Publicerad 11:40, 2 september 2010

Febertopp!

Karin Dreijer såg udda ut redan på de första Fever Ray-pressbilderna. Hennes black metal-aktiga makeup var nästan lika kuslig som musiken. Den looken framstod ändå som högst konventionell när Dreijer skickade en burkabärande figur med blonda dreads och smältande ansikte för att ta emot P3 Guld-priset. Och nu har hon gjort det igen. Fever Rays nya stil ser ut som om rymdvarelser från planeten Xzroffthz har klonat Ebbe Carlsson och den frikyrkliga SYO-konsulenten som klagade på din Dio-tröja när du gick i fyran.

Publicerad 07:00, 2 september 2010

Rocky 2 september

Öppna strippen i ett nytt fönster.
Gå till Rockys hemsida 
Rocky på Kartago förlags hemsida.

Publicerad 15:41, 1 september 2010

Call it a comeback

Jag har precis kommit tillbaka till storstan efter en lång sommar i den ändlösa, norrländska granskogen. Där fanns det ingenting att göra. Det var väldigt skönt.

Inne i centralorten kunde man visserligen hänga på Olles (O'Learys) eller Harrys. Käka sushi på Brownies Coffee & Sushi Bar (sic) och handla på valfri nedläggningshotad herrekipering. Men vem vill hänga i centralorten?

En halvtimme därifrån med bil - förbi stock och sten, kryssandes mellan älgar, rävar, tuppar och sånt - låg vårt lilla paradis. Där fanns det ingenting att göra. Det var väldigt skönt.

Och billigt.

Uno X-macken lade ner för något år sen, så där fanns inget att hämta. Coop Nära-butiken - nyligen döpt till "Ms. Coopra Närasson" i en tävling - var rätt trist. Förutom en och annan grillkväll på vandrarhemmet vid kajen fanns det, just det, ingenting att göra.

Nu är jag tillbaka i storstan. Här finns det tydligen 11 467 saker att göra. Bilisterna tutar, kidsen skräpar ner, medelålders män cyklar runt i tighta hotpants. Dessutom är det val och annat jobbigt på gång. Det är väldigt skönt.

Publicerad 07:00, 1 september 2010

Rocky 1 september

Öppna strippen i ett nytt fönster.
Gå till Rockys hemsida 
Rocky på Kartago förlags hemsida.

Publicerad 09:41, 31 augusti 2010

Sarah, kom ut i kväll!

Nolltoleransen mot olaglig affischering har varit en viktig del av borgarnas kulturfientliga politik. Men i valtider gäller förstås andra regler och Stockholm bombas med plakat, klistermärken och banderoller. Det är aldrig så lätt att utveckla politikerförakt som veckorna före valet. All annan utomhusreklam framstår plötsligt som begåvad. Jag nickar gillande åt H&M:s höstkampanj, Svenska kyrkans konfirmationsreklam på bussen och cd-tipsen från Åhléns i tunnelbanan.

Och likt en tolvårig tjej framför en Justin Bieber-poster blir jag stående i flera minuter framför reklamen för ”The Sarah Silverman program”. Oj, vad jag gillar henne. Sarah Silvermans pekfingret-mot-röven-gest sammanfattar också mina känslor för valpropagandan. Häromdagen började jag läsa Silvermans självbiografi ”The bedwetter” (likt Henrik Schyffert var hon sängvätare i unga år) där kapitlen har rubriker som ”Summer camp – the second worst kind of camp for jews”. På fredag kl 22 startar den tredje och (tyvärr) sista säsongen på Comedy Central.

 

Publicerad 06:00, 31 augusti 2010

Rocky 31 augusti

Öppna strippen i ett nytt fönster.
Gå till Rockys hemsida 
Rocky på Kartago förlags hemsida.

Publicerad 07:00, 30 augusti 2010

Rocky 30 augusti

Öppna strippen i ett nytt fönster.
Gå till Rockys hemsida 
Rocky på Kartago förlags hemsida.

Publicerad 07:00, 29 augusti 2010

Rocky 29 augusti

Öppna strippen i ett nytt fönster.
Gå till Rockys hemsida 
Rocky på Kartago förlags hemsida.

Publicerad 07:00, 28 augusti 2010

Rocky 28 augusti

Öppna strippen i ett nytt fönster.
Gå till Rockys hemsida 
Rocky på Kartago förlags hemsida.

