Fredrik Strage
Publicerad 09:30, 29 augusti 2008
”Detta är hela min ungdom i en låt. Tala inte medan den är på”, sa Morrissey när han blev intervjuad av musiktidningen Select 1994. På skivtallriken snurrade ”Innocent and vain”, en låt med den tyska sångerskan Nico, och journalisten beskrev effekten som den hade på intervjupersonen: ”Morrissey sitter på soffans kant, huvudet böjt framåt, ögonen slutna, armarna i kors och nävarna tryckta i armhålorna. Det ser ut som om han befinner sig i helvetet.”
Skivorna som Nico spelade in i början av sjuttiotalet hör till det otäckaste man kan lyssna på – de får till och med den svartklädda nihilistbluesen som hon hjälpte till att sjunga i Velvet Underground att framstå som lättsinnig. Christa Päffgen, som hon egentligen hette, var en framgångsrik fotomodell när hon kom till New York och skaffade sig celebra pojkvänner som Bob Dylan, Jim Morrison och Jackson Brown. Andy Warhol bestämde att hon skulle sjunga i rockgruppen som han lanserade, The Velvet Underground. Nicos blonda gestalt blev lika ikonisk som bananen på omslaget till albumet ”The Velvet Underground and Nico”. Lou Reed och de andra medlemmarna avskydde henne nästan lika mycket som hon avskydde sig själv. Nico ägnade resten av sitt liv åt att förstöra sig själv och sin skönhet. Medan hon gjorde det komponerade hon dystra låtar på en tramporgel.
Här intervjuas Nico i det franska tv-programmet ”Pop 2” 1972. Hon befinner sig i Paris för att uppträda på klubben Le Bataclan tillsammans med Lou Reed och John Cale den 29 januari. Reportern presenterar henne som ”popmusikens mest mystiska sångerska”. Nico, som lärde sig franska när hon var Chanel-modell, berättar om hur hon träffade Andy Warhol på en klubb där man dansade ”Marquis de Sade-danser”. Hon berättar också om en fransk film som hon medverkat i, ”La cicatrice intérieure”, det inre ärret, och beskriver den som psykologisk, ett antikt, grekiskt drama i ökenmiljö. Reportern undrar om hon förbereder en ny skiva. Hon har inte gjort något mer än Velvet Underground-albumet och soloverken ”Chelsea girl”, ”Desert shore” och ”The marble index”.
- Tycker du inte att det räcker? undrar Nico.
När hon sjunger låtarna ”Janitor of lunacy” och ”You forget to answer” förstår man att hon tyckte att det var tillräckligt. Nico hade uppnått det hon ville: en musik som var så kall och fylld av sorg att den slukade allt i sin närhet likt ett svart hål.
