Publicerad 08:58, 30 mars 2009

Hannas krönika: ”Komplimanger driver mig till vansinne”

Min pr-ansvariga ringer till mig. Det är recensionsdag och jag ligger hemma och är förkyld. Mitt internet funkar för en gångs skull, jag har full tillgång till alla recensioner och det är väl självklart att jag googlar mitt eget namn. De är inte så taskiga, de är lite ljumna. Lite både och. Men den pr-ansvariga säger att de är fina, att jag borde vara glad.

Jag är tyst. Hon tar i. Det är jättefint, tro inget annat, säger hon. Men jag vill inte bli tröstad och peppad på recensionsdagen, att bli tröstad och peppad på recen­sionsdagen är ett ganska säkert tecken på att man inte ska vara särskilt nöjd med sin recensionsdag.

Nej, ring mig och be mig dra åt helvete. Då mår jag. Var elak mot mig, då kråmar jag mig i självbelåtenhet. Då vet jag att allt är bra. Trösta mig inte. Ge mig inga komplimanger. Komplimanger driver mig till vansinne.
Jag minns en dejt jag hade för några år sedan. Jag hade åkt upp till Stockholm­ från Göteborg för att träffa honom. Jag var svettig och kär, han var tillfälligt tillgänglig. Jag gick till Myrorna vid S:t Eriksplan och köpte mig en kjol i tyll och ett par lågklackade pumps i något slags ormskinn. Åt en fattig middag med champinjoner på Odenplan. Och sen träffades vi.

Han var nonchalant, men samtidigt väluppfostrad. När vi gick från Berns till Kharma gav han mig komplimanger. Vi mötte den ena långbenta transan efter den andra men han sa: här går jag med den snyggaste tjejen på Stureplan. Och jag visste att han inte menade det. Tjejer som är snygga på riktigt behöver inte få höra det. Han gav mig komplimanger och jag log och tog emot och blev mindre och mindre.

Min Myrorna-kjol, jag kollade märket efteråt och det var liksom KAPPAHL, det var ingen nytänkande vintage, det var förra årets ratade arbetarklasskollektion och jag trippade på där i mina små skor som behövde klackas om, men när jag gick till skomakaren så sa han att det inte var någon idé. De där skorna gick inte att rädda, så jag fick slänga dem. Det blev inget av karln heller.

Det finns ingenting som gör mig så förlamad, så tillintetgjord, som när någon sitter och förklarar för mig varför jag borde tycka om mig själv. Att jag inte borde vara ledsen. Var glad! Säger de. Då blir jag så oerhört mycket mer uppgiven än vad jag någonsin var innan tröstandet började.

Jag säger ”mmmm”. Jag kopplar bort. Jag väntar ut dem. Jag blir mindre och mindre, min hjärna stänger av. Jag formulerar tusen tysta motargument, vilka alla är mer trovärdiga och välformulerade än något av det som hörs på andra sidan luren.