Publicerad 09:25, 15 juli 2008

Lite hip som hop, part 2

Jag gav upp på Aftonbladets kultursidor ett tag. Det började för ungefär ett och ett halvt år sedan med något som i supernischade rapmediakretsar kallades för ”Plädöbömömöh-gate”.

Ungefär såhär var det: Kulturjournalisten Mikael Strömberg recenserade boken ”Can’t stop, won’t stop” av Jeff Chang, ett av tidernas största och mest hyllade verk om hiphopkulturen. Recensionen innehöll enorma mängder feluppfattningar och triggade igång mig, så jag (då frilansjournalist med mer tid…) började kolla upp några av Strömbergs påståenden. Det visade sig att hela texten var ett plagiat av Strömbergs egna (!) recension av Fredrik Strages ”Mikrofonkåt”, som publicerats på samma kultursidor sex år tidigare (borttagen från nätet). Jag lackade ur, mejlade till höger och vänster och skrev agiterat om det i min gamla hiphoptidning Quote. Det hela återgavs av bland andra Märta Myrstener och Emil Arvidson i Expressen Kultur.

Men så började en ny kulturchef på Aftonbladet, Karin Magnusson, och min bojkott fick ett abrupt slut. Jag tycker att hon stått för en fantastisk uppryckning av de där två dagliga sidorna – de är ju relevanta igen! – och hon har dessutom vågat gallrat bland de gamla rävarna som skrivit där (dock inte Mikael Strömberg, såg jag idag). Bland nyrekryterade namn finns nämnde Emil Arvidson som igår skrev om Oprah Winfrey och Barack Obama.

Bra så. Men så kommer MEN:et. Bredvid Arvidsons artikel står ett märkligt stycke text att läsa. Skribenten Johannes Björk berättar om att rapvärlden unisont står bakom Barack Obama, med ett enda undantag: Nas. Han inleder artikeln:

”När det amerikanska folket nu är på god väg att installera sin första afro-amerikanska president höjs en kritisk röst från ett minst sagt oväntat håll.

Den legendariske New York-rapparen Nas går emot en i princip odelad amerikansk hiphopscen som deklarerat sitt stöd för Barack Obama.”

PÅ RIKTIGT?!

Björk grundar sin artikel (med rubriken ”Ensam mot Obama”) på låten ”Black President”, där Nas (eller snarare producenten Green Lantern) samplar Tupacs gamla ”I wonder if heaven got a ghetto”: ”And though it seems heaven-sent / We aint ready to have a black president”.

Problemet är bara som följer:

”Black President” inleds med Barack Obamas segertal ”They said this day would never come”. Talet fortsätter med att varje mening inleds med ”They said…”. Efter Obamas sista ”They said” tonas han ut, och följs av Tupac. ”De sa att /…/ USA inte var redo för en svart president”, pusslas det alltså ihop till.

För den som lyssnat på ”Black President” är det fullständigt uppenbart att det är en pro-Barack Obama-låt. Refrängen fortsätter ”Yes we can change the world”, första versen slutar ”America, surprise us / and let a black man guide us” och hela låten avslutas med ” It is my distinct honor and privilege to introduce the next President of the United States: Barack Obama”.

Är man fortfarande osäker kan man med ett enkelt handgrepp googla fram ett Nas-uttalande från så sent som i fredags, apropå Jesse Jacksons påhopp på Obama:

”We don't need Jesse; I'm here. I got this. We got Barack, we got David Banners and Young Jeezys. We're the voice now.”

Eller kanske, från 7 april 2008:

“I’d love to see Barack Obama become the president. He’s the face of America /…/ As a kid, you always think, ‘We’ll never see a black president’. /…/ [Now] it’s like ‘This can happen. This can be great.’ And it’s about time.”

Och varför inte avsluta med det här MTV News-inslaget, särskilt de sista tio sekunderna.

Jag blir så arg, det här är så jävla pinsamt. Varför är det så okej att vara clueless när man skriver om hiphop?