Publicerad 08:45, 22 januari 2010

Fredriks krönika: Högerattityd grundlade klassiska riff

Filippa Reinfeldt gillar Takida. Hennes make föredrar Alphaville och Da Buzz. Högerpolitiker har nästan alltid sämre musiksmak än sina kolleger på vänsterkanten. Ironiskt nog väcker de konservativa ilska även när de upptäcker bra artister. Den brittiske toryledaren David Cameron blev utskälld av sin idol Paul Weller efter att ha hyllat hans musik. Året därpå bad Cameron, för säkerhets skull, Morrissey om ursäkt innan han berättade att han älskade The Smiths. Muren mellan högkvalitativ popmusik och högerpolitik tycks vara ogenomtränglig. Att hitta bra låtar i en moderat mp3-spelare är nästan lika svårt som att hitta konservativa rockstjärnor. De som brukar nämnas är den amerikanske vapenfetischisten Ted Nugent och diverse countrysångare. Bara ett högerspöke har haft en gigantisk rockhistorisk betydelse: Johnny Ramone.

För de flesta fans – och för de hundratusentals punkare som har The Ramones att tacka för sin existens – var Johnny en grym gitarrist trots sina konservativa åsikter. De skämdes när The Ramones valdes in i The rock’n’roll hall of fame och han avslutade sitt tacktal med orden ”God bless president Bush”. Men efter att ha läst ”I Slept with Joey Ramone”, en ny bok om Ramones sångare skriven av hans bror Mickey Leigh, inser jag att Johnnys konservatism inte var en nackdel för gruppen utan en förutsättning för dess framgångar.

Leigh skriver om hur Johnny drev på de andra slashasarna i Ramones. Under turnéer och repetitioner upprätthöll han disciplinen tills de kallade honom ”der Führer”. Han bestämde att alla skulle klä sig i jeans, t-tröja och motorcykeljacka, att det bara skulle vara hårt, vitt ljus på scenen och att bandet skulle spela snabbare och snabbare – allt för att skilja sig från de mjuka sjuttiotalsartister som Johnny tyckte var flummare och socialister.

Samtidigt var Johnny ett sällan skådat praktarsel. Han mobbade Joey för hans psykiska problem, hånade honom för hans hippieperiod, stal hans flickvän och hörde inte av sig när den långsmale punkstjärnan låg på sjukhus döende i cancer. Trots sin svinighet lyckades Johnny hålla ihop The Ramones i 22 år. Och det var hans tjurskallighet som fick bandet att låta likadant på skiva efter skiva. Om Joey, Dee Dee och de andra medlemmarna hade fått bestämma skulle Ramones förmodligen ha experimenterat med hiphop och psykedelisk rock. Det var otänkbart för Johnny. Hans estetiska och politiska konservatism ledde till bandets konsekventa stil.

I intervjuerna som Mickey Leigh gjorde med Johnny innan han gick bort i cancer 2004 babblar han inte om anarki och kaos som andra punkare. Han talar om symmetri. Det gällde inte bara på scenen utan även i turnébussen där han krävde att alla alltid skulle sitta på samma platser. Han fnös åt kompisarnas sidoprojekt, som Dee Dees rapskiva och Joeys medverkan på antiapartheidskivan ”Sun city”.

Johnny Ramone må ha varit en arrogant tölp men utan hans sura högerattityd skulle punkens riff aldrig ha blivit så hårda.

Moderater som tröttnat på Takida, och har svårt att hitta rockband som de relaterar till ideologiskt, kan alltså med gott samvete spela The Ramones under valrörelsen. ”Hey ho, let’s go” funkar ganska bra som kampanj­slogan.