M/S ”Gerda” är knappast Stockholms Saint-Tropez

På hemsidan marknadsför sig krogpråmen M/S ”Gerda” som ett ”Stockholms Saint-Tropez”, men när man väl klivit över landgången kompliceras den geografiska bilden. Personalen talar så gott som genomgående skånska, medan den räkdominerade menyn snarast hämtats från Kungsportsavenyn i Göteborg.

Och detta på en restaurang som guppar på ett av Stockholms bästa lägen, på andra sidan Preemmacken sett från Melker Andersons restaurang Kungsholmen, med en betagande utsikt över Riddarfjärden, Gamla stan och Södermalm.

Profilen är påtagligt maritim, från inredning till meny. Både personalen och gästerna ser ut som om de just klivit i land från en regatta i Sandhamn. Det är idel Henri Lloyd-jackor, blekta tänder, höga hästsvansar och vita skjortor med nonchalant uppkavlade ärmar. Matsedeln domineras av räkor på höjden och tvären, fisk och enkla kötträtter, medan inredningen är mörkbetsad och mässingsblank.

Den gemytligt tungrotsrullande personalen är vänlig och ungdomligt entusiastisk, men brister i erfarenhet och kunnande. Det känns mer som om de leker restaurang än bottnar i yrket. Vill man ha mer vatten i det tomma glaset får man säga till både en och två gånger, och när de pillade räkskalen från förrätten själva börjar snegla utåt köket undrar servitrisen vänligt om det kanske börjar bli dags för varmrätten nu? Jo, tack.

Eller, vid närmare eftertanke: Nja, tack. Den hängmörade entrecoten med chilibearnaise och rostad potatis består till största delen av hängmörat fett och senor (260 kronor), medan caesar salladen (155 kronor) är, ursäkta uttrycket, skittråkig. alltför mycket vitlök och alldeles för lite av den karaktäristiska, sardellkryddade dressingen, och krutongerna smakar absolut ingenting. Då hjälper det inte att portionen är stor nog för två.

Hamburgaren, i fullkornsbröd, är saftig och rejäl, med god ost och trevliga små baconbitar. Synd bara att den serveras med en urmesig, kroppstempererad coleslaw och pommes frites som kunde ha hämtats direkt från McDonald’s (159 kronor).

Vaniljpannacottan för är gummiaktig i konsistensen, men ger åtminstone intryck av att vara hemkörd med riktig vaniljstång, precis som glassen med myntamarinerade jordgubbar (båda 70 kronor).

Publiken utgörs framför allt av räkpillande efter jobbetgäng, tjejkompisar och enstaka turister – förmodligen göteborgare. Ljudnivån är hög och gapig, kanske mest som en effekt av det fladdrande röda tygtaket och de skränande fiskmåsarna. Det har det goda med sig att barnfamiljer inte stör. Går man tidigt, i sällskap av ett par hungriga sjuåringar, är M/S ”Gerda” ett hyggligt bränslestopp. Men något Saint-Tropez är det sannerligen inte.

KROGKOMMISSIONEN 17/7 2008