Publicerad 06:00, 18 mars 2010

Dagens Rocky 18 mars

Öppna strippen i ett nytt fönster.

Publicerad 14:40, 17 mars 2010

Hannas kåseri: Jag skrek som en gris

Eftersom pappa hade glömt att dra åt handbromsen på sin vita Nissan Bluebird kombi så började bilen plötsligt rulla så sakteliga nedför den lätt sluttande gräsmattan vid sommarstugan. Det var bara jag som var där just då och bara jag som såg. Vid slutet av gräsmattan gick det rakt utför, rakt ned i den gigantiska hålet till damm som pappa hade låtit gräva. Och bilen rullade.

Jag var nio år då och lyckligtvis helt utan någon som helst självinsikt. Jag var fullkomligt ovetande om mina fysiska begränsningar.

Eftersom pappa var i trädgården på andra sidan huset och mamma stod i farmors och farfars kök på andra sidan vägen och lagade mat med radion på så räknade jag snabbt ut att det bara var jag som kunde göra något åt den annalkande katastrofen. Så jag sprang till bilen, den rullade ju inte så fort, och så ställde jag mig framför bilen med händerna på motorhuven och tog spjärn med fötterna i gräsmattan och försökte hålla emot. Det gick ju inte så klart, jag sprang baklänges och bilen rullade allt närmare kanten av dammen, jag skrek på pappa, jag skrek som en gris och till slut hörde pappa och han kom sättande, slet upp dörren på förarsidan och fick tag i handbromsen och drog åt.

Jävla onge, sa pappa när han hade pustat ut, vad tänker du med? Det fattar du väl att du inte kan ställa dig framför en rul­lande bil!?

Men det fattade jag ju uppenbarligen inte, för jag var nio år och kunde inte för mitt liv förstå varför det skulle finnas någonting i den här världen som det inte var meningen att jag skulle klara av. Det var ju i den andan pappa hade uppfostrat mig. Jag känner att jag lätt blir sentimental när det gäller pappa nu för tiden och det kanske inte är så konstigt, men man måste ändå passa sig för sentimentalitet för det är ingen hipp egenskap.
Men hade det inte varit för pappa så hade jag aldrig ställt mig framför hans rullande Nissan Bluebird kombi, oavsett vem som hade glömt att dra åt den där handbromsen.

Publicerad 13:06, 17 mars 2010

Önskelista inför 14:e ”South Park”-säsongen

I kväll startar den 14:e ”South Park”-säsongen i USA. Det 196:e avsnittet heter ”Sexual healing” och handlar om hur barnen i South Park diagnostiseras som sexmissbrukare. Tiger Woods kommer naturligtvis att synas i programmet. Enligt trailern inkluderar den 14:e säsongen också en rödhårig Cartman, en vaginaliknande demon, Stans pappa Randy med enorma pungkulor som han drar runt i en skottkärra och den marijuanarökande handduken Towlie. Själv hoppas jag att följande figurer får mer utrymme i min favoritserie under 2010:

1. Henrietta

Miserabel gothbrud som älskar Skinny Puppy och ägnar all sin tid åt att dricka kaffe, röka cigarretter och skriva undergångspoesi.

 

 

2. Scott Malkinson

Blyg pojke som läspar och lider av diabetes – vilket Cartman naturligtvis mobbar honom för. Scott Malkinson är till och med mer utstött än Butters. Förra säsongens mest tragiska ögonblick var när han köpte en puss av en flicka på skolgården och sa: ”Wow, det känns nästan som om någon tycker om mig.”

 

 

3. Craig Tucker

Problembarn som i början av serien mest var känd för att ständigt ge lärarna fingret. I senare säsonger har pojken med den blå mössan och den uttråkade, monotona rösten fått allt större plats i serien. Det vore trevligt att se mer av hans familj som ger varandra fingret vid middagsbordet.

4. Crab People

Krabbfolket har bott i jordens inre i tusentals år. I sjunde säsongen försökte de ta över mänskligheten genom att maskera sig som de metrosexuella stylisterna i tv-programmet ”Queer eye for the straight guy”. Det gick inget vidare. Nu väntar vi spänt på ett nytt invasionsförsök.

5. Shelley Marsh

Stans storasyster är en Britney Spears-dyrkande bråkstake men också en hjältinna för alla som någonsin burit tandställning. Metallskenorna i Shellys mun gör att hon talar med ett slurpande läte. Shelly syntes mycket i de tidiga ”South Park”-avsnitten och förtjänar en comeback.

