Publicerad 10:06, 25 juni 2009

Hannas krönika

Det är nationaldag och dags för den årliga festen i Hallas bygdegård utanför Grums. Grannarna på landet har smyckat höskrindan med björkar och spänt den för traktorn, vi sitter på höbalar och dricker cider och sjunger ”Värmlandsvisan”. Ja, vi sitter på höbalar, dricker cider och sjunger ”Värmlandsvisan”. Hela vägen till Halla.

Bygdegården i Halla är rödmålad med vita knutar. Det serveras hamburgare och korv och folk super ur fickpluntor och ölburkar. Epatraktorer och nedcabbade Volvobilar står på parkeringen. Det här är bygde­romantik anno 2009. Vi har inga knätofsar 2009, vi har älgsnaps och vita tajts.

Kvällens underhållning är ett coverband och alla dansar utom jag. Jag sitter på en fällstol och tittar på. Jag ser det strävsamma paret som alltid finns på sådana här tillställningar. Jag sitter och tittar på dem där de dansar tålmodigt.

Hon har kort hår, stretchjeans och lågklackade skor. Hennes man sedan 30 år tillbaka för henne varsamt över det gamla brädgolvet i bygdegården. De håller om varandra fast på avstånd, kind mot kind men överkropparna är långt ifrån varandra, massor med luft mellan deras bröst.

De fortsätter dansa sin stilla dans, trots fyllona som rasar omkring dem och trots de självmedvetna ungdomarna som svajar ironiskt i deras väg. Det strävsamma paret fortsätter dansa. De dansar till vilken musik som helst. De ökar aldrig takten och de saktar aldrig ner. De dansar samma dans till ”Summer of ’69” som de dansar till ”De sista ljuva åren”. De låter sig inte påverkas av någonting.

Var kommer det här tålamodet ifrån?

Jag har inget tålamod med något. Fort ska det gå och kul ska det vara, annars tröttnar jag och drar min väg, och så skriver jag en trevlig liten text om det i efterhand så att det verkar som om jag verkligen tänkt över saker och ting.

En vän till mig bor vid Nytorget med man och barn och ett till på väg. När jag tänker på unga människor som lever tillsammans i en familj, så tänker jag på min vän och hennes lilla familj. De är min exempelkärnfamilj. Resten av mina nära vänner i Stockholm är obotliga singlar och ingen av dem hyser någon större förhoppning om att bli en del av ett strävsamt par. Den möjligheten finns liksom inte. Vi har redan skilsmässan i tanken, ingenting varar så länge som 30 år för oss.

Några av mina vänner har varit med mig på fest i bygdegården. En av dem har till och med knullat på utedasset där. Det är inte så stor chans att någon av oss kommer att finna kärleken på dansgolvet i Halla. Mer troligt är att vi aldrig hittar något alls. Vi kommer aldrig att laga stekar i 70-talskök på den värmländska landsbygden, vi kommer aldrig att våndas på B B.
 
Det kanske är dags att bestämma oss för vad vi ska göra i stället. Tiden för när man nöjer sig med att knulla på utedass känns en aning begränsad.