Publicerad 06:00, 9 februari 2010

Dagens Rocky 9 februari

Öppna strippen i ett nytt fönster.

Publicerad 06:00, 8 februari 2010

Dagens Rocky 8 februari

Öppna strippen i ett nytt fönster.

Publicerad 13:05, 7 februari 2010

Coca Cola-cowboys

 

Medan politiker kämpar för arbetslinjen lanserar Coca Cola Company en ny produkt genom att uppmuntra sina konsumenter att ljuga för försäkringskassan. Glacéau Vitamin Water, som drycken heter trots att den är mer saft än hälsovatten, delades ut gratis under modeveckan. Hallon-äpple-smaken pryds av en etikett där läskproducenten frågar: ”Plockar du ut sjukdagar för att du faktiskt är sjuk? Skärp dig. Sjukdagar är till för att grotta ner sig i det senaste skvallret med vännerna på Upper East Side och bli gitarrgud i tv-spelsvärlden.”

 

Coca Cola annonserar inte för den här produkten. De förlitar sig på att drycken ska uppfattas som så ball och punkig att folk skriver texter som den här. De vill skapa det som i reklamvärlden kallas ”buzz” genom att omfamna en förlegad slackerattityd. Förhoppningsvis hamnar Glacéau Vitamin Water på samma popkulturella soptipp som OK Soda, generation X-läsken som floppade i början av nittiotalet. Coca Cola försökte sälja den med klatschigt indiedoftande slogans som: ”What’s the point of OK Soda? Well, what’s the point of anything?” OK Soda levererades åtminstone i tjusiga burkar skapade av ”Ghost world”-tecknaren Daniel Clowes. Glacéau Vitamin Waters design liknar en trött amerikansk kopia av Muji. Och den smakar som en blandning av Festis och urin.

Publicerad 06:00, 7 februari 2010

Dagens Rocky 7 februari

Öppna strippen i ett nytt fönster.

Publicerad 10:29, 6 februari 2010

Vila i sleaze!

I kväll arrangeras för fjärde gången Rest In Sleaze, metalgalan som hyllar Dave Lepards minne. Han var sångare i gruppen Crashdiet som i mitten av nollnolltalet startade en ny våg av svensk sleaze metal. Efter hitsinglarna ”Breakin’ the chainz” och ”Riot in everyone” trodde många att gruppen skulle få ett bredare genombrott men i januari 2006 begick Dave Lepard självmord. Crashdiet tänkte först lägga av men ändrade sig och fortsatte med den nye, finske sångaren Olliver Twisted. Härom året sparkade man honom och gav jobbet till Simon Cruz – en annan Sunset Strip-dandy med plutande läppar, tajta skinnbrallor och blond mohikanfrilla som får honom att likna den gamle Plasmatics-stjärnan Jean Beauvoir.

Crashdiet är huvudband på kvällens Rest In Sleaze-gala som startar kl 17 på Klubben i Fryshuset (där Dave Lepard gjorde sin sista Stockholmsspelning i december 2005). Bland de övriga artisterna finns Raw Diamond, Vision, Bulletrain, finska Scene D Chryme och italienska Pollution. ”It will be a kick ass party”, säger fansen på festivalens hemsida. Värm upp genom att lyssna på Crashdiets sprillans nya singel ”Generation wild” som flörtar så mycket med åttiotals-Kiss att det känns som att få Gene Simmons tunga i örat.

 

Publicerad 08:00, 6 februari 2010

Grattis Momus!

I gårdagens tidning har vi en artikel om det hejdlösa firandet av 5-, 16-, 31- och 800-årsjubilarer i Stockholm. En av de mer småskaliga festerna som nämns är det dj-maraton som anordnas på Snotty för att uppmärksamma att den skotske tänkaren, artisten, skribenten, konstnären och författaren Momus, fyller 50 år nu på torsdag, 11 februari.

Jag skickade några frågor till en av partyts organisatörer, Sasha Lindskog.

