Krogkommissionen: Monk's Café Sveavägen, 15/1 2009

Berg och dal-bana med lyxöl och campingföda på nya Monks.

En fråga som Krogkommissionen vill skapa utrymme för i det offentliga rummet är den om öl och mat.
Innerstaden svämmar över av barer, pubar och sporthak med tydlig ölprofil. Etablissemangen slåss om gästerna genom att fylla barhyllorna med hyperexklusiva maltdrycker från både norra och södra halvklotet. En tisdagsafton i januari 2009 är det inget som helst problem att uppbringa en immig Westvleteren bryggd i Den helige Sixtus kloster enligt samma procedur sedan 1838.
Att få något smakligt att äta till den rara trappistdrycken är däremot snudd på omöjligt.

Det brittiska succébegreppet "gastropub" förblir okänt inom Sveriges gränser. Barmat betyder på rikssvenska flottiga kycklingvingar med industriell stamtavla, torra ribs från riktig ledsna nassar och hopplösa nachostallrikar krönta av gräddfilsfylld guacamole rörd på Spaniens sämsta avokador.
Varför?
Som affärsidé förefaller kombinationen lyxpilsner och campingföda ytterligt ogenomtänkt. En stor del av Stockholms utepublik väljer att spendera krogbudgeten på ölrika restauranger. Att erbjuda denna publik vällagad mat torde löna sig.

Monk's Café har efter etableringen på Wallin-gatan nu också öppnat sina kranar på Sveavägen i två plan, med matsal en trappa upp. Smutsorange väggar, låtsasgamla reklam-skyltar och möbler av bättre-pizzeria-snitt präglar lokalen. Törstande afterworkkillar kliver in här direkt från jobbet, i pikétröjor med företagsloggor eller slips och skjorta utan kavaj. Östrogenhalten är låg. Innebandygängen tryfferas då och då med hästsvansade killar iförda bestämda käklinjer och skinnvästar.
Personalen är påläst - så länge det handlar om ölsorterna, hela 28 på fat. Vill man prova många sorters öl utan att behöva vingla hem som Arne Anka finns den lilla ölbrickan (125 kr) som rymmer fem deciliterstora glas med aktuella fatöl. Vi serveras ett kryddigt svenskt julöl, ett belgiskt ljust öl, ett vinrött, ciderliknande körsbärsöl, ett grumligt veteöl och en fantastiskt god egenkomponerad lager som Monks låter brygga i Tyskland. Guldstjärna utdelar KK för det rikliga urvalet ovanliga svenska ölsorter.

Matsedeln är omfattande och portionerna generösa. "Gå inte proppmätt till Monks - öl är mättande och här finns ett överdåd av spännande ölsorter", konstaterar en av KK:s kommissionärer, men tillägger att den vrålhungrige inte heller bör söka sig hit då maten överlag är en besvikelse. Husets grillade lammracks (219 kr) är saftiga, men saknar både grillsmak och grillyta. Laxryggen (179 kr) som kommer med en varm avokadosås uppvisar samma brist. Bägge rätterna serveras med bakad potatis, ordinär coleslawsallad och den mest vattniga och liksladdriga majskolvsstump som KK någonsin tvingats bita i. Några ordinära friterade fiskbitar, fish'n'chips, landar med hög genomskinlig pommes frites och en åtalbar tartarsås (149 kr). Skulle kunna ha startat en revolution i Londons East end. Husets halvmöra kalventrecote, 200 gram, smakar lite mindre än prislappen, 229 kronor. Bakpotatisen är hårdmikrad till en fuktig puré och smakar ingenting. Persiljesmöret intill är iskallt.

Annat överraskar: Husets vinägervassa dipsås till de obligatoriska kycklingvingarna (98 kr) är utomordentligt tonsäker. Ännu bättre är den mycket prisvärda samlingen nötiga köttbullar med potatismos och aletrimmad brunsås (149 kr). Mungiporna åker dessvärre snabbt ner igen av kökets brända crème brûlée, (69 kr), värmd bortom omelettens konsistens. Att pannacottan för samma pengar är anständig hjälper knappast den som gick hit för äta en god måltid till allt detta urgoda öl.

Kockbyte till våren?

KROGKOMMISSIONEN 15/1 2009