Krogkommissionen: Le Rouge 7/2 2008

Vi nyper oss i armen. Le ­Rouge serverar högklassig fransk mat i avslappnad och ombonad miljö där proffsig och mjuk personal håller ­gästen helnöjd.

FÖR DEN SOM gillar kombon krog plus koncept har Melker Anderssons krogar varit rena drömmen. Snaska shish och grillad biff i en möbelbutiksinredning? Visst! Äta sju små rätter i stället för en stor till tonerna av inhyrda journalist-dj:er på full patte? Alla gånger. Sex krogar i en slamrig hamnhangar och en Stureplansponton utanför, fast på Kungsholmen? Jajamän. Och så en personalrestaurang med bulgurbuffé på den präktiga tv-kanalen ute i Frihamnen. Det har, den kulinariska kvaliteten till trots, stundtals vilat nästan parodiskt mycket Media-Stockholm över Melkerimperiet: en krogkultur direkt riktad till dem som läser Residence och Mama och sparar pengar till ett sockerbitshus med fototapeter i Bromma.

LE ROUGE ÄR något annat. Inte för att det inte är spektakulärt, för det är det sannerligen. Men det känns avslappnat – här finns inte ett uns av den nystajlade nollåtta­smartness som man kommit att förknippa F12-gruppen med. Interiören i källarlokalen på Brunnsgränd i Gamla stan är i stället en fönsterlöst ombonad totalfrossa i Toulouse Lautrec-atmosfär, förverkligad av 3 000 (!) meter tyg, guld, blommor, pärlbroderier, stoppade soffor, belysning på perfekt inrattad snyggnivå och behagfullt Charles Aznavour-schmalz i högtalarna. Doften av nybakat levainbröd ligger ljuvligt tung, längst in i lokalen brinner oljelampor och under valven rör sig servisen lika diskret som skuggor. I kategorin vinnande förstaintryck är de första minuterna på Le Rouge minst lika förföriskt omslutande som på Mathias Dahlgren.

PERSONALEN ÄR KNÄCKANDE bra: påläst, proffsig och varm men med tillräckligt låg svansföring för att inte skrämma bort mindre krogtränade gäster. De inledande drinkarna kommer kvickt och är ljuvliga: från en perfekt rörd Manhattan över en urkrispig Blanc des Blancs till en skönt syrlig longdrink utan alkohol. Den som även fortsättningsvis avstår från alkoholen får ändå erbjudande om smakprov på samtliga flaskor i medätarens välvalda och prisvärda vinpaket (400 kronor för 5 glas) – en generositet som inte finns med på notan efteråt och, förstås, ackumulerar ovärderliga goodwill-poäng. Även den ackompanjerande brödkorgen är en enkelbiljett till lycka: perfekt ljumma bitar av både skorpigt och fjäderlätt surdegsbröd med underbart smör till.

KÖKET DRAR, föga överraskande, hårt åt det franska, med vissa inslag från Italien (som amuserna med crostini och tapenade). Från början var idén att servera endast en meny, men det upplägget bedömdes – förmodligen med rätta – som  alltför extremt för stockholmarna. Vid KK:s första besök finns en fem- och en trerättersmeny (550 kronor) kompletterade med en handfull à la carte-rätter, vid de övriga besöken har trerättersmenyn rationaliserats bort till förmån för en fylligare à la carte-meny. Femrättersmenyn, le menu marché (650 kronor), byts ut varannan vecka efter köksmästarens smak och säsongens varor. Med det följer förstås en risk för viss ojämnhet – dock inget som KK märkt av.

BLAND FÖRRÄTTERNA HAR vi mumsat på en vacker tonfisktartar med krispig levainkrutong och tartarsås med skyhög citronsyra, på en andlöst god kombination av oxrygg, kronärtskocka och rökig avrugakaviar, och på en perfekt genomförd salade Niçoise med kopparbruna, ursalta sardellremsor, obegripligt söt tomat och ett krämigt ägg på toppen.

BLAND ANDRARÄTTERNA har vi smakat utsökt stekta pilgrimsmusslor med mjukrökig pancetta och mild kräm på cocobönor, och en skenbart simpel rätt på frasfriterade skaldjur med limeklyftor och basilikakräm – fast bara simpel tills bitarna landar på tungan. Sagolikt gott, och en välbehövlig påminnelse om att det alls inte måste vara likhetstecken mellan friterat och stabbigt.

AV VARMRÄTTERNA STÅR en unganka ut: en lagom röd bit bröst med grillad anklever och ett mos med confiterat lår vid sidan av. Dessutom med ett klokt tillbehör i form av lättkokt kål som smaksatts med citrus och ingefära, som lättar upp den bastanta anksmaken. En välstekt kalvfilé med milt kumminsmakande korv, buljong och vintergrönsaker är också välgjord, om än inte direkt minnesvärd. Minnesvärd och underbar är däremot husets version av bistroklassikern bœuf bourguignon – gjord på oxkind så mör att den trillar i bitar bara man nuddar vid tallriken, komplett med en blank, avgrundsdjupt mustig, nästan chokladbrun sky och ett mos mättat med smör och tryffel. Plocka genast in på à la carten! Samma bonniga njutning hittar vi husets bouillabaisse (415 kronor), späckad med mjukaste pilgrimsmusslor och hummer.

OSTBRICKAN MED TRE ostar och en tunn skiva fruktbröd är vältempererad med perfekt mogna bitar, och en bra uppladdning inför desserterna, där en smördegsinbakad päronkompott med distinkt doft av ingefära och vackert smältande vaniljglass varit det stora utropstecknet, tätt följd av en fin macaron fylld med glass på en bädd av tunt skivad ananas och en underhållande kombination av choklad, banan, jordnötter och blodapelsinsorbet. Och en sexårings skepsis förbyts snabbt i förtjusning inför frasiga crêpes med passerade hallon och vaniljprickig, nyrörd glass.

KAFFEGODISET KRÄVER EN del god vilja att få plats med, men det är väl värt mödan att försöka – här finns en galet god chokladmadeleine som stannar kvar i gommen långt efter att vi lämnat lokalen.  Vi är, kort sagt, oerhört förtjusta i Le Rouge. Stockholm behöver fler klassiskt goda och mysiga krogar i segmentet under rena lyxställen – att det var just Melker Andersson som skulle lyckas är vi både glada och lite förvånade över. Dessutom: att en såhär gedigen, högklassig måltid för två faktiskt går att klämma in på en nota för bara lite drygt 2000 kronor är värt applåder. Billigt är det kanske inte, men tveklöst prisvärt.