Berätta om firandet! Vad kommer att hända?
– Momus fyller 50 och väljer att lägga ner sin blogg. Det ena är att fira och det andra att med spänning invänta vad som komma skall. Vi tror att det finns många Momus-vänner gömda över staden, och att det kan bli en härlig sammankomst! Alla som säger till i förväg är välkomna att spela låtar. Momus har ju en bred katalog, så det kan bli spännande att se vad alla kommer spela! Själv håller jag nog några av hans tidiga album samt hans samarbeten med Kahimi Karie högst, och kommer givetvis spela från dem, men det kommer bli blandat.

För den som inte är införstådd; vem är Momus? Vad gör hans 50-årsdag värd att fira i hans frånvaro?
– Skotten Nick Currie har gjort musik under namnet Momus se'n mitten av 80-talet. Musikaliskt har han gjort allt ifrån singer-songwriter- och Pet Shop Boys-pop till laptop-electronica och shibuya-kei, men hålls i allmänhet samman av sitt fyndiga och litterära textförfattande. Yukio Mishima, Serge Gainsbourg och kontinentalfilosofi bör i lika dos ses som inspirationskällor. Att han fyller 50 är ett gott skäl, tycker jag!

Momus lägger ner sin blogg också. Känns onekligen som ett helgerån. Vad rekommenderar ni att man läser i brist på den?
– Ett av skälen till att han lägger ner sin blogg är att han vill lägga ner mer tid på sina litterära projekt. Två skönlitterära verk har redan utkommit: The Book of Jokes och Solution 11-167 - The Book of Scotlands. Den ena om en man vars liv styrs av skämtets logik och den andra om alla de alternativa Skottland som skulle ha kunnat uppstått genom historien. Jag har endast hunnit läsa den första, men den rekommenderar jag!

* När det gäller födelsedagar för artister tycks man i Stockholm för övrigt kunna tillämpa regeln att du kommer att firas om du är 1) man, 2) har ett namn som börjar på "m". Om du är levande eller död spelar mindre roll. Såväl Bob Marley (6 februari, firades dock redan förra helgen i år) som Morrissey (22 maj) uppmärksammas årligen i sin frånvaro av de mer devota i fanskarorna.

Publicerad 06:00, 6 februari 2010

Dagens Rocky 6 februari

Öppna strippen i ett nytt fönster.

Publicerad 09:31, 5 februari 2010

Åsiktmaskinen vecka 5

Ståplats
Enligt uppgifter i lokaltidningen Mitt i Söderort har SL testat nya tunnelbanevagnar. En modell med sittplatser. Respektive en där alla får stå. Och här kommer nyheten: Det visade sig att vagnarna där man kunde sitta var mer populära. Åsiktsmaskinen kan ändå inte låta bli att imponeras av detta offer på empirins altare, och tolka det som ett tecken på total öppenhet hos SL för användarnas alla tänkbara önskemål.

Hygienkollaps
Tillräckligt många dog tydligen inte av svininfluensan, så nu har paniken lagt sig. Övermodiga stockholmare verkar ha tolkat det som att de nu är helt osårbara mot alla former av bakterier. I helgen läckte toaletterna på två olika rockklubbar i södra delen av stan, men besökarna stod glatt kvar och festade trots att urinet stod centimeterhögt runt deras fotsulor. 2010 kommer de bästa festerna troligtvis hållas i kloaker och bårhus, är polisens rejvspan underrättad?

Rastaman vibrations
Vecka 5 år 2010 går till historien som dagarna då Sverige på allvar förstod reggaens kommersiella kraft. En ung nationalistorganisation marknadsför sig med rasistisk reggae och vill med det nå ”en bredare publik”. Youtubeklippet är till och med taggat ”Uppsala reggaefestival 2010” – låt oss hoppas att bandet mot all förmodan blir bokat och får stå till svars inför den breda publiken bestående av sisådär 15 000 antirasister. Samtidigt saluförs en sjurumsvilla i Nockeby med försäljningsargumentet att Bob Marley bodde där 1971. Åsiktsmaskinen är visserligen glad att slippa generiska bostadsannonsuttryck som ”stilrent” och ”exklusiva materialval”, men borde det inte ha stått någonting om eventuella rökskador?