Publicerad 11:53, 17 mars 2010

Föreningen för fåniga kändisspaningar

En gång i tiden, långt innan han gjorde film och pimpade bilar i MTV, var Xzibit en känd rappare. Och en gång i tiden, långt innan Lady Gaga (hon var faktiskt bara tio år då), hade han en jättehit som hette "Paparazzi". Den hade jag snurrandes i skallen under min semester, som abrupt tog slut vid halv åtta-snåret i morse.

Först, på food courten på Newarks flygplats, såg jag Ice-T, rappare och skådespelare:


Sedan, på Brooklyn Bowl, såg jag hiphoparen Talib Kweli (som passande nog rappat "I'm always taking shots like a japanese tourist, get the picture?"). Det visste jag i och för sig på förhand att jag skulle göra, han var dj där den kvällen, men det var kul att se hans (rätt usla) bowlingskills:


Och så igår, på 13:e gatan i East village: Skådespelerskan Julia Stiles.


Med detta anser jag med ha slagit bloggkollegan Jonas Leijonhufvuds kändisspottingar med råge. Sedan är jag ju, som med all önskvärd tydlighet framgår här ovan, ingen fullfjädrad kändisfotograf. Det hade kanske varit mer korrekt om jag hade haft Ainbusk Singers gamla klassiker "Jag mötte Lassie" på hjärnan.

Publicerad 06:00, 17 mars 2010

Dagens Rocky 17 mars

Öppna strippen i ett nytt fönster.

Publicerad 06:00, 16 mars 2010

Dagens Rocky 16 mars

Öppna strippen i ett nytt fönster.

Publicerad 06:00, 15 mars 2010

Dagens Rocky 15 mars

Öppna strippen i ett nytt fönster.

Publicerad 06:00, 14 mars 2010

Dagens Rocky 14 mars

Öppna strippen i ett nytt fönster.

Publicerad 11:15, 13 mars 2010

Gatufotots mästare

 

Som nioåring blev Jamel Shabazz fångad av foto. Sex år senare fick han sin första kamera och började dokumentera vardagslivet i Brooklyn. ”Efter det slutade jag aldrig,” säger han när jag träffar honom i samband med en utställning i Stockholm.

Vad är det viktigaste man kan uppnå med gatufoto?
– För mig handlar det om att få folk att må bra, många av mina bilder baseras på vänskap och kärlek. När man ser vänner så går jag fram till dem och säger att jag vill dokumentera deras vänskap och visa skönheten i den. När jag ser par som är kära vill jag dokumentera det, men också engagera dem i hur speciellt det är att ha någon att hålla kär. Vi lever i ett samhälle där många har låg självkänsla och genom att ha en kamera kan jag ingjuta stolthet i mina medmänniskor och visa att ”du är värd att bli fotograferad”. Det är en komplimang till människor att någon vill dokumentera deras vardag.

I dag äger ju nästan alla en kamera, och bilder är lättillgängliga på sajter som Facebook och Flickr. Hur påverkar det gatufoto som genre?
– Jag tycker att det är något vackert, det låter folk visa upp sina alster för hela världen. Jag har chans att gå online och se bilder från platser som jag annars aldrig skulle ha sett, från folk som inte har möjlighet att få sina bilder publicerade. För mig har det betytt att jag kunnat få en internationell publik och kunnat inspirera fler människor. Fotografi är ett universellt språk, och internet har skapat en portal för inte bara foto utan även musik.

Men gör inte mängden bilder på nätet det svårare för en ung fotograf att komma fram? Finns det inte risk att bra bilder drunknar i mängden?
– Om man använder internet på rätt sätt, och har en bra strategi, kan man få folk att upptäcka ens arbete. Jag har kompisar som håller på att göra sig ett namn där ute med hjälp av Facebook och Flickr. Tidigare kunde de bara göra lokala utställningar i sin stad eller stat, men nu kan man nå så många individer och många är nöjda med det. Varför ska jag ens göra en egen webbsajt när jag kan skapa album på Facebook och dela det med så många människor? Dessutom får man omedelbart feedback, det är som utställningar där du direkt kan få kommentarer som kan utveckla ditt arbete.
– Det är mycket mer tävlingsinriktat nu eftersom fler har kameror och för att klara sig i konkurrensen måste man ha en vision, en strategi och använda tekniken för att ta sig fram.

Säg en fotograf som har inspirerat dig.
– Leonard Freed, han har gjort en bok som heter ”Black in White America”, i mitten av 1960-talet. Han var en av de mest profilstarka fotograferna då, och hans dynamiska svart-vita foton skildrade situationen i Amerika med diskrimination och rasism. Att se de bilderna fick mig att förstå bildens kraft, och då ville jag skapa bilder.

(Foto: Andreas Rolfer) 

Publicerad 06:00, 13 mars 2010

Dagens Rocky 13 mars

Öppna strippen i ett nytt fönster.

