Fredrik Strage
Publicerad 11:45, 27 augusti 2008
”Unchained melody” har aldrig låtit så gripande som den gör i filmen ”Ghost”, med Patrick Swayze som spöke. Det skulle i så fall vara när Elvis Presley sjunger den på sin sista turné, ensam vid ett piano, och även han ser ut som ett spöke, en supersizad skugga av sitt forna jag. 1977 hade hans konserter blivit genanta till och med för de mest hängivna fansen. Elvis sluddrade, glömde textrader, avbröt spelningar och plågades av självförakt och paranoia. Men när han satte sig ner och spelade ”Unchained melody” kramade han musten ur melodin och fyllde texten med all själ som han hade att uppbåda.
Klippet kommer inte från Elvis sista konsert, som det står i presentationen. Det är inte heller inspelat i Pershing Municipal Auditorium i Lincoln, Nebraska, som skylten utanför lokalen gör gällande. Den lokalen ansågs för liten så man använde bara exteriörbilder därifrån i konsertfilmen ”This is Elvis”. Presley sjunger ”Unchained melody” i Rapid City, South Dakota, där han uppträdde den 21 juni 1977, fem dagar före sin allra sista konsert i Indianapolis.
Elvis karriär används ofta som bevis för att det värsta som kan hända en människa är att hennes drömmar slår in. Hans fall från stjärnorna blev långt och hårt. Peter Guralnick skriver om det här framförandet av ”Unchained melody” i boken ”Careless love: the unmaking of Elvis Presley”: ”Hopkrupen vid pianot, ansiktet inramat av en blåsvart hårhjälm, från vilken svett forsar ner över bleka, svullna kinder, liknar Elvis mest av allt ett monster från en Hollywoodfilm – och ändå är vi med honom medan han kämpar för att finna nåd. Det är ett ögonblick som bara kan beskrivas som groteskt transcendentalt, och när han i slutet signalerar till Charlie [Hodge, som håller i mikrofonen], ”I got it”, och slutför låten utan hjälp från Charlie eller Sherrill Nielsen eller någon av de andra bakgrundssångarna som vid den här tiden ofta backade upp honom i de svåra partierna, blir hans ansiktsuttryck, en liten pojkes lättnad över att ha klarat av något, både hänförande och hjärtskärande.”
På skylten utanför konserten i Lincoln, Nebraska stod det ”Elvis – King of entertainment”, som om inte ens hans egen PR-avdelning längre trodde att han var kungen av rock. Här tog han tillbaka tronen. Om än bara för ett par minuter.