Publicerad 09:28, 5 februari 2010

Hannas krönika: Man ska visst skriva om självmord

Det kom jättemycket folk på min pappas begravning. Gamla vänner och släktingar. Folk som hade känt honom när han var ung, min pappas bror och mina kusiner. Bland kondoleanserna fanns donationer till forskning om lungcancer och hjärt-kärlsjukdomar. Det var många som låtsades att han hade dött av rökningen. Eller så visste de inte. Fast det var konstigt, sånt där sprider sig snabbt på bygden. Många visste. Men det fanns bara en donation till forskningen för att förebygga självmord. Bara en donation. Bara en vän som vågade uppmärksamma den faktiska dödsorsaken, och hur han kunde veta förstår jag inte. Han bor inte ens kvar.

Min pappa tog livet av sig. Ska jag skämmas för det? Ska han?

Jag vet inte. Det är ingen som pratar om det.

När jag hittade min pappas sista brev till mig minns jag att jag tänkte att det här ska ingen få veta, det här ska jag fan i mig aldrig skriva ett ord om, ingen ska få veta. Och tiden gick och sorgen kom och ilskan och förståelsen som mynnar ut i ingenting. Och nästan exakt ett halvår efter min pappas begravning hade Malou von Sivers självmordsvecka i sitt program på fyran och jag låg i sängen och tittade på det när min pappas obduktionsrapport damp ner i brevlådan. Jag bad att få den skickad till mig för jag hade aldrig läst en obduktionsrapport förut och jag trodde att jag ville veta allt men det ville jag inte.

Det finns en oskriven regel på svenska tidningsredaktioner om att man inte ska skriva om självmord. Inte i dödsrunor, inte i notiser. Det finns en tro att om man skriver om självmord kan det ha en uppmuntrande effekt, att läsa om att någon har tagit livet av sig kan få någon med suicidala tankar att ta steget själv.

Men jag tror inte på det. Jag skulle vilja publicera min pappas obduktionsrapport så att alla som går i självmordstankar skulle kunna få läsa den. När dödsorsaken inte är naturlig och inte kan fastställas av läkare på plats så skickas kroppen till Statens kriminaltekniska laboratorium i Linköping för att utesluta brott, och där dokumenterar man varenda sårskorpa, varenda likfläck, likblåsor, hur långt håret var på min pappas huvud och hur mycket hans hjärna vägde. Min pappas gråbruna hår, min pappas fingrar med likfläckarna. Svart på vitt.
Jag läste det. Det gör man bara en gång.

Jag ska inte säga något om döden. Jag vet väldigt lite om döden. Jag visste nog ganska lite om min pappa. Men jag kan säga något om en av mina vänner, som ett tag var djupt deprimerad och lekte med tanken på att ta livet av sig.

Det gick så långt att hon ställde sig på ett tågspår. Hoppade undan i tid, fick professionell hjälp men lade inte tankarna helt åt sidan. Förrän till i somras. När min pappa tog livet av sig. När hon såg vilka konsekvenser det fick. När hon fick läsa obduktionsrapporten. När hon fick se vad som händer när man tror att ingenting ska hända mer, när man tror att folk har slutat bry sig. Då hamnar man på SKL i Linköping.

Man ska visst skriva om självmord. Man ska skriva om självmord så som de skriver om det på SKL i Linköping. Inget kan vara mer förebyggande än det.

Publicerad 09:24, 5 februari 2010

Fredriks krönika: Skippa irrelevant babbel

Nu har jag också köpt en biljett till R Kellys konsert i Stockholm. Att en häradsbetäckare döper en turné till ”Ladies Make Some Noise Tour” är förstås underhållande. Tyvärr innebär det också att R Kelly kommer att vråla ”ladies make some noise” oändligt många gånger från scenen. Ju fler hiphop- och soulkonserter jag ser, desto lägre blir min tolerans för artister som ägnar sig åt tjatiga hejaklacksövningar med publiken. En genomsnittlig rappare ropar ”everybody in the house make some noise” åtminstone femtio gånger per konsert – för att få publiken att skrika. Artisterna hävdar att hejaramsorna är viktiga för att skapa en god stämning. I själva verket tillfredsställer de bara stjärnornas egon.

