Publicerad 11:08, 21 januari 2010

Here comes the Sunn O)))

Igår utsatte jag mig för Sunn O))). Det är ett amerikanskt band i den så kallade drone metal-genren som igår framförde material från sin första skiva ”The GrimmRobes Demos” på Fylkingen i Stockholm. En vän kallade deras sound för ”schoolshootingmuzak”. En annan, mer initierad, förklarade att Sunn O))) blivit mer tillgängliga sedan den första skivan, ”nuförtiden är det sång också. Eller, något slags röster i alla fall.”

Jag kan inget om Sunn O))) - faktum är att Sebastian, som gör det, häromdagen mumlade något om att jag var ”ovärdig” min biljett och guilt-trippade mig så hårt att jag närapå gav honom min julklappsbiljett till den slutsålda konserten.

Väl på Fylkingen registrerar jag ett antal mer eller mindre kända personer (läs: hipsters) bland de 150 som sökt sig hit: Filmarbetaren Alexandra Dahlström, mediemannen som inte sköt greven, Nakkna-designern Claes Berkes, musikskribenten Jan Gradvall, formgivaren Stefan Fält, Vice-Elin Unnes, Falkenbergfilmarna Henrik Hellström och Fredrik Wentzel, Popsicle-Andreas Mattsson, fixarsnubben Tony Cederteg, Bomben-mannen Daniel Wiklander, elektronikamusikern Andreas Tilliander, PSL-Klas, filmaren Ruben Broman, koreografen Anna Koch. Jag tror mig också ha sett internetikonen Rasmus Fleischer, det tycks även stämma enligt hans twitter, men jag är inte helt hundra på hur han ser ut så jag låter det vara osagt. Hursomhelst var det en hyfsat varierad folkskara, men om man ska säga något generellt om publiken - det här gör jag ogärna av rädsla för att bli en sån där jag hatar när det gäller hiphopkonserter, en oinitierad skribent som raljerar över stora byxor och kepsar på sned – så tänk dig piratpartister möter Lisbeth Salander i Nakkna-rock, skägg och grå munkjacka så kommer du i alla fall ganska nära estetiken. De flesta är män, snittåldern kring 35.

I en timme och tjugo minuter pågår konserten. Då är det en kompakt ljudvägg av gitarrer och bas och en rökmaskin som då och då pumpar in mer rök. Det är det enda som hörs, det är inga pauser what so ever. Bandet står på den lilla scenen, i munkkåpor och motljus, och kör. Det är nästintill kolsvart, rummet är helt rökfyllt, på scenen står svinstora högtalare och maler ut hög musik.

Allting vibrerar - väggar, golv, bröst, huvud. Det skakar så mycket att en knapp i gylfen plötsligt åker upp (det sistnämnda KAN även bero på bristande motion, men let's not go all Jonas Leijonhufvud här).

Öronpropparna läcker och när det kommer in "riktigt" ljud hör man att de skär bort helt fel frekvenser, skalar bort för mycket, men det går liksom inte att inte ha dem heller. Musiken manglar ner allt, mot slutet ligger delar av publiken ner på golvet. Några raglar fram genom dimman i jakt på tom golvyta. En tredjedel har lämnat in innan spelningen är avslutad. När musiken plötsligt tar slut efter åttio minuter känns allting helt skevt, som att gå iland från en båt efter en vecka på sjön: det gungar fortfarande.