Krogkommissionen: Peacock 14/2 2008

Peacock bjuder på smaksensationer men om servisen inte skärper sig borde den sättas på tåget hem. (Peacock har sedan krogen testades bytt namn till Asia Trading Company, men menyn är densamma.)

DEN DÄR RAMSAN om att ”vi äter med ögonen” har ju också Krogkommissionen hört några gånger. Resultatet av den blev i de ängsligaste krogköken som bekant linjalhöga mattorn till presentationer som rasade ihop som plockepinn så fort de såg en gaffel. Ändå är ramsan sann.

ALLA SOM PRÖVAT en grillad Whopper på Burger King vet att den ledigt utklassar Big Mac. Men att äta dessa kedjehamburgare serverad av obegripligt långsam personal på läskklistriga plastbord i läskklistriga, ostädade, lokaler dödar upplevelsen. 

NYÖPPNADE PEACOCK Dinnerclub väcker samma frustration hos KK:s utsända. På denna crossover-krog med distinkt asiatiska förtecken serverar bland annat göteborgskor från systerkrogen på Avenyn i Götlaborg. De kan dessvärre inte alltid kan hålla humöret uppe. Irritation är inget vi vill ha till maten. Nästa tåg tillbaka till Sveriges framstjärt?

VÄRRE ÄN DET labila lynnet är servisens rutiner. Minst två personer måste beställa de fasta menyerna, klargör matsedeln. Men vid de tillfällen KK har ätit här i större sällskap än så har vi av dessa rigida 031:or fått veta att se det går inte, ety samtliga vid bordet ”måste äta samma meny”. Hursa? Ljuger matsedeln? Först efter tålmodigt tjat har vi fått vår mat.

DET UNDERFÖRSTÅDDA budskapet ”kunden har alltid fel” är precis lika otrevligt som att äta sexhundrakronorsmenyer på fläckiga bord. Mat intas på rena tallrikar ställda på rent underlag. De skarpa halogenlamporna här lyser upp varenda flottfläck på de mattsvarta bordsskivorna. Någon ordentlig avtorkning av såsdroppar, riskorn och matstänk sker ändå inte mellan rätterna. Framställda serveringsfat bärs dessutom vid flera tillfällen i väg utan frågor om vi ätit färdigt. Andra gånger har vi uppmanats att byta bord mitt i maten och på kuppen blivit av med våra smårätter.

SÅ HÄR KAN INTE en restaurang som vill leka internationell cocktailmiljö drivas. Maten förtjänar långt bättre.

INRAMNINGEN ÄR spektakulär i detta upphottade sofflager/garage på Tegnérsgatan: Den gamla nedfarten har klätts i ljudabsorberande textilier och lysdioder, som förvisso inte är mycket till hjälp i det fönsterlösa klubbmörker som råder. Den volymkänslige bör boka en tidig sittning. Här regerar bar-dj:er med smak för wobblande subwoofer-bas och rakbladsvass diskant. Ljudnivåerna stiger i takt med sorlet. Vi landar i  en blåsvart ”pöl” med stor bar och matbord i ett halvtrappsteg. Svarta skinnmöbler och matta bord ger på håll ett elegant intryck – som matkladdet snart förtar. Tillsammans med pärliga draperier, rumsavskiljare i semigenomskinlig konstfiberväv och punktbelysande armaturlösningar skapar är det här ett konsekvent gult, lila och svart inredningsprojekt utan riktigt fokus. Ett uppklätt garage är också ett garage.

BÄST ÄR MATEN. Krogkommissionen är efter provätandet överens om att en mer innovativ asiatmat än denna inte serveras i Stockholm just nu. Att de två fasta menyerna dessutom kostar 400 respektive 600 kronor kan inte betraktas som något annat än ett fyndpris, långt under det verkliga smakvärdet. Räkna med en snar prishöjning.
Husets vackraste rätt är en lax-sashimi. Den serveras på en kräm av avokado smaksatt med wasabi, intill japansk havsrättika. Kring den närmast neongröna krämen gnistrar röda granatäppelkärnor som juveler. De råa laxskivorna av yppersta kvalitet är toppade med lindblomsgrön japansk flygfiskrom. En fantastiskt läcker kombination, både för ögat och gommen.

TAJTA SMÅ CIGARILLTUNNA rullar av ryggbiff landar – på det kletiga bordet – med en bedövande muskulös tryffelvinigrette jämte rättika och fluffiga lotusrotschips. Enastående. Soft shell crab är populär basvara i bland annat Vietnam; dessa kräftdjur fångas när de ömsar skal och kan därför ätas hela. En riktig läckerhet. Vilka arter som lyfts ur haven och när de saknar ett härdat skal varierar från område till område. På  Peacock serveras djuret både friterat som tempura och till en nudelsallad. Tempuran är luftlätt och perfekt, salladen gudomlig, rik på krabba och med en dusch av sesamolja och krossade cashewnötter. 

KOCKENS "GRAVADE" tonfisk är nog den godaste vi fått i den här världsdelen. Kluvna pilgrimsmusslor bärs fram med en liten klick söt sojakräm, ”gremolata” på bland annat thaibasilika samt syltad rättika. Maffigt. Vi längtar inte till Italien en enda sekund. 

HUSETS NÄRMAST kanderade kuber av perfekt griskött skickar än en gång Mamma Scan – och alla andra skyldiga till övergrepp på våra nassar – i skamvrån. En oxrillette, tät och djupt klingande som en sjutimmars New Mexico-chili, serveras med en blinkning åt de kinesiska ankklassikern: Den mörka, trådiga köttreduktionen, upplagd i gammaldags syltburk, läggs tillsammans med sticklök och gurka i mandarinpannkakor, kröns med en intelligent körsbärshoisin med hög syra och rullas sedan till syndigt oemotståndliga wraps. Köttälskaren blir dock riktigt blank i ögonen först när den vågat blodiga kalvbiten med tufft rökig kant når bordet.

MINDRE LYCKAT? De politiskt inkorrekta tempuraräkorna är förvisso felfria, men skäms av en översaltad bladselleri gömd i skir frityr. Den omfattande dim sum-menyns variant på bland annat sidfläsk och proteinstinna edamerbönor (105 kr) är alls inget dåligt knyte, men inte heller särskilt minnsvärt.
Det är inte ofta fantasifulla kockar får in en sådan här serie klockrena varmrättsträffar. Peacock bjuder inte på ett par smaksensationer utan tio, tolv, femton, för den som får förmånen att njuta de båda fasta menyerna. Att det ändå finns somligt att slipa på ger den slätstrukna dessertlistan besked om: Den brownielika chokladvariationen saknar mål och mening, äpplekakan i rundel är charmlös och den numera obligatoriska crème brûléen måste vara specialdesignad för diabetiker. Den smakar sockerfritt och har dessutom stelnat bortom det acceptabla, tillbehören är en lyckad sallad på fint tärnad torkad frukt och en ordinär päronsorbet.

KOCKARNA BAKOM det här kökets konstfullt arrangerade tallrikar förtjänar applåder och högre betyg än den sjua KK nu väljer. Hade deras ambitionsnivå och vilja att prestera anammats av hela personalen hade Peacock Dinnerclub varit långt mer sensationell.
Vi föreslår att kökschef Fälldin snarast drar sin samuraj­smidda Satake-kniv och talar allvar med sina kolleger.