bara en ny läsplatta och knycklar ihop och pular in.

Nu undrar ni naturligtvis hur det här går ihop, att man använder läsplattor så här lättvindigt, men det beror på att läsplattorna inte kostar mer än sisådär tolv spänn och man hittar dem i vilken Pressbyrå som helst. Läsplattorna är dessutom biologiskt nedbrytningsbara, så om man kastar en i skogen blir den förr eller senare till mull, och den tillverkas också av sånt som naturen ger och det blir absolut inget giftigt avfall som vi får dyvla på fattiga centralafrikanska stater som inte har något annat val än att säga tack goa herrn.

Man kan dessutom vika roliga hattar och båtar av läsplattorna. Blir de misslyckade är det bara att räta ut dem och vika en ny.

Ja, ni fattar själva. Läsplattorna har så många och så skiftande användningsområden att man tycker att de borde ha uppfunnits för länge sen.

Publicerad 09:05, 5 mars 2010

Fredriks krönika: Kent lyckas där deras idoler misslyckas

I den tio år gamla dokumentären ”Så nära får ingen gå” diskuterar Kent vilka låtar de ska spela på sommarturnén. Gitarristen Sami Sirviö vill inte avsluta konserterna med ”747”. ”Vi måste göra det”, säger trummisen Markus Mustonen. Att hoppa över den vore lika hemskt som om Depeche Mode skippade ”Everything counts”, förklarar han. Basisten Martin Sköld är trött på ”Kräm”. ”Varför måste vi spela den där jävla låten?” klagar han. ”Det fattaru väl”, utbrister Sami. ”Tänk om Depeche Mode skulle skita i ’Personal Jesus’.

Under den senaste veckan har Depeche Mode avslutat sin sömnigaste turné någonsin och Kent inlett sin bästa. 2010 lyckas Kent med allt som deras idoler misslyckas med – framför allt följande saker:

Repertoar. Kent varierar sin repertoar mer än Depeche Mode. Åtta av showens 20 låtar byts ut varje kväll. Under vårturnéns första fyra gig spelades sammanlagt 30 olika låtar.

Keyboardist. Depeches livekeyboardist Peter Gordeno ser ut som en grekisk strandraggare. Kents livekeyboardist Andreas Bovin, som står blickstilla bakom tangenterna i svarta kängor och svart backslick, ser mer synt ut än tio Arvikafestivaler.

Trummis. Depeches livetrummis Christian Eigner gör svettig slarvsylta av sina arbetsgivares klassiker. Markus Mustonens trummande är minimalistiskt och elegant. Han slår aldrig ett extra slag på virveln för att visa sin skicklighet. Dessutom sjunger han nästan lika fint som Jocke Berg.

Scenografi. Depeche nöjer sig med en stor videovägg och en liten, sfärisk skärm. Kent smyckar scenen med ett virrvarr av glödande kablar, ett neonflimrande golv samt metalliska taggar som sticker ut ur kulisserna. De skapar en hård ”Blade runner”-atmosfär.

Turnétröjor. Depechetröjorna har ett fult plockepinnmönster. Kent kränger stiliga, monokroma tröjor med dödskallar, kyssmärken och uppochnedvända katter.

Liveversioner. Peter Gordeno klinkar sönder ”Never let me down again” tills den blir ölmagad boogiewoogie. Kent framför en speedad technoversion av ”Dom andra”.

Projektioner. Anton Corbijns Depeche-filmer är banala som gammal Benettonreklam. Kents filmer, producerade av Adam Berg, är spöklikt förhäxande – från de bleka gestalterna som hasar fram under introt till det köttigt bultande hjärtat i finalen.

Ljudbild. Depeche har störst högtalare men låter aldrig tyngre än electrobasen i ”Töntarna”.

Kläder. Dave Gahan anlitar samma stylist som Avril Lavigne och Kelly Clarkson (helt sant). Jocke Berg, svensk rocks främste fashionist, bär röd läderjacka från japanska Julius 7, väst från svenska Obscur, mörka byxor från tyskpersiske Boris Bidjan Saberi och vita boots från österrikaren Carol Christian Poell.

Skägg. Dave Gahan var bäst när han hade skägg. Numera är han tråkigt slätrakad. Jocke Berg och Martin Sköld odlade klädsam gothstubb (tänk Andrew Eldritch i Sisters of Mercy­videon ”Dominion”) inför turnén.

Men är inte Depeche Mode bättre än Kent på något? Jo, arenaposer. Dave Gahans helikoptersnurr är fortfarande mer spektakulär än Kents rörelseschema. Jocke Berg borde återuppta sin klassiska dunka-handen-mot-bröstet-rörelse (i indiekretsar känd som ”cp-rycket”) som han i många år använde för att markera att en låt rockade hårt.

Publicerad 06:35, 5 mars 2010

Hannas krönika: Bind mig, älska mig

Det har börjat en flata på mitt jobb på radion. Hon är ett exotiskt inslag på vår arbetsplats, vare sig hon eller jag vill. Hon säger saker som ”jamen, hur är homokulturen i Vancouver?” när vi pratar vinter-OS med Radiosporten, och hon utbrister helt självklart ”åh, jag älskar bibliotikarieflator!” när vi gör en telefonare med en manlig boråsare som förklarar stadens överskott av kvinnor med att Biblioteksutbildningen och Textilhögskolan finns där. Hon är den ständiga flatan. Hon låter oss aldrig glömma.