Publicerad 11:00, 12 mars 2010

Åsiktsmaskinen vecka 10 2010

Lam ursäkt
Det finns många acceptabla anledningar till att ställa in en konsert: Skada efter förnedrande fall från scenkant (Aerosmith, My morning jacket), musikutrustningen har smält (Gang Gang Dance) och arenan dubbelbokad av Jehovas vittnen-konvent (U2). Därför är det deprimerande att förklaringen till att R Kellys europaturné ställts in var ”problem med stämbanden”. Stämbandsursäkten är ursäkternas svar på Bill Wyman, den mesiga fjanten som ingen riktigt litar på. Nu spekulerar fansen över den ”riktiga” anledningen till den inställda konserten. Är det hans flygrädsla som tagit överhanden eller är det, som Tommie Jönsson gissar, att stämbanden gått sönder på riktigt efter R Kellys singel ”Echo”, där soulsångaren joddlar.


Bernsastrof
När landet är i lågkonjunktur drabbas hotellen, efter­som företag inte längre har råd att åka på konferenser stup i kvarten. Berns Hotel försöker parera krisen genom att locka stockholmarna till att ta in på hotell i sin egen stad. Konceptet kallar de ”Bernscation”, en krystad sammanslagning av Berns och ”vacation”. Det är möjligen det dummaste varumärkesnamnet sedan Honda döpte en bilmodell till Fitta.


Stockholmscentrism
Café Operas vipkortskampanj har blivit en tradition i malligt 08-översitteri. I år uppmanas korthavarna att donera sina gamla kort till Hässleholmsbor, eftersom det är så tråkigt där. Ganska kul. 75 procent av Kvällsposten tyckte att skämtet var ”tråkigt”. Också kul. Men roligast var det när nattklubbschefen Jonas Ghauri skulle förklara för Dagens Media att Skåne visst hade roliga platser, ”exempelvis Torekov, Halmstad och Båstad”. Och då ligger Halmstad inte ens i Skåne.

Publicerad 09:15, 12 mars 2010

Fredriks krönika: Jag hoppas fortfarande på D'Angelo

Enligt polisen i New York greps soulsångaren D’Angelo förra helgen när han försökte köpa sex av en undercoversnut. Hennes förklädnad var tillräckligt trovärdig för att locka kunder. Men inte så betagande att D’Angelo värderade hennes tjänster särskilt högt. Han erbjöd henne 40 dollar för en avsugning. En futtig summa med tanke på att polisen efter gripandet fann 12 000 dollar i hans bil. Ödets ironi är att en stor del av världens befolkning för tio år sedan skulle ha erbjudit D’Angelo ett belopp av den storleken för möjligheten att, som det brukar heta, gå ner på honom.

D’Angelos andra album ”Voodoo” släpptes i januari 2000. I videon till singeln ”Untitled (How does it feel)” var han naken. Kameran smekte hans muskulösa kropp medan D’Angelo sjöng släpigt och trånande. Han liknade en staty skulpterad av Afrodites händer, ett stycke maskulin perfektion av det slag som Salt-N-Pepa efterlyste när de rappade att deras idealman var ”smooth like Barry and his voice got bass, a body like Arnold with a Denzel face”.

D’Angelo såg så liderlig ut i videon att det gick rykten om att han fick en avsugning utanför bild (kameran tangerade bara de övre regionerna av hans skrev). Regissören Paul Hunter sa att videon vände sig till kvinnor: ”Det skulle kännas som om den som tittade var ensam med D’Angelo, vem hon än var.” Och den sexuella laddningen var så stark att även män drabbades. Killar som var vana vid rapvideor där män bar bylsiga plagg, medan kvinnor hade minimala hotpants, tyckte att det var obehagligt att se den nakne D’Angelo. Ett fan sa till New York Times att hennes pojkvän hade bett henne stänga av MTV när videon visades. ”I don’t want to see that gay stuff!” klagade han.

I samma artikel fick D’Angelo en fråga om hur mycket han hade tränat. ”Bara ett snabbt pass på gymmet strax före inspelningen”, svarade han och beskrev den välsnidade torson som sin naturliga kropp. Han ljög, förstås. Muskelmassan var ett resultat av flera veckors slit. När D’Angelo åkte på turné var många fans mer intresserade av att se hans kropp än av att höra hans musik. Till slut blev han fåfäng. Vissa konserter försenades eftersom D’Angelo gjorde armhävningar och situps tills han var lika snygg i spegeln som i videon. På scen slog han alla med häpnad, kritikern Robert Christgau utnämnde honom till r&b-Jesus, men när det blev dags att spela in en ny skiva gjorde musikalisk och muskulär prestationsångest att han låste in sig i sin villa i Richmond med spritflaskor som enda sällskap.