Det är enklare att hojta ”everybody make some noise” än att göra ett framträdande som är så bra att det får publiken att jubla utan hejaklackshjälp. Allra enklast är dock att överlåta skrikandet till en kompis, en så kallad ”hype-man” som leder call & response-övningarna med fansen. Numera har nästan alla stora rappare en egen hype-man (de flesta av dem föredrar dock att kalla sig backup­rappare eftersom det låter mer seriöst).

Fler och fler stjärnor, framför allt inom rap och r?&?b, ägnar halva sina spelningar åt hejaramsor. Jag brukar sällan ge praktiska råd till artister men när den svenska hiphopgruppen Fattaru tävlade i rap-SM 2001 föreslog jag att de, till skillnad från alla de andra deltagarna, skulle göra entré utan att skrika namnet på sitt crew eller sin hemort. Fattaru lydde mig och yppade inte ens ett onödigt litet ”yo”. De gick bara upp på scen, rappade järnet och vann tävlingen. Genom att rensa bort allt irrelevant babbel fick de sina låtar att bli vassare och snabbare.

Call & response-ramsor under konserter är lika onödiga som pålagda skratt i komedier. De kan fylla en funktion i början av ett gig men när artisten fortsätter att gasta ”make some noise” – gång på gång på gång – låter han eller hon bara desperat. R Kellys dvd ”Live!”, med en konsert från Oakland 2007, är bitvis lika snuskig, storslagen och vansinnig som man önskar sig. Men R Kelly och hans hype-man häver ur sig så många ”everybody scream”, ”get your hands up in the air” och ”clap hands y’all” att soulsångaren inte längre känns som en liderlig arvtagare till Sam Cooke utan en irriterande lekledare.

Problemet är ännu större för rappare. När de flörtar för mycket med publiken ger de ett osäkert och desperat intryck. Detsamma gäller hårdrocksband som ständigt tjatar om att deras fans är ”great fucking guys” och ”crazy motherfuckers”. Indiegenren är ett föredöme på det här området. En majoritet av artisterna stirrar ner i golvet och säger inte ett ord mellan låtarna. De vet att det är coolast och elegantast att hålla tyst – om man inte är lika vältalig som Morrissey och kan förvandla mellansnacket till en konstform.

Frågan är dock hur länge indie­rockarna behåller sin asociala charm. Inte ens notoriska surpuppor, som likt R Kelly odlar bilden av sig själva som enstöringar, kan motstå kicken de får när fansen skriker högre och högre. Om vi inte ser upp kommer Bob Dylan snart att kliva upp på scen, slå de första ackorden i ”Lay lady lay” och vråla: ”Ladies make some noise!”

Publicerad 06:00, 5 februari 2010

Dagens Rocky 5 februari

Öppna strippen i ett nytt fönster.

Publicerad 06:00, 4 februari 2010

Dagens Rocky 4 februari

Öppna strippen i ett nytt fönster.

Publicerad 11:13, 3 februari 2010

Dj Buffé vs Dj Buffé - helt värdelöst

Det har varit tuffa veckor för mina dj-alias. Dj Sir Drone-a-lot hann knappt ta form i sin heltäckande Nakknahuva i kölvattnet av Sunn O))):s succéartade sprängning av Stockholms hipstertrumhinnor innan landets ledande politiker satte i gång att tjafsa om ifall man ska få visa sig ute klädd i något stort, svart. Suck. Det blir till att stanna hemma och bordunvibrera sönder grannarnas upplevelse av Melodifestivalen 2010. Allas förlust.

Mitt andra alias, som är gemensamt med resten av På stan-redaktionen, Dj Buffé (för att hålla oss på åtminstone en armlängds avstånd från dem vi är här för att skriva om spelar vi inte skivor, förutom när det är firmafest, och då, för att kunna ägna oss åt firmafesten, snacks, kycklingspett, välkomstglas, med en på förhand arrangerad spellista till vår hjälp, ergo: Dj Buffé) har fått – extremt – oväntad (och orimlig) konkurrens. 