Inte för att vi någonsin skulle komma på tanken att glömma, inte ens för en sekund. Vi är unga och vi jobbar med medier, det här har vi faktiskt utbildning för, hurra! Men eftersom vi är public service så gör vi radio för alla, även för folk som inte jobbar med medier och inte heller är medvetna om vad man får och inte får säga om homosexuella. Vad som är kutym. De har inte lärt sig att inte reagera.

Så fort flatan vädrar sin rätta natur (ja, här får ni gärna reagera) så bågnar mejlkorgen av upprörda människor som i knackiga versaler undrar om vårt program har blivit en megafon för gaylobbyn i Sverige. När vi andra programledare, vi heteros, dissekerar våra kärleksrelationer i etern eller när mannen i gänget önskar sig tio tibetanska oskulder av motsatt kön i julklapp, vilket händer oftare än vad man kanske kan tro, så reagerar inte lyssnarna alls. Vi är ju normen. Det finns inget att ifrågasätta. Och det är väl inte så konstigt egentligen, det ligger ju i ordets betydelse.

Jag lever i normen. Jag klampar omkring i den var och varannan dag i snöblasket i Sickla Köpkvarter, bland husägande småbarnsföräldrar med sprängfyllda Willyspåsar, sömnbrist och ansträngd ekonomi.
Och jag lider inte på något sätt av det, det handlar inte om det. Jag har det jävligt bra, jag åtnjuter alla fördelar som följer med att vara helt normal. Däremot så har jag blivit imponerande snabb med att visa upp en annan sida, att streta emot det här som på något sätt känns oundvikligt om man snart ska fylla trettio, är hetero och ännu inte har opererat bort livmodern. Jag vill att flatan ska bli min bästa vän! Bind mig, älska mig och ta med mig på flatfester! Säg att jag är okej ändå. Rädda mig!

Så jag fattar inte de där mejlen som trillar in. Jag förstår verkligen inte.

Jag tycker att det ofta är så där. Folk jag känner reagerar på samma saker men de flesta i min absoluta närhet visar det inte gärna, de har lärt sig att dölja sin förvåning och de har lärt sig vad som är lämpligt att säga om de nu inte lyckas dölja det.

Och det konstiga är liksom inte att reagera om någon är gay, det konstiga är när man tycker att det är helt i sin ordning att reagera. Det konstiga är när man skiter i att man tillhör den här oproportionerligt arga, felstavande massan som mejlar in till radioprogram och klagar på att flatan inte skäms för sig, inte ens lite grann.

Publicerad 14:25, 26 februari 2010

Fredriks krönika: Det finns en framtid för nazistisk reggae

På nittiotalet släppte det kanadensiska punkbandet Swallowing Shit låten ”Christian metal = nazi reggae”. Med den titeln ville de åskådliggöra att kristen metal var en lika absurd som förkastlig genre. Sedan dess har gudfruktig hårdrock växt sig allt större – och det verkar även finnas en framtid för nazistisk reggae. Nej, Ace of Base har inte släppt en ny skiva. Däremot har den nystartade organisationen Nordisk Ungdom gjort en jamaicanskt klingande propagandalåt. I ”Tänk” beklagar en namnlös vokalist den svenska nationens förfall över en lunkande baktakt.

Låten har väckt debatt både i främlingsfientliga och dreadlockade kretsar. Reggaefansen är upprörda över att deras musik kidnappas. Och högerextremisterna har en kluven inställning till jamaicansk kultur. Men för Nordisk Ungdom, en utbrytargrupp ur Nationaldemokraterna, är det viktigt att prova nya grepp. ”Jag tror att det sista vi har råd att vara är konservativa”, säger en talesman för Nordisk Ungdom till sajten Nationell.nu. Reggaelåten är enligt honom ett sätt att ”bredda kontaktytorna mellan ungdomar och nationalismen”.

Medan så kallad vit makt-rock i allmänhet är mycket sämre än vanlig rock är ”Tänk” endast lite sämre än den svenska hippiereggae som producerats det senaste decenniet. Nationalisterna tycks ha studerat artister som Kapten Röd, Syster Sol och Kultiration. För att öka rootskänslan smyckar man låten med congas, moloken gitarr och plastiga syntar av den typ som jamaicanska stjärnor brukar föredra. Rader som ”ett land ska vara ett land, ett land där folket tar varann i hand” framkallar en bisarr ”one love”-känsla.

Men hur kände sig högerextremisterna när de gjorde reggae? Var de tvungna att duscha, heila och sjunga nationalsången efteråt? Eller finns ett spirande intresse för svart musik bland dessa patrioter? Svaret tycks vara det senare – i alla fall om man granskar musikforumet på Nordisk.nu, en ”portal för nordisk identitet”. Genrerna som fått egna underforum inskränker sig visserligen till ”motståndsrock”, ”neofolk”, ”vikingarock”, ”hårdrock”, ”klassiskt” och ”elektroniskt”. Men under rubriken ”övrigt” pågår en debatt om huruvida det är okej att gilla hiphop. Vissa nationalister lyfter fram rapparnas homofobi och antisemitism för att göra musiken mer tilltalande. Andra uppmärksammar black power-budskapet. ”Jag lyssnar en hel del på The Roots”, skriver signaturen Delambre. ”Deras första plattor var riktigt bra, med texter där de uppmanade sina svarta landsmän att försöka ta sig tillbaka till sina rötter – genom att åka tillbaka till Afrika.”