D’Angelos tredje album ”James River” har blivit soulmusikens svar på Guns N’ Roses kraftigt försenade ”Chinese democracy”. Det sägs att skivan ska släppas i sommar. Men det sa man också i fjol – och i förfjol. D’Angelos enda offentliga framträdanden de senaste åren har varit i samband med polisgripanden. Då har han sett plufsig ut. Och de män som avundades hans kropp för tio år sedan njuter av att drömprinsen äntligen får betala skönhetens pris. Senaste veckan har de skrivit skadeglada nätkommentarer om att han inte är någon perfekt älskare utan en blekfet torsk. Vi andra, som vet att den bästa soulmusiken uppstår i kampen mellan köttets lust och själens frälsning, hoppas fortfarande att r&b-Jesus ska återuppstå.

Publicerad 06:35, 12 mars 2010

Benkes krönika: "Vik roliga hattar och båtar av läsplattan"

Jag har skrivit om läsplattorna tidigare, och jag var kanske lite yvig och snabb i vändningarna. Det kan bli så ibland i det här yrket. Men på sistone har jag kommit på andra tankar.

Som alla vet läser vi ju bara fler och fler böcker, det finns ingen hejd på det, och det finns folk som har långt att pendla till jobbet och som avverkar pocketarna som skogsavverkningsmaskiner, sidorna fladdrar mellan fingrarna och FLOFF, FLOFF, FLOFF, pocketböckerna yr omkring sätet. I ett sånt läge är det givetvis på sin plats med en läsplatta som rymmer utton tusen böcker, bara att radera och ladda på nytt när man kommer hem från jobbet, fulltankad och skumögd efter en dags speed reading.

Efter att ha umgåtts lite på närmare hand med en läsplatta, och scrollat och zoomat hejvilt på dagstidningarnas hemsidor, har jag upptäckt en massa fördelar med prytteln ifråga, sånt som det tar tid att få upp ögonen för, och det är dessa bonusfunktioner som jag tänkte uppehålla mig vid i denna text.

Om man till exempel sitter i ett telefonsamtal och måste skriva upp någonting kan man bara ta en penna och skriva ner den där uppgiften, telefonnumret eller vad det nu kan handla om, på ett hörn av läsplattan, sen river man bara bort hörnet och stoppar i fickan.

Om man ska äta middag och alla har satt sig till bords och man ställer fram en massa varma kastruller och man just då inte hittar något underlägg, då kan man bara vika läsplattan på mitten och ställa kastrullen på den. 

Om det råkar förirra sig in en geting eller en broms i lägenheten kan man ta sin läsplatta, rulla ihop den och smacka ihjäl getingen, och sen är det bara att rulla upp läsplattan och fortsätta läsa.

Om barnen kommer in och har plurrat och blött ner stövlarna invändigt kan man ta en läsplatta och knyckla ihop den till en liten boll och pula in i stöveln, och nästa morgon har läsplattan sugit upp all fukt och stöveln är torr – simsalabim!

Om man kommer till landet och det är utkylt och djävligt och man behöver göra upp eld kan man öppna luckan till kaminen, knyckla ihop läsplattan och lägga den innerst i hörnan av kaminen och sen fyller man på med några nyspäntade tjärstickor och sen lite tjockare vedträn ovanpå och sen tänder man eld på läsplattan, och den flammar upp med en hög och klar låga och sen tar sig hela brasan innan man vet ordet av. Ibland tar sig inte elden som den ska men då tar man bara en ny läsplatta och knycklar ihop och pular in.

Nu undrar ni naturligtvis hur det här går ihop, att man använder läsplattor så här lättvindigt, men det beror på att läsplattorna inte kostar mer än sisådär tolv spänn och man hittar dem i vilken Pressbyrå som helst. Läsplattorna är dessutom biologiskt nedbrytningsbara, så om man kastar en i skogen blir den förr eller senare till mull, och den tillverkas också av sånt som naturen ger och det blir absolut inget giftigt avfall som vi får dyvla på fattiga centralafrikanska stater som inte har något annat val än att säga tack goa herrn.

Man kan dessutom vika roliga hattar och båtar av läsplattorna. Blir de misslyckade är det bara att räta ut dem och vika en ny.

Ja, ni fattar själva. Läsplattorna har så många och så skiftande användningsområden att man tycker att de borde ha uppfunnits för länge sen.

Publicerad 00:00, 12 mars 2010

Dagens Rocky 12 mars

Öppna strippen i ett nytt fönster.

Publicerad 06:00, 11 mars 2010

Dagens Rocky 11 mars

Öppna strippen i ett nytt fönster.