Publicerad 06:00, 3 februari 2010

Dagens Rocky 3 februari

Öppna strippen i ett nytt fönster.

Publicerad 12:44, 2 februari 2010

Bo som Bob

Häromåret listade vi de mäktigaste kändisvesöken i Stockholm. På första plats kom Bob Marleys vistelse i Nockeby 1971. DN-medarbetaren Keijo Limatainen, då ung musikskribent, bjöds på frukost av Bobban. "Han kokar kaffe, steker ägg och bacon och bjuder på toast. En vanlig europeisk frukost."

Nu kan vem som helst leva som reggaelegendaren, som skulle ha fyllt 65 år i dagarna om han fortfarande varit i livet. Huset på Sigurdsvägen är nämligen till salu.

DN:s musikkritiker Nils Hansson varnar dock eventuella spekulanter:
"Han lär ha hatat det. Vinter och kallt, uselt vegokäk, de svenska musiker han spelade med fattade inte vad han försökte göra och dessutom hade han tandvärk som han vägrade åtgärda, eftersom han inte litade på svenska tandläkare. Så vem vet, Bobbans ande kan mycket väl ha nedkallat en förbannelse över stället..."

(Tipstack: Georg Cederskog. Foto: AFP)

Publicerad 10:28, 2 februari 2010

Ät det här!

Musslor på Morfar Ginko/Pappa Ray Ray. 145 kronor eller något sådant. Extremt maffiga musslor. Lite för salt buljong, men ändå gott. Det enda problemet med Morfar Ginko/Pappa Ray Ray annars är ju det klämmiga namnet. Men lyckas man bara sätta sig över det är det faktiskt extremt mysigt. Mörkt, murrigt, med en soffa så trasig att ståltråden sticker ut ur den, rundpingisljud i bakgrunden, cava. Särskilt bra är det på måndagar och tisdagar, när man får ett glas mousserande och en pinxtos (nedan), för 65 kronor. Fyndpris!

Publicerad 06:00, 2 februari 2010

Dagens Rocky 2 februari

Öppna strippen i ett nytt fönster.

Publicerad 15:52, 1 februari 2010

Helgen vecka 4-matrisen

 

Ibland recenserar Axel sina helger här. Nu är han i München för att äta korv och berätta om vårt arbete här = ni får nöja er med vad jag har gjort de senaste dagarna.

Bonus: Den bästa låten från The Knife-operan ("Colouring of pigeons").

Publicerad 06:00, 1 februari 2010

Dagens Rocky 1 februari

Öppna strippen i ett nytt fönster.

Publicerad 06:00, 31 januari 2010

Dagens Rocky 31 januari

Öppna strippen i ett nytt fönster.

Publicerad 14:48, 30 januari 2010

Get on the bodytåg!

Min första arenakonsert var Depeche Mode på Isstadion den 12 februari 1988. Förbandet Nitzer Ebb gjorde starkast intryck. Till en början tyckte min kompis och jag att deras minimalistiska brutaldisco var alldeles för rå (vid 15 års ålder hade vi fortfarande ganska infantil smak och skrek efter den fjompiga trudilutten ”Boys say go” under Depeches konsert) men några månader senare var jag totalt uppslukad av Nitzer Ebbs electronic body music – som jag lärde mig att genren kallades. Duon från Chelmsford fick mig att skaffa en ny frisyr, starta ett band och börja skriva i ett fanzine. Jag betvivlar att Nitzer Ebb kommer att ha samma effekt på mig när de i morgon kväll återigen agerar förband till Depeche Mode i Globen. Men dubbelbokningen fyller mig förstås med nostalgi och det är nog exakt vad Depeche Mode vill att jag ska känna (snarare än irritation över den mediokra senaste skivan ”Sounds of the universe”).