Afrocentrismen går lätt att förena med den ”etnopluralism” som Nationaldemokraterna förespråkar. Enligt den är alla etniska grupper lika mycket värda men bör leva åtskilda. ”Att förlora sitt land är tråkigt javisst så res dig upp, etnopluralist”, som man uttrycker det i ”Tänk”. Kusligt nog är idén om att svarta bör återvända till Afrika inte det enda som kan tänkas tilltala nationalisterna i rootsreggae. Vurmandet för naturen och kärnfamiljen är också kompatibelt med modern, svensk högerextremism.

”Nazi punks fuck off”, sjöng Dead Kennedys en gång. Kanske blir det snart nödvändigt att göra reggaelåt med samma budskap.

Publicerad 06:05, 26 februari 2010

Benkes krönika: Plötsligt kan jag inte ­tänka på något annat

Och sen är det fredag och vi ska läsa för Haiti på Kulturhuset. Snön fontänspyr över Stockholm och löpsedlarna uppmanar folk att STANNA INNE och vi samlas några författare i en loge och en kille kommer in med en back pungljummen Ramlösa med smak av något bär och jag förvånas över den starka känslan av kollegialitet när vi sitter där och småputtrar, författare från när och fjärran, författare som skriver chick-lit och dick-lit och queer-lit och high-lit och low-lit, författare som i vanliga fall kanske inte skulle förära varandra en fnysning sitter nu och upptäcker att vi delar samma nervositet och samma back pungljumma Ramlösa.
 
Sen börjar evenemanget och lokalen är halvfull och någon berättar att Carola var på Haiti nyligen och att hon gav ett barn en flaska Hugo Boss-parfym och den kostade sex hundra spänn och för den summan kan man köpa sig fem års skolgång på Haiti.

Carola och Hugo Boss-parfymen blir snabbt ett internt skämt under kvällen, något man kan referera till och plocka skratt på.

Jag är nummer sex eller sju, näst sist före paus. Jag har tre sidor ur min nya bok i innerfickan, den kommer ut i oktober, boken, inte innerfickan, jag har tajmat läsningen till punkt och pricka ty det skämtas naturligtvis ymnigt om min förra krönika, om författare som inte kan hålla sina tider.
Men plötsligt kan jag inte tänka på något annat än Carola och hennes Hugo Boss-flaska.

Jag får lust att spontanskriva en liten novell om den. Den börjar hetta som en feber i huvudet. Jag vet precis vad som ska finnas där. Det ska finnas en assistent som åker med Carola till Haiti. En ung kille som är son till en av hennes kompisar, han har hoppat av gymnasiet sista året och han är lite valpig och Carola har låtit honom få jobbet för att vara schyst. Hon blir lite rörd när hon ser honom.
Han heter Thor. Just så. Med h.

När de landar i Port-au-Prince, Carola och Thor, är de nervösa och spanar efter kontaktpersonerna som ska möta dem. Sen vet jag inte vad som händer. Jag får återkomma till det. Eller inte. Jag får återkomma till det om det visar sig behövas. Det viktiga är att Thor har fått i uppdrag att söka upp en bankomat på flygplatsen och fixa kontanter för Carola har inga, bara kort.  Men Thor råkar glömma den här detaljen, det är för stirrigt på flygplatsen, och lite senare när Carola är på plats bland ruinerna och det flockas en massa barn runt omkring henne frågar hon Thor hur det blev med cashen, och då uppdagas allting och hon orkar inte skälla på honom.
Det kommer fram en flicka till Carola. Flickan har sår på läpparna. Hon är kanske sex år. Hon sträcker upp armarna, och Carola böjer sig ner och kramar flickan. Hon känner hur flickan borrar in näsan i hennes hår.  
–Vad gott du luktar, säger flickan.
Och Carola får en impuls. Hon öppnar sin väska och fumlar fram sin parfymflaska.

Vilken tur för oss alla som samlas på Kulturhuset den där kvällen. För vi vill känna oss som goda människor. Och nu är det en gång för alla så att vi känner oss ytterligare en aning godare om det finns någon nedanför oss som vi kan ställa oss i armkrok och förakta.

Den här texten borde jag naturligtvis läsa. Hur ofärdig och improviserad den än blir. Men det gör jag inte. Jag går upp på scenen och läser de första sidorna ur min nya bok.

Publicerad 08:50, 19 februari 2010

Hannas krönika: Bäst dejta sådana ingen gillar

Familjen Haak bodde i Lima i Dalarna, och de hade alltid hundar på gården i slutet av 50-talet. Mannen i huset jagade både älg och rådjur, precis som de flesta andra män i Lima på den tiden, och hundarna tillhörde hushållet, som en gräsklippare eller nåt.

Jakthundarna som de hade i Haakgården var alla små original och inte sällan var de svåra att tas med. Från de främlingsfientliga stövartikarna som vägrade sova någon annanstans än på borstmattan i farstun, till taxarna som bara åt kalljästa bullar och sockor. De hade alla sina egenheter men gemensamt för dem allihop var att de var vad man kallar enmanshundar. Eftersom hunden tillhörde hela familjen Haak, så behandlade den naturligtvis alla medlemmar på ett vänligt sätt men när det verkligen gällde rådde det inget tvivel om var hundens lojalitet låg. Det var morfars hund. Den lydde bara honom.

När mamma berättar historier för mig om hundarna i Lima på den tiden så låter det som om alla var enmanshundar. Det sprang inga lösaktiga labradorer på gatorna i Lima inte. Det slickades inga främmande händer. Det satts inte vackert för vem som helst. Hunden höll sig till sin husse på den tiden, och om man skulle vinna en hunds förtroende så behövde man mer än några veckor på sig.

