Publicerad 08:43, 18 december 2009

Hannas krönika: Ni ser mig aldrig i vita stretchjeans

Jag minns första gången som jag provade ett par vita stretchjeans. Jag minns paniken som vällde över mig inne på JC i Karlstad när jag såg min stjärt i spegeln. Mitt liv förändrades för alltid. Jag blev medveten om min kropp och den såg inte ut som den skulle. Jag visste hur man skulle se ut i vita stretchjeans och det var fan inte så här. Jag mådde fysiskt illa i flera dagar, jag var nästan rädd, jag visste inte vad jag skulle ta mig till med den där stjärten.

På den tiden hade jag en bästa kompis som hette Anna-Carin. Anna-Carin och jag hängde ihop jämt, varenda helg sov vi över hos varandra. Vi var riktiga bästisar. Hon kunde inte heller ha vita stretchjeans.

Anna-Carin var sur på sin farsa för att han hade breda höfter och då var det alltså hans fel att hon hade breda höfter. Hon var även lite sur på mor sin eftersom hon hade blå ögon och det hade Anna-Carin också, men om mamman hade haft lika bruna ögon som pappan så kanske Anna-Carin fått den färg på ögonen som hon ville ha. Nu var hon blåögd och besviken. Hon ville ha Naomi Cambells ögon. Och så ville hon ha mina ben. Jag ville ha hennes bröst. Sen ville vi båda två ha Anna-Carins fotomodellande grannes kindben och stjärt, vi brukade smygkika på henne när hon var ute och rastade hunden på villavägarna i Skåre. Vi hade inte så många intressen, men tillsammans fick vi tiden att gå.

Tjejtidningarna som vi läste på den tiden publicerade tester under rubriken ”Har du vad som krävs för att bli fotomodell?” och då kryssade vi i att vi hade normalstora ögon, normala näsor och normala munnar, men det blir det liksom inga fotomodeller av så vi bredde på lite extra, skrev att vi kunde prata flytande franska och inte hade några problem med att klippa av oss håret om jobbet krävde det.

Anna-Carin hade så fint hår. Långt och lockigt, nötbrunt.

När vi såg oss i speglarna förstod vi att vi aldrig skulle komma att behöva klippa oss. Vi skulle aldrig kunna bli fotomodeller, hur höga poäng vi än scorade på de där testerna. Åh vad vi sörjde. Vad skulle det bli av oss?
Under 90-talets första hälft plockade Anna-Carin och jag isär oss själva i små små beståndsdelar. Vi gick till gymmet och krävde att instruktören skulle ge oss Elle McPhersons vader och Angela Bassets armar. Allt skulle bytas ut mot något bättre och till slut fanns det liksom ingenting kvar av oss och lika bra var det, tyckte både jag och Anna-Carin.

Jag har ingen riktig koll på skillnaden mellan ungar och ungdomar. Jag vet inte vad som händer den där sommaren man fyller tretton eller vilka mekanismer som gör att man slutar leka med Barbie och börjar klä på och av sig själv i?stället. Jag skulle säkert kunna läsa på lite. Googla dekonstruktion.

Försöka förstå varför man slutar titta med sina egna ögon och börjar titta med andras.

Men insikten tar mig bara en liten bit. Någon­ting hände med mig den där gången på JC och även om jag sätter ord på den där känslan, kanske till och med förklarar den, så kommer ni aldrig få se mig i vita stretchjeans.