Publicerad 15:21, 27 augusti 2010

Storstadskväll i Stockholm

 

Ibland känns Stockholm som en storstad. Då det finns för mycket att göra. För många konserter, utställningar och föreställningar att gå på, under samma kväll. I går, torsdag, var en sådan kväll. För den som är intresserad av svensk musik spelade Britta Persson, Säkert, Ludwig Bell, Anna von Hausswolff och [ingenting] inom loppet av några timmar. Det kunde bli en hektisk kväll för hipsters i flanellskjortor. På Marie Laveau var det release för Razzia Records höstläpp där Säkert! och Britta Persson ingår. På Mosebacke anordnade Luger och Christopher Sander Mosebacke Pankhurst Party. På båda ställen hörde jag flera personer som uttryckte sorg/ilska/frustration över att inte vara på det andra stället. Att döma av kläd-koden verkar evenemangen ha lockat en snarlik publik. Det var synd. Synd för båda. Inte för att det kändes tomt. På det sättet kändes Stockholm också som en storstad. Vi kan fylla två evenemang med snarlik publik.

Men när man står där den första kyliga höstkvällen på Mosebacke och natten är svart som det känns som bara augustinätter kan vara, känns Stockholm ändå väldigt långt från New York, London eller Berlin. Sander sjunger om kalla och hårda Stockholm City, bredvid mig skrålar några unga män som kan varenda textrad. Det är nästan som Håkan Hellströms 10-årsjubileum på Way Out West. Eller som Springsteen ’85, som mitt sällskap säger. Det är intimt. Det är som om vi alla känner Sander. Vi känner alla höstångesten och uppgivenhet inför det stundande riksdagsvalet och den fadda ölsmaken. När han och Sveriges mesta och bästa co-singer just nu, Sibille Attar, gör en fantastisk stark och gripande version av ”Dina händer är fulla av blommor” filmar publiken. Längst fram står Sibilles mamma och är gråtmild. Hon pratar med oss efteråt. ”Jag är så stolt”, säger hon. Och Stockholm är ingen storstad längre. Var kanske aldrig. Men det gör inget.

 

Tove Leffler, DN Kultur 

Publicerad 15:01, 27 augusti 2010

Åsiktsmaskinen vecka 34

 

 

Raggarfest på Malmen

Åsiktsmaskinen vill utfärda en akut varning för härdsmälta när 500 kärlekstörstande singlar träffas på Clarions stora singelafterwork i kväll. Det finns överhängande risk för att både hjärtan och polyesterkostymer kan komma att sättas i brand. Efter sommarens parsemestrar verkar fler stockholmare än någonsin vara sugna på att träffa någon ny, frågan är om vi av naturen blyga nordbor vågar gå bärsärk i kärleks­havet eller om det hela blir lika avslaget som en ”dagens” utan is. Blir det ”Love, actually” eller ”Love hurts”?

Miljömärkt pajasförslag

-Just när vi trodde att politikerna röstfiskat klart i ­pensionärshavet kom årets politiska bomb. I veckan föreslog Esabelle Dingizians (MP) – på fullt allvar – att boosta moralen på ålderdomshemmen med hjälp av clowner i stället för cash: ”De äldre behöver stimulans, clowner som sprider glädje kan sprida gemenskap och bidra till att de boende håller sig friskare.” Vi vet inte om vi ska skratta eller gråta. Däremot är Åsiktsmaskinen bergsäker på att Miljöpartiets pajaspolitiker varken har sett Pennywise i Stephen Kings ”Det” eller Heath Ledger som Jokern i ”Batman”. (Läs mer sid 16–17).

 

Valspurt på klubbscenen

Som bekant är politik det nya svarta på klubbscenen. Nej, vi tänker inte på Thomas Bodström & Carin Jämtins dj-battle mot Lena Adelsohn Liljeroth & Ulf Adelsohn under Almedalsveckan. Åsiktsmaskinens politiska poäng är att stockholmarna numera hellre går till F12 och Högkvarteret för att prata politik än torgmöten. På torsdag blir det en politisk klubbkrock när Trädgården ordnar en brännande kulturdebatt samtidigt som Popvänstern bjuder in till brainstormningsmöte på Pet Sounds bar med de röda spinndoktorerna Jenny Lindahl Persson (V) och Karin Pettersson (S). Frågorna är:
1. Kommer politikerna att krama ihjäl klubbscenen?
2. Var kommer dansen in i bilden?
3. Är det en plenisal du har i fickan – eller är du bara glad över att se mig?