För tillfället har jag visserligen en katt men i längden är jag ingen kattmänniska. Självständighet gör inte så mycket för mig. Mitt bekräftelsebehov är så mycket större än min bekvämlighet och trots att jag vet hur jobbigt det är med enmanshundar som ingen annan kan ta hand om så är det ändå så jag vill ha det på något sätt.
Det händer att jag fortfarande blir attraherad av charm, men när jag tänker efter så ser jag inga fördelar med ett fördelaktigt sätt. Jag blir misstänksam, jag förbereder mig på att bli lämnad snart. Charm har inget långvarigt värde, jag går i gång på lojalitet.

Min senaste kille var av en annorlunda natur. Ingen förstod vad jag såg hos honom, ingen förstod vad han sa. Ingen visste om han skämtade eller var allvarlig, ingen orkade heller riktigt bry sig och följaktligen var det inte heller någon som kom honom riktigt nära.

Jag dras ofta till folk som ingen annan gillar. Då får jag ha dem för mig själv. Det är mycket viktigt för mig att få ha saker alldeles för mig själv. Mina killar vill jag inte alls ska gå hem i alla sammanhang, jag vet hur jag själv blir när jag träffar en sån kille på jobbet, han är tilldragande och trevlig och man går i gång lite och så visar det sig att han har en relation och då brukar jag tänka att det kommer aldrig att hålla, han är alldeles för vänlig mot alla. Han charmar alla.

Morfars jakthundar var inte vad man brukar kalla charmiga och det är såna hundar jag vill ha.

Jag vill vara ihop med en gammal stövartik. En som behandlar omgivningen med en alldeles lagom dos respekt, men som betraktar världen ganska avmätt från sin plats vid mina fötter.

Publicerad 08:46, 19 februari 2010

Fredriks krönika: Jag vill inte läsa på en Gameboy

I mitten av nollnolltalet talades det mycket om att klassisk litteratur blivit hipp. Tjugoåringar i Stockholm klädde sig som artistokraterna i Evelyn Waughs roman ”En förlorad värld” och betraktade halvfranska band som lika viktiga accessoarer som glasögon och fluga. När Sturegallerian i Stockholm valde litteratur som tema för en skyltkampanj (med motiveringen ”vi ser mode och kläder som en berättelse, hur man klär sig och ser ut är som en bok”) fick kritikern Annina Rabe nog och bloggade att ”nästa reklambyrå/krönikör/modemagasin som börjar prata om hur hett det är med litteratur kommer att få alla delarna av ’På spaning efter den tid som flytt’ uppkörda i den region där solen aldrig skiner”.

Men hur löjlig den litterära modetrenden än var så längtar jag tillbaka till den nu. Böcker verkar nämligen ha blivit ohippa, i alla fall de som är tillverkade av papper. De största bokhandelskedjorna använder böcker sparsamt i sin skyltning, som om fullsmockade hyllor skulle skrämma bort kunderna, och snart – när e-boksförsäljningen tagit fart – kommer vi att se färre bokryggar även i svenska hem.

Naturligtvis är det praktiskt för trångbodda att kånka ner böckerna i källaren och ställa dem intill kartongerna fyllda av skivor och videokassetter. Och naturligtvis är det fantastiskt att hela litteraturhistorien snart bara är ett tangenttryck borta. Men jag känner en lika stark kärlek till böcker – oavsett om de är hundörade pocketar eller exklusiva kalvskinnsband – som jag känner en motvilja mot att ersätta dem med något som liknar en Gameboy. ”Läsplatta” är ett obehagligt ord. Det får mig att tänka på ”platt-tv” och ”platt-tv” får mig att tänka på alliansens kulturpolitik.

Jag har samma relation till mina böcker, skivor och filmer som Joakim von Anka har till sina pengar. Jag älskar att dra handen längs deras ryggar, dyka ner bland dem och sortera dem. Minns ni serien där Kalle Anka lurar i farbror Joakim att kontanter har blivit värdelösa och att Riksbanken bestämt att det nya betalningsmedlet är fisk? Joakim von Anka tvingas bygga upp hela sin förmögenhet på nytt. Snart står han intill ett gigantiskt berg av sill men när han ska dyka ner i skatten hejdar han sig. Fisken är varken trevlig att hålla i eller lukta på. Joakim von Anka inser att det inte längre är roligt att vara rik. Samma tomhet upplevde många musikälskare efter att ha bytt ut sina vinylskivor mot cd. Jag skulle känna likadant om jag skannade alla mina böcker och sparade musiken och filmerna på en hårddisk.

En annan jobbig följd av digitaliseringen är att det blir svårare och svårare att bedöma bekanta efter deras smakpreferenser. Förr kunde man kasta ett diskret öga på skivsamlingen när man var hembjuden till någon. Nu är man tvungen att sätta sig vid värdparets dator och klicka sig igenom deras ”iTunes”bibliotek och Spotifykonto – vilket ibland uppfattas som oartigt. På samma sätt kommer läsplattorna att göra det svårt för litteratursnobbar som brukar räkna antalet svenska deckare på värdens nattduksbord och dra av den siffran från antalet timmar som de tänkt stanna på festen.

”Ett hem utan böcker är som en kropp utan själ”, skrev Cicero. Bibliotek bestående av ettor och nollor har inte särskilt mycket soul de heller.

Publicerad 10:57, 17 februari 2010

Hannas kåseri: Kasta bojorna, snåljåp!

Jag förstår mig inte på småsnålhet. Jag förstår inte snåla människor.

