Publicerad 10:16, 7 augusti 2008

Irriterande på kort sikt. På lång sikt är det livsfarligt.

Det finns en författare och debattör som skrivit en bok som proklamerar att kärnfamiljen är piss och gulag och kvinnofälla och erotikdödare, och hon har suttit med hakan högt i debatter och kört samma trall, och morgonsofforna har kommit strömmande som de ska, och idisslat henne ordentligt genom löpmage och nätmage och våm och allting.

Hur som haver.

Jag läste en intervju med den här författaren och debattören och hon vred i gång samma program som vanligt, utan förtvätt, kärnfamiljen piss och gulag och kvinnofälla och erotikdödare, men sen började journalisten att på ett ofint men också ganska hedervärt sätt att bita sig fast vid det faktum att författaren och debattören själv levde i en riktigt rungande kärnfamilj: gift med någon Lelle och ett eller två barn, förmodligen två, jag minns inte.

Hur gick det här ihop egentligen?

Men ah, då blev författaren och debattören lite garvig och flackade med blicken och hon höll med om att jo, det är ju inte särskilt konsekvent, och Lelle och jag brukar skämta om att vi snart borde skilja oss, och hon berättade en charmig anekdot om bröllopet och vilken Kul Grej det var, och det var även något crazy om vigselringarna, typ att de hade köpt dem i en tuggummiautomat som för att demonstrera att de innerst inne TYCKER att kärnfamiljen är piss och gulag och allt det där … men jag älskar ju honom, som författaren och debattören tvingades tillstå.

Hon fick mig att tänka på en kille i bekantskapskretsen. Vi kan kalla honom Vlad. Han är vänster och antibilism. Han har gått fram till bilister och skällt ut dem för att de förorenar i innerstan. Och det är väl helt okej. Men nu råkar det också vara så att Vlad är en stolt ägare till en stilenligt diarréfärgad 70-talsjänkare som slurpar bensin som om oljekrisen aldrig hade hänt och klimatförändringarna ännu mindre.

Om man dristar sig till att knacka Vlad på axeln och påpeka att hans 70-talsjänkare gör honom till en av alla de här hemska bilisterna, då blir han också lite garvig och det kommer en lång och charmig historia om hur han förvärvade sin 70-talsjänkare, och sen kommer ett pärlband av allt kul han upplevt med sin bil.

Och i all sin enkelhet, om man ska ta fram filékniven och snitta fram det som avgjorde saken för min del, alltså det som gjorde att jag fick ta avsked av vänstern och att jag aldrig kommit tillbaka dit, så är det just detta: att vänstermänniskorna så ofta och så självklart norpar åt sig rätten att veckla ut sig som Individer, i sin fulla längd, med ofullkomligheter och krokigheter och spretigheter.

Men på andra sidan, alltså på fiendesidan, finns bara Strukturer. Illasinnade, gråsprängda, blekfeta och heteronormativa Strukturer.

Författaren och debattören som proklamerar att kärnfamiljen är piss och gulag verkar inte riktigt kunna föreställa sig att också de andra kärnfamiljerna består av människor som har sin uppsättning av tokroliga anekdoter om Hur Vi Plötsligt Hamnade I Det Här, och sen gör man sitt bästa för att få det att fungera och för att anpassa hela bygget efter de ofullkomliga och krokiga och spretiga individer man råkar vara.

Samma sak med Vlad. Bilismen är vidrig och måste bekämpas. Men den bruna 70-talsjänkaren, skulle han upprört säga med en hand på bröstet,… det är ju … det är ju JAG!

Det här är irriterande på kort sikt. På lång sikt är det livsfarligt.