Krogkommissionen: Lo Scudetto 31/1 2008

Lo Scudetto har flyttat från Söder till Östermalm. Dessvärre verkar köket ha förlorat på det.

LO SCUDETTO HAR DRAGIT norrut. En av Söders säkraste krogar byter därmed både adress och publik i ett slag. Från det envist unga Sofo till det uppvuxna och likvida Karlaplan på Östermalm. Från färdignötta Nudiejeans till röda slacks, tofsloafers och nasala i:n.

LITE ÖVERRASKANDE är beslutet, men säkert strategiskt riktigt för krögare som söker saftig omsättning.
Priskänsligheten är extremt låg i Oscars församling. Denna klassoas innehar sannolikt svenskt rekord i grenen. Området bjuder tillika på en städad, välekiperad, ätpublik som mycket sällan tankar starkbira på extrovert vis. Första sittningen i den eleganta storkrog som Lo Scudetto nu förvandlats till börjar redan vid öppnandet klockan 17. Dubbla par i övre medelåldern som ska gå på Maxim dominerar på helgerna. Senare om kvällen blir publiken sisådär tjugo år yngre, men även den kommer ofta i sällskap om två par. Belysningen är lite väl dämpad, inredningen en stram blandning av traditionella spetsgardiner och lampglober i 60-talsstil. Den barockt stora kandelabern, hög som Magnus Uggla på tå, vid hovmästarens pulpet får väl gå på det italienska operakontot. ”Loungen” vid entrén – den ser mer ut som ett bättre kondis – fungerar som uppehållszon för den som inte vill idka barhäng i väntan på bord. Här är ofta välbokat, trots att det är snudd på omöjligt att få någon att svara i telefonen efter klockan 18.

KROGKOMMISSIONEN HAR inte svårt att förstå varför Lo Scudettos popularitet består. Det är trots tillgången ont om bra italienska restauranger i Stockholm; halvbra finns i varje gathörn, de som vill mer än så är sorgligt lätträknade.

LO SCUDETTO ÄR gammal KK-favorit. Ändå har våra besök på denna botoxade nyetablering lämnat oss lätt besvikna: Interiören är flott, men samtidigt ett kliv från en mys­italiensk Söderkrog till en mer kylig representationskrog, trots de antika byråarna och kandelaberöverdådet. Servicen når över snittet, trots enstaka luckor i vinkunnandet. Värre är kökets plötsliga genomklappningar.

EN ANTIPASTO SOM husets pecorino all’arancia (125 kr) bjuder den hårda, som lagrad parmesanliknande, fårosten inbakad i degpaket och sedan friterad. Har man turen att få in knytena nyfriterade bör man raskt konsumera dem innan den salta osten blir kall och svårt seg.
Apelsinfiléerna intill smakar inte mycket av det gyllene bäret trots att det är säsong. De rostade pinjenötterna och honungen ger ett litet lyft, men den utlovade tryffelaromen skulle inte få ett enda tryffelsvin att röra på grisfötterna. Bättre är menyns närande och välstämda soppa på tomat, vitt vin, bönor och fänkålsfrittata med matiga bitar kalvfrikadeller (125 kr), kocken kröner den med timjankvistar, ett oväntat retrogrepp. 

PASTAMENYN ÄR FÖRSTÅS omfattande. Det är sympatiskt att servera samtliga pastarätter i halvportion på begäran. Fusilli alla piemontese (155 kr), små pastaskruvar med skivad salsiccia, gömmer en örtdoftande och riktigt fet italienare. Pa stan har sugit åt sig såsen på tomat, basilika, vitlök och parmesan. Duger utmärkt som lunchrätt eller vardagsmiddag hemma i köket, men har här inte det där lilla extra som man förväntar sig av en ”primo piatto” på en krog med ambitioner. En annan kväll äter KK:s utsända stående pastarullar trinda av prosciutto och inhemsk ost (145 kr), men så söndersaltade att servisen tvingas fylla vattenkaraffen fyra gånger under återstoden av sittningen.

KÖKETS OSÄKRA handlag med saltkaret går dessvärre också emellanåt igen i matsedelns secondi-utbud. Ett vällagat stycke kalventrecote (245 kr) ställs fram med en sky samt en grant friterad kronärtskocka fylld med ett parmesan- och vitlöksvässat olivhack med sådan brutal sälta att en kommissionär påminns om ett oförsiktigt tungdopp i Döda havet våren 1979.

DENNA KALV BORDE sannerligen ha fått leva. Dessvärre offrade den sitt liv också för husets saltimbocca (235 kr). Här har kalvstackarens filé dessutom brynts renons på all saftighet innan den utsatts för ett lika grovt saltövergrepp. Inga karljohansvampar eller Marsalaskvättar i världen kan rädda en sådan portion. Bättre tur har kökets lamm. En riktigt rosastekt och trancherad kottlett­rad ger generöst många möra kotletter. De serveras här med en ljuvlig honungssky, knapriga gröna bönor och pigg pesto på soltorkad tomat smaksatt med mynta (255 kr). Den grillade polentan är dessvärre torr och urtrist i smaken. 

PESCE SPADA ALLE Cinque Terre (225 kr) är en fin bit svärdfisk, tjock som en tournedos, och läckert rutgrillad. Vitvinsskyn med tomat, vitlök och oliver är simmig och kraftig nog för att matcha grillaromen utan att överrösta fiskens smakämnen. Pressad potatis serveras separat.
Den saltomtöcknade gästen som akut söker något sött kan lätt falla för menyns pistagemandelkaka med ”grappakokta körsbär och vaniljmascarpone” (90 kr), det är emellertid ett slätstruket bakverk i lika slätstruket sällskap.  

TORTA DI cioccolata (90 kr) betyder en digestivekexliknande botten med ett lager mörk, söt choklad och ett skikt med vit choklad som är ännu sötare. Några tinade björnbär medföljer, men någon amaretto, mandellikör – som utlovas – kan vi inte spåra. Ett generöst tilldelad lime- och citronsorbet svalkar fint (78 kr). Än bättre är dock gelato di cálci (85 kr). Denna trotjänare på Lo Scudetto kallas rätt och slätt för ”kaffeglassen” och består av en kricketbollstor kakaopudrad nougatglasskula smaksatt med java – och så lite smörig kolasås över! Splendido.
Kompetensen finns. Nu vill vi se mer av den på tallrikarna.