Med snåla människor menar jag inte de som inga pengar har. Med snåla människor menar jag de som har det helt okej ställt, riktigt bra ställt till och med, de som har heltidsjobb och centrala lägenheter och som det inte går någon som helst jävla nöd på, med snåla människor menar jag de som trots mycket goda ekonomiska förutsättningar har satt i system att låta andra människor betala för dem.

Tjejer som tycker att det är självklart att killar ska betala för dem på krogen. Det skulle aldrig falla dem in att ta upp sin egen plånbok så länge som det är en man i närheten. Vita vinglas är godast om någon annan köper dem, vem spelar ingen roll.

Jag har en eller två såna vänner. Jag förstår mig inte på dem. Och det kryper i mig, jag måste gå därifrån, jag klarar inte av att se eländet. De har råd med löshår men inte med vin. Jag förstår det inte.

Eller de som alltid åker gratis. Varenda taxifärd, varsomhelst, de är alltid först ut, i ett par gasellhopp försvinner de ut i natten och in i krogvimlet med grundlösa löften om kompensation i form av öl. Om de bara visste hur billigt de hade kommit undan om de hade erbjudit sig att betala. Om de visste hur mycket de förlorade på den där lilla biten mellan Hornstull och Nytorget.

Eller de som aldrig är hungriga själva på restaurang men slänger sig över din tallrik så fort du har lagt ifrån dig gaffeln. Eller de som minns hundringen du lånade för ett år sen. Eller de som alltid tar mest på middagarna men aldrig bjuder tillbaka. Eller de som förväntar sig att folk med bil ska skjutsa dem varenda meter i deras liv. Småsnålhet och omedveten självupptagenhet. Två av de mest osexiga egenskaperna man kan ha. Tänk vad billigt det är att köpa loss sig från dessa bojor. Väldigt billigt i jämförelse faktiskt.

En tjuga här och där i taxin. Ett glas vin som man betalar själv. Prova det era snikna as.

Publicerad 07:37, 12 februari 2010

Benkes krönika: Deras konst följer inga regler

Nästa fredag klockan 19 arrangerar bland annat Sveriges författarförbund en tillställning för Haiti på Kulturhuset. Jag blev tillfrågad om jag ville vara med, och jag sa ja. ”Under kvällen kommer varje författare att framträda under fem minuter i en litterär stafett”, står det i utskicket.

Jo, tjenare.

Jag har varit med ett tag. Och så mycket vet jag, att det finns alltid författare som inte låter sig snärjas av futiliteter som, vad sa ni, fem minuter? FUCK IT. Min konst följer sina egna regler. Sen står de där och läser med halvslutna ögon. Håret svallar och kavajen är flottig eller åtminstone svart. De drar över sin tidskvot med fem minuter, tio, femton, och varje minut de drar över visar hur mycket de brinner för sin konst.

Själv är jag alldeles för väluppfostrad för att dra över tiden det allra minsta, och det slutar med att jag går ner från scenen och känner mig som en trist bokhållartyp. Helt okonstnärlig.

Jag skulle önska att det här var schabloner. Men för några veckor sen var jag på ett författar­evenemang i Västernorrland. Två halvkända författare, en okänd samt en vrålkänd. Och så jag då.

Den vrålkända var givetvis placerad sist i programmet. Evenemanget ägde rum i en teater­lokal utanför staden. Lokalen var smockad med finklädda människor som hade betalat en okänd summa för att se och höra oss författare. Pluggat i sina motorvärmare och fixat barnvakt och snyft snyft visserligen, men ändå, ingen kan förneka att det är en viss insats att stånka sig ut en torsdagskväll mitt i smällkallaste januari.

Författare ett inledde. Vi hade blivit tillsagda att inte hålla på längre än en kvart , eftersom vi var många som skulle prata, och man fick ju tänka på att det inte skulle bli för mastigt för publiken.

Författare ett pratade yvigt och papperslöst. Drog över fem minuter. Tio. Femton. Jag började snegla mot konferencieren. Men hon log så soligt. Författaren vände sig vid något tillfälle mot konferencieren och undrade om hon hann med ett stycke till, nu har jag väl hållit på alldeles för länge? Men konferencieren skakade på huvudet som för att säga, nu är du inne i ett så skönt sväng, så sluta inte! Och jag antar att konferencieren inte heller ville känna sig som en pedantisk sekundjägare, utan som en Majakovskij med dramatiskt hårsvall.
Författare två tog över. Timidare och mer famlande typ. Han pratade sin kvart, drog över med fem, tio, femton.  Samma grej igen. Ska jag sluta, har jag dragit över? Nej, fortsätt du!

Författare tre drog över med tjugo minuter. Vid det laget skulle  hela evenemanget ha varit slut. Men det var två författare kvar, och publiken kände sig antagligen manad att inta samma käcka tummen upp-hållning som konferencieren: dra över ni, skit i allt, vi tycker naturligtvis att er konstnärlighet ger er rätten att fresta på vårt tålamod i det oändliga.

Det kanske låter som om jag lägger på skulden på konferencieren. Det gör jag inte. Skulden är författarnas, men de skvätter den ifrån sig. Att fråga konferencieren om man får dra över är som att fråga värdinnan om det är okej att snyta sig i bordsduken. Hon kommer att nicka ja, kanske av häpenhet, kanske för att det känns pinsamt säga nej. Men inom sig drar hon ett tjockt svart streck över den middagsgästen till nästa gång.

