Publicerad 09:05, 5 mars 2010

Fredriks krönika: Kent lyckas där deras idoler misslyckas

I den tio år gamla dokumentären ”Så nära får ingen gå” diskuterar Kent vilka låtar de ska spela på sommarturnén. Gitarristen Sami Sirviö vill inte avsluta konserterna med ”747”. ”Vi måste göra det”, säger trummisen Markus Mustonen. Att hoppa över den vore lika hemskt som om Depeche Mode skippade ”Everything counts”, förklarar han. Basisten Martin Sköld är trött på ”Kräm”. ”Varför måste vi spela den där jävla låten?” klagar han. ”Det fattaru väl”, utbrister Sami. ”Tänk om Depeche Mode skulle skita i ’Personal Jesus’.

Under den senaste veckan har Depeche Mode avslutat sin sömnigaste turné någonsin och Kent inlett sin bästa. 2010 lyckas Kent med allt som deras idoler misslyckas med – framför allt följande saker:

Repertoar. Kent varierar sin repertoar mer än Depeche Mode. Åtta av showens 20 låtar byts ut varje kväll. Under vårturnéns första fyra gig spelades sammanlagt 30 olika låtar.

Keyboardist. Depeches livekeyboardist Peter Gordeno ser ut som en grekisk strandraggare. Kents livekeyboardist Andreas Bovin, som står blickstilla bakom tangenterna i svarta kängor och svart backslick, ser mer synt ut än tio Arvikafestivaler.

Trummis. Depeches livetrummis Christian Eigner gör svettig slarvsylta av sina arbetsgivares klassiker. Markus Mustonens trummande är minimalistiskt och elegant. Han slår aldrig ett extra slag på virveln för att visa sin skicklighet. Dessutom sjunger han nästan lika fint som Jocke Berg.

Scenografi. Depeche nöjer sig med en stor videovägg och en liten, sfärisk skärm. Kent smyckar scenen med ett virrvarr av glödande kablar, ett neonflimrande golv samt metalliska taggar som sticker ut ur kulisserna. De skapar en hård ”Blade runner”-atmosfär.

Turnétröjor. Depechetröjorna har ett fult plockepinnmönster. Kent kränger stiliga, monokroma tröjor med dödskallar, kyssmärken och uppochnedvända katter.

Liveversioner. Peter Gordeno klinkar sönder ”Never let me down again” tills den blir ölmagad boogiewoogie. Kent framför en speedad technoversion av ”Dom andra”.

Projektioner. Anton Corbijns Depeche-filmer är banala som gammal Benettonreklam. Kents filmer, producerade av Adam Berg, är spöklikt förhäxande – från de bleka gestalterna som hasar fram under introt till det köttigt bultande hjärtat i finalen.

Ljudbild. Depeche har störst högtalare men låter aldrig tyngre än electrobasen i ”Töntarna”.

Kläder. Dave Gahan anlitar samma stylist som Avril Lavigne och Kelly Clarkson (helt sant). Jocke Berg, svensk rocks främste fashionist, bär röd läderjacka från japanska Julius 7, väst från svenska Obscur, mörka byxor från tyskpersiske Boris Bidjan Saberi och vita boots från österrikaren Carol Christian Poell.

Skägg. Dave Gahan var bäst när han hade skägg. Numera är han tråkigt slätrakad. Jocke Berg och Martin Sköld odlade klädsam gothstubb (tänk Andrew Eldritch i Sisters of Mercy­videon ”Dominion”) inför turnén.

Men är inte Depeche Mode bättre än Kent på något? Jo, arenaposer. Dave Gahans helikoptersnurr är fortfarande mer spektakulär än Kents rörelseschema. Jocke Berg borde återuppta sin klassiska dunka-handen-mot-bröstet-rörelse (i indiekretsar känd som ”cp-rycket”) som han i många år använde för att markera att en låt rockade hårt.