Fredrik Strage
Publicerad 10:23, 31 mars 2008
Askfat i sängen, sexpack på nattduksbordet, slözappande mellan kanalerna, en sorglig liten indiemänniska i svart kostym. Riktiga popstjärnor kan få apati att framstå som attraktiv. Det gjorde Broder Daniels sångare Henrik Berggren i den här SVT-intervjun från 1995. Han hade just gett ut sin första skiva men framställde hellre sig själv som en håglös slacker.
Glittret på kinderna, kajalkluddet runt ögonen och den avflagnade nagellacken inspirerade pojkar och flickor till att dyka djupt ner i sminkväskorna. Först var de pandasmejkade tonåringarna inte så många. Tre år senare hade de vuxit till en armé tack vare "Fucking Åmål"-soundtracket som inkluderade flera Broder Daniel-låtar.
- Jag delade ut GP ett tag på söndagsmorgnar, minns Henrik Berggren i intervjun. Det är något av det hemskaste jag gjort. Varje morgon fick jag gå upp jättetidigt klockan fem. När jag gick där i trappuppgångarna tänkte jag: "Okej, när jag klarat av den här trappuppgången har jag tjänat ihop tillräckligt mycket pengar för att köpa en banan. Men vad ska jag med det till? Vad ska jag med en banan till?"
Vid den här tiden pluggade Henrik Berggren filosofi på Stockholms universitet. Han bodde i en etta i Huvudsta. Jag var där en gång och intervjuade honom. Jag minns inte vad han sa. Bara att lägenheten var lika stökig som i det här klippet och att han hade slängt alla sina skivor utom Bruce Springsteens "Nebraska".