Precis som jag kunde känna att den här publiken gjorde inför bokevenemang i största allmänhet. Nästa gång kommer de att dra sig till minnes den här klantiga tillställningen och skaka på huvudet: Nä, du. Inte en gång till.
Förutom Bokhållar-Bengt var det bara en författare som höll tiden, nämligen den vrålkända. I massmedierna ofta utmålad som snorkig och egenkär.

Publicerad 07:33, 12 februari 2010

Fredriks krönika: Melodifestivalen är ren ondska

På lördag tävlar Anna Maria Espinosa i Melodifestivalen. Tidningarna beskriver henne som en ”kreddig” artist. Det betyder att hon, till skillnad från majoriteten av de tävlande, har stil, smak och förmåga att skriva låtar som faktiskt går att lyssna på. I en TT-intervju i veckan sa Anna Maria Espinosa att hon inte bryr sig om de synpunkter som vissa fans har på att hon syns i ett så folkligt sammanhang. ”Jag struntar i vad kreddtalibanerna tänker”, sa hon. ”Melodifestivalen är ju inte ondskefull eller läskig.”

Au contraire, kära indiesångerska. Psykologin har visserligen gjort begreppet ”ondska” omodernt men ur ett konstnärligt perspektiv är det svårt att beskriva Melodifestivalen som något annat än ren ondska. Dess general Christer Björkman snärjer, likt Mefistofeles, desperata artister. Han ger dem berömmelse i utbyte mot deras själar. Han hårdlanserar spektaklet så att övriga musikevenemang kvävs i ett halvår.

Mest av allt påminner Melodifestivalen om monstret i den gamla skräckfilmen ”The blob” – en geléaktig klump från yttre rymden som slukar allt. Det räcker att nudda vid the blob för att sugas in, frätas sönder och bli en del av en oformlig, stinkande massa. Att kritisera Melodifestivalen är lika hopplöst som att slåss mot the blob. Även en negativ text som den här göder den uppmärksamhetstörstande schlagerklumpen. Det spelar ingen roll om man slaviskt följer festivalen, eller klagar på att den får för mycket utrymme i medierna. Alla åsikter, alla skriverier, alla diskussioner i fikarummet om vilken låt som var bäst blir en del av the blob.

Det var enklare förr när Melodifestivalen var en talangjakt för talanglösa artister. Under de senaste åren har även begåvade musiker ställt upp, ofta när det börjat gå trögt i karriären (som för årets ”jokrar” Darin och Salem Al Fakir). Det må vara taskigt att gnälla på artister som tar chansen att nå en miljonpublik (särskilt när det är mer ekonomiskt fördelaktigt att bli blodgivare än att distribuera sin musik genom  Spotify) men den flåshurtigt folkliga festivalen är antitesen till god popmusik. Det känns mer sorgligt att en mästerlig rappare som Dogge Doggelito tävlar i morgon kväll, med låten ”Hippare hoppare”, än att han gör en aldrig så fånig reklam för Elgiganten. Det vore mindre tveksamt om Anna Maria Espinosa uppträdde på personalfesten hos en multinationell koncern som tillverkar landminor än lånade ut sin fagra stämma till Christer Björkman.

Det enda vackra jag sett i Melodifestivalen var den lilla dans som programledaren Kristian Luuk och koreografen Anna Vnuk gjorde till Daft Punks ”Make love” för två år sedan. Espinosa hoppas nog kunna skapa en liknande luftficka av kreativitet inuti the blob. Risken är stor att hon kvävs.

Om det bara fanns fler så kallade kreddtalibaner skulle liknande tragedier kunna undvikas. Men de syns och hörs sällan nu för tiden. Kanske skulle man kunna främja svenskt musikliv – och samtidigt lösa en internationell kris – genom att flyga hit riktiga talibaner från Afghanistan och omskola dem? Vi låser in dem på en kursgård, trimmar deras skägg så att de liknar folkrockarna Midlake, fyller deras mp3-spelare med svinkreddig indie och lär dem att upprätthålla disciplinen med cyniska blogginlägg i stället för med bambukäpp.

Publicerad 09:28, 5 februari 2010

Hannas krönika: Man ska visst skriva om självmord

Det kom jättemycket folk på min pappas begravning. Gamla vänner och släktingar. Folk som hade känt honom när han var ung, min pappas bror och mina kusiner. Bland kondoleanserna fanns donationer till forskning om lungcancer och hjärt-kärlsjukdomar. Det var många som låtsades att han hade dött av rökningen. Eller så visste de inte. Fast det var konstigt, sånt där sprider sig snabbt på bygden. Många visste. Men det fanns bara en donation till forskningen för att förebygga självmord. Bara en donation. Bara en vän som vågade uppmärksamma den faktiska dödsorsaken, och hur han kunde veta förstår jag inte. Han bor inte ens kvar.

Min pappa tog livet av sig. Ska jag skämmas för det? Ska han?

Jag vet inte. Det är ingen som pratar om det.

När jag hittade min pappas sista brev till mig minns jag att jag tänkte att det här ska ingen få veta, det här ska jag fan i mig aldrig skriva ett ord om, ingen ska få veta. Och tiden gick och sorgen kom och ilskan och förståelsen som mynnar ut i ingenting. Och nästan exakt ett halvår efter min pappas begravning hade Malou von Sivers självmordsvecka i sitt program på fyran och jag låg i sängen och tittade på det när min pappas obduktionsrapport damp ner i brevlådan. Jag bad att få den skickad till mig för jag hade aldrig läst en obduktionsrapport förut och jag trodde att jag ville veta allt men det ville jag inte.