I måndags dök det upp ett evenemang på Facebook, för Klubb Ibland, en ny satsning på Erstagatanbaren El Mundo. Första datumet är nu på torsdag, kvällens dj, tillika den totala anomalin: Dj Buffé – helt värdelöst.

Dj Buffé har givetvis aldrig hört ett sämre dj-namn, och skickade några frågor till sin nemesis (som, för att göra allt etter värre, även är aktivist i en obegriplig Facebookgrupp med namnet Buffé – helt värdelöst).

Hur går det till när Dj Buffé – helt värdelöst spelar skivor? 
– Dj Buffé – helt värdelöst tycker att en god måltid är planerad, fokuserad och balanserad – precis som ett bra dj-set. Det är svårt att leva upp till sådana ideal i någon av aktiviteterna om man ska ägna sig åt dem samtidigt!

Du använder med andra ord båda händer för att spela? Säg att du blir hungrig under en spelning. ...eller törstig! Vad gör du då?
– Jaaa. Nej. Däremot kombinerar Dj Buffé – helt värdelöst gärna dj:andet med en fördrink eller aperitif.
 
Buffé är ju känt som livets salt, samt dess fett och socker. Vad har du rimligtvis emot bufféer? Gillar du inte ens kycklingspett?!
– En buffé innehåller en massa mat men inget är särskilt gott och man får slänga hälften. Sedan blir man irriterad för att man har betalat för mer än vad man orkar äta.
– Att äta buffé är slösaktigt, sunkigt och irriterande – helt enkelt helt värdelöst. Dessutom är det ohygieniskt. Vem vet vem som har varit där och pillat?

Dj Buffé – helt värdelöst spelar alltså på Klubb Ibland, El Mundo, Erstagatan 22, kl 19-00. Det är, precis som en god after work-buffé, gratis. 

Publicerad 09:01, 3 februari 2010

Ack Sundbyberg

Publicerad 08:00, 3 februari 2010

Hannas kåseri: En dum grej i New York

Jag gjorde en så himla dum grej när jag var i New York. Åh så dumt. Jag visste med mig sedan tidigare att jag inte är att lita på, men riktigt så här illa trodde jag inte att det var.

En vacker vinterdag i Brooklyn gick jag och mitt sällskap förbi en pet shop, en djuraffär med stort skyltfönster och i skyltfönstret lekte fyra små valpar med varandra.

Kom, vi går in! sa jag och så gjorde vi det.

Får man klappa valparna? frågade jag butiksinnehavaren och det var väl självklart att man fick klappa valparna, det bästa sättet att kränga valpar är att låta folk klappa dem så butiksinnehavaren lyfte bort grinden och fyra små valpar trillade rakt ner i min famn.

Jag är ganska van vid cuteness. Vi har alltid haft hundar, under mina tonår hade vi alltid valpar hemma hos pappa. Valpar och kattungar, bakom vartenda hörn lurade det sötaste lilla ansikte man någonsin sett. Jag kan stå emot cuteness.

Men mitt sällskap var av en vekare natur. När den svarta lilla labradorblandningen kissade på hans sko för andra gången så tittade han mig djupt i ögonen och sa med darrande stämma: Vi kan inte lämna kvar henne här Hanna. Hon måste följa med oss hem.

Okej, sa jag.

Det var dumt. Vi impulsköpte en liten valp från en tvivelaktig inrättning i ett främmande land vars regler om djurhållning inte riktigt motsvarar svenska regler, och de resterande dagarna i New York åkte vi mellan hotellet och djuraffären och olika veterinärmottagningar. Vi letade kryphål i regelverket, vi övervägde att fuska, vi övervägde att chansa, vi övervägde att låta skicka henne efter oss men kunde inte sova den natten för hur i hela friden skulle lilla lilla hunden klara av att åka själv så långt. Hur skulle hon klara av att åka så långt med oss? Det hade vi inte tänkt på. För att vi är idioter.

Så det bidde ingen hund för oss. Det bidde ingenting. Ingen sightseeing, ingen romantik. Okej, lite romantik. Men ingen hund. För det går inte att impulsköpa hund. Det är skitdumt.