Den som vill värma upp inför Nitzer Ebbs uppvärmningsgig bör redan i kväll gå till den femårsjubilerande klubben Bodytåget på Sugar Bar (Kammakargatan 9). Där kommer man att spela Nitzer Ebb tills korna går hem (klockan tre). Dessutom uppträder grupperna Mechatronic och Mergel Kratzer. Kanske blir det en lika stilig moshpit som i det här svindlande konsertklippet med Nitzer Ebb från Technoclub i Frankfurt 1989.

  

Publicerad 06:00, 30 januari 2010

Dagens Rocky 30 januari

Öppna strippen i ett nytt fönster.

Publicerad 12:50, 29 januari 2010

Chris Morris topp 5!

 

Bilden av en terrorist utklädd till Teenage Mutant Ninja Turtle blev olyckligt beskuren i dagens tidning. Så här ser den ut. De övriga självmordsbombarna i Chris Morris kommande film ”Four lions” har klätt ut sig till struts, spaderrutig boll och en orangeluddig best som liknar The Honey Monster, maskoten för Kalaspuffar. För att väntan på ”Four lions” ska bli lättare att uthärda har jag sammanställt en lista med de fem roligaste Chris Morris-klippen på Youtube.  

1. It’s about Ryan (ur ”Jam”)

Föräldrarna gör vad som helst för att undvika att deras son blir homosexuell. Vad som helst. 

2. The Pedo-philes (ur ”Brasseye”)

Missa inte den nya actionserien om kampen mot pedofiler: ”They don’t deserve punishment. They deserve gunishment!” 

3. Hipsteridioter (ur ”Nathan Barley”)

Nathan Barley är hippast på Hoxton Square. Han driver den balla sajten trashbat.co.ck. Men hans journalistkompis Dan har fått nog av alla korkade hipsters och skriver en artikel om idioternas herravälde. 

4. Aid a-Labd Dah (ur ”Brasseye”)

Brittiska djurvänner blev chockade när samhällsmagasinet ”Brasseye” visade bilder från den libyska folkfesten Aid a-Labd Dah då man roar sig kor.

5. Bostadssex (ur ”Jam)

Det är dyrt att köpa hus i London. Så dyrt att man ibland måste ställa upp på intima övningar för att få ner priset. 

Publicerad 09:07, 29 januari 2010

Åsiktmaskinen vecka 4

Dagen efter-kock
På förekommen varning från matproffset Lisa Förare-Winbladh: Bokat bord på någon av stans lyxrestauranger i kväll? Tänk igen. I går kväll korades Årets kock. Den gamla klyschan att det inte finns några som super lika hårt som restaurangpersonal gäller kanske normalt sett inte de kökets iron man-personligheter som utgör startfältet i tävlingar som denna i lika hög grad som gemene Söderbartender. Men har man lagt tre månader på att finjustera balansen mellan pulveriserade lingon och rentunga vill man väl ändå fira segern. Årets kock lär vara bättre alla andra dagar än dagen efter.

Kellykrock
I veckan berättades att soulstjärnan R Kelly kommer till Stockholm i slutet av mars. Samma dag svängde Stockholmspolitikerna i frågan huruvida stan ska delta i årets ”Earth hour”, då alla lampor släcks för att stilla världssamvetet. Är det bara Åsiktsmaskinen som känner sig konspiratorisk? R Kellys konserter är mäktiga ljusshower med blixtar som skjuts från hans skrev så fort han juckar och videoprojektioner där en animerad R gör upp med ärkeängeln Gabriel. Dagen efter att snuskmästaren lämnar huvudstaden tvår vi oss med klimatkompensation.

It’s complicated
Får man citera folks Facebookstatusar? Det är kärnfrågan i kultur-Sveriges mest tröttsamma debatt sedan dab-radion. Kulturjournalist citerar annan kulturjournalist är tydligen faux-pas. Men när en kulturjournalist citerar högerpolitisk talesman får han jobb som sociala medier-strateg i vänsterlaget.

