Publicerad 09:37, 18 september 2008

wtf?

Det blev inte av igår, det här blogginlägget. Jag var alldeles för arg och dessutom skulle jag till frissan. Och jag tänkte att så här agiterad ska jag nog inte vara när jag skriver, det blir aldrig bra. Och jag tänkte att det kanske får räcka med en Axel-lackar-på-ignorant-journalist-som-heter-Björk-i-efternamn-och-skriver-om-hiphop-debatt här i bloggen per halvår. Men så pratade jag med några vänner, varav en själv gav sig in i debatten, och nu känner jag att jag också måste ta bladet från, eh, bloggen.

Det handlar alltså om musikjournalisten Annah Björks krönika i Stockholm City i går. Där hon skyller hiphopmusiken för en artists påstådda inblandning i en våldtäkt och en annan artists eventuella hustrumisshandel.

En sak är klar: våldtäkt och hustrumisshandel är inga trevliga fritidssysselsättningar. Självklart är det brott som de skyldiga ska straffas för. Vilka de skyldiga än må vara, och vilken musikgenre det kan handla om. Hiphopare, såklart. Operatenorer, förstås.

Men att hiphopens ”sneda ideal” skulle vara roten till det onda, det tar oss rakt tillbaka till videovåld, Tipper Gore, Tupac-förhöret 1992, toppat med en nypa av hederlig gammal rasism. Och ärligt talat, jag trodde att vi var förbi det. Jag trodde att vi inte skyllde på opera, när en tenor våldtar. Inte på rock, när Pete Doherty knarkar. Inte på mode, när Kate Moss följer hans exempel. Inte på musikjournalistik, när en person som till större del är kollega med Annah Björk än med ”artist nummer ett”, misstänks för hustrumisshandel. Och inte på hiphop, när en rappare avskrivs från en utredning där en person i hans närhet anmälts för våldtäkt.

Kom igen. Det är människorna som felar. Inte musiken. Det är människorna som ska beskyllas, hjälpas och/eller straffas. Inte musiken.