Krogkommissionen: Restaurang Hornstull 28/8 2008

På Hornstull sumpar man de flesta chanser att höja gästens humör.

Siklöjorna blänker som små månstrålar i sjön. När den ska till att leka går den knasigt nog in mot land – rakt i famnen på fiskaren. Kommer ett snöfall, så stränderna blir vita, går den nästan ända upp på land i höstnatten.

Tjugo ynka gram väger den eftertraktade rommen. Resten av fisken brukar bli djurfoder, men nu ska världens första filémaskin för siklöja ändra på det – så vi bortskämda gourmeter kan fortsätta att äta rommen med lite bättre samvete!

När löjromssuget sätter in är dock inte Restaurang Hornstull det självklara valet, konstaterar Krogkommissionen. Där är romkornen så stora att de måste vara framkramade ur någon hittills okänd art, typ Coregonus albula GIGANTE. Husets löjrom på toast (79/125 kr) består i övrigt av rostad formfranska delad i korrekta trekanter, en klick crème fraiche, en citronhalva, något för grovhackad rödlök och en dillhärva. Inte oävet men man undrar ju lite över köksmoralen. Kan typ sikrom bli löjrom så kan väl Brunte bli oxfilé – eller?

Carpaccion (109 kr) är hur som helst mycket välsmakande och fint marmorerade tunna skivor rått kött som – ovanligt nog nu för tiden – inte dränkts och begravts under smakdödande garnityr, bara lite lättsaltad gurka och ängssyra. En mjölkprodukt som smakar svartpeppar ligger lyckligtvis vid sidan om det tunt skivade råa köttet vilket gör den lätt att undvika efter första smakprovet.

Men nu går vi händelserna i förväg. Mottagandet man får på Hornstull varierar från söderhjärtligt till totalt oengagerat. Vid ett tillfälle är lokalen helt tom, men servitrisen förbjuder oss ändå att ta med en mycket nätt och smal barnvagn in i lokalen. Hon hänvisar oss till trottoaren, där regnet hänger i luften. Well, okay. Där sköter hon själv sina privata affärer under en stor del av kvällen – med mobilen tryckt mot örat. Av sina arbetsuppgifter verkan hon djupt uttråkad.

När vi lyckas beställa en öl och ett glas rött är det röda åtminstone fem grader för varmt, men tio minuter på den blåsiga trottoarserveringen tar ju hand om den saken.

Bland förrätterna är trädgårdssallad med ingefärs- och limegravad lax (78 kr) bäst: Ett par fina skivor fräsch, odlad lax med lagom syra, sälta, sötma och sting. Fint grönt till, med tunt skivade inlagda gulbetor och 2007 års modepiff – granatäppelkärnor.

Sämst är den så kallade cevichen (95 kr). Den har inget släktskap alls med den råa citrongravade fisk som den sydamerikanska originalrätten består av. Här serveras vi ett glas med finhackad sallad på frukt och några kräftstjärtar ur burk. På tallrikskanten ligger en stackars stekt pilgrimsmussla som inte smakar något alls. En rätt som klippt och skuren för ett buffébord från en cateringfirma – vilket Hornstull var från början och nu kör som parallellverksamhet…

Fiskgryta (145 kr) är hummerfond plus mjölkprodukt, lax, någon vit fisk, ett par kokta potatisar i bitar, ugnsbakade rotsaker som verkar ha blivit över från någon annan rätt. En slarvig hög av de redan nämnda burkkräftstjärtarna har tippats ovanpå och en driva dill som för att täcka över det hela. Tre fyra blåmusslor och en citrusskarp och tjock aioli serveras bredvid.

Entrecote med ljummen potatissallad (210 kr) är segt, fult kött med dålig stekyta. När man beställer en bit kött ”medium rare” betyder det inte att hälften ska vara blodig och den andra torrstekt. Samma köttbit är också skuren på mitten. Behövde köket dela den för att kolla innanmätets färg? Sånt går möjligen an på hemmamiddagar, inte på krogen. Den ”ljumna potatissalladen” är en hög oinspirerade klyftpotatisar, rödvinssåsen smakar grytbas. Gott är däremot syrligt dressad sparris och fänkål medan den utlovade chipotle-aiolin inte smakar chipotle.

Även på krogar med mindre lyckade varmrätter kan dessertmenyn vara förbluffande bra. Men på Hornstull sumpar man chansen att avslutningsvis höja gästernas humör ett snäpp: Rabarbervariation (79 kr) är en dessert i tre delar: en blöt sockerkaksliknande sak, några trådar av råmarinerad rabarber med en ansenlig dos vanilj på samt en rabarbergranité som i själva verket är en sorbet, men som sådan helt okej.

Vid det här laget anar vi att ”ljummen chokladbakelse” (79 kr) inte är en fondant med ljuvligt mjuk choklad i centrum. Mycket riktigt liknar den mest en kladdkaka som körts lite för länge i ugnen. Till den en obegripligt grynig ”vaniljmousse” och rinnig vinbärskompott. En totalt meningslös efterrätt, lika amatörmässig som helhetsintrycket.

Om inte merparten av personalen i både matsal och kök är stolpskott till sommarvikarier som hänger kvar – ja, då har Hornstull allvarliga problem.

KROGKOMMISSIONEN