Publicerad 09:02, 29 januari 2010

Benkes krönika: Det är svårare än någonsin

Jag läste någonstans att heroinister som var i gång under 70-talet i New York tycker att läget i dag är så mycket bekvämare och mer välordnat på alla sätt och vis – i den mån man nu kan ha det bekvämt och välordnat om man är heroinist – ­eftersom man har sin langare och sina kontakter och tillgången är stadig och alla har mobiltelefon.

På 70-talet var det andra puckar, förstår man. Ingen visste vem som hade eller hur mycket eller var de höll hus. Man gjorde upp överenskommelser men visste aldrig om de skulle hållas. Och man fick alltid vänta. ”He’s never early, always late, first thing you learn is that you always gotta wait.”

Inga jämförelser i övrigt, men det börjar bli lite samma läge med biogasen i Stockholm.

Man sitter i griniga köer vid någon pump i Årsta eller Sköndal och man trummar Maureen Tucker-rytmer mot ratten och ser hur någon uppgiven taxichaufför står utanför sin bil med glada solrosdekaler på sidan och MILJÖBIL med 70-talsbokstäver, chauffören ser ut att härstamma från Mellanöstern och det duggregnar över honom och på pumpen ser man hur displayen plågar ur sig en liten rossling biogas i taget. Chauffören har inte bett om det här. Alla i kön hatar honom eftersom han får de sista rosslingarna.

Ibland är stämningen annorlunda, och det uppstår en omedelbar gemenskap mellan män med händerna i byxfickorna och man skakar på huvudet och säger att det är för djävligt, men hur är det i Sjöstaden, vet du, nej, den andra skakar på huvudet, det är lika illa där, jag var där nyss, det stod två sopbilar och väntade, så jag gav upp och åkte hit. Nu vete fan vart jag ska ta vägen. Jag hörde att det bara är Statoil i Skärholmen som har biogas i hela Stockholm.

Rykten flammar upp. Hoppet tänds och släcks igen.

Sopbilarna är värst. De glurpar i sig biogas för sex sju hundra spänn, de står som urkiga vidunder och bara är omättliga.

Jag har kört på biogas i flera år nu. Jag har hållit fanan högt. Men under hösten har något hänt. Det är svårare än någonsin.

Ännu svårare känns det när man får hurtiga broschyrer från Stockholms stad om hur bra det är att man har valt det miljövänligaste bränslet, och nu under hösten har det visserligen varit lite kärvt, men det kommer snart att bli bättre, för nu ska vi bygga ut och fixa nytt och yada yada, och sen kommer allt att lösa sig och köerna kommer att skingras och den där chauffören från Mellan­östern kommer att stå solbelyst och göra glad honnör till sin omgivning.

Grejen är bara att när man läser det finstilta i broschyrerna ser man att alla utbyggnader och nyordningar kommer att äga rum under hösten 2019 eller något.

Jättebra, tackar mjukast. Men, som Al Pacino säger i ”Heat”, what happened to right now?

Kruxet är att vi har en miljöhäxa i Stockholm som heter Ulla Hamilton (M) och hon vill att marknaden ska hitta lösningarna på dilemmat. Hon slutar aldrig hoppas.

Det kommer marknaden att göra också, Ulla. Däri har du helt rätt.

Snart har alla poler och glaciärer smält och då öppnas nya sköna marknader. Marknader för flytvästar, livflottar, pontoner. Taxichauffören från Mellanöstern kan omskola sig till gondoljär och sjunga ”O sole mio” när han kavar sig fram över den kluckande Årstaslätten. Och något miljövänligare än en gondol kan man knappast tänka sig. Bättre sent än aldrig.

Publicerad 08:59, 29 januari 2010

Fredriks krönika: Humor som terapi ger oss carte blanche

Efter min morfars begravning häromåret serverades smörgåstårta i församlingshemmet. Min lillasyster och jag bollade opassande skämt med varandra över maten. ”Kittlar dödsskönt i kistan”, sa jag. ”Mmm?… kallskuret”, sa hon. När vi fick en arg blick av vår mor förklarade jag att skämten bara var vårt sätt att hantera sorgen – ett klassiskt resonemang som är extremt användbart eftersom det ger lustigkurrar carte blanche att skoja om nästan vad som helst.