Det finns en oskriven regel på svenska tidningsredaktioner om att man inte ska skriva om självmord. Inte i dödsrunor, inte i notiser. Det finns en tro att om man skriver om självmord kan det ha en uppmuntrande effekt, att läsa om att någon har tagit livet av sig kan få någon med suicidala tankar att ta steget själv.

Men jag tror inte på det. Jag skulle vilja publicera min pappas obduktionsrapport så att alla som går i självmordstankar skulle kunna få läsa den. När dödsorsaken inte är naturlig och inte kan fastställas av läkare på plats så skickas kroppen till Statens kriminaltekniska laboratorium i Linköping för att utesluta brott, och där dokumenterar man varenda sårskorpa, varenda likfläck, likblåsor, hur långt håret var på min pappas huvud och hur mycket hans hjärna vägde. Min pappas gråbruna hår, min pappas fingrar med likfläckarna. Svart på vitt.
Jag läste det. Det gör man bara en gång.

Jag ska inte säga något om döden. Jag vet väldigt lite om döden. Jag visste nog ganska lite om min pappa. Men jag kan säga något om en av mina vänner, som ett tag var djupt deprimerad och lekte med tanken på att ta livet av sig.

Det gick så långt att hon ställde sig på ett tågspår. Hoppade undan i tid, fick professionell hjälp men lade inte tankarna helt åt sidan. Förrän till i somras. När min pappa tog livet av sig. När hon såg vilka konsekvenser det fick. När hon fick läsa obduktionsrapporten. När hon fick se vad som händer när man tror att ingenting ska hända mer, när man tror att folk har slutat bry sig. Då hamnar man på SKL i Linköping.

Man ska visst skriva om självmord. Man ska skriva om självmord så som de skriver om det på SKL i Linköping. Inget kan vara mer förebyggande än det.

Publicerad 09:24, 5 februari 2010

Fredriks krönika: Skippa irrelevant babbel

Nu har jag också köpt en biljett till R Kellys konsert i Stockholm. Att en häradsbetäckare döper en turné till ”Ladies Make Some Noise Tour” är förstås underhållande. Tyvärr innebär det också att R Kelly kommer att vråla ”ladies make some noise” oändligt många gånger från scenen. Ju fler hiphop- och soulkonserter jag ser, desto lägre blir min tolerans för artister som ägnar sig åt tjatiga hejaklacksövningar med publiken. En genomsnittlig rappare ropar ”everybody in the house make some noise” åtminstone femtio gånger per konsert – för att få publiken att skrika. Artisterna hävdar att hejaramsorna är viktiga för att skapa en god stämning. I själva verket tillfredsställer de bara stjärnornas egon.

Det är enklare att hojta ”everybody make some noise” än att göra ett framträdande som är så bra att det får publiken att jubla utan hejaklackshjälp. Allra enklast är dock att överlåta skrikandet till en kompis, en så kallad ”hype-man” som leder call & response-övningarna med fansen. Numera har nästan alla stora rappare en egen hype-man (de flesta av dem föredrar dock att kalla sig backup­rappare eftersom det låter mer seriöst).

Fler och fler stjärnor, framför allt inom rap och r?&?b, ägnar halva sina spelningar åt hejaramsor. Jag brukar sällan ge praktiska råd till artister men när den svenska hiphopgruppen Fattaru tävlade i rap-SM 2001 föreslog jag att de, till skillnad från alla de andra deltagarna, skulle göra entré utan att skrika namnet på sitt crew eller sin hemort. Fattaru lydde mig och yppade inte ens ett onödigt litet ”yo”. De gick bara upp på scen, rappade järnet och vann tävlingen. Genom att rensa bort allt irrelevant babbel fick de sina låtar att bli vassare och snabbare.

Call & response-ramsor under konserter är lika onödiga som pålagda skratt i komedier. De kan fylla en funktion i början av ett gig men när artisten fortsätter att gasta ”make some noise” – gång på gång på gång – låter han eller hon bara desperat. R Kellys dvd ”Live!”, med en konsert från Oakland 2007, är bitvis lika snuskig, storslagen och vansinnig som man önskar sig. Men R Kelly och hans hype-man häver ur sig så många ”everybody scream”, ”get your hands up in the air” och ”clap hands y’all” att soulsångaren inte längre känns som en liderlig arvtagare till Sam Cooke utan en irriterande lekledare.

Problemet är ännu större för rappare. När de flörtar för mycket med publiken ger de ett osäkert och desperat intryck. Detsamma gäller hårdrocksband som ständigt tjatar om att deras fans är ”great fucking guys” och ”crazy motherfuckers”. Indiegenren är ett föredöme på det här området. En majoritet av artisterna stirrar ner i golvet och säger inte ett ord mellan låtarna. De vet att det är coolast och elegantast att hålla tyst – om man inte är lika vältalig som Morrissey och kan förvandla mellansnacket till en konstform.

Frågan är dock hur länge indie­rockarna behåller sin asociala charm. Inte ens notoriska surpuppor, som likt R Kelly odlar bilden av sig själva som enstöringar, kan motstå kicken de får när fansen skriker högre och högre. Om vi inte ser upp kommer Bob Dylan snart att kliva upp på scen, slå de första ackorden i ”Lay lady lay” och vråla: ”Ladies make some noise!”

Publicerad 08:00, 3 februari 2010

Hannas kåseri: En dum grej i New York

Jag gjorde en så himla dum grej när jag var i New York. Åh så dumt. Jag visste med mig sedan tidigare att jag inte är att lita på, men riktigt så här illa trodde jag inte att det var.

