Bengt Ohlsson
Publicerad 07:00, 2 juli 2009
De kallar sig Humanisterna, och redan här blir det grumligt. Framför allt är de Ateister, men kanske tyckte de att namnet saknade den rätta schvungen, att det lät för anti och nejigt och armarna i kors och snipigt slokande mungipor och Vill Inte Va ME! Humanisterna, däremot. Uppåt-framåt, Stå För Nåt, bra grejor som alla kan sluta upp bakom.
Det är ungefär samma finurlighet som att byta namn från något exkluderande och fientligt som, säg, Bevara Sverige svenskt till – Sverigedemokraterna. Och vips har rasisterna slagit ner sina breda arslen på samma parkbänk, skruvat locket av samma termos och sagt hej, hur är läget, oss demokrater emellan?
Humanisterna, som består till 100 procent av ateister, lyckas därmed försätta alla som i sin enfald tycker sig vara både kristna/muslimer/buddister/hinduer OCH humanister i ett märkligt läge. Hej, jag är Sveriges ärkebiskop och såg ert namn i telefonkatalogen och vill gärna vara med. Jag är humanist. Är det okej?
Hittills tycker jag att Humanisterna mest har utmärkt sig av att försöka slå in en kil mellan religionen och vetenskapen, och släntra omkring i offentligheten och försöka få alla religiösa ”hokuspokus”-troende att bekänna färg – nå, tror du verkligen att Gud satt där uppe i sitt moln och skapade världen på sex dagar? Vadå det står ju så i Den heeeliga skrift! Är det fel kanske? Va? Va?
Det är naturligtvis jättebra att Humanisterna upprörs av att det finns skolor där barn får lära sig att kvinnan skapades av ett revben, och att det finns countys i amerikanska bibelbältet där de rensar ut ”Räddaren i nöden” ur skolbiblioteket, och byar i Pakistan där man står i begrepp att börja hugga handen av tjuvar et cetera.
Sånt upprörs jag också av. I likhet med, vågar jag påstå, alla andra kristna/muslimska/buddistiska/hinduistiska humanister.
Jag har aldrig haft några problem med att läsa Bibeln som jag läser skönlitteratur. Bibeln ska inte tillämpas bokstavligt, lika lite som ”Anna Karenina” ska göra det. Man kan och ska och bör diskutera ”Anna Karenina”, dess tillkomst och struktur och språk och kontext, på längden och på tvären. Men det är en fördel om man inte ger sig in i diskussionen i syfte att med gäll röst leda i bevisning att ”Anna Karenina” inte är VETENSKAP och att det således bara är LJUG och ingenting att hålla i handen.
Det är därför med en känsla av bedrövelse jag noterar att Humanisterna har dragit till sig en och annan författare. Just författarna, trodde jag, borde ha en snäppet större förståelse för det magiska och medskapande i läsupplevelsen. Att en skönlitterär text kan upplevas som sannare än sanningen och verkligare än verkligheten.
Just författarna borde ha tillräckligt mycket fantasi för att inse att religionen för många människor utgör samma suggestiva ingenmansland mellan tro och vetande, mellan den värld som vi har inom oss och den värld som finns utanför oss.
Det bästa vore väl om Humanisterna åkte till de där hålorna i USA där de mördar abortläkare och till bergstrakterna i Afghanistan där talibanerna bränner ner skolor. Jag förstår inte riktigt varför de behöver kampanja i svensk dagspress om att Gud MINSANN inte skapade världen på sex dagar.
Jag har fattat det. Jag har också fattat att ”Anna Karenina” bara är LJUG. Men den är något att hålla i handen. Och det är Bibeln också, om man vågar läsa den med öppet sinne.