Den enda rolighet jag inte lyckats maskera som sorgearbete var kommentaren om att min bäste väns mormor, som just somnat in på ett ålderdomshem, hade dött av en överdos heroin. ”Förlåt”, sa jag när vännen blev arg. ”Jag skämtar bara om det här för att hantera sorgen. Ibland måste vi kunna skratta åt de hemska sakerna här i livet.” ”Du kände för fan inte min mormor!” sa han.

Många komiker som tar upp kontroversiella ämnen framhåller skrattets terapeutiska funktion. ”Människan har utvecklat en säkerhetsventil”, säger Henrik Schyffert i ”The 90’s”. ”Så när det blir jobbigt ibland kan vi lätta på trycket och skratta åt det jobbiga.”

Jag var övertygad om att Chris Morris, den brittiska humorns enfant terrible, skulle använda samma argument när han meddelade att han tänkte göra en sitcom om muslimska självmordsbombare. Få komiker har orsakat så mycket rabalder som Morris. Han slog igenom i mitten av nittiotalet med tv-serien ”Brasseye”, ett fejkat samhällsmagasin som skrämde upp allmänheten med rapporter om att pedofiler nu kontrollerade en yta av internet som var ”större än Irland” och med hjälp av cyberhandskar kunde tafsa på barn genom datorskärmen. Morris följande tv-serier – den groteskt surrealistiska ”Jam” och hipstersatiren ”Nathan Barley” – var nästan lika briljanta.

Idén till en skojig tv-serie om terrorister fick Chris Morris efter att ha läst om islamisterna som på nyårsafton 1999 skulle ramma ett amerikanskt stridsfartyg med en båt fylld av sprängmedel – och lastade den så tungt att den sjönk. Men efter terrorbomberna i London i mitten av nollnolltalet ville varken BBC eller Channel Four ta i projektet med tång. Därför gjorde Morris en långfilm i stället. ”Four lions”, som den fick heta, handlar om fyra måttligt begåvade islamister som planerar att spränga sig själva i luften.

Märkligt nog har Chris Morris inte sagt att han vill hjälpa britterna att hantera rädslan för terrorism. Målet med ”Four lions” är i stället att öka förståelsen för självmordsbombarna. Morris ger aldrig intervjuer men ett pressmeddelande från hans filmbolag Warp jämför terrorgrupper med svensexor: ”[Filmen] förstår hur terror relaterar till testosteron. Den förstår att terrorister är människor. Och den förstår att människor är löjliga. Som ’Spinal Tap’ förstod heavy metal, och ’Dr Strangelove’ förstod kalla kriget, förstår ’Four lions’ modern brittisk jihad.”

Smakprovet som just lagts upp på Youtube – och bilden av en terrorist som är på väg att spränga sig själv, utklädd till en Teenage Mutant Ninja Turtle – är det roligaste jag hittills sett på tiotalet. Islamisternas något begränsade sinne för humor gör dock att Chris Morris riskerar att bli lika impopulär i Mellanöstern som Salman Rushdie, Brüno och danska serietecknare.

Publicerad 06:05, 29 januari 2010

Färdigsnookat

I dagens tidning intervjuar jag popartisten Oskar Linnros, tidigare känd som Kihlen i Snook och producent åt bland andra Veronica Maggio, Petter, Maskinen och Fibes, Oh Fibes!

Via den här länken kan den som har Spotify lyssna på nya singeln "Ack, Sundbyberg" och dessutom ett urval andra låtar som Linnros på olika sätt har varit inblandad i. Förhoppningsvis kommer ett bildspel med Magnus Hallgrens fina bilder upp senare idag. Det är även han som tagit fotografiet här ovan.

Publicerad 06:00, 29 januari 2010

Dagens Rocky 29 januari

Öppna strippen i ett nytt fönster.