 

Publicerad 09:39, 27 augusti 2010

Rocky 27 augusti

Öppna strippen i ett nytt fönster.
Gå till Rockys hemsida 
Rocky på Kartago förlags hemsida.

Publicerad 07:00, 27 augusti 2010

Strages krönika: Till 44% Sverigedemokrat

Jag bor granne med en eritreansk restaurang. Sent en natt väcks jag av stupfulla afrosvenskar nere på gatan. Trots att jag stöder kampen för Dawit Isaaks frihet, trots att jag tyckte att Efti, den eritreanska tredjedelen av popgruppen Midi, Maxi & Efti var coolast, kan jag inte låta bli att väsa: ”Käften! Annars går jag Haile Selassie på era arslen.”

Några dagar senare gör jag Svenska Dagbladets partitest och inser vad min plötsliga irritation mot eritreaner beror på: jag är till 44 procent Sverigedemokrat. Det kommer som en överraskning. Jag har ju kryssat i rutan ”sympatiserar” under påståendet ”invandringen berikar Sverige”. Möjligen uttrycker jag en viss främlingsfientlighet genom att i testet säga nej till EU-medlemskap för pseudo­demokratin Turkiet. Och kanske är det nationalistiskt av mig att inte vilja att Sverige deltar i Natos militäroperationer. Mitt ja till fritt inträde på statliga museer skulle också kunna tolkas som ett stöd för traditionell, svensk kultur.

Min mörkhyade vän George blir lika förvånad över sitt resultat i SvD:s partitest: 62 procent Sverigedemokrat. ”Du är i och för sig sjukt främlingsfientlig”, påpekar jag. ”Bara mot invandrare som kommer från andra länder än Sri Lanka”, säger han. ”Inga rasister på våra gator”, skanderar jag och gör om testet. Den här gången kryssar jag i rutan ”sympatiserar helt” i stället för ”sympatiserar” under ”invandringen berikar Sverige”. Jag blir ännu mer Sverigedemokrat: 50,7 procent. ”Det är syntens fel”, säger George. ”Du gick runt i Dr Martens och kortbyxor på gymnasiet. Du är nazist. Det är ingen idé att kämpa emot.” ”Men jag hade ’Rör inte min kompis’-knapp! Jag förlovade mig med en judinna! Jag hängde med Latin Kings!” protesterar jag.

Först efter flera dagars självrann­sakan inser jag vad som gått snett. Nyligen började jag i smyg att skriva webbkommentarer under mina egna krönikor eftersom jag var avundsjuk på att Hanna Hellquist fick mer respons i På stan-bloggen. Jag skrev bara några stycken (slarvigt formulerade, med en och annan särskrivning) för att få i gång diskussions­trådarna. I samma ögonblick släppte jag en mental spärr och anslöt mig till den grupp människor som skriver kommentarer på dagstidningarnas sajter. Det är inte samma sak som att bli medlem i Sverigedemokraterna men ett steg i den riktningen.

Kommentarerna på dags- och kvällstidningarnas sajter är, för att citera brittiska The Word, ”det bästa argumentet mot demokrati sedan Platons ’Staten’”. Men ingen har undersökt vad som är hönan och ägget. Skriver man webbkommentarer för att man är rasist eller blir man rasist av att skriva webbkommentarer? Tänk om tekniken döljer ett chauvinistiskt cybervirus som, likt monstret i en gammal David Cronenberg-film, letar sig upp från tangentbordet till huvudet, infekterar hjärncellerna och gör den sjuke övertygad om att världen styrs av en socialist-feminist-hbt-pk-heja-mångkulturen-islamist-judisk lobby?

Jag gör om SvD:s partitest och blir 53,5 procent Sverigedemokrat. När ni läser det här har jag förmodligen invaderat Polen.

Publicerad 06:00, 27 augusti 2010

Benkes krönika: Det är ditt liv som rinner iväg, polarn

Jag fumlar upp den sköna nya mobiltelefonen med pekskärm och tänker, ja, nu när jag inte läst DN på en vecka kan jag väl ut och snajda på nätet?
Sagt och gjort. Öppna Safari. Dutta med fingret i adressfältet och skriv in ”dn.se” och telefonen frustar i startblocken av iver, jag hinner bara skriva ett ”d” och så fyller den i resten.
Nu börjar det hända grejer. Adressfältet börjar blåfärgas, från vänster till höger, och man behöver inte vara Bill Gates för att räkna ut att när hela fältet är blåfärgat kommer jag att vara framme vid mitt mål, DN:s ymnighetshorniga hemsida.  

