Krogkommissionen testar: Nova Vista

Krogkommissionen anbefaller: skärpning Söderkrogar. Och testar söderitalienaren Nova Vista.

Dussintalienaren är en frekvent krogfågel i citybiotopen. Alltför frekvent. Den går ofta att artbestämma med en hastig blick på meny och inredning. Kan du bocka av sådant som rödvitrutiga bordsdukar, Rat Pack-soundtrack/radioskval, bastklädda vinflaskor, ett övermått av stearinljus liksom tiramisu, bolognese, carbonara jämte väldigt gräddig oxfilépasta på tallrikarna så vet du precis vad som väntar:

En kväll utan minnesvärd mat.

De här krogarna är ofta överraskande populära. Pasta funkar på alla åldrar och magar, gästen blir mätt för måttliga pengar – och vet att den slipper äta i nordiskt svala vitt-och-björkträ-matsalar som är så textillöst slamriga att samtalen får föras halvskrikande.

Nova Vista ligger i det kvarter där Restaurang WC i början av 1990-talet var en av Krog-Söders hetaste adresser, trots de putslustiga barstolarna med inbyggda wc-sitsar. Här serverades nymodigheter som wokade nudlar, och provokatören Palle Torsson kokade svartsoppa på människoblod. Nöjesjournalister, musiker och diverse Skånegatankändisar var stammisar. Under en period var det snudd på omöjligt att inte krocka med Olle Ljungström eller Tomas Andersson (senare Wij) i baren.
Systerkrogen Lounge 51 blev det däremot aldrig någon riktig ordning på. Nu har den lätt muggiga källarlokalen återuppstått som söderitalienaren Nova Vista i mellanklassen. Inredningen har lyfts ett snäpp, toaletten är stilig och berömvärt ren, men varför krögaren hängt en gigantisk plasmaskärm på den faecesbruna väggen är lite oklart. Detta är inte direkt platsen för röjiga ölsittningar framför italienska ligan, knappast heller för att följa det amerikanska presidentvalet på CNN. Den hiskeliga hissmusiken i högtalarna må vara royaltyfri, men kletar ner gästerna med sötkvalmiga harmonier.

Servitrisen har, föga klädsamt, fått på sig ett litet reklamförkläde från en kaffemaskinsleverantör, men gör ett alldeles utmärkt jobb. Välkomnande, avväpnande, omtänksam. Sådan personal kan lindra köksfadäser, dock inte alla av Nova Vistas.

Förrätten med grillade pilgrimsmusslor och tonfiskkuber är ett monumentalt haveri; preppade musslor som hämtats direkt från kylen och tonfisk torr som knäckebröd (112 kronor). Bruschettan (68 kr) är oinspirerad bruschetta. Affettati misti är en samling charketurier utan verkshöjd (108 kr). Carpaccion, dold under ett berg av selleri, grillad paprika och hyvlad parmesan, är däremot riktigt bra, lagom sval och tunt skuren (dock inte bankad). Prisvärd för 104 kronor.

Tonfisken återkommer tyvärr i lika knastertorrt skick som huvudrätt (176 kronor). Här åtföljs den av en hyfsat krämig saffransrisotto, prydligt dekorerad med ett av kockens hårstrån. Ett klassiskt krogskämt – men vi har lätt att hålla oss för skratt. Ett habilt ankbröst (192 kr) slåss förgäves mot en blaffa ratatouillelik grönsaksröra som ohjälpligt stjälper balansen. Lammracksen serveras så rykande heta att de med all sannolikhet passerat en mikrovågsugn på sin väg ut till matsalen. De kompas av en svamptorr polenta och seg köpesås (188 kronor).

Husets osttallrik är, om inte annat, rejält tilltagen – motsvarar typ en kossas kvartalsproduktion av mjölk – och är för 89 kronor ett kap. Mejeriprodukterna serveras, liksom för övrigt tonfisken, med ett par menlösa grissini. Tiramisun (65 kr) vill väl, men saknar det nödvändiga bettet från rätt mängd marsalavin/konjak. Den ”krämiga” chokladkakan är hastigt uppskrämd i mikron, men faller sönder i fnösketorra smulor när man sätter gaffeln i den (68 kr). Då hjälper det föga att servitrisen överkompenserar med att skvalpa upp ett par deciliter av dessertvinet i ett yppigt rödvinsglas. Sockerchocken sitter i ända till tunnelbanan.

Vojne, vojne.

Krogkommissionen fortsätter att vara bekymrad över ambitionsnivån bland krogägarna på det tättbefolkade Södermalm. Här finns rimligen, numera, en stor grupp bofasta som är beredda att betala för vällagad och vältänkt krogmat. Ändå är det längre mellan toppnumren är någon annanstans i innerstaden: Många restauranger. Ännu fler starkölstappar. Få kökschefer värda titeln.
Till och med gamla Kungsholmen har i dag en rad matsalar vida överlägsna nästan allt som bjuds på andra sidan Riddarfjärden. Gamla stan är förvisso en skamfläck med de många turistfällorna, men där finns numera ändå en handfull utomordentligt skickliga krögare att glädja sig åt.

Skärpning! ryter Krogkommissionen i riktning rakt söderut. Utleda på slappheten, pulversåserna och de mikrovärmda varmrätterna är vi.