Publicerad 06:05, 4 juni 2009

Benkes krönika: "Samarbete är mysigt"

Jag hatar Vänsterpartiet. Eller hatar. Jag kanske inte hatar hela deras program. Det finns ett och annat som är bra. Homoäktenskapen, bla bla bla. Men som helhet, ja som idé och sammanslutning tycker jag att Vänsterpartiet är helt värdo.

Samma med Miljöpartiet, om jag ska vara ärlig. En och annan hyfsad punkt här och där. Isabella Lövin. Förnyelsebar energi på härsan och tvärsan. Men på det stora hela? Vilken unken samling skägglurkar och månskensbönder. Det bästa vore om Miljöpartiet löste upp sig och försvann.

Så tycker jag.

Och nu ska jag berätta vad jag tänker göra med dessa mina åsikter. Jag sitter här och grunnar över vilket av dessa partier jag tänker gå med i. Vet inte om jag ska singla slant eller köra sten, sax, påse…

Ni kanske undrar varför jag vill gå med i något av två partier som jag tycker enbart kan gå och dra en gammal vaxduk från Tiogruppen över sig. Men det är nämligen så att jag har kommit fram till att det är bättre att gå med i ett parti och försöka förändra det inifrån än att bara stå utanför och gnälla.

Jag vill vara en Kritisk Röst i något av dessa två partier. För kritiska röster kan sannerligen behövas.

Så det tänker jag göra. Och det vill jag göra fullständigt klart: jag räknar med att tas emot med öppen famn och glada tillrop när jag dyker upp med min medlemsansökan. Vi lever väl ändå i en demokrati? Eller tycker inte Vänsterpartiet och Miljöpartiet att det är bra med öppenhet och raka puckar?

Okej, jag skämtar.

För er som tycker att skämtet var tråkigt och långsökt kan jag upplysa om att skämtet ganska väl illustrerar de EU-kritiska partiernas dubbelspel inför valet till Europaparlamentet. Men där är det som bekant fullaste allvar. Miljöpartiet, Vänsterpartiet, Junilistan, Sverigedemokraterna. Rösta på oss, säger de, så att vi får åka ner dit och negga.

Jag vet att det finns en hel del misstro mot EU där ute. Jag känner också hur mitt tålamod med den där misstron blir allt mindre.

”Man köper inte en hel bil om man bara vill ha en rattmuff”, bräkte ett miljöpartistiskt toppnamn i radion häromdagen.

Just det, mister miljöpartistiskt toppnamn. Vid närmare eftertanke, varför inleda en relation med någon över huvud taget om han eller hon har en massa sidor som är mindre tilltalande – kanske en ful dialekt, eller burkig andedräkt? När man kanske bara vill riva av sig lite? Nej, stäm träff med människan på ett hotellrum, damma på vederbörande bakifrån och sätt gaffatejp för vederbörandes mun. Och sen bara jalla jalla därifrån.

Ja, dessa människor finns. Jädrar anåda vad de finns. De röstade nej till euron. Satt med rynkade pannor och våndades över att EMU-samarbetet skulle beröva oss kontrollen över STYRRÄNTAN.

Jag hoppas att du, kära ­läsare, har haft vett att glädjas åt makten över din STYRRÄNTA under de här åren utanför EMU. Arbetslös? Ja ja. Men vi hade i alla fall tur med STYRRÄNTAN.

Dessa människor finns. Nu drar de omkring och vevar ett nytt populistvarv om betongrövarna nere i Bryssel. Jag vet ännu inte hur jag ska rösta. Men en sak vet jag. Jag ska ge min röst åt någon som går upp och gör solhälsningen framför EU-flaggan varje morgon. Någon som vill fördjupa Europasamarbetet och göra det så entusiastiskt att vi får gemensam peng och polis och hela paketet. Och för min del behövs inga tyngre vägande skäl än detta: för att samarbete är mysigt.

Om STYRRÄNTAN bryr jag mig däremot föga.