En vacker vinterdag i Brooklyn gick jag och mitt sällskap förbi en pet shop, en djuraffär med stort skyltfönster och i skyltfönstret lekte fyra små valpar med varandra.

Kom, vi går in! sa jag och så gjorde vi det.

Får man klappa valparna? frågade jag butiksinnehavaren och det var väl självklart att man fick klappa valparna, det bästa sättet att kränga valpar är att låta folk klappa dem så butiksinnehavaren lyfte bort grinden och fyra små valpar trillade rakt ner i min famn.

Jag är ganska van vid cuteness. Vi har alltid haft hundar, under mina tonår hade vi alltid valpar hemma hos pappa. Valpar och kattungar, bakom vartenda hörn lurade det sötaste lilla ansikte man någonsin sett. Jag kan stå emot cuteness.

Men mitt sällskap var av en vekare natur. När den svarta lilla labradorblandningen kissade på hans sko för andra gången så tittade han mig djupt i ögonen och sa med darrande stämma: Vi kan inte lämna kvar henne här Hanna. Hon måste följa med oss hem.

Okej, sa jag.

Det var dumt. Vi impulsköpte en liten valp från en tvivelaktig inrättning i ett främmande land vars regler om djurhållning inte riktigt motsvarar svenska regler, och de resterande dagarna i New York åkte vi mellan hotellet och djuraffären och olika veterinärmottagningar. Vi letade kryphål i regelverket, vi övervägde att fuska, vi övervägde att chansa, vi övervägde att låta skicka henne efter oss men kunde inte sova den natten för hur i hela friden skulle lilla lilla hunden klara av att åka själv så långt. Hur skulle hon klara av att åka så långt med oss? Det hade vi inte tänkt på. För att vi är idioter.

Så det bidde ingen hund för oss. Det bidde ingenting. Ingen sightseeing, ingen romantik. Okej, lite romantik. Men ingen hund. För det går inte att impulsköpa hund. Det är skitdumt.

Publicerad 09:02, 29 januari 2010

Benkes krönika: Det är svårare än någonsin

Jag läste någonstans att heroinister som var i gång under 70-talet i New York tycker att läget i dag är så mycket bekvämare och mer välordnat på alla sätt och vis – i den mån man nu kan ha det bekvämt och välordnat om man är heroinist – ­eftersom man har sin langare och sina kontakter och tillgången är stadig och alla har mobiltelefon.

På 70-talet var det andra puckar, förstår man. Ingen visste vem som hade eller hur mycket eller var de höll hus. Man gjorde upp överenskommelser men visste aldrig om de skulle hållas. Och man fick alltid vänta. ”He’s never early, always late, first thing you learn is that you always gotta wait.”

Inga jämförelser i övrigt, men det börjar bli lite samma läge med biogasen i Stockholm.

Man sitter i griniga köer vid någon pump i Årsta eller Sköndal och man trummar Maureen Tucker-rytmer mot ratten och ser hur någon uppgiven taxichaufför står utanför sin bil med glada solrosdekaler på sidan och MILJÖBIL med 70-talsbokstäver, chauffören ser ut att härstamma från Mellanöstern och det duggregnar över honom och på pumpen ser man hur displayen plågar ur sig en liten rossling biogas i taget. Chauffören har inte bett om det här. Alla i kön hatar honom eftersom han får de sista rosslingarna.

Ibland är stämningen annorlunda, och det uppstår en omedelbar gemenskap mellan män med händerna i byxfickorna och man skakar på huvudet och säger att det är för djävligt, men hur är det i Sjöstaden, vet du, nej, den andra skakar på huvudet, det är lika illa där, jag var där nyss, det stod två sopbilar och väntade, så jag gav upp och åkte hit. Nu vete fan vart jag ska ta vägen. Jag hörde att det bara är Statoil i Skärholmen som har biogas i hela Stockholm.

Rykten flammar upp. Hoppet tänds och släcks igen.

Sopbilarna är värst. De glurpar i sig biogas för sex sju hundra spänn, de står som urkiga vidunder och bara är omättliga.

Jag har kört på biogas i flera år nu. Jag har hållit fanan högt. Men under hösten har något hänt. Det är svårare än någonsin.

Ännu svårare känns det när man får hurtiga broschyrer från Stockholms stad om hur bra det är att man har valt det miljövänligaste bränslet, och nu under hösten har det visserligen varit lite kärvt, men det kommer snart att bli bättre, för nu ska vi bygga ut och fixa nytt och yada yada, och sen kommer allt att lösa sig och köerna kommer att skingras och den där chauffören från Mellan­östern kommer att stå solbelyst och göra glad honnör till sin omgivning.

Grejen är bara att när man läser det finstilta i broschyrerna ser man att alla utbyggnader och nyordningar kommer att äga rum under hösten 2019 eller något.

Jättebra, tackar mjukast. Men, som Al Pacino säger i ”Heat”, what happened to right now?

Kruxet är att vi har en miljöhäxa i Stockholm som heter Ulla Hamilton (M) och hon vill att marknaden ska hitta lösningarna på dilemmat. Hon slutar aldrig hoppas.

Det kommer marknaden att göra också, Ulla. Däri har du helt rätt.

Snart har alla poler och glaciärer smält och då öppnas nya sköna marknader. Marknader för flytvästar, livflottar, pontoner. Taxichauffören från Mellanöstern kan omskola sig till gondoljär och sjunga ”O sole mio” när han kavar sig fram över den kluckande Årstaslätten. Och något miljövänligare än en gondol kan man knappast tänka sig. Bättre sent än aldrig.