Krogkommissionen: Opersonligt på Skeppsholmen

Hotellrestauranger är inget Krogkommissionen förknippar med oförglömliga matupplevelser. Visst finns det hotell med restauranger i toppklass; Ritz och Le Meurice i Paris, Omm i Barcelona, Dorchester i London, Wynn i Las Vegas till exempel – och, förstås, Grand på Blaiseholmen, men de är undantag.
På senare år har det skett flera nyetableringar i Stockholm, den ena tristare än den andra. Enda vinnaren är Victory med Leijontornet/Djuret i huset.

Det är ändå med en viss förväntan och nyfikenhet vi närmar oss Restaurang Skeppsholmen i Långa raden där idel amiraler höll hus för inte så länge sedan. Läget är perfekt. Hit kan man ta en kort promenad från city eller färjan från Slussen och förhoppningsvis få äta gott med en bedårande vacker utsikt.

Men icke. Restaurang Skeppsholmen känns som ett transit-ställe. Inredningen är sval och lite ängsligt opersonlig, som i vip-lounger på flygplatser. Gästerna vid grannborden ser vilsna eller uttråkade ut, som om de motvilligt mellanlandat här. Konferensdeltagarna i rummet intill låter uppvarvade och rastlösa, på väg någon annanstans.

Bortsett från en målinriktad man - med en backslickfrisyr på rymmen från Stureplan - uppträder personalen också trevande. Servitriserna är fortfarande inte riktigt hemma med menyn utan granskar den lika spörjande som vi. Helt obegripligt eftersom den omfattar ett fåtal rätter som inte är av det komplexa slaget.

Vi börjar med en sillbricka (135 kr) som kommer in på ett litet Barbie-bord i vit plast. Det hela ser rätt festligt ut, men sillarna är inte världens bästa partygäster. Senapssillen är den enda som är riktigt bra, välgörande torr i smaken och lite örtig. Den inlagda har den rätta spänsten men nästan ingen smak. Chili- och äppelsillen är ettersalt och kräftströmmingen jolmigt söt. Den lilla klicken otadlig löjrom räddar inte anrättningen.

Då är mandelpotatis- och persiljesoppa med tryffelfärskost (95 kr/125 kr) bättre. En vackert grön soppa med små färskost-öar som gör den mild, rund och go’.
För nästan inga pengar alls kan man få en grönsallad (45 kr), vilket fler restauranger borde ha som tillbehör. Här består den dock av många frisé- och krussalladsblad utan någon som helst smak av dressing, vilket gör att man känner sig mer som kanin än människa.

Grillad oxrygg med kryddsmör, haricots verts och pommes frites (265 kr) är en välgrillad köttbit, perfekt rosaröd inuti, mycket mör och saftig, om än illa putsad. Tillbehören drar tyvärr ner betyget ordentligt. Kryddsmöret är café de paris-liknande och lite vasst i smaken. Den grillade tomaten är vattnig och blek och smakar skorsten. Bönorna smakar inte ens det, men pommes fritesen får åtminstone godkänt.

Köttbullar med lingonmos och pressgurka (195 kr) är en handfull lagom fasta bullar med fin muskotsmak. De serveras med syrlig och god pressgurka, men dessvärre också med ett ledset och undflyende potatismos. Vi skulle bli positivt överraskade om vi fick in en sådan tallrik på en lunchrestaurang för 79 spänn, men här? På en middagskrog i hjärtat av Norden Venedig, för 200? Not.

I valet mellan köttbullarna och gösen blir det ändå fisken som torskar. Halstrad gös med kronärtskocka, hummerbuljong och forellrom (235 kr) lider av en beska som inte alls är klädsam. Fiskbiten ligger med skinnsidan upp på en hög gråtrista bitar kronärtskocksbotten med jordsmak. På ryggen har gösen en klick rom som är långt ifrån dagsfärsk. Det hela simmar i en vattnig fond tillsammans med några gnissliga vaxbönor.

Det är med bävan vi går vidare till dessertmenyn. Kolapaj med vispad grädde (85 kr) infriar dessvärre våra värsta farhågor. Den är så hård att vi är rädda att en bit ska sprätta i väg till grannbordet när vi försöker skära i den.
Citronmousse med rårörda hallon (85 kr) är bättre men inte värd en omväg till Skeppsholmens östra kaj. Den påminner om barndomens sommarlovsefterrätt par préférence, citronfromagen, men utan den härliga arom som bara skalet kan ge ifrån sig. Rätten varierar också lite väl mycket för att komma från ett proffskök. Vi har fått in martiniglaset fyllt till brädden av mousse, toppad med sylt och gelé, men vid ett annat tillfälle suttit där med en deciliter tinade, sura hallon i glaset och fått leta efter moussen på botten.

Sur är dessvärre även espresson, och någonstans där tar överseendet slut. Lite barnsjukdomar får man räkna med, men en re­staurang som inte fått ordning på kaffemaskinen efter flera veckors öppethållande är inte särskilt förtroendeingivande.

Återstår att se om Crew Skeppsholmen bara behöver lite längre startsträcka än normalt, eller om ambitionsnivån inte är högre än så här.

KROGKOMMISSIONEN 26/2 2010