Men adressfältet färgas blått med en hårstråbredd i taget. Det går en minut. Två minuter. Efter tre minuter ligger DN:s hemsida framför mig. Visserligen med luckor för bilderna, som telefonen inte har hunnit smälta. Men ändå. Vad har man att bjuda på i dag? Jaha, USA:s trupper har lämnat Irak. Jag klickar på nyheten, men, det ska erkännas, inte fullt lika sprudlig till sinnes längre.  
Redan efter tio sekunder kommer en tyvärr-skylt: Kan inte ansluta till internet.

Jag undrar hur många adressfält man har suttit och glott på i sina dagar och väntat på att de ska blåfyllas med en hårstråbredd i taget. Jag undrar hur många liggande stavar man har glott på me­dan snedställda streck vandrar från vänster till höger, eller att de mörkas från vänster till höger och man har haft en procentsiffra som ett extra rafflande inslag, 12 procent, 14 procent, 17 procent och så vidare, och där sitter man med sin förbannade förtröstan och tänker att här tickar det på minsann, snart är det 100 procent och då är det mission accomplished och programmet är installerat och konfigurationen slutförd och då kan jag skrinna vidare i mitt liv och göra något annat.
Enligt en färsk undersökning tillbringar vi hälften av vår vakna tid framför skärmar och mackapärer och pekskärmar. Men tro mig, nästa gång du har uppdaterat programvaran till din sköna nya mobiltelefon kommer du att tycka att hälften låter som en nåd att stilla bedja om. Då avlöser de liggande stavarna varandra, det ska undersökas ”innehållet i paketet”, det ska installeras, det ska kontrolleras.

Det är ditt liv som rinner i väg, polarn. Men du kommer aldrig att slå igen datorn, avbryta blåfärgningen av adressfältet eller ge fan i att uppdatera. För du har din förtröstan som en kvarnsten runt halsen. Du är så hjälplöst förvissad om att allt kommer att bli bättre med det nya Itunes. Att mobiltelefonen med pekskärmen kommer att vinna tid åt dig. Därför är du så frikostig med din tid, eller, mer dramatiskt uttryckt, ditt liv. Du tycker inte att installationen tar så lång tid. Men den tar hälften av all tid du har.

När jag hade köpt min första dator i slutet av 80-talet satt jag högtidlig med musen i handen och var övertygad om att från och med nu kommer tillvaron att gå undan. Bland det första jag gjorde var att skriva in en massa recept i datorn. Fråga inte varför, jag var inte och är fortfarande inte särskilt matlagningsintresserad. Men receptpärmen var rörig och svår att hitta i, med såsfläckiga urrivna pappersslattar. Om recepten däremot fanns i min HEMDATOR skulle allting på något magiskt sätt gå snabbare. Recepten skulle svischas fram med ett knapptryck. Att det tog en massa timmar att skriva in alla ½ tsk bakpulver och 2 msk hackad koriander tänkte jag inte på.
Och så där fortsätter det.
Att gå till kiosken och köpa DN tar två minuter.

Publicerad 10:45, 26 augusti 2010

Spectors sista skiva

 

När den legendariske producenten Phil Spector dömdes för mord i fjol trodde många att han hade släppt sin sista skiva. Många trodde det även före skådespelerskan Lana Clarksons död (bortsett från de två låtar som Spector producerade på brittiska Starsailors album ”Silence is easy” 2003 hade han inte gjort någon ny musik sedan The Ramones album ”End of the century” 1980). Därför blev fansen överraskade när hans 42 år yngre fru Rachelle Spector, som han gifte sig med under rättegången, i somras gav ut sitt debutalbum ”Out of my chelle”. ”A Phil Spector production” står det på omslaget.

När man lyssnar verkar det osannolikt att Phil haft särskilt mycket att göra med produktionen. Den lättsamma danspoppen bär inga spår av hans klassiska sound. Och på baksidan av skivan listas Phil Spector endast som ”exekutiv producent”. ”Jag är lika upphetsad över det här projektet som när jag träffade Elvis eller Stones”, sa han nyligen i en intervju från fängelset. De amerikanska kritikerna är inte lika entusiastiska och beskriver Rachelle Spector som en talanglös guldgräverska. New York Post slår fast att Phil Spectors musik nu är lika kriminell som han själv. Men singeln ”Here in my heart”, Rachelles kärlekssång till maken bakom galler, har faktiskt